Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Anna // Apan Satt i Granen undrar om det är fler än hon som sitter på jobbiga bekännelser. Själv berättade hon för  för en tid sen för en av sina vänner att hon snackat en massa skit om denne. Det var jobbigt men efteråt släppte tyngden och de kunde gå vidare. 

 

Jag har också haft en massa hemligheter som gnagt och slitit i samvetet och oftast har det rört sig om skitsaker jag aldrig behövt förlåtelse för men ändå känt en massa skam kring. Men som man säger; sanningen ska befria dig. För den gör det verkligen. Utan lögner finns inga hållhakar och då inga rädslor att saker ska komma fram. När jag har berättat om mina så har jag fått upp ögonen för hur smått det egentligen var.  

Jag vill slå ett slag för Barbie. Hon är yrkesarbetande, intelligent, utbildad och kan bli vad hon vill t.o.m president. Ken är pojkvännen, men hon äger ju huset, bilen, sakerna och pengarna. Vad jobbar Ken med ens? Har han ett jobb?

 

 

Ska man dessutom börja jämföra Barbie med övriga dockor så vinner hon med hästlängder. Ta t.ex de anskrämliga dockorna bratz eller monster high, där handlar det ju uteslutande om utseende, smink och kläder och dockorna ser ut som svältande barn med jätteskallar och beniga armar och ben. (s.k ''lollypop''-utseenden som många skådisar lider av)

 

Den leksak jag själv haft mest glädje av är just Barbien. Hon hette såklart inte Barbie hemma hos mig utan fick byta namn lite då och då beroende på vilket namn som var mitt favoritnamn just då. Hon hette Sonja en period för åh vad jag ville heta Sonja. Och Ken han hette också allt möjligt. Errolflynn (som ett ord) hette han ganska länge för jag hade sett nån film med Flynn som pirat och oj vad det pirrade i brallan på mitt tioåriga jag då. Så han fick heta Errolflynn.

 

Sonja var veterinär, rockstjärna, sekreterare (nåja, jag tyckte det verkade jättehäftigt), hon hade fyra hästar (Velvet Brown hette favoriten, en som kunde röra på benen) en stor prinsessvagn, ett Cindyhus (jag ville inte ha det rosa mindre barbiehuset) och fy fan vad hon knullade. Hon knullade nog mer än nåt annat om jag ska vara ärlig. 

 

 

Barbie är en bra leksak. För pojkar och flickor. Hon möjliggör rollekar och äventyr. 

Ni som inte kunde lyssna på mig och Cissi igår kan lyssna här. 

 

 

 

Vi är så jävla bra tillsammans. Jag tror det beror på vår övernaturliga förmåga att kunna snacka en massa jävla skit och liksom fylla eventuella tomrum när vi inte vet vad vi ska säga. Alltså NÄR vi inte vet vad vi ska säga. För det mesta så har vi ju gaaaaanska bra koll iallafall. 

Underbara Clara ger ett svar på tal i kommentarsfältet och jag får så himla dåligt samvete (det här med att kritisera vänner offentligt är inte min grej) samtidigt som jag håller med Jenny om att ingen ska kunna svära sig fri från kritik bara för att man annars är fantastisk.

 

Men Claras svar är sakligt och bra och det är svårt att inte hålla med henne också.

 

Förresten, om ni gillar att få blogg- och inläggstips så ska ni gilla min facebooksida! Här på bloggen försöker jag hålla tipsen relevanta till det jag skriver om, men på facebook lyfter jag fram inlägg och bloggare flera gånger om dagen, som jag tycker är bra och intressanta.

Jenny P // Brunheten skriver ett inlägg om Underbara Clara och senaste tidens träningsinlägg. Clara har börjar röra på sig mer och vill såklart dela med sig av sin euforiska upptäckt både genom bloggen och på Instagram. Inget konstigt där för det gör ju typ alla. Men Jenny är skeptisk och jag håller med henne. Clara bidrar omedvetet till osund kroppsfixering helt enkelt. Även om jag är ganska säker på att det är det sista hon vill. 

 

Jag tog för inte så länge sen beslutet att sluta skriva om min egen träning trots att den bara skrevs om på ett kravlöst, lustfyllt och icke-hetsigt sätt. Precis som Clara. Anledningen till detta är för att jag, genom en lång tids dialog med flera av mina ätstörda läsare, såg min egen del i en större sammanhang där träning, hälsa, kost och det nya ”strong is the new skinny” har fått en ganska stor plats i vårt samhälle, inte bara i media och tv men också i alla sociala kanaler samt ända in i våra vardagsrum. I alla sammanhang. Träningshets. Eller hälsohets som jag valde att kalla det. Kroppshets kan man också kalla det.

 

Jag bestämde iallafall att min blogg skulle vara en frizon från allt sådant för även om man skriver som jag skrev eller som Clara gör om träning så bidrar man till att andra blir påminda att de borde röra sig mer, vara hälsosamma och tänka på sina kroppar. Detta kan skapa ganska mycket ångest även om det inte är meningen.

 

 

Ofta när man snackar om mäns våld eller våldtäkter så kommer ofta frågan kring skuld och ansvar upp. Vem har egentligen ansvar för problemet? Hur kan vi skydda oss? Hur kan vi skydda våra döttrar? Ska vi ens lägga krutet där eller ska vi tala om hur vi lär våra söner att inte knulla folk som inte gett tydligt samtycke? Givetvis både ock tänker jag men då undrar jag hur man går tillväga för att försäkra sig om att kvinnor går säkra? Går det? Vad ska vi ge våra döttrar för råd? Ska vi säga åt dem att inte bli för fulla, inte gå ut för sent, inte gå hem med okända män?

 

Ska vi pränta in i dem, samma sanning som våra mammor lärt oss, att alla män är potentiella våldtäktsmän? Jag tror ett problem är att vi lär oss att vara rädda för fel saker och då försöker lösa problemet ur fel ände. Överfallsvåldtäkter är ovanliga men ändå fullkomligen förlamar de oss. Jag känner inte en enda kvinna som inte är livsrädd för att gå i mörkret ensam.

 

Nämen om man skulle ta och göra lite nytta idag då rå. 

 

Nu kryper jag också ner. God natt!

 

Att försvarsadvokaten drar till med det gamla vanliga ''det finns kvinnor som gillar hårda tag och att onanera med olika saker'' är så tröttsamt. TÄNK PÅ ALLA DE KVINNOR SOM VILL BLI GRUPPKNULLADE MED EN GLASFLASKA TILLS DE BLÖDER. Hur ska en man veta när det inte är ok liksom? Ledtråd: FRÅGA!

 

 

Varför är feminism viktigt? Läs alla kommentarer under bilderna i detta facebookalbum: Supersnippans Trettiotre anledningar. 

 

Är det bara jag som tycker att allt är så jävla jobbigt? Livet är jobbigt. Alla måsten och saker som ska göras och fixas och det tar aldrig slut. En del grejer är såklart skitroliga men jag blir så oerhört stressad av att ha mer än typ en sak inbokad per vecka och sen jag började arbeta på egna vilkor så har stressen ökat markant. 

 

Igår hade jag tre möten. Ett tråkigt och två jätteroliga, kreativa och givande sådana. Jag är inte mycket för att lämna cliffhangers men jag vill heller inte ropa hej för fort innan saker är spikade. Jag minns att jag var lite snabb att gå händelser i förväg som barn och oj vad jag blev retad sen när det alltid sket sig. TRAUMA väl etablerat. Jag lärde mig osv. Så nu avvaktar jag istället. 

 

 

Jag och Cissi vill ju sätta upp nån slags ... eh ''show'' är lite fel ord för vi är ju inte speciellt spexiga av oss men vanliga föreläsningar är ganska torra och det lämnar jag hellre till andra som kanske har nåt mer kunskap i ryggen. Jag ser framför mig ett väckelsemöte. Ett feministiskt sådant. Ett feminism för dummies typ fast i teaterform. Eller nej, teater är också fel ord. Men ja ni fattar. Vi har ett ganska färdigt koncept men konkurransen är ju stenhård och det finns inga garantier att nån ens kommer nappa på det vi säljer. Men vi vill iallafall. Nåt kommer vi iallafall göra. 

 

 

 

Sen hade jag ett möte med MAMA ang. lite eventuell frilans och det mötet var också jätteroligt, kanske mest för att jag tycker så himla mycket om Anne men också för att de verkligen är med på tåget. Hentåget. Hönståget.

 

Vi får se hur det tar sig. 

 

Rose-Marie // Bambi postade en bild på en lakrits-cupcake. Ja jag vet. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ. 

 

 

Jag minns när jag själv var tolv. Jag såg INTE ut som flickan här på bilden men fick ändå höra att jag såg ut som en kvinna "en kropp som en sextonåring!" som några av de äldre killarna som redan slutat högstadiet sa om mig. Och som jag tog till mig. Sög åt mig. Pojkar tyckte om vad de såg och jag var inte sen att uppmuntra det. Som barn gör. De utforskar vuxenvärlden och det är här vi vuxna måste sätta gränser. 

Men gränsen är ju otydlig. Unga tjejer som så gärna vill bli vuxna och som tidigt fått veta hur man rör sig, för sig och ska se ut. Jag ser småflickor trippa runt som små minivuxna, redan totalt medvetna om hur man för sig som kvinna och jag tänker att nej, det är kanske inte så jävla konstigt att män som redan är lite sexualskadade ser de här barnen som potentiella sexualpartners. 

 

Gränsen flyttas hela tiden neråt även om det här inte är något nytt. Idag så gör tonårstjejer reklam för Lancome och andra sminkmärken där de ska porträttera rynkfria vuxna. De stora modehusen eftersöker kvinnor utan tydliga former och vänder sig till tretton-, fjortonåringarna med löfte om framgång och glamour och vi som sitter vid sidan om och tittar på får det här nertryckt i våra halsar tills det normaliserats och inte en jävel tänker på att det faktiskt är outvecklade barn vi sitter och idealiserar. 

Kvinnor bantar för att bli size zero och sen rakar de sina kön och snart ser inte en jävel skillnad mellan en artonåring och en tolvåring. Lolitaidealet är redan etablerad och män sitter på internet och söker unga tjejer att göra bekantskap med, men kärlek har ju ingen ålder och åldern? Det är ju bara en siffra.