Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Jag har ju jobbat inom förskolan i många år. Jag älskar mitt jobb. Skitkul, givande, lärorikt för både pedagogerna och ungarna för ja, förskolan är fantastiskt bra.

För större barn.

För små barn är den inte fullt lika bra. Små barn mår nämligen inte bra av tidiga separationer eller stressiga miljöer. Småbarnsgrupper har ofta en personalstyrka på tre pedagoger på 13 - 18 barn. Fatta. TRETTON TILL ARTON BARN. Det var genom jobbet som jag blev. 1. kritisk mot förskolan och 2. genusmedveten.

Och det här har ingenting med feminism att göra även om vissa vill få det till det. Ja, förskolan är ett fantastiskt fantastiskt verktyg för kvinnors frigörelse (alltså är det feministiskt) och det förnekar jag absolut inte, tvärtom; jag är tacksam för att vi har den möjligheten idag. En möjlighet många kvinnor i andra länder inte har. Men min kritik mot förskolan har inget med mina feministiska värderingar att göra. Alls.

Men det blir tyvärr problematiskt när ideologier ställs mot varandra och för mig kommer ALLTID ungarna först. De som är villiga att prioritera jämställdshetskampen är jag evigt tacksamma. Tack. From the bottom of my heart liksom. Men jag är inte villig att offra mina barn för den feministiska kampen.

För förskolan är också fantastiskt dålig på flera sätt; stora barngrupper, dåliga rutiner, dålig personaltäthet, bristande miljöer och bristande medvetenhet.

Jag håller givetvis med om att man ska, om man har den tiden och intresset, jobba för att förändra förskolan så att alla barn får trygga dagar. Jag tror dock mer på att öka FP'n så att barnen får möjlighet att stanna hemma länge för jag tror ju inte att små barn (under tre) mår bra av förskolan alls, inte för att förskolan är dålig eller farlig utan för att små barn har andra behov, och det ber jag inte om ursäkt för oavsett hur dum eller ofeministisk en del tycker jag är.

Förskola för de allra minsta - på gott och ont. (se bild)

(andra källor; anknytningsteorin osv)

Upprop för mindre barngrupper.

En fördel med att vara så lat är att man inte gör av med några pengar (nåja). Så den här månaden var kontot lite gladare.

Jag går i företagartankar. Tänker att det kanske är lika bra att starta det där företaget och börja fakturera och börja få ordning. Inte för att man egentligen tjänar mer på det, men vissa saker är ju avdragsbara.  Vad betyder det egentligen? Jag jobbar ju hemifrån och jag behöver ju vissa attiraljer i mitt jobb. Vad kan jag betala via företaget? Och vad fan kostar en revisor?

Igår snackade Cissi Wallin om manshat i Radio1.se och jag var med på telefon för att ge mitt perspektiv. (Lyssna gärna. Jag dräller in 01:03, alltså en timme in.)

Utan att förminska det dåliga bemötandet en del feminister står för så tror jag även att det är viktigt att våga prata om VARFÖR många kvinnor hatar män. Vad beror det på, vad har vi för erfarenheter?

Hur är det att vara kvinnor och leva i ett samhälle där man ofta utsätts för övergrepp, orättvisor, skuldbeläggning, skam och kränkningar? Hur är det att vara kvinna och aldrig känna att man är trygg från något av detta? Finns det någon förståelse för att man inte har energin att vara tillmötesgående alla gånger? Att man bara vill SPYYYY, skrika och skälla och håna och slå och ge folk en redig spark mellan benen? Finns det någon förståelse för frustrationen? Finns det någon förståelse för att man som kvinna kan vara jävligt förbannad?

För man måste även våga prata om de förtryckande beteendemönstren som många män visar upp, om än omedvetet. På vilket sätt bidrar enskilda män till att de här strukurerna upprätthålls? Vågar vi ifrågasätta och vågar de ta till sig och ägna sig åt lite självrannsakan?

Som kvinna är jag aldrig trygg. Vi kan inte gå utanför dörren utan att utsättas för mannens blick och mannens norm och mannens krav. Tjejgym och andra verksamheter som utesluter män öppnas. Inte för att diskriminera utan för att tillräckligt många kvinnor inte upplever att de är fredade just för att män tar sig friheten att ragga, kommentera våra kroppar och utseenden, tafsa, komma med sexuella inviter, kalla oss horor och slampor när vi inte ställer upp på deras förväntningar och kalla oss horor och slampor när vi gör det.

Jag har blivit utsatt för sexuella kränkningar och övergrepp sen jag var liten. Inte av en man. Inte av två. Inte av tio. Utan många många många fler. I år. I en livstid. Majoriteten av mina vänner har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp. Majoriteten av kvinnor jag haft kontakt med har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp.

Av NORMALA män med normala liv. De är pappor, makar, vänner - . Inga monster alls. (för ett monster ser man) De är de slags män vars fruar och vänner och barn säger "inte han, han är så snäll så! Inte min man!"

Jag vet att min bild och mina känslor är färgade av min verklighet och mina erfarenheter, men den vetskapen betyder ingenting när den där irrationella och skamfyllda känslan kommer krypandes; jag hatar män**.Jag litar inte på dem. Jag blir nervös av dem. De skrämmer och hotar mig. Vi lever i en kultur som säger till mig varje dag att jag ska känna precis så här. När mäns dåliga beteende förklaras bort av biologi; "män är si och män är så" och när ansvaret för övergreppen läggs på offret; "Varför gjorde du si eller så?" så lär man kvinnor att hata.

Manshat är ett starkt ord och jag tror oftast det handlar om frustration, ilska och rädsla. Inte genuint hat. Och jag förstår det och jag förstår manshatande kvinnors uppgivenhet just för att jag är en av dem ibland. Jag förstår vad de vill förmedla även när jag inte håller med om sättet de förmedlar det på.

Det verkar finnas en vanlig missuppfattning att feminismen och feministerna skyller alla orättvisor och ojämna maktstrukturer på männen. Det försätter väldigt många i försvarsposition samtidigt som feminismen avfärdas som en manshatande ideologi. Men jag förstår varför den här missuppfattningen är vanlig. Dels beror den på bristande kommunikation, bristande kunskap men också bristande förmåga att uttrycka sig tydligt.

Och jo, visst fan finns det feminister som hatar män. Både män för att de är män och män som i den manliga könsrollen. Men man måste förstå om att detta inte är representabelt för feminismen i sig. Mansförakt är vanligt, inom alla falanger, men jag vågar påstå att manshatet är mer utbrett bland icke-feminister. (ej att förväxla med antifeminister) Men där är den dold bakom normer; "män är si och män är så". Gömd i skämt och misstro och biologism.

Men när en feminist uttrycker sig mansfientligt så sticker hon ut. Oavsett om man vill det eller ej så blir man en representant. Och här kommer vårt personliga ansvar in. Hur uttrycker vi oss egentligen? Hur förmedlar vi vårt budskap? Hur bemöter vi kritiken vi får och frågorna som ställs? Använder vi härskartekniker, de metoder som vi själva fördömmer hos patriarkatet? Att göra det eller att förlöjliga våra motståndare som är lätt hänt är kontraproduktivt och ger bara motståndarna rätt.

Maila mig isåfall. ladydahmer@hotmail.com Du måste bo i Stockholm. Anledningen till att jag säljer är för att jag helst vill slippa skicka tillbaka. Lat.

Ja just ja.... Tamlin har slutat amma. Det var ett tag sen. Inte sådär tvärt, men det blev mer och mer sällan och till slut gick det dagar mellan och sen så en dag så insåg jag att vi slutat. Egentligen borde jag kanske insisterat lite mer, trugat och erbjudit oftare, för jag är övertygad om att långtidsamning är bäst för barnet men jag är så jääääävla LESS på allt tuttande. 3,5 år med Ninjan och lite mer än 1+ för Tamlin. Stick a fork in me, I'm done!

Nu ska jag bara få de där kortväxta personerna som bor med oss att sluta gräva mig bland pattarna i tid och otid.

Nu.

Jag vet att många genusmedvetna föräldrar har problem med att hitta neutrala underkläder till sina ungar. "Allt är prinsessigt och glittrigt!" klagar de men jag ser faktiskt det som en möjlighet för ungarna att få vältra sig lite i det stereotypa utan att det blir rosa små prinsessmuffins av allt och framförallt utan att det sänder könade förväntningar till omgivningen.

Jag tänker att om jag rakt av förbjuder det där vulgära stereotypa så kanske det blir motsatt effekt; det blir spännande och åtråvärt. Utanför barnets räckvidd och då föds kanske en längtan som i slutänden kan bli överväldigande. Jag uppfostrar ju små rebeller och uppmuntrar trots, så det är ju bara en tidsfråga innan de gör helt tvärtom.

Iallafall om jag inte bejakar den där längtan.

Så det gör jag.

Ninja har en ganska neutral garderob. Färgglad men ganska okönad. En del plagg från båda sidor, men mestadels unisex. Men när jag köper trosor, strumpor, strumpbyxor, mössor eller andra accessoarer så tar jag det glittrigaste och gulligaste jag kan hitta. Ninja har plagg med kattungar, glitterprinsessor, hello kitty och pasteller i mängder. Hon får ha rosaglittrigt mylittleponynagellack, halsband med hjärtan och keps med hello kitty på.

Att man ska vara ett sånt förbannat vrak när man vaknar. Jag får liksom gnissla mig ur sängen med stela leder och värkande kropp. Som ett sånt där oanvänt gammalt kassaskåp med tung dörr. Gneeeeeeeek.

Är det åldern?

Jag läser "Rosa, den farliga färgen" just nu och redan tjugo sidor in i boken kan jag konstatera att folk är dumma i huvudet. Jag har blivit extra arg och trotsig över alla dessa påstått "genusmedvetna" mammor som förvägrar sina söner rosa för att de inte ska uppfattas som tjejer. För att vara tjej är lite sämre.

Jag hatar snö. Verkligen. Jag älskar normalt Stockholmsvintern med sin avsaknad och sitt slask. Vårkänslor från jul och framåt liksom. Ingen dödsångest. Inga självmordstankar. Ingen ilska.

Fast det ser ju fint ut om inget annat.

Idag blir det kalas för ungarna. Anaiahs minsta unge fyller två och Ninjan har tjatat hål i huvudet på mig hela veckan. Hon är uppspelt över presenten  hon valde ut.

Och över festkläderna vi köpte.

Jo, vi köpte såna vettni, inte för att man måste vara fin på fest men för att hela grejen kring att klä sig speciellt faktiskt är en ganska kul grej så länge man släpper kravet på att vara snygg. Kanske lära ungarna att de ska tänka lite mer festival/party än fest/tjusig. Eller vad tror ni? Hur gör ni när det är fest?

Äh jag vet inte. Jag ville mest ha en anledning att köpa luftiga och matchande tunikor till ungarna.

Ninja fick välja fast jag erkänner att jag var lite manipulerande. Inte för att det brukar funka för ungen har en stark vilja, men hon är impulsiv och väljer ofta det första hon ser. (Så när man går in i affärer så är det ett jävla dividerande om allt hon vill ha. Allt hon vill ha är alltså allt hon ser. Allt.)

Men jag höll fram den blå tunikan. Inte för att rosa är fel val, för rosa får hon ha, utan för att tunikan redan är ganska tjejig och jag vill försöka hålla kläderna på en ganska neutral nivå även när jag handlar könsstereotypt. Jag höll fram den blå och Ninja sa nöjt att DEN skulle hon ha. Sen tog vi den rosa till Tamlin. Ninja insisterade.