Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Nu är jag så mätt att jag inte kan sitta ordentligt. Efter sexismdemon drog jag och Anja // Glammuttan till Fridays (WHERE ELSE LIKSOM?) och beställde in massvis med mat och milkshakes och när vi ätit oss stinna och liksom vält åt sidan av mätthet så gick en servitris förbi, stannade till och sa ''Men vad händer ger ni upp redan?'' och ja det gjorde vi. Men gott var det. Och nu kan jag alltså inte sitta bekvämt. 

 

Men dagen har varit trevlig. Så många av er kom fram och sa hej och massa annat peppigt och bekräftande och jag ÄLSKAR det samtidigt som jag känner att jag måste spexa, vara rolig, intressant... ska jag skriva ett brandtal och memorera som jag ska dra passionerat och argt varje gång nån kommer fram och säger hej? Måste jag vara rolig? Säga nåt jättesmart och feministiskt? Nä, det tror jag ju inte men jag känner nog lite prestationsångest ändå. 

 

Men det är ju så jävla kul. Speciellt när ni säger att jag förändrat er, ert sätt att tänka och se på saker, er självkänsla och liv. Och nej, det är inte för att jag är så jävla speciell eller exceptionell (även om jag gärna underhåller den tanken) men det räcker med att man säger rätt sak på rätt sätt till rätt person och man förändrar allt. Ibland räcker det med en mening, ett ord och världen öppnas upp. Tänk på det alla ni som tror att ni inte betyder nåt, har nåt att komma med eller kan påverka. För det kan ni. Ni påverkar mig. Alla de som kommer fram och berättar vad jag betyder påverkar mig. 

 

Amen ni hajjar. 

 

Här kommer en massa bilder från dagen. Jag tog tyvärr inga bilder på de av er som sa hej först, men jag glömmer alltid det. 

 

Idag ska jag, Cissi Wallin och Anja // Glammuttan på demonstration mot sexism i Tantolunden. Jag är nog en ganska bekväm feminist, som hellre sitter på rumpan i soffan med min ben&jerrys samtidigt som jag skriver om kvinnofrågorna. Inte så mycket upp på barrikaderna om man säger så. Men jag tror det kommer att bli trevligt med lite feministpepp och umgänge ute i solen idag. 

 

Vilka av er ska dit?

 

Cissi Wallin startade hashtaggen #kvinnanslust idag på twitter. Hon är, liksom de flesta av oss, jävligt trött på att kvinnors sexualitet alltid skambeläggs, misstros och ska gömmas undan. Oavsett hur sexualiserat vårt samhälle är så är det alltid på den heterosexuella mannens villkor. Det är hans njutning och hans kåthet och kanske framförallt hans orgasm som står i centrum. Inte bara i porren, för det är så lätt att skylla på porren, utan i hollywoodromantiska filmer, sextipsen i tidningarna och alla andra medier som sex talas om och i. 

 

Och då är det bra att vi snackar om kvinnors lust. Om kvinnors rätt till ett sunt sexliv och en skamfri sexualitet och lust. Vi får knulla för glatta livet utan att kallas det ena eller det andra. Så långt är vi väl alla överrens?

 

Men då kommer vi till nåt annat som gnagt i mig ganska länge... för i vår iver att hävda kvinnors rätt till lust så har kvinnors olust kommit att skambeläggas och misstänkliggöras. Vi ska lagas. Det är nåt fel om man inte känner lust menar man. Det är nåt fel, nåt som ska lagas, nåt som beror på nånting som måste redas ut och fixas till för ALLA ska tamejfan ha ett sunt och aktivt sexliv för annars är nåt fel fel fel och här blir jag ganska trött för jag har burit med mig så himla mycket ångest kring min egen sexuella lust, eller brist på den emellanåt.

 

Jag har känt mig ansvarig för mina relationer, för att hålla ihop den, se till att min partner är nöjd och tillfredsställd och om ni bara visste hur mycket husfridsknullande jag ställt upp på för att jag inte känt att det finns nåt annat val. Det finns ju inte det för hela vår kultur har ju lärt oss att sex och kärlek hör ihop och om det ena inte funkar så går det åt helvete med det andra och vem fan vill vara orsaken till att det sker? (och inte att förglömma, det är ju NÅT FEL PÅ DIG OM DU INTE BLIR KÅT) Vi vill inte skuldbelägga kvinnor med lust och det ska vi aldrig någonsin heller. Men kan vi sluta skamma kvinnor som inte vill också?

 

Jag älskar den Rabiata Flatfeministen Fanny. 

 

Idag, i vanlig ordning, kunde man höra mig och Cissi Wallin diskutera feminism i Radio1. Jag är där på torsdagar, om inget kommer emellan, framöver så det är bara att tuna in och allra helst ringa in och kanske få sig en avrivning av två arga och aggressiva feminister. För jo, vi är ganska arga. Det är inte speciellt konstigt alls. 

 

 

Dagens program handlade om samtyckeslagen men också lite generellt kring feminismen.

 

Idag ringde en person in och undrade om det här tjatet verkligen leder nånstans? Måste vi tjaaaata så mycket, vi feminister? En annan inringare menade att vi kanske skulle lugna ner oss lite, kanske vara lite trevligare och inte gapa så mycket för vad har sånt lett till egentligen? Man kommer ju ingenstans genom att vara så arg och det blir inga förändringar om man bara bråkar menade hon och jag ba HAHAHAHAHA. Nä, vi ska inte vara så. Jag förstår vad hon menar men den här övertron på ''saklig'' och trevlig och tillmötesgående kamp mot förtryck börjar gå mig på nerverna. 

 

Tror ni att de första feministerna var trevliga och tillmötesgående? Tror ni att suffragetterna höll ''god ton''? Kvinnors rättigheter har kämpats för med VÅLD och ilska, slagord och aggressivitet. De har inte kommit till oss genom att vi snällt bett om dem. 

 

Apropå det här med att dricka som småbarnsmorsa. (Alltid morsa, aldrig farsa. Farsor får supa varannnan helg om de vill utan att få höra en endaste liten gång att de är ansvarslösa päron)

 

 

Bröstmjölken har samma promille som resten av kroppen. För någon som är salongsberusad så innebär detta drygt 0.5 till 1 hel promille och så vitt jag vet så skulle inte ens en guldhamster kunna bli full på den mängden alkohol. 

Skål!

För att återgå till diskussionen kring föräldraskap och alkohol som pågår inne hos Paula. 

 

Personligen så ville jag inte gå ut ALLS med första barnet. Inte på hela tiden tills Tamlin kom. (två och ett halvt år vad Ninja då ungefär) Jag fick ångest av tanken. Jag ville bara vara hemma och amma.

 

Med andra barnet så var inte behovet heller lika stort, inte i början. Men sen kom det. I FULL FART. Grejen är att det är helt ok att vilja vara hemma. En del vill det. De går upp så totalt i sitt nya föräldraskap att inget annat existerar. Det är bara så. Jag lägger ingen värdering i det för man är inte en bättre mamma för att man är klistrad vid sitt barn 24 timmar om dygnet. (Eller sämre)

 

Och att applicera sina känslor på andra mammor och skuldbelägga alla som inte passar in där är inte schysst. Ja, omsorg för barn som far illa = skitbra. Men barn med trygga barnvakter far inte illa. Barn med föräldrar som gör annat utanför sitt föräldraskap ibland far inte heller illa. Visst kan man snacka om anknytning och huruvida vissa föräldrar inte är redo att lämna sitt gamla liv när de blir föräldrar, men det är inte vad det handlat om här. Paula har inte visat några tecken på att vara ansvarslös överhuvudtaget och som hon säger, de är ett team. Barnet har en far.

 

Jag vet inte riktigt vad det är som händer här men jag undrar lite försynt om barnen blir alltför traumatiserade om man skrattar åt dem? 

 

Är det nånting som jag tycker är så jävla bra med de här hetsigare diskussionerna (Nej, jag har inte riktigt lämnat Clara-gate än) så är det alla perspektiv som kommer till ytan. Jag läste Jenny P's inlägg och tänkte att hon hade bra poänger, om än levererade i ett hårt och otrevligt paket. Och det tycker jag fortfarande att hon har. Men sen så levererar fler bloggare andra vinklar och mitt eget perspektiv blir bredare och mer nyanserat även om jag fortfarande är väldigt kluven i frågan. 

 

Claras svarsinlägg bitchslappade tillbaks mig lite till ödmjukhetens högborg. Hon har så rätt och hon är så klok och jag hade egentligen velat höra hennes tankar kring sakfrågan som förmodligen hade kommit fram bättre om hon inte känt sig angripen. För det där vet ju jag bättre än många: känner man sig anklagad så blir debatten bara infekterad och osaklig. 

 

Men tillbaka till perspektiven.

 

Lisa // MondoKanel skriver i sitt inlägg ''fin kropp vs. ingen kropp'': Är det lättare att acceptera kroppslighet när den inte är fotograferad i Claras smickrande ljus, är Apans Mammaformer en mer acceptabel kroppslighet än Claras lår? och lägger fingret på nåt viktigt. Vi gör skillnad på kroppar och kroppar. Givetvis blir det problematiskt när bara en sorts kropp får synas och alltid syns och då blir man glad när alternativ presenteras, men att skuldbelägga en typ av kropp medan en annan hyllas blir minst lika fel.

Sanna // Mina sanna ord menar att när Claras rumpa ger ångest och borde bannlysas (ja, nu överdriver jag lite) och Schmenus rumpa känns härligt befriande, då känner jag att vi definitivt har ett problem i vår strävan efter att utseende inte ska spela så stor roll – för då har vi faktiskt bidragit till den där normen som talar om för oss vad som är perfekt respektive inte perfekt, osunt respektive sunt. i sitt inlägg ''Vem har tillåtelse att visa upp rumpan i kampen mot utseendehetsen''. Och jag jublar. 

 

 

Sen ska vi inte tala om alla de perspektiv och vinklar och tankar som rasar in i kommentarsfälten i alla bloggar. Jag lär mig hela tiden. Jag liksom hör poletterna trilla ner. Pling pling JA JA!!

 

Gör inte ni det?

Inne hos Paula sitter nåt stolpskott och menar att man inte bör dricka/supa när man fått barn för då har man ''ansvar''. Jag ska berätta en sak för den som inte fattat än, att man blir förälder så innebär det en massa omställningar. Speciellt i början. Men det innebär inte att man måste att man måste sluta med sånt man trivs med och tycker om. (ja, visst inom rimliga gränser men vi snackar alkohol här. Inte knark eller kriminalitet)

 

Vad finns det för anledning att supa sig full undrar kommentatorn? Tja… KUL KANSKE? Att vara en ansvarstagande förälder innebär då att man skaffar en barnvakt man litar på. Det är helt ok och barnet far inte illa av det, jag lovar!

 

Älskar de här hysteriska moralmänniskorna som tycker att man som HELIG MODER ska överge alla tankar på ett eget liv eller roll utanför föräldraskapet. Med ''älskar'' menar jag såklart tvärtom.

 

''Vi är prinsessor'' ropade de med andan i halsen. De hade tatt på sig det finaste de har (nåja, det finaste de kunde hitta överst i tvättkorgen) och ville ha hjälp att trassla ut kjolarna.

 

Sen skulle de dansa. 

 

 

 

De har övat massvis på de där prinsesspiruetterna. Sånt är viktigt att kunna nämligen. 

 

(Asså gud, jag kan inte sluta skratta åt Tamlin)

 

Idag kom podcastavsnittet där jag och Elaine Eksvärd pratar om språkets betydelse för barns utveckling ut. (klicka och lyssna) Vi kom fram till en del bra slutsatser öven om det fortfarande finns massvis att säga i ämnet.

 

Elaine är ju retorikexpert och jag, med en helt annan eh ''talang'' för språket kan lätt känna mig som en (retorisk) vilde i hennes sällskap. En väldigt bekväm och avslappnad vilde dock för Elaine är superhärlig att hänga med. Och oj vad vi kan prata. En pod tillsammans med henne, Anna och Cissi skulle vara drömmen. (Alltså inte alla samtidigt utan jag med en av varje varannan vecka typ.)

 

 

Men tillbaks till programmet. Det går även att ladda ner via iTunes (går även att söka på Joller) och ska gå att hitta på spotify inom kort. Diskutera gärna här om ni har några tankar kring dagens avsitt!

 

Asså älskar sånt här. 

 

Vet ni, jag tycker det är synd att man inte kan reflektera och samtala kring exempelvis Underbara Clara och hennes träning utan att man ska anklagas för att dra likhetstecken mellan Clara och pro-ana-sajter. Varför är det alltid så svartvitt egentligen? 

 

Nej jag tror inte att nån får ätstörningar eller panikångest för att Clara exempelvis visar sin röv på instagram eller för att hon tränar. Lika lite som jag tror att nån fick det när jag bloggade om min träning. Det sa jag ju liksom aldrig. Jag efterlyste bara lite reflektion, lite kontext. Att man ser sitt bidrag i den större bilden även om ens enskilda bidrag är pyttelitet. För övrigt säger jag nog ingenting om hennes röv alls, för den är helt ointressant i diskussionen.

 

Men om alla, överallt och hela tiden, pratar, skriver, debatterar, uppmanar, upplyser och ältar träning, hälsa och kost i alla kanaler och sammanhang så kanske man kan avstå från att delta? Jag säger inte att man måste det, det gör jag faktiskt inte. Jag säger inte ens att man gör fel per automatik. Men jag säger att det vore positivt att vara en motpol ibland. En frizon. En plats dit människor kan vallfärda och SLIPPA den biten. Sen behöver man inte stanna där, det finns fler områden som är lika infekterade (typ konsumtion, köpbegär osv) men just kroppsångest och ideal är min hjärtefråga. 

 

Och var börjar ansvaret? Var slutar det? Nu pratar jag inte om Clara eller mig själv utan rent allmänt. Tanken på att jag eller nån annan ensild bloggare skulle vara ansvarig för hur våra läsare reagerar på det de möts av i bloggarna är vansinnig men å andra sidan så har jag inga problem att skälla på tjejtidningar och deras brist på just ansvar när de skriver artiklar om kändisars vikt eller annat som bidrar till det normförtryck vi utsätts för. Jenny P // Brunheten skriver att med makt följer ansvar men jag är kluven. (För att förtydliga, nu syftar jag inte på Clara. Hon tar sitt ansvar tycker jag och bloggar BRA och positivt om sin träning men jag har inget intresse av att diskutera henne nu.)

 

Hur tänker ni? Vilka andra frågor är problematiska att skriva om?