Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Är det nånting som jag tycker är så jävla bra med de här hetsigare diskussionerna (Nej, jag har inte riktigt lämnat Clara-gate än) så är det alla perspektiv som kommer till ytan. Jag läste Jenny P's inlägg och tänkte att hon hade bra poänger, om än levererade i ett hårt och otrevligt paket. Och det tycker jag fortfarande att hon har. Men sen så levererar fler bloggare andra vinklar och mitt eget perspektiv blir bredare och mer nyanserat även om jag fortfarande är väldigt kluven i frågan. 

 

Claras svarsinlägg bitchslappade tillbaks mig lite till ödmjukhetens högborg. Hon har så rätt och hon är så klok och jag hade egentligen velat höra hennes tankar kring sakfrågan som förmodligen hade kommit fram bättre om hon inte känt sig angripen. För det där vet ju jag bättre än många: känner man sig anklagad så blir debatten bara infekterad och osaklig. 

 

Men tillbaka till perspektiven.

 

Lisa // MondoKanel skriver i sitt inlägg ''fin kropp vs. ingen kropp'': Är det lättare att acceptera kroppslighet när den inte är fotograferad i Claras smickrande ljus, är Apans Mammaformer en mer acceptabel kroppslighet än Claras lår? och lägger fingret på nåt viktigt. Vi gör skillnad på kroppar och kroppar. Givetvis blir det problematiskt när bara en sorts kropp får synas och alltid syns och då blir man glad när alternativ presenteras, men att skuldbelägga en typ av kropp medan en annan hyllas blir minst lika fel.

Sanna // Mina sanna ord menar att när Claras rumpa ger ångest och borde bannlysas (ja, nu överdriver jag lite) och Schmenus rumpa känns härligt befriande, då känner jag att vi definitivt har ett problem i vår strävan efter att utseende inte ska spela så stor roll – för då har vi faktiskt bidragit till den där normen som talar om för oss vad som är perfekt respektive inte perfekt, osunt respektive sunt. i sitt inlägg ''Vem har tillåtelse att visa upp rumpan i kampen mot utseendehetsen''. Och jag jublar. 

 

 

Sen ska vi inte tala om alla de perspektiv och vinklar och tankar som rasar in i kommentarsfälten i alla bloggar. Jag lär mig hela tiden. Jag liksom hör poletterna trilla ner. Pling pling JA JA!!

 

Gör inte ni det?

Inne hos Paula sitter nåt stolpskott och menar att man inte bör dricka/supa när man fått barn för då har man ''ansvar''. Jag ska berätta en sak för den som inte fattat än, att man blir förälder så innebär det en massa omställningar. Speciellt i början. Men det innebär inte att man måste att man måste sluta med sånt man trivs med och tycker om. (ja, visst inom rimliga gränser men vi snackar alkohol här. Inte knark eller kriminalitet)

 

Vad finns det för anledning att supa sig full undrar kommentatorn? Tja… KUL KANSKE? Att vara en ansvarstagande förälder innebär då att man skaffar en barnvakt man litar på. Det är helt ok och barnet far inte illa av det, jag lovar!

 

Älskar de här hysteriska moralmänniskorna som tycker att man som HELIG MODER ska överge alla tankar på ett eget liv eller roll utanför föräldraskapet. Med ''älskar'' menar jag såklart tvärtom.

 

''Vi är prinsessor'' ropade de med andan i halsen. De hade tatt på sig det finaste de har (nåja, det finaste de kunde hitta överst i tvättkorgen) och ville ha hjälp att trassla ut kjolarna.

 

Sen skulle de dansa. 

 

 

 

De har övat massvis på de där prinsesspiruetterna. Sånt är viktigt att kunna nämligen. 

 

(Asså gud, jag kan inte sluta skratta åt Tamlin)

 

Idag kom podcastavsnittet där jag och Elaine Eksvärd pratar om språkets betydelse för barns utveckling ut. (klicka och lyssna) Vi kom fram till en del bra slutsatser öven om det fortfarande finns massvis att säga i ämnet.

 

Elaine är ju retorikexpert och jag, med en helt annan eh ''talang'' för språket kan lätt känna mig som en (retorisk) vilde i hennes sällskap. En väldigt bekväm och avslappnad vilde dock för Elaine är superhärlig att hänga med. Och oj vad vi kan prata. En pod tillsammans med henne, Anna och Cissi skulle vara drömmen. (Alltså inte alla samtidigt utan jag med en av varje varannan vecka typ.)

 

 

Men tillbaks till programmet. Det går även att ladda ner via iTunes (går även att söka på Joller) och ska gå att hitta på spotify inom kort. Diskutera gärna här om ni har några tankar kring dagens avsitt!

 

Asså älskar sånt här. 

 

Vet ni, jag tycker det är synd att man inte kan reflektera och samtala kring exempelvis Underbara Clara och hennes träning utan att man ska anklagas för att dra likhetstecken mellan Clara och pro-ana-sajter. Varför är det alltid så svartvitt egentligen? 

 

Nej jag tror inte att nån får ätstörningar eller panikångest för att Clara exempelvis visar sin röv på instagram eller för att hon tränar. Lika lite som jag tror att nån fick det när jag bloggade om min träning. Det sa jag ju liksom aldrig. Jag efterlyste bara lite reflektion, lite kontext. Att man ser sitt bidrag i den större bilden även om ens enskilda bidrag är pyttelitet. För övrigt säger jag nog ingenting om hennes röv alls, för den är helt ointressant i diskussionen.

 

Men om alla, överallt och hela tiden, pratar, skriver, debatterar, uppmanar, upplyser och ältar träning, hälsa och kost i alla kanaler och sammanhang så kanske man kan avstå från att delta? Jag säger inte att man måste det, det gör jag faktiskt inte. Jag säger inte ens att man gör fel per automatik. Men jag säger att det vore positivt att vara en motpol ibland. En frizon. En plats dit människor kan vallfärda och SLIPPA den biten. Sen behöver man inte stanna där, det finns fler områden som är lika infekterade (typ konsumtion, köpbegär osv) men just kroppsångest och ideal är min hjärtefråga. 

 

Och var börjar ansvaret? Var slutar det? Nu pratar jag inte om Clara eller mig själv utan rent allmänt. Tanken på att jag eller nån annan ensild bloggare skulle vara ansvarig för hur våra läsare reagerar på det de möts av i bloggarna är vansinnig men å andra sidan så har jag inga problem att skälla på tjejtidningar och deras brist på just ansvar när de skriver artiklar om kändisars vikt eller annat som bidrar till det normförtryck vi utsätts för. Jenny P // Brunheten skriver att med makt följer ansvar men jag är kluven. (För att förtydliga, nu syftar jag inte på Clara. Hon tar sitt ansvar tycker jag och bloggar BRA och positivt om sin träning men jag har inget intresse av att diskutera henne nu.)

 

Hur tänker ni? Vilka andra frågor är problematiska att skriva om? 

Idag var andra visningen och nu är halva helvetet över. Resten är att vänta och oroa sig och gräma sig över eventuell budgivning och hur mycket (eller lite) vi än säljer för så är det för lite. Det är FÖR LITE. Vi köper ju ett hus som kostar upp över öronen och alla sparpengar kommer gå om intet.

 

 

Det är i sådana situationer jag blir så bitter över att vi inte är typ rika. Fatta, då hade vi kunnat betala av våra lån och sluta oroa oss. Jag vet, vilket jävla medelklassproblem egentligen men den där berömda svenska avundsjukan äter upp mig ibland och hus är så jävla dyrt i Stockholm.

 

Men snart så lever vi iallafall svenssondrömmen, om än lite snålare än vanligt.

 

Fick en relevant och intressant kommentar på min instagram häromdagen: 

 

Anna // Apan Satt i Granen undrar om det är fler än hon som sitter på jobbiga bekännelser. Själv berättade hon för  för en tid sen för en av sina vänner att hon snackat en massa skit om denne. Det var jobbigt men efteråt släppte tyngden och de kunde gå vidare. 

 

Jag har också haft en massa hemligheter som gnagt och slitit i samvetet och oftast har det rört sig om skitsaker jag aldrig behövt förlåtelse för men ändå känt en massa skam kring. Men som man säger; sanningen ska befria dig. För den gör det verkligen. Utan lögner finns inga hållhakar och då inga rädslor att saker ska komma fram. När jag har berättat om mina så har jag fått upp ögonen för hur smått det egentligen var.  

Jag vill slå ett slag för Barbie. Hon är yrkesarbetande, intelligent, utbildad och kan bli vad hon vill t.o.m president. Ken är pojkvännen, men hon äger ju huset, bilen, sakerna och pengarna. Vad jobbar Ken med ens? Har han ett jobb?

 

 

Ska man dessutom börja jämföra Barbie med övriga dockor så vinner hon med hästlängder. Ta t.ex de anskrämliga dockorna bratz eller monster high, där handlar det ju uteslutande om utseende, smink och kläder och dockorna ser ut som svältande barn med jätteskallar och beniga armar och ben. (s.k ''lollypop''-utseenden som många skådisar lider av)

 

Den leksak jag själv haft mest glädje av är just Barbien. Hon hette såklart inte Barbie hemma hos mig utan fick byta namn lite då och då beroende på vilket namn som var mitt favoritnamn just då. Hon hette Sonja en period för åh vad jag ville heta Sonja. Och Ken han hette också allt möjligt. Errolflynn (som ett ord) hette han ganska länge för jag hade sett nån film med Flynn som pirat och oj vad det pirrade i brallan på mitt tioåriga jag då. Så han fick heta Errolflynn.

 

Sonja var veterinär, rockstjärna, sekreterare (nåja, jag tyckte det verkade jättehäftigt), hon hade fyra hästar (Velvet Brown hette favoriten, en som kunde röra på benen) en stor prinsessvagn, ett Cindyhus (jag ville inte ha det rosa mindre barbiehuset) och fy fan vad hon knullade. Hon knullade nog mer än nåt annat om jag ska vara ärlig. 

 

 

Barbie är en bra leksak. För pojkar och flickor. Hon möjliggör rollekar och äventyr. 

Ni som inte kunde lyssna på mig och Cissi igår kan lyssna här. 

 

 

 

Vi är så jävla bra tillsammans. Jag tror det beror på vår övernaturliga förmåga att kunna snacka en massa jävla skit och liksom fylla eventuella tomrum när vi inte vet vad vi ska säga. Alltså NÄR vi inte vet vad vi ska säga. För det mesta så har vi ju gaaaaanska bra koll iallafall. 

Underbara Clara ger ett svar på tal i kommentarsfältet och jag får så himla dåligt samvete (det här med att kritisera vänner offentligt är inte min grej) samtidigt som jag håller med Jenny om att ingen ska kunna svära sig fri från kritik bara för att man annars är fantastisk.

 

Men Claras svar är sakligt och bra och det är svårt att inte hålla med henne också.

 

Förresten, om ni gillar att få blogg- och inläggstips så ska ni gilla min facebooksida! Här på bloggen försöker jag hålla tipsen relevanta till det jag skriver om, men på facebook lyfter jag fram inlägg och bloggare flera gånger om dagen, som jag tycker är bra och intressanta.

Jenny P // Brunheten skriver ett inlägg om Underbara Clara och senaste tidens träningsinlägg. Clara har börjar röra på sig mer och vill såklart dela med sig av sin euforiska upptäckt både genom bloggen och på Instagram. Inget konstigt där för det gör ju typ alla och Clara har ju en sundare inställning än många. Men Jenny är skeptisk och jag håller med henne om att det kan vara problematiskt. Clara bidrar till viss del (omedvetet) till kroppsångest även om jag är ganska säker på att det är det sista hon vill. 

 

Jag tog för inte så länge sen beslutet att sluta skriva om min egen träning trots att den bara skrevs om på ett kravlöst, lustfyllt och icke-hetsigt sätt. Precis som Clara gör. Anledningen till detta är för att jag, genom en lång tids dialog med flera av mina ätstörda läsare, såg min egen del i en större sammanhang där träning, hälsa, kost och det nya ”strong is the new skinny” har fått en ganska stor plats i vårt samhälle, inte bara i media och tv men också i alla sociala kanaler samt ända in i våra vardagsrum. I alla sammanhang. Hälsohets som jag valde att kalla det. 

 

Jag bestämde iallafall till slut att min blogg skulle vara en frizon från allt sådant för även om man skriver som jag skrev eller som Clara gör om träning så bidrar man till att andra blir påminda att de borde röra sig mer, vara hälsosamma och tänka på sina kroppar. Detta kan skapa ganska mycket ångest även om det inte är meningen.