Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Vad jag inte var beredd på var att det skulle kännas som att man var akut skitnödig med världens största korv. Typ superförstoppad men ändå på väg ut. Jävlar va obehagligt och fan vad det tryckte på! Och så skulle man på det slappna av!  Ha! Försök slappna av när det känns som att du kommer skita på dig varje gång det kommer en värk. Inte konstigt att det till slut krävdes epidural för att ungen skulle komma ut.

(vill påpeka att det var svårt för mig att acceptera, jag hade bestämt mig för en naturlig födsel, så det kändes som ett nederlag.... men efter drygt 40 timmar plus så var man inte så kaxig längre.... lika bra det dock. Så fort EDA'n verkat --- vilket för övrig tog TRE jävla försök -- så hände det grejer. Förmodligen hade det inte slutat lika bra om jag varit envis.)

Jaja ---  behöver jag nämna att jag gjorde mitt bästa för att bli av med den där skitnödiga känslan? En timme innan krystandet så bad jag t.o.m om lavemang. Läkaren som tog blodprov på bebisens huvud ba: "du .. det är lite försent påtänkt nu va?"  Och jag hoppades att jag skulle bajsa på mig när jag födde.... men det gjorde jag tydligen inte.

Sen kom ungen, och de följande tre månaderna hade jag så jävla ont i röven att jag varken kunde sitta eller stå. Det var jag verkligen INTE beredd på. Ingen hade berättat att man kunde spräcka svanskotan. Jag tillbringade tre månader liggandes på soffan med lillan. Det värkte så otroligt mycket att jag nästan grät på kvällarna.