... Vem är dummast: idioten eller idiotens följeslagare?
Det bästa med Fotis personlighet måste varit hans otroliga talang för att totalt förödmjuka mig och få mig att känna mig som en värdelös hora. Inte så mycket det fysiska våldet (although that was quite an experience) som det mentala.
Han uppskattade särskilt att knuffa omkull mig kraftigt och att dunka mitt huvud mot väggen. En gång så hårt att mitt öga ryckte i 2 veckor, och fortfarande idag - 5 1/2 år senare - så rycker det ibland.
En gång så tog han ett paket bregott och dunkade ner i mitt huvud. Jag föll ihop av kraften... blev mäkta förvånad kan jag lova. (didnt see that one coming) sen fick jag tvätta smör ur håret halva kvällen
En annan favorit var att dra mig i håret längst golven (medans huvudet studsade på varje tröskel) och att nypa och bita mig i ansiktet så jag fick fula blå-röda märken. Ibland så kunde han täcka min mun och min näsa med sina händer och hålla kvar så tills jag inte kunde andas. Jag kunde känna blodet rusa till huvudet, ögonen sprängas och han släppte precis innan det gick för långt..... sen började han om.
Det värsta var dock hur han brukade sitta på mitt bröst, så att det blev väldigt svårt att andas, samtidigt som han med hela sin vikt höll ner mina armar. Sen så spottade han saaaaakta i mitt ansikte. Om och om och om igen. Han lät det pågå antingen tills han tröttnade eller tills jag grät som ett barn (och mind you -- jag gråter aldrig. fråga min make, han har aldrig sett det.) samtidigt som jag bad honom att sluta.
Han övertygade sig själv - och mig - att det han gjorde inte var misshandel. Han slog mig ju aldrig! (eller jo, en gång, i magen med knuten näve. Jag vek mig dubbel)
-- och listan kan göras mycket längre..... Och detta pågick i nästan 7 år. 7 ÅR. Folk frågar mig varför jag stannade. Jag vet fan inte! Det var liksom vardag för mig. Det var normalt. Jag hade konstant magont, ångest, grät mycket och skar mig.... men... åren liksom bara passerade - jag var som i koma - och märkte knappt att livet gick förbi. Nu när jag tänker på det blir jag förbannad.... men samtidigt så ångrar jag inget. Hade det inte skett så hade jag inte varit där jag är idag.
Så måste jag tänka, för mitt liv nu är helt otroligt underbart!
Tweet
Fy fan! Härligt att du tog dig ur, och in i ditt underbara liv du har nu. Grattis!
Det är fan en sak jag måste göra innan jag dör, att tortera en sån jävel som gjort så mot en kvinna eller ett barn. Jag må vara sjuk, men det är, förutom min dotter, mitt arv till världen efter att jag är borta. En mindre idiot.
Jag blir så ledsen när jag läser vad du gått igenom ... :( Men härligt att du mår så bra idag!
tack. jag blir själv lite förvånad när jag skriver ner detta samt tänker på det, för när jag levde I det så kändes det inte lika hemskt. Visst mådde jag dåligt av det men jag tyckte att det inte var SÅ farligt. Nu i efterhand så blir jag förbannad. Vilket jävla arsle han var! Hur fan kunde jag ta den skiten?
jag har följt din blogg i en månad eller två nu. och har precis börjat rota bak i gammalt arkiv.
jag tycker livserfarenheter är bland det intressantaste (och hemskaste) som finns, och jag skule bara säga att det vore väldigt intressant om du skulle gör aett inlägg om ditt liv, ett längre mer utförligt, som det här.
så att man kan lära känna dig, helt och hållet på riktgit.
du verkar så.. intressant!
Jag har varit i ett liknande förhållande i ett år. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ur det och jag trodde aldrig att någon fin kille skulle kunna tycka om mig, för tillslut hatade jag mig själv.
Men såhär i efterhand så ångrar jag inte heller att jag var med om det, även om jag förbannar alla gånger jag drömt mardrömmar om att han kommer och är påtänd och slår mig och kallar mig fula saker. Jag har verkligen växt som människa och fått jobba med mig själv, och jag har lärt mig mycket om andra människor också. Förstår att det måste ha varit fruktansvärt att vara i skiten i sju år, och jag klandrar inte dig för att du stannade kvar. För jag vet precis varför. :)
Glöm för fan inte att gilla inlägget på bloglovin' och facebook! Min visdom behöver spridas!
Vad hemskt. Jag förstår inte hur vissa människor kan utsätta sina medmänniskor för sådan ondska. Obegripligt.
skönt att du tog dig ur skiten! du är verkligen stark. jag var i ett förhållande där jag blev kränkt både fysiskt och psykiskt. precis som du beskriver så blev det en vardag. jag tänkte alltid "han slog mig ju inte... det var inte så farligt"
jag förstod sedan allvaret när jag pratade med min kompis. så jag lämnade honom för en annan kille som fick mig att må bra och uppskattade mig till 100%. det finns så mycket skit man kan råka ut för i ett förhållande. idag är jag singel och trivs med det. den rätte kommer när jag är redo, det är jag övertygad om. i believe in a thing called love.
Jag ser verkligen UPP till dig....
Du är så stark och modig.
Minna
Vet du nåt om honom nu?
Finns det en ny stackars kvinna i hans liv?
Eller har han förändrats (det tror jag iofs inte går med sånna typer)?
Du är stark!
Finner inga ord till det jag just läste. Men Du förtjänar det absolut bästa i livet och jag är så glad över att det går bra för dig nu. <3
Befann mig i en liknande situation som du för bara ett år sedan. Tre år gav jag bort till den mannen, som fick mig att känna mig värdelös, förtryckte mig, misshandlade mig både psykiskt och fysiskt (dunkade mitt huvudet mot väggar och golv tills det svartnade för ögonen på mig).
Han lyckades också övertyga mig om att det var mitt fel. Jag hade ju alltid höjt rösten. Eller hindrat honom från att gå.
Varför man stannar går inte att förklara för andra människor, eller, som du säger, ens en själv i efterhand. Men man befinner sig i hans grepp. Han kallar det kärlek, det man har, och kärleken har man ju fått inpräntat i sig är alltid värd att kämpa för.
Men det är inget annat än kontroll och förtryck.
Jag skulle inte heller ha varit där jag är idag utan de här åren. Jag skulle aldrig ha träffat den man jag är med idag, och jag hade nog aldrig vågat se honom för den skatt han är, om jag inte hade haft mitt bagage där jag hade det.
Livet tar en massa jävla omvägar till lyckan ibland. Vi får se det positiva som vi fick efteråt, när vi tagit oss ur det: styrkan. Och lätthet att bli förbannade när någon försöker att talla på vår integritet.
Tack för en mycket bra blogg. Känns som en godispåse nu när jag har att läsa ikapp efter semestern.
Och grattis till vart din omväg tog dig.
Jag har precis dumpat en grabb som har slagit mig. Tack för att du delar med dig utav det här för jag har så svårt att stanna vid mina sinnes fulla bruk och hata honom. Det har gått en och en halv månad snart.
Sök i bloggen