Jag tror inte min dotter kommer må bättre av att jag uppmärksammar henne på att hennes yttre är viktigt.
Många som aldrig fick höra att de var fina och bra som små sörjer det som vuxna och det förstår jag. Men jag och många fler med mig fick massvis med beröm och komplimanger och mår skit ändå.
Jag tror inte det hänger på att man fick höra att man var fin eller ej, åt båda hållen. Föräldraskapet är en facett av flera olika sätt att bemöta sina barn på samt förhållningssätt som tillsammans bildar en helhet. Växer man dessutom upp i en tid där utseende värderas väldigt högt, där man ser att andra barn får komplimanger och att det är nåt som är något att eftersträva så är det inte speciellt konstigt att man påverkas när man märker att man inte får ta del av det som andra får.
Familjen är inte en ö och barn påverkas av allt och alla omkring.
Men jag tror inte min dotter kommer må bättre av att jag uppmärksammar henne på att hennes yttre är viktigt. Inte nu. Inte så länge hon själv är omedveten. Just nu så är hon lyckligt ovetande om att hennes utseende spelar roll och att det är viktigt att vara fin. Hon leker och blir smutsig och oroar sig inte.
Hennes jämnåriga däremot gör det. De frågar och söker bekräftelse konstant: "är jag fin nu?!" samt vägrar ha vissa kläder för att de inte vill vara fula och vill bara ha klänning för att "då säger fröken/mamma att jag är fin".
Detsamma gäller barn som hela tiden får höra att de är duktiga. Ninja t.ex ritar och leker och pysslar för att det är kul. Inte för att prestera. Jag ser ofta barn som vägrar rita eller göra sånt de är lite osäkra på av rädsla att de inte är duktiga eller tillräckligt bra på det. Vem tjänar på att jag börjar uppmärksamma min dotter på att hon andras åsikt om henne spelar roll?
Men om man inte får säga att barnet är fint eller duktigt? Vad säger man istället? Läs mer här!
Tweet
Malin Fast det ena behöver ju inte utesluta det andra. Min son pysslar och målar också för att det är kul, även om jag då och då påpekar hur duktig han är.
The Worrying Kind - Att leva med social fobi, ångest och depression Jag har haft prestationsångest i hela mitt liv. Har liksom alltid strävat efter att få höra de där magiska orden VAD DUKTIG DU ÄR. För det var den sortens bekräftelse jag brukade få när jag var liten. Och det är den sortens bekräftelse jag fortfarande söker.
Så jag tycker du gör helt rätt i att inte lära dina barn vikten av utseende och prestationer. För det föder bara ångest. Visst, det är superhärligt att få höra att man är söt eller duktig...men är det verkligen det man vill bygga upp självkänslan kring?!
Så du mår skit för att du fick höra att du var fin? Jag tror inte direkt att det är grunden till ditt mående idag. Det är nog något betydligt allvarligare än så.
LADY DAHMER anonym nej jag mår inte skit för att jag fick höra att jag var fin. Det skrev jag inte heller.
LADY DAHMER Däremot så lärde jag mig tidigt att det var nåt värt att uppmärksammas. Annars skulle inte min omgivning påpeka att jag var fin och söt och vacker hela tiden. = viktigt och bra.
Jga ser samma sak hos små barn. DE som hela tiden söker den sortens bekräftelse är just de barn som får den. De som inte blir bekräftade för hur de ser ut bryr sig helt enkelt inte.
Agnetha Så det är så du tänker.... men ... att utgå från att du mådde skit även fast du fick komplimanger känns lite snävt tycker jag ...? För övrigt så verkar ju din dotter väldigt medveten, hon har ju frågat dig rätt ut: "är jag fin nu?" - vad händer med henne när du inte svarar henne? När du då kontrar med: "Tycker du att tröjan är skön?" kanske hon tänker att du INTE tycker att hon är fin, och frågan är väl hur det känns, egentligen? Du är väl den viktigaste "domaren" i hennes liv.
Att ge positiv feedback i form av te.x komplimanger är ungefär lika farligt som rosa, tror jag ...
Nej, det gjorde du visserligen inte. Men antydde det. Vad är det som säger att du hade mått bättre av att inte höra det då? Du kanske till och med mått ännu sämre.
Nu är det ju så att utseende har betydelse, det anser ju även du eftersom du säger själv att du anmärker hur folk ser ut. Jag förstår ju tänket i att barnen inte ska bry sig, men när dom når en viss ålder så förstår dom ju det, även om dom inte fått höra det och då VILL man ju bekräfta sitt barn. Eftersom man älskar det och vill att det ska må bra och bli glad.
Igår vågade jag äntligen ta steget att prata med min chef och ifrågasätta kvinnosynen på kontoret. Dagligen, varje minut har jag blivit medveten om de skillnaderna som görs på män och kvinnor. Hur de ställer mycket högre krav, har helt andra förväntningar, mindre tålamod med oss och bara tilltalar oss annorlunda och behandlar oss helt olika. Jag tog upp det och han lyssnade och tog till sig och jag märkte skillnad redan på eftermiddagen. Det är ett bolag med en könskvot på 97% män och jag tror inte folk kan föreställa sig hur det kan se ut på en arbetsplats med minimalt jämnställdhetstänk.
Ville bara tacka dig LD... jag kunde inte ens definiera ordet genus innan jag började läsa dig. Det är tack vare dig som jag tog upp detta i ett möte med chefen.
LADY DAHMER agneta min dotter fattar inte konceptet. Hon upprepar vad hon hört andra säga.
Jag kommer aldrig kontra eller ignorera det hon säger. Jag kommer bemöta det utan att för dens skull bekräfta och uppmuntra behovet av den sortens bekräftelse. t.ex "hur menar du?" eller "är det viktigt att vara fin?" eller "vad händer om du inte är fin?" osv.
LADY DAHMER anonym jag tror jag mått bättre som barn och som vuxen om jag inte värderats efter mitt yttre ja. Och det är just det man gör; värderar barnen, när man säger att de är fina.
Jag tror inte min dotter kommer må bra av att jag uppmuntrar det eventuella behovet. Jag försöker hellre stärka henne på andra sätt samt ha en dialog kring "fin" och yttre värden.
Anna Jag håller med dig till viss del men är det verkligen helt fel att säga till sitt barn att det är duktigt eller är fin om man säger det andra sammanhang än just när den har "fina" kläder på sig. Jag brukar ofta säga till min son att han är fin och underbar och krama om honom helt utan anledning bara för jag tycker det;) men har jag fattat dig rätt så ska man inte göra så?
Det mest frustrerande när man börjar prata utseendehets och skönhetsingrepp är när folk kontrar med att det ÄR viktigt. Att folk skulle må bättre av att genomgå en operation och att jag vore missunnsam om jag ifrågasätter det.
Då måste man liksom börja förklara från grunden varför folk tror att det är viktigt och att de ska må bra.
Fast snart orkar man inte det längre. Dumheten där börjar kännas fantastiskt hopplös.
Sticks Det finns olika sätt att tala om för någon att den är fin på. Jag tycker absolut att man ska tala om för sina barn att man tycker att de är de finaste i världen. Jag vill att mina barn ska veta att för mig så är de världens finaste.
Fin är inte samma sak som "å titta här kommer min klänning med mig i, är jag fin nu?". Mina barn får komplimanger, om man nu vill kalla det så, för att de är fina när som helst. I pyjamas i soffan, förkylda och vinterbleka kan jag ändå säga att jag är så glad för att jag har världens bästa och finaste barn.
I övrigt, när det gäller kläder är jag noga med att de själva ska tycka att de har fina kläder. Det har varit incidenter när andra barn tyckt till men man får stödja i att det viktigaste är vad man själv tycker.
LADY DAHMER anna frågan är väl snarare; vad tror du att det ger din son? Om du tänker efter. Vad ger det för långsiktiga effekter? Din son föddes utan vetskap om att det är bra att vara fin. Det är dock nåt som du (eller nån annan kanske) har lärt honom. PÅ vilket sätt kommer det påverka honom? Hur hade det påverkat honom att leva helt i ovisshet om att det yttre spelar roll?
sticks Jag tycker att du underskattar ditt barn när du klipper med att hon inte fattar konceptet. Hon lever i samma värld som oss andra och hon kommer att veta att du inte svarar henne på hennes fråga. Precis som man tycker att en blomma är vacker i en fin vas kan man tycka att en tröja var fin på en människa, eller tvärtom.
Hon kommer att fatta konceptet, men det koncept hon förmodligen funderar över nu är varför du inte svarar henne.
Bara för att man får höra att man är fin i en tröja gör ju inte att man inte kan förstå att det finns andra värden i livet.
Anna Jag vet inte om jag tänker något speciellt faktiskt mer än att han är just fin och förstå mig rätt han är världens finaste på insidan och det är det jag vill komma åt därför kommenterar jag aldrig kläder och dyl men jag förstår ditt tänk. För mig är kärlek väldigt viktig inte för att jag själv växt upp utan, jag hade en mamma som älskade mig väldigt men dog ung och idag kan jag känna glädje över att hon "lärde" mig kärlek, det är något jag vill föra över till mina barn. Men det kanske finns bättre ordval än just det jag har gjort:)
LADY DAHMER sticks nej jag underskattar inte mitt barn. Jag känner henne och är medveten om hennes begränsningar. Hon är tre bast.
LADY DAHMER anna kärlek kan du visa helt utan ord! Helt utan att säga en endaste mening.
Agnetha (med H) Du, Lady Damer ... På nåt vis blir jag lite provocerad av att du skriver att din dotter inte fattar konceptet - vilket koncept är det hon inte fattar? Hur gammal är hon?
Ett sätt att lära sig att vara rädd för att inte göra fel, är också att få uppmuntran när man gör rätt. och den uppmuntran kan givetvis se ut på olika sätt - det håller jag absolut med dig om. Tycker du har en massa bra exempel i inlägget som du hänvisar till.
Men pedagogik är en hel vetenskap. Som föräldre ska man givetvis inte vara pedagog, men det är man ändå, särskilt när man har ett så genomtänkt sätt att agera som du. jag tror det var nån som sa nåt i stil med ... "pedagogik handlar inte om att lära sig bära ett ämbar med vatten, utan om hur man gör upp eld"
LADY DAHMER agnetha på vilket sätt blir du provocerad? barn förstår inte precis allt och man måste anpassa sig och vara medveten om det. Jag blir provocerad av människor som behandlar sina barn som små vuxna med allt vad det innebär. Barn är inte dumma, men de har begränsad kunskap och erfarenhet.
(tack för H! :)
Jag blir provocerad för att jag tycker att det är lika illa att underskatta sitt barn som att behandla det som en "liten vuxen" som fattar allt.
LADY DAHMER agnetha att vara medveten om ungarnas begränsningar är ju inte detsamma som att underskatta dem.
Maria Oj vad det här är laddat. Jag fattar inte. SÅ UPPENBART ÄNDÅ! LD, jag vill gå i "anger managementkurs" hos dig:)
Ellie Barn förstår mer än vad man tror! Man ska aldrig underskatta dom.
Som sagt innan så har vi alla olika syn på barnuppfostran och har helt egna värderingar om vad som är bäst och viktigast för våra egna barn. MEN att undvika den direkta frågan " Är jag fin nu? " för att istället börja ifrågasätta tror jag skadar mer än att bekräfta den. För jag menar hon är ju fin och i dina ögon är hon med all säkerhet den finaste. Precis som min dotter är för mig!
Om man nu måste ifrågasätta så kanske man kan fråga henne i stället om hon känner sig fin , svarar hon ja har hon ju bekräftat sig själv. Men svarar hon nej så sitter det kanske på plats och fråga varför hon inte känner sig fin och då får man ju ut gå från det.
Agnetha Det kan det visst vara. För du V E T ju inte vilka begränsningar din dotter egentligen har.
Ungar fattar mer än vad man kan tro/ana.
LADY DAHMER ellie fast jag håller inte med dig. Jag tror inte det är bra att bekräfta att det är bra att vara fin. Jag tror på att ifrågasätta sånt som barnet tar med sig hem. Andra människor sanningar. Och jag tror det är JÄTTEviktigt att lära barnet att ifrågasätta och tänka kritiskt.
PÅ frågan "är jag fin" så väljer jag att tala om vad det innebär och varför det är nåt att eftersträva, inte bara svara "ja" utan eftertanke och dialog.
Ellie LD Men vad lär man barnen egentligen om man hela tiden ifrågasätter dom?
Självklart är det bra att lära dom att ifrågasätta saker och se på vissa saker kritiskt , men då ska man ju också lära dom att göra det på ett bra sätt.
Att ifrågasätta någons utseende kan aldrig vara bra eller i överlag ifrågasätta saker som kan vara känsliga.
Som så många andra har skrivit här så har ordet " fin " så många olika betydelser. Som tex Du är en fin mamma , och det har ju inget med ditt utseende att göra utan mer för den du är.
LADY DAHMER ellie varför tror du att jag ifrågasätter allt mina barn säger eller gör? Jag ifrågasätter sånt som är dumt eller kan ha en negativ påverkan. Jag ifrågasätter inte mitt barn utan sanningshalten och relevansen i det hon säger. det lär henne att göra samma sak.
struten Jag lyssnade på Cissi Wallins program på Radio1 där du deltog och pratade kläder. My God. Intressant värre. Bara att jag höll på att störa ihjäl mig på just Cissi Wallin. Har hon ingen intervjuetik alls? Hon höll med dig om allt. Tänk om Stina Dabrowski eller Skavlan skulle hålla på så? Pinsamt.
vican Jag ser detta ofta i mitt jobb på en förskola. Dock inte ifrån personalen, som tack och lov är väldigt genusmedvetna. Håller med dig till 100% i detta. Barn måste få lov att utvecklas och utforska utan att prestation vägs in i det.
Din blogg är så bra, jag har lärt mig mycket som jag tar med mig både till jobbet och privat.
Vallmo När jag var liten fick jag aldrig höra att jag var fin, inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Jag såg inte typiskt flickig ut, var inte söt alls faktiskt. Var mer pojkig, lång och osv.
Och jag kan inte komma ihåg att jag ens reflerkerade över mitt utseende överhuvudtaget, jag var inte medveten om att man skulle se "bra" ut!
Min mamma kunde sätta på mig vad som helst, och jag brydde mig inte liksom.. Kom ihåg att jag fick höra av en kompis en gång runt sju-åttaårsåldern att hon inte tyckte jag hade tillräckligt moderna kläder! Ska man behöva tänka så när man är 7? Jag brydde mig iaf inte.
Det var inte förrän jag kom in i puberteten som utseendet började bli viktigt, när man var 13- 14 år. Då blev allt helt plötsligt jättejobbigt och allt, precis allt handlade om utseende och att leva upp till diverse ideal.
När jag får barn vill jag skona dem från utdeendehetsen så långt det går, de ska absolut inte behöva tänka på det när de är barn! Så jag håller med dig LD.
De som var mer "flicksöta" när de var barn av mina kompisar och alltid fick höra det, upplever jag mycket mer osäkra idag. Hela deras liv handlar om att var snygga och sexiga. Och visst, jag tänker på mitt utseende ibland såklart jag med, men samtidigt är jag medveten om att det inte är så viktigt i det stora hela..
Vanda Jag tycker det här inlägget är helt fantastiskt. Förstår inte hur någon inte kan hålla med om det du skriver.
Eller jo, kanske vid insikten att de, om det är som du säger, bekräftat sina barn på ett osunt sätt. Och det är aldrig kul att behöva erkänna att man gjort ett misstag. Så istället protesterar man mot det du säger för att rättfärdiga sitt eget beteende. (Kognitiv dissonans kallas det tror jag)
Fast det stämmer bara om det du säger verkligen är helt sant och visst. Men det tror ju jag att det är!
Ellie LD Men sånt som du kanske tycker är dumt kanske inte är dumt för andra.
LADY DAHMER ellie nej visst, men som förälder kan jag bara utgå från mig själv och fostra mina barn enligt MINA värderingar. Vem annars liksom?
Ellie LD Självklart fostrar du dina barn efter dina egna värderingar och som sagt innan så vet du vad som är bäst för dina barn. Men tror du inte att det i slutändan ändå kan bli lite fel när Ninja börjar ifrågasätta saker som hon tycker är dumt och som för andra kan vara känsligt?
LADY DAHMER ellie varför skulle det bli fel? Vad är alternativet? Ska jag lära henne att svälja allt som folk säger och tycker med hull och hår?
Ellie LD Det ska hon självklart inte göra! Hon kommer ju växa upp med egna värderingar och syn på livet. Men det jag menar är att det inte är bra att ifrågasätta precis allt. Som tex hon har en kompis med dåligt självförtroende och hon söker bekräftelse av Ninja. Ninja tycker att utseende och ytlighet är oviktigt och dumt. Istället för att bekräfta så ifrågasätter hon henne i stället. Det kan sänka kompisen mer än vad det hjälper. Så poängen är kompisen tycker utseende är viktigt men Ninja tycker det är oväsentligt och dumt. Alltså är det ett känsligt ämne för kompisen.
LADY DAHMER ellie jag tror tvärtom att Ninja i den situationen faktiskt skulle hjälpa sin kompis att avdramatisera ångesten kring sitt yttre och kanske få kompisen att själv inse att det inte har så stor betydelse alls just genom att inte bara säga det kompisen vill höra just då.
Att bara svara "nääää du är så fin/smal/bra" om någon talar om hur ful och fet denne känner sig är inte att vara en schysst och hjälpsam kompis för då bekräftar man snarare för kompisen att jo det ÄR viktigt.
Frida Du är SÅ BRA!! Du gör mig till en bättre mamma. Min dotter och eventuella framtida småsyskon tackar dig!
Nina Jag blir så frustrerad, jag fattar inte hur man inte kan hålla med om det LD säger! Jag känner igen mig så himla mycket!
Folk verkar hela tiden påstå att "fin" inte alls har något med utseende att göra! Eh va? Vill man ge barnet kärlek kan man till exempel säga att man älskar barnet? Att jätteofta säga till ett barn att du är fin, söt, gullig, vacker, "du ser ut som en lite prinsessa" speciellt om t.ex. en liten flicka har klänning på sig, så blir hon jätteglad JA. MEN det befäster också hos henne att hennes värde ligger i att vara fin, söt osv för att behaga omgivningen. Detta bemötande förstärks om man klär sitt barn i typ princesskläder som verkligen inbjuder till utseenderelaterade komplimanger. Sedan är ju inte detta en garanti för att barnet kommer må bra i framtiden, samhället ser ju tyvärr ut som det gör. Men som förälder vill man väl ge sitt barn de bästa förutsättningarna för en god självkänsla?
Det är samma sak att hela tiden berömma ett barn för att det är DUKTIGT så fort det lyfter ett finger. Det signalerar ett slags förvåning, ett slags "oj!", som att man inte förväntade sig att barnet var kompetent. Visa istället att du tycker att barnet är kompetent genom att introducera nya utmaningar. Klart man kan säga att barnet är duktigt om barnet lyckas med något speciellt, men när man hela tiden säger det för småsaker så signalerar man att man förutsätter att barnet är inkompetent till att börja med.
Oj vilken rant det här blev, men jag blir så frustrerad...
Sanna Undrar fortfarande hur du tänker kring ev. kommentarer eller annat om DITT EGET utseende. Sånt påverkar självklart också barn.
Matilda Flodin Jag tror att när barnet börjar fiska efter komplimanger hemma så behöver man diskutera saken om de inte ska tänka "mamma/pappa säger aldrig att jag är fin eller söt, alltså tycker de att jag är ful!". Barn är ju inte korkade. Viss slutledningsförmåga får de rätt tidigt! Märker de att det där "söt" är hårdvaluta ute i samhället behöver de nog en förklaring till varför sådan bekräftelse inte tillhandahålls i hemmet.
Helena N Jag brukar ofta berätta hur fiffig, uppfinningsrik och fantasifull min dotter är. När barn från hennes förskola kommer fram till mig och säger "Visst har jag gjort en fin teckning?" brukar jag fråga vad dom gjort och sedan säga typ; "Vad fiffigt att måla så".. Dom kan bli lite ställda först när man inte bara svarar ja, men jag upplever som att dom tycker det är kul att kunna prata vidare om vad dom gjort och inte bara stanna vid "fint".
Issa Du inspirerar mig så mycket. Hur tänker du om när Ninja blir äldre? när hon blir kanske tio och det blir ett annat snack i skolan. Jag tvivlar inte en sekund på att ninja kommer ha det självförtroendet som krävs och att du kommer stötta henne. Jag bara undrar hur du tänker.
Ellie LD Ja vi får väl hoppas att alla föräldrar lär sina barn att man ska hjälpa och stöta i alla lägen. Även jag hoppas att min dotter och även son om jag får någon i framtiden hjälper sina kompisar på bästa sätt. Men det är långt ifrån alla med dåligt självförtroende eller någon annan typ av problematik som är mottaglig mot den typ av feedback. Alla är vi olika när det kommer till känslighet och komplex. För vissa är en del saker väldigt känsliga.
Så även om man menar väl så kan det ändå slå fel.
Hur tycker du att man ska bekräfta sina barn om man inte ska säga att dom är duktiga, söta , fina mm ??
LADY DAHMER ellie du kan läsa mer här: http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/2011/may/utkast-maj-12-2011-1.html där ger jag konkreta exempel på andra sätt att bekräfta sina barn.
Amy Jag inbillar mig att det bästa sättet att bekräfta och ge ett barn ett gott självförtroende är att vara engagerad; att visa att man tycker att barnet är så klok, rolig och underbar att man vill umgås med hen hela tiden.
När min sambos sjuåriga lillasyster ängsligt frågar mig "Är jag fin i de här kläderna?" så svarar jag alltid "Jag bryr mig inte ett dugg om hur du ser ut eller vad du har på dig, det jag bryr mig om är att du är en snäll människa och en bra kompis."
Sarah | en glad (men lätt irriterad) vegan med skivintresse Något jag funderar på nu är hur barn som inte får ytliga komplimanger (som vi kan välja att kalla "du är så fin", "vilken fin tröja du har" osv lixom) hemma påverkas när de får höra det utanför hemmet?
Blir det konstigt när barnet får höra det utanför hemmet, när de får höra hur fina de är av andra vuxna men mamma inte säger det samma? Jag menar, den inre familjen är viktig i barnens värld men omgivningen är ju så stor och har så stor påverkan den också. Förstår ju självklart att det inte är så svart och vitt, det är en stor helhet som gör att vi mår bra eller dåligt, tar till oss vissa saker framför andra osv. och jag tror inte att just dina barn kommer lida så som jag nu beskrivit men jag tänker mer generellt.
Jag menar absolut inte att alla borde ge sina barn ytliga komplimanger bara för att det KAN hända att barnet KANSKE känner att mamma inte uppskattar barnet lika mycket som andra mammor uppskattar deras barn och om det är så är det definitivt andra saker det beror på i kompotten. Men det var en tanke jag ville ventilera här.
/Sarah
HannaA Men just ordet fin behöver ju - som du själv tidigare tagit upp - inte alls relateras till utseende om man inte använder ordet så. Vi använder det mycket i vår familj men aldrig som en bedömning, aldrig i samband med utseende och aldrig aldrig som motpol till ful. Precis som vi aldrig använder "jag älskar dig" som motpol till att inte göra det.
Min unge uppfattar därför inte heller ordet så när han möter det... Han har aldrig frågat efter om han är fin (däremot frågar han om han ser cool ut och det kommer från förskolan förstås). Han vet med total självklarhet att han är fin - inte i betydelsen snygg utan i betydelsen innerligt älskad. Jag tror att han tycker att det är hemskt konstigt att alls fråga sig om man är fin eller inte. Självklart är man det. Alltid.
Och han är helt på det klara med att alla föräldrar tycker att det är just deras barn som är de finaste. Och att alla barn tycker att deras föräldrar är finast. Det är inget konstigt alls för honom utan helt självklart. Precis som han anser att våran bebis är den finaste bebisen någonsin. I betydelsen "den bebis just han älskar allra mest". Skulle någon inte tycka att deras bebis var finast skulle det troligen rubba hans världsbild.
Så jag anser inte att jag planterar en föreställning om att det yttre är viktigt hos honom genom att använda ordet fin frikostigt. Jag anser tvärt om att jag skyddar honom från den innebörden lite längre.
Mella Jag håller med dig (som vanligt, haha).
Att berätta för barn att de är söta och fina innan de ens har en aning om vad det är eller bryr sig om det är ungefär som att trycka i dem godis och läsk innan de ens har en aning om att det finns.
Det bästa vore ju givetvis om vi kunde trolla bort alla ord som vacker, söt och fin, om alla kunde skita i hur folk ser ut och börja se människan istället. Det kommer förmodligen aldrig att hända (precis som godis och annat onyttigt inte kommer att sluta tillverkas), men däremot kan man skona barnen från det så länge det bara går.
Sticks Nina- För mig handlar det inte om att tala om för barn att de är fina när de har fina kläder på sig och absolut inte om att uppmuntra tjejer att ha fina klänningar. För mig är det verkligen inte om det sättet att tala om för någon att den är fin.
Det är inte att man är fin när man har "rätt" kläder på sig, rosetter i håret eller vad det nu är du är ute efter. Utan att man är fin för att man är som man är och ser ut som man ser ut.
NatalieW Fast man kan väl vara lite lagom känner jag spontant. Alltså, jag behöver ju inte tala om för dottern vad fiiiiiin hon är i dom kläderna och vad fiiiiin hon är i den frisyren osv. Men att hon är fin (för det är ju finaste ungen såklart) kommer hon nog få veta, för det har jag nog sagt varenda dag sedan hon föddes. Alltså, det är ju svårt att inte säga det när man varje gång man ser personen tycker att den är det vackraste man sett. Sedan behöver man ju inte tala om det hela dagarna..
Agnes Måste det ena utesluta det andra? Om barnet kommer fram och visar en teckning, funkar det inte att säga att den är fin och sen spinna vidare och tolka bilden? Det tycker jag är problemet med genus. Man får aldrig klä barnen i steriotypa kläder och aldrig låta dom leka med "fel" leksaker.
Hur tänker du gällande att andra kanske säger till Ninja att hon är fiiiiin? Då kommer hon ändå få det budskapet som du inte vill överföra. Eftersom du inte bekräftar på samma sätt kanske det får fel effekt. "Mamma säger inte att jag är fin, är jag ful då?".
Jag tror att ni kommer att behöva sätta er ner och diskutera "finfenomenet" ordentligt för att Ninja ska förstå varför du aldrig säger att hon ör fin/duktig/snygg osv. Annars är jag absolut för ditt resonemang.
Lisa jag tror det är väldigt mycket från fall till fall. Tror inte att det är nyttigt att ungar får höra att dom är söta och fina hela tiden. Dom har inte det behovet. Däremot tror jag att det är bra om man uppmuntrar dom om det är något som dom är bra på.
Jag fick alltid väldigt mycket komplimanger för mina teckningar när jag var liten, och det fick mej aldrig att känna prestationsångerst. Tvärt om. Jag ritade jämt, och det är ett stort intresse än idag vilket det kanske inte hade varit i samma utsträckning om jag inte hade blivit uppmuntrad som liten. Sen kan det säkert gå på andra hållet också.
maria jag undrar hur det är med barn, äldre till exempel. Man ska ju inte säga att de är duktiga, sägs det. Får man säga att de är bra. Typ en kompis som är bättre än mig säg gymnastik, kan jag säga "gud vad du är bra!" elr likanande. Få man inte låta någon känna sig stolt över någonting de har gjort, istället för att säga, a men få se om du kan hoppa ännu högre elr liknande bemötnade. Samma sätt, nån som har piffat upp sig en dag, få de inte vara lite stolta över det. Jag förstår att utseendefixeringen osv skapar all dessa problem yada yada, men kan/ska man jämna ut det genom att lyfta ett annat område, typ nånting man är bra på. Även det skapar ju hets och känslan att man måste vara bra hela tiden, på spela instrument elr rita osv.
Tycker du att vi som människor inte behöver känna oss fina, elr duktiga? Ligger det inte lite i vår natur?
Storasyster När jag var liten var jag inte särskilt söt, ganska "alldaglig", behövde sällan hjälp utan lärde mig det mesta helt på egen hand. Jag var oblyg och lättlärd, Jag var helt enkelt en sån unge som lärde sig allt lite lite snabbare än de andra, och dessutom utan hjälp eller uppmuntran, oftast helt på eget initiativ. Kom jag hem med ett VG i högstadiet var det ingen som ens reagerade, utan konstaterade bara att jag hade ett VG. Inget mer med det. Det var snarare något som förväntades av mig.
Min lillasyster (16 månader yngre) var väldigt söt och blyg, fick hjälp med inlärning osv. Hon fick väldigt mycket uppmuntran och bekräftelse. Kom hon hem med ett VG i högstadiet blev hon rosad så det stod härliga till. G fick hon också beröm för, för IG var ju möjligt att få! (Hon fick dock inga IG)
I alla fall. Idag:
Jag är självsäker och stark, tar mig fram i livet rak i ryggen och stolt över vem jag är. Mitt utseende är inte det vackraste, jag har väldig problemhy och fortfarande väldigt alldagligt utseende. Men det gör mig ingenting faktiskt, jag tycker det är viktigare hur folk uppfattar mig som PERSON, inte som UTSEENDE. Jag är glad över hur jag blev uppfostrad, för jag är en positiv 25åring som ser ljust på livet och är väldigt nöjd med mig själv, för allt kunde ju vart så mycket värre!
Min syster då... Hon är väldigt osäker, vågar knappt ringa vårdcentralen för att boka läkartid, utan det ber hon om hjälp för. Hon är ganska utseendefixerad, går inte utanför dörren utan att plattahåret ochs minka sig, kläderna hon köper ska hellst vara märkeskläder. Ser hon två par identiska joggingbyxor, det ena paret för 200:- utan något känt märke på, det andra för 400:- men en liiiiten symbol, tex Nike, på, så köper hon de dyrare. Hon söker bekräftelse från oss i familjen och sina vänner, dagligen. Gör hon något som för mig bara är vardagsbestyr, så skriver hon det på facebook och inväntar beröm. Tillexempel om hon städar hela lägenheten... "Städat hela lyan, visst är jag duktig!"
Jag msåte säga att jag tror, av oss två, är jag den som mår mycket, mycket bättre innombords.
Så visst fan har du en stor poäng där!
Lägger inte ut min bloggadress, ifall min familj skulle läsa och ta illa upp (tex min mamma, hon gillar nog inte att mans kriver att hon "särbehnadlade" oss) Men lämnar mailadressen!
Junni Jag är helt med på att man inte skall kommentera barns utseende på något sätt, det skapar bara bekräftelsebehov och osäkerhet och annat som ingen mår bra av. Däremot undrar jag lite över det här med att säga att någon är duktig, jag är inte helt säker på att jag förstår dig helt rätt. Hur är det med vuxna till exempel, får man berömma dem? Om någon vuxen kan något eller har gjort något som jag tycker är hur bra som helst så vill jag ju gärna säga det, inte berömma hela tiden för minsta småsak, men när en person verkligen är duktig på något. Är det då så fel att bekräfta någons talang? Och om ett barn verkligen är duktig t ex på att spela piano eller måla, är det då så hemskt att säga det, att uppmuntra barnet att utveckla sin talang vidare? Det är ju ett sätt att visa uppskattning, att berömma någons kokkonst eller säga att någon är duktig på att sy kläder exempelvis, och så länge man inte går till överdrift tycker jag inte det är något fel med det. Håller dock med dig om det här med "åhvafint", det är inte mycket att hänga i granen och inte något man borde säga hela tiden utan förbehåll. Annars har jag inte tänkt så mycket på det här med "duktigbekräftelse", och har inte helt bestämt mig än vad jag tycker. Vill gärna förstå mer om exakt hur du menar först.
Tove /Det Goda Livet Vad man säger istället? Man säger HÄRLIGA TIDER!
Det är fanimej det bästa uttrycket ever invented, i alla fall för oss som arbetar med barn.
Ungar ska inte behöva höra duktig duktig duktig hela tiden. Det spelar ingen roll att det är positivt laddat, det är värderande och lägger in en presationsfaktor i saker som borde vara glädjebaserade. Inte minst skapande aktiviteter som att rita. Det gör barn inte för att prestera utan utifrån en innre skaparglädje och lust att uttrycka sig. Men vuxna vågar knappt rita alls av rädsla för att inte prestera bra nog, att inte vara duktiga. Någonstans på vägen har de altså lärt sig att duktighet är det som avgör om man får rita eller inte. I ett sådant läge kanske vi ska ta ett steg tillbaka och tänka efter: är alla dessa värderande kommentarer verkligen så positiva som vi tror?
Det barnen menar när de ropar "Titta vad högt jag gungar", "Titta på min teckning" osv är ju inte att de önskar bli betygsatta. De vill dela sin glädje med någon och få bekräftelse.
Jag säger alltså antingen något genomtänkt och relevant ..ungefär så ofta som en genomsnittlig vuxen orkar säga något genomtänkt och relevant. Annars säger jag "HÄRLIGA TIDER" med genuint eftertryck och det älskar barnen. De får aldrig nog av "Härliga tider" trots att det uttalas säkert hundra gånger på en dag. Fast det får inte bara hasplas fram, man måste ju verkligen titta också, det är det viktigaste.
Härliga tider! - helt värderingsfritt!
Anna Det här tillsammans med några tidigare inlägg på samma tema fick min man att äntligen förstå vad det är jag har svamlat om i bilen om morgnarna. Du kanske har räddat min kommande dotter från prestationsträsket jag själv är fast i - så tack!
Miss Mary Agnes: Jag vet att genus-tänket ibland tolkas som att man inte "får" göra en massa saker man är van vid. Inte klä barnen könsstereotypt,inte säga att tjejer är fina och söta etc. Jag kände också så till en början när jag läste om det "måste jag begränsa vad jag säger nu? Bita mig i tungan varje gång jag vill ge en komplimang?"
Sen insåg jag att det inte alls handlar om det. Det handlar om att tänka efter (precis som LD skriver). Vilka beteenden/egenskaper uppmuntrar jag hos mitt barn när jag säger såhär? Hur tror jag att det hjälper henom att utvecklas? På vilket sätt påverkas hen? Vad är det egentligen jag vill förmedla?
Sådant tänker jag på varje dag - och det har verkligen hjälpt mig i mitt föräldraskap, inte bara vad gäller bekräftelse av mitt barn. Jag kan lättare skilja på oviktigheter och viktiga saker (är det viktigt att hen lär sig att inte kladda? Vad blir konsekvensen av att jag låter henom kladda jämfört med om jag förmar henom att låta bli?). Jag kan lättare sätta gränser (inte för gränssättningens skull, eller för att hen "måste lära sig", utan utifrån var mina egna gränser går och utifrån mitt barns säkerhet och hälsa). Och visst säger jag fortfarande ibland "fin" eller "duktig". Men ganska sällan - jag känner inte så ofta behovet för jag kan bekräfta mitt barn på så många andra sätt.
Jag tror det är så man ska börja. Inte "förbjuda" vissa ord. Inte sätta munkavle på sig själv. Utan tänka igenom vad man vill och hur ens agerande påverkar ens barn, och agera därefter. Det blir ju en process, inget som sker över en dag, men då slipper man känna att saker är "förbjudna" att göra eller säga på samma sätt.
Silariel Silariel Min mamma berättade att på mina småsyskons dagis har fröknarna infört en timmes ritstund innan barnen börjar leka efter vilan. Detta för att inte alla barnen tar sig för att rita om det är valfritt, trots att de gärna skulle rita, för att vissa utav dem helt enkelt inte vågar eller tror att man måste vara duktig på att rita får att tycka om det.
När jag hörde detta tänkte jag på dig Lady Dahmer.
