På vilket sätt påverkar du människor omkring dig och vilket budskap bär du med dig?

"Natashja förstörde mitt liv" stod det på en toalett på Bromangymnasiet. Jag vet inte vem som skrev det. Det kan vara vem som helst av de där yngre tjejerna som så gärna ville vara min vän men som kom ivägen för mina rädslor.

När jag gick i skolan för ungefär hundra år sedan så var jag en av de där konstiga och bråkiga enstörningarna. Jag var utanför men inte på det sedvanliga sättet. Jag satt ensam på en piedestal, som ett märkligt konstverk som andra betraktade och beundrade men ingen egentligen vågade komma nära. Fast egentligen var det nog jag som hade en mur av taggar rest. De som försökte stötte jag bort våldsamt och kraftigt, ständigt suktande efter gemenskap men så plågsamt medveten om att jag inte passade in att jag hellre valde att välja bort alla andra innan de valde bort mig. Min attityd, min mask, mitt skydd.

För ett år sedan ungefär hade jag 1500 läsare om dagen. Idag har jag 6000. Det förändrar en del. Min syn på mig själv men framförallt på mitt bloggande och det ansvar jag har gentemot mina läsare. Vilken jävla inflytande man har egentligen. Vilken styrka och makt och hur kan man egentligen använda det?

Jag får massvis med kommentarer, massvis med mail, frågor, krav, önskningar och jag blir nästan överväldigad av att lilla jag med min lilla blogg och mina små tankar kan göra så stor skillnad för så många människor. Jag blir nästan rädd för det bär med sig ett ansvar och en vetskap om att det jag säger både kan hjälpa men också tillintentgöra och krossa. Jag hinner inte svara på allt, men vad betyder det för den lilla människan som faktiskt får respons? Och vad betyder det för den som aldrig får något svar? Tystnad är stark. Speciellt när den kommer efter att du sträckt ut en hand och blottat ditt inre. Det är modigt och förtjänar mer än vad jag kan ge och jag blir både rörd och allvarlig.

Men jag inser också mer och mer att det här är något som gäller utanför det offentliga. Du är precis lika viktig för din omgivning som de som får synas i det offentliga, kanske mer, och det är viktigt att fundera lite på vad man kan göra med det. På vilket sätt påverkar du människorna omkring dig och vilket budskap bär du med dig? Du är inte obetydlig även om du tror det.

Jag kan inte gå tillbaka i tiden och se de jag vägrade se då men jag kan, i mitt nu, vara medveten om den påverkan jag har på min omgivning och på hur jag kan använda det för att mina medmänniskor ska känna sig sedda och hörda.

Jag har aldrig definerat mig som en mobbare eftersom att jag aldrig medvetet velat göra någon illa, men andras upplevelser tänker jag inte förminska. Jag har bett om ursäkt till de jag vet om och det tar bort lite av skuldkänslorna. (Tack facebook!)


Kommentarer
Postat av: FumikoFem

Känner igen mig. Den där skölden jag har uppe så fort jag är social irl, och även på nätet men inte lika mycket, men den är inte uppe helt som den var förr. Nu når jag inte ut till massor med personer dom du men jag tänkte på det där med att stöta ifrån andra. Nu gör jag inte det heller men ändå, det finns en tanke inom mig att jag inte vill öppna upp helt av rädsla att bli sårad. Det gör för ont. Så jag känner mig "stängd" gentemot andra.



Har skitsvårt att ta emot komplimanger, vilket är en sidoeffekt av att jag skyddar mig från förolämpningar. När jag får komplimanger så känner jag inget, bara tomhet. Jag vill inte släppa igenom det negativa men jag släpper heller inte igenom något av det positiva alltså.

2011-11-07 @ 19:24:50
URL: http://fumikofem.blogspot.com/
Postat av: Anonym

Du gör min dag, alltid, så tack!

2011-11-07 @ 19:31:51
Postat av: jojo

Vilket fantastiskt inlägg och vilket fint budskap.... tänkte jag skriva. Men sen tänkte jag att det kommer hundra andra skriva så det är ju inte nödvändigt. Sen ångrade jag mig och kände att jag ville skriv det själv. Också.



Jag har ingen att be om ursäkt av. Tja.. det har vi väl alla eg men inte på det sättet som du beskriver.



Men jag har fått en ursäkt. Och det av en person jag inte kände igen eller ens mindes. Jag minns hur det VAR och hur jag blev behandlad, men jag minns inte denna kille som 15 år senare bad om ursäkt. Det var en rätt skön känsla faktiskt. Att helt ärligt och utan eftertanke titta förvirrat och undrande på honom när han bad om ursäkt.

Samtidigt som jag vill krama honom för att det var så stort och fint att han kom fram.

2011-11-07 @ 19:34:50
Postat av: Siobhan

Jag blev brutalt mobbad i skolan. Jag har aldrig fått en ursäkt. Men jag har hört mobbare förklara sig på ungefär samma sätt som du. Att de inte "visste om" att de mobbade. De tänkte liksom inte efter.



Jag har aldrig riktigt förstått det där. Min mor förklarar det med att människor föds med olika förmågor och på olika ställen på "snällhetsskalan". Vissa har lättare att vara "snälla" än andra, och jag har alltid varit riktigt riktigt snäll. Det har jag fått skit för, och kommer alltid att få skit för. Men jag bryr mig inte, jag är dessutom väldigt envis och jag insisterar på att fortsätta försöka vara en så god människa som möjligt. Jag tror att om fler försökte detsamma så skulle vi ha en bättre värld. Jag vill bara göra min bit.

2011-11-07 @ 19:48:10
Postat av: LADY DAHMER

siobahn jag föddes inte elak. Jag blev det genom erfarenheter och fostran. Precis som alla andra barn. Man föds inte mer eller mindre snäll, jag tycker det är ett märkligt sätt att förklara det på.



Att mobbare inte ser att de mobbar beror många gånger på att den som mobbas inte egentligen betyder speciellt mycket för den som mobbar. de är en person som passerar i periferin tillsammans med alla andra. Man är upptagen med sina egna känslor och tankar och rädslor och ångest. offret i sin tur är i en position där denne känner sig extra utsatt, antagligen pga av andra faktorer som gör att denne reagerar extra starkt på exempelvis ignorering eller en elak kommentar. De befinner sig olika perspektiv helt enkelt.

2011-11-07 @ 19:53:27
Postat av: Maria

Jag gillar verkligen dina inlägg som har ett djupare inslag. Jag tror alla människor vill bli sedda, hörda och bekräftade och det är något av det viktigaste man kan göra för någon annan. Jättefint inlägg!

Postat av: Hannah - Id est

Tack! Det där behövde jag verkligen läsa idag! :)

2011-11-07 @ 20:45:44
URL: http://idest.blogg.se/
Postat av: Mella

Jag känner igen det där med att avvisa andra innan de hinner avvisa mig. Något jag försöker sluta med, men gud vad svårt det är ibland.

Hellre vara ensam för att man valt bort andra, än att vara ensam för att andra har valt bort en.

2011-11-07 @ 22:04:17
URL: http://mellas.se
Postat av: Linn

Jag var den som alltid hade någon att prata med. Pratade med alla. Om någon var ensam så gick jag fram och pratade.



Lika mycket för att de skulle ha någon att prata med, som att jag var rädd för att vara ensam.



Men eftersom jag var "vän med alla", så hade jag aldrig någon bästis. Jag kände mig alltid otroligt ensam.

2011-11-07 @ 22:42:36
Postat av: Sara

Jag var mobbad och utstött från femte klass till nionde och gick i en väldigt liten klass på en liten skola. Jag lärde mig avvisa alla eftersom de kanske hade potentiella baktankar med att prata med mig. Visste inte om de bara skulle göra mig illa. Var bråkig, ifrågasättande och en enstöring som låg på golvet i korridorerna och läste böcker. Jag vägrade ställa mig rätt i ledet och gjorde saker på mitt sätt och klädde mig på mitt sätt...



Förra sommaren var jag i min hemstad i några veckor och råkade stöta på en av mina mobbare. Jag fick direkt tillbaka det där mothuggna sättet att prata som jag hade då men det visade sig att han ändrats massor. När jag berättade om hur jag känt och mått under den tiden, då sade han att det hade aldrig synts. Han och de andra som mobbat mig, hade sett mig som konstig men även som otroligt stark. Han hade på ett sätt sett upp till mig eftersom jag vågade vara mig själv och inte ens verkade bry mig om något. Men han var rädd för mig av precis samma anledning.



Han bad om ursäkt...

Jag har sedan dess känt att det faktiskt inte var förgäves ändå för hade jag gett efter och blivit som alla andra, då hade jag inte varit den jag är idag.

2011-11-07 @ 23:19:36
Postat av: Emelie

Riktigt bra skrivet, tack för påminnelsen!

2011-11-08 @ 02:27:30
URL: http://blebb.blogspot.com
Postat av: alexsie monroe

All den styrkan och hjälpen du ger folk idag väger på något sätt upp. Tycker jag. Och jag hoppas att läsarna förstår att du inte har möjligheten att svara på en massa, massa mejl.



Du är fantastisk, och så smart! Och (igen) tack för allt du gör!

2011-11-08 @ 05:59:30
URL: http://alexsiemonroe.blogspot.com
Postat av: K

@ Siobhan och Lady Dahmer



Man föds med olika nivåer av seretonin (man kan även sänka sina seretoninhalter genom att äta för lite tryptofan. Tryptofan finns i bl.a. protein) och det har forskats på effekter av detta.



En person med lägre seretoninhalter sägs ligga åt det depressiva hållet och reagerar mer på orättvisor än andra. Detta kan man själv märka av eftersom man har kortare tålamod och stubin om man är hungrig.. Hjärnan reagerar alltså kraftigare utan feelgood-seretoninet.



SÅdant som en person med höga seretoninhalter knappt reagerar på kan alltså vara en big deal för en person med låga halter. Samtidigt har säkert självkänsla (står inte upp för sig själv, fast man vill, men förklarar det inför sig själv som snällhet) och projektioner (man förlägger sin styrka/ svaghet hos den andra) med det hela att göra.



Detta är inte riktat som riktat svar på era beteenden utan snarare lite info om vilka teorier jag hört talas om i min utbildning.

2011-11-08 @ 08:01:26
Postat av: Andrea

En klump av gråt i magen av ditt inlägg. Taggarna var ständigt resta i min barndom, och är fortfarande till viss del. TROTS att jag ofta fick erfara den vidriga känslan av att känna mig utstött, gjorde jag samma sak mot andra.

Varje inlägg du skriver är träffande och sen jag började följa dig har jag fått mig en ordentlig tankeställare, dagligen. Tack!

2011-11-08 @ 08:41:12
Postat av: Kaktus

Som vanligt ett engagerande inlägg.



Men helt off topic: känns som att det är färre inlägg nu än för ett tag sen (när det var maaaassa inlägg om "hjälp mej vinna det här å det här så ska jag....") men nu när tävlingarna är över ha jag inte sett alla de här extra sakerna du lovade ? Eller har jag missat det? Ja, jag är medveten om att jag är en krävandeläsare. Men engagerad! Så, var är videon inlägg osv som utlovades?!

2011-11-08 @ 10:18:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0