Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Jag tycker att det är väldigt viktigt att tänka aktivt på hur man behandlar barnen beroende på syskonskap. Har två syskonpar som vänner som jag känt sen jag var liten där det varit så övertydligt STORASYSTER och lillapluttegullsystersommåstetasomhand fast de bara haft 1,5 års skillnad på sig! Redan som barn såg jag vad det gjorde med både dem som personer angående ansvarskänsla och tilltro till sig själva. Inte bara förväntades storasyster vara mogen ibland långt över sin ålder, lillasyster hölls tillbaka och gjordes liten.

Gud så underbart det är att ha syskon att rå om. Syskonkärlek <3

Jag har alltid varit lite beskyddande till min lillasyster, men, vi har haft ett så himla fint syskonförhållande där båda har peppat varandra att våga göra saker. Och fast vi just nu "bara" är 15 och 18 så är vi nästan mer som bästa vänner än som syskon, och det är så himla härligt! Hoppas det blir så för Ninja och Tamlin också, haha. ^^

Vi var tre syskon, relativt tätt emellan: födda 72, 74 och 75. Jag är äldst, syrran yngst och vår familj har varit pinsamt klyschiga vad gäller syskonroller. Jag förväntades ta ansvar, min lillasyster curlades och besparades ansvar. Jag och bror (mellan) var svartsjuka som fan. Trodde aldrig att jag och syrran skulle bli vänner, men sedan den dagen vi flyttade hemifrån kunde vi bygga en annan relation. Jag har dock fortfarande svårt för att umgås med hela familjen, då alla faller tillbaka i sina gamla roller. Jag undviker därför sådana tillfällen, t ex jul.

Ja det är verkligen något att jobba med tror jag. Jag är själv storasyster till två småsyskon och mamma till en dotter som förhoppningsvis ska bli stoasyster snart även hon.

Jag och mina vänner som är storasystrar brukar prata om att vi lider av duktighetskomplex; att vi som vuxna känner konstant prestationångest och vill vara duktiga hela tiden, hur vi gärna vill ta om hand och ordna med saker. Inte så konstigt med tanke på att man alltid var störst och förväntades ta mest ansvar, och fick beröm när man gjorde det.

Jag tror det är viktigt att man lär alla sina barn att ta ansvar, att man inte lägger ner mer tid på att uppfostra den/de som är äldst och blir slappare med de yngre (men självklart ansvar efter ålder!).Och att man är tillåtande och låter storasyskonen vara små, att man undviker fällor som "du som är så stor...". Om du inte har läst den så vill jag verkligen rekommendera "Äldst yngst eller mittimellan: din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" av Elisabeth Schönbeck, den gav i alla fall mig en hel del tankeställare!

Min lillebror blir fortfarande behandlad som minstingen i familjen, och han är 23 nu. Jag har alltid befunnit mig i en storasysterroll och skulle "ta hand om" lillebror. Nu i vuxen ålder önskar jag mig en mer jämställd uppväxt. Att jag inte skulle behöva ta ansvar för så mycket och att min bror fått chansen att visa att han faktiskt kan ta ansvar också.

Så jag tycker att du är medveten om fällorna och vill ge barnen en chans att ta hand om varandra så att säga!

Som storasyster till fyra underbara bröder (vi är födda 88, 90, 91, 01 och 05) så kan jag säga att efter ett tag började alla ta hand om varandra oavsett ålder och kön efter förmåga såklart.

Men det har alltid varit mitt kök som varit samlingsplatsen för framför allt oss tre äldre, men det har nog snarare med att göra att jag flyttade hemifrån först. Fast det är det en bieffekt av att jag äldst och enda dottern så kan jag leva med den.

Undvik den fällan som synden! Jag är själv äldst i en syskonskara där jag fostrades som den som skulle ta hand om de yngre som en slags "extra-mamma". Det var kul när jag var liten men det har å andra sidan lett till att det är bara jag och den äldsta systern som överhuvudtaget kan något om "le basic" om man säger så. Matlagning, tvätt, städ, enkel sjukvård, osv. Allt som man bör kunna om man ska kunna klara sig själv här i världen. Mina småsyskon har istället fått lära sig läxan "det-tar-någon-annan-hand-om" och det fungerar inte. Ska bli intressant att se hur de kommer klara sig på egen hand...

Off the subject men ... blev helt nyfiken på namnet Tamlin och var tvungen att googla. Visar sig att det betyder "mörkrets demon" lololol Skrattade så jag höll på att dö. Tänkte ni på det själva eller? Så himla himla roligt namn på en unge :D

Ännu mer OT: Som gammal Isfolksnörd har jag också undrat över namnvalet. Har ju inte med saken att göra, men visst blev jag nyfiken. Gillar namnet.

Åååh, vad kul! :) Växte liksom nästan upp med Isfolket och skrev t o m min c-uppsats i litt.vet om könsrollerna i böckerna utifrån androgynitet(fan, vad den uppsatsen blev kass, btw. Nästan synd att jag valt bort barn - hade i alla fall inte haft svårt att hitta fina namn. Ps. förstår precis vad du menar, hehe ;)

Jag misslyckades ganska grovt pga okunnighet och kass handledare som bl a kallade psykologiinstitutionen för "Pyskologen"...
Läste dock Ulla Lindqvists analyser av dåtidens ungdomslitteratur i boken "Bland Grottbjörnar, Törnfåglar och Monster. Hon pekar bl a på Sandemos något komplexa skildring av sexualitet, mans-och kvinnoideal. Det jag försökte skriva var att hjältarna och hjältinnorna i böckerna snarare uppvisar en mer androgyn personlighet än de klassiska manliga och kvinnliga, trots sina yttre attribut. Som sagt - trasslade till det enormt, men blev godkänd (av medömkan, no doubt).

Jag är äldsta systern (har två småsyskon), vi fick aldrig några problem fören min yngsta syster föddes. Blev så att jag och brorsan turades om att "ta hand om varandra" när det behövdes för vi tyckte att syrran fick så mycket uppmärksamhet av våra föräldrar. Lillsyrran behövde aldrig hjälpa oss elrta hand om oss med tanke på att hon är så mycket yngre.

Här lägger jag in mitt veto! ;)

Det där är nog inte bara en storasystersfälla... äldsta barnet här tar hand väldigt mycket om sina småsyskon, särskilt den minste (De är 8 år och 2 år).

Alla mina är killar... Tror det är överlag så bland syskon... Nu känner jag ju att barn inte ska behöva ta hand om sina syskon, det är mitt jobb liksom... Men det blev lite mycket barn helt plötsligt och det krävs lite assistans emellanåt... Att betala i kassan i affären när 2-åringen larmar iväg som världens snattare funkar inte utan lite hjälp...

Det är nog lätt att hamna i fällan när den äldsta är tjej, antar jag. Man har i vilket fall någonting att skylla på. "Det är inte för ni är tjejer, det är för att ni är äldst", har mina föräldrar försökt intala mig och min syster hela livet på tal om det mesta (ansvar, krav osv). Jag vet inte om de tror på skiten själva, men det verkar nästan som det...

Det verkar härligt med syskon relativt nära åldersmässigt. Hos oss skiljer det 6 år till mellansystern och 12 till minstingen. Alltså var det i börjar svårt för henne att skilja på mamma och mig (båda är rätt lika, mamma var 20 när jag föddes, 32 när yngsta tjejen föddes). Har själv fått ta på mig mycket ansvar för både tjejerna och gick miste om min tonårstid. Jag KAN inte festa eller vara iväg länge med kompisar för att jag oroar mig för lilltjejen.

Tycker det verkar så fantastiskt när man som äldre syskon har nära till sina syskon, så att det blir mer som vänner än som ens barn.

Vi har bara ett barn men jag önskar innerligt fler barn, därför tycker jag att dessa inlägg är superintressanta och skulle mer än gärna läsa sådana oftare. Sedan skulle jag även vilja ha lite mer specifika tips på genusföräldrarskap när det kommer till uppfostran av Tamlin, själv känner jag att jag hela tiden trillar i pojkfällen....och jag behöver dina tips!