Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Känner igen det där, händer titt som tätt och ibland är man inte alls med på noterna... Men det är ju mycket som händer i deras små hjärnor och jag vet hur jag själv blir när det blir lite mycket.. Jag lipar för ingenting :) Älskar att läsa din blogg!

Jag tycker så mycket om dina foton! De förmedlar en sådan värme och äkthet och känns inte krystat tillrättalagda och tillgjord glada. Ändå är det precis det jag blir av att se på dem - glad - oavsett om bilden är på en stortjutande trotsunge eller ett överlyckligt födelsedagsbarn. Om du slutar skriva kloka saker och börjar skriva skit så kommer jag att fortsätta kika in bara för att insupa atmosfären ;).

Var är gossens tröja införskaffad? Fin!

Har två stycken som gör precis likadant, ibland kan jag se hur det börjar sippra ut redan när jag kliver in på föris och de får syn på mig :)

Min dotter skolades in strax innan hon blev två. Inskolningen gick jätte bra och vi var/är jätte nöjda med förskolan, men en ganska lång period bröt hon ihop fullständigt när vi kom hem. Då tänkte jag att det beror väl på omställningen, att hon var trött osv. Men nu stör det mig jätte mycket att jag inte tog upp det mer med förskolan eller på annat sätt agerade på det. Kanske var hon inte redo för förskola, eller borde hon gått ännu färre timmar? Inte mycket man kan göra åt det nu två år senare men med nästa barn kommer jag nog ta sådana signaler på lite mer allvar.

Har läst nånstans att det tyder på en trygghet hos barnet, vilket är ganska logiskt när man tänker efter.

Jag säger det till mig själv hela dessa inskolningsdagar "det ÄR logiskt att han får utbrott". Samtidigt vet JAG inte hur faaan jag ska handskas med det ibland. Han vill bli tröstad och kramad samtidigt som han INTE vill. Jag förstår även att han är trött. Fan jag är dödstrött själv! Sen om det beror på förskolan eller att jag är ganska så jätte gravid och sitter på ett golv i några timmar varje dag, det vet jag förstås inte :p

jag beundrar dig. att du låter honom få avreagera sig och känna att det är okej att han gör det också. you're a kickass mom!

LadyDahmer.. Du har satt mig i klistret! Började läsa här inne för snart fyra år sedan. Blev jätteintresserad av både feminism och genus. Kom inte in på mitt första val på högskolan utan kom in på de småkurser som jag sökt för att de verkade spännande. Nu läser jag genusvetenskap (grund) och psykologi 1. FÖRSTÅR du att jag fattar ingenting? Psykologin kan jag greppa en del av. Men Genusvetenskapen, gaaaaaaaah, du skulle lärt upp mig bättre(hehe) För jag kan inte analysera en text med genus och makt glasögon! Vad är de för glasögon?!?
Ville mest gnälla av mig för att jag suttit nu och stirrat på min uppgift sen åtta i morse.

Kommenterar så gott som aldrig med klickan in här minst tre ggr dagligen:) Kärlek till dig <3

Pommes: jag såg den tröjan på Lindex hemsida igår.

Ld skönt att veta varför fastän det känns ologiskt, fastän det egentligen är logiskt ;-)

Det viktigaste är att du känner dina barn och vet själv hur och varför det blir så och hur ni ska hantera det. Lyssna på dig själv inifrån och ut och agera därefter, för inga teorier eller råd utifrån slår det. Lita på din magkänsla. Min unge kom hem från förskolan med ångest i kroppen och ville inte gå dit, hon kunde sitta lugnt och sansat och tala om det på kvällarna. Vad jag gjorde var att jag gick till mig själv och tog ett beslut utifrån min magkänsla. Jag tog henne ur förskolan och hittade en dagmamma, min unge har sen dess inte gråtit vid lämning, hon vill gå till henne och kompisarna (de är 8 barn, ingen yngre än 2 år) och dagmamman är utbildad förskollärare. Jag och pappan är supertrygga och ungen är supertrygg och nöjd. Jag säger inte att min situation är din, ville bara dela med mig av min berättelse för att visa hur olika det kan vara samt att det finns alternativ. Kram

Tips tips! Checka den här sidan http://ikeafiles.tumblr.com/ Väldigt kul! Men också viktig. Mitt bland alla roliga retuscheringar börjar jag ändå tänka..

jag gillar förståelsen du har för dina barn, att du kan förstå och se varför barnet gör som det gör. ser alldeles för många som anklagar sina barn för att vara omöjliga bara för att...

och ser babblarna där i bakgrunden, den introsången är den enda sången min systerson sitter still till och lyssnar på

Du är så klok.

Och i ärlighetens namn gör väl vi vuxna också så, även om det inte alltid blir lika påtagligt...

Oh look, it's Little My, quite jolly
underneath her lovely brolly!

Tycker egentligen inte man ska kommentera med sånt som inte har med inlägget att göra. Men det här verkar vara det bästa sättet att få svar från dig :)

Du har ju tidigare påpekat mycket i Disneyfilmer som inte alls är bra när det gäller genus. Jag håller med om allt du har sagt. Men jag satt senast ikväll och tittade på "Pinocchio" och funderade på om den filmen verkligen ingår i den kategorin filmer som är dåliga för barn att se? Benjamin Syrsa kallar honom ju till och med för en söt liten pojke i början av filmen. Det negativa jag kan se är vissa väldigt feminina karaktärer såsom fisken Cleo och Ängeln. Men utöver det så handlar ju filmen mest om samvetet och livets moraliska läxor. Skulle vara intressant att höra din input om det här! Skulle du låta dina barn se "Pinnochio"? Du har kanske lagt märke till något som jag inte har gjort.

Visst är det så!
När mina var små och gick på dagis fick jag ibland hämta hem en helt rabiat liten varelse, var det verkligen mitt barn liksom, som gapade och skrek värre än en brandsyren mitt i natten. Slutade ofta med att hen slocknade på hallgolvet, efter att jag burit in gaphalsen sprattlandes som en bläckfisk i full panik. Fem minuters sömn och sedan var lugnet återställt.

Äsha då, förskolan menar jag. Det kallades dock dagis då, för sisådär 16 år sedan. Av personalen. ;)

En fråga. De här utbrotten barn får för att de varit duktiga (eller hur jag ska uttrycka mig) någon annanstans, hur hanterar du dem? För jag vet själva aldrig hur jag ska göra. Låter jag (främst min stora) honom vara så känns det fel. Tröstar jag blir det fel. Och så vidare.

Men det kanske mest är mammasamvetet jag behöver öva på, för han verkar inte direkt ta skada av sina egna utbrott.