"Åh hej, jag har glömt tvätta håret idag så det är därför jag ser lite sunkig ut"
Tweet
Lovar! Och ska fortsätta påtala det för folk också!
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att mina bröst är så jäkla små! Jag lovar att aldrig göra om det! Förlåt mig så hemskt, hemskt mycket.
Fuck that shit.
Jag har långt, tjockt hår som helt enkelt blir olidligt att ha utsläppt stundvis. Så ofta har jag det i en boll på huvudet och nån gång när jag och min partner var på nån tillställning fick jag kommentaren;
- nämen varför har du håret uppsatt? Du är ju mycket finare i utsläppt. Det borde du tänka på.
Kan säga att jag kind of mosade stämningen rätt hyfsat på den middagen med min kommentar;
- ja men förlåt då för fan.
Det som störde mig var reaktionen hos personen (som kommenterat mitt utseende) och resten av sällskapet.
Det var JAG som gjort fel. Inte hon.
Vad skönt att du säger detta! Jag har tänkt liknande, fast mer att "jag är väl fin ändå". Sålänge jag inte stinker så att någon mår illa så är det väl okej? : ) Jag och pojkvännen diskuterade detta. Han var orolig att jag skulle ha på mig samma tröja två dagar irad. JAg sade att om folk dömmer mig efter hur många dagar jag har på mig en tröja så är det lika bra att jag stöter bort dem! Jag tror inte heller att folk märker hur andra ser ut. Jag orkar inte granska mina kompisar varje gång jag ser dem. Ibland glömmer jag tom att titta dem i ansiktet. De behöver då aldrig oroa sig för finnar.
Alltid Linn: Men det förstår du väl? Hon var ju bara sådär härligt öppen med sina åsikter och så gav hon dig ju en KOMPLIMANG för bövelen!! (obs ironi ;-))
Det där försöker jag öva på, men tyvärr är det hårt inpräntat i mig... Igår hade jag bestämt mig för att gå på en blind date osminkad men bangade ur i sista minuten och "fixade till mig". Jag hatar den där osäkerheten och känslan av att om jag inte ser ut på rätt sätt så tar folk illa upp. men som sagt var, jag försöker och försöker och lite bättre blir det väl dag för dag! :)
Jag brukar tänka på det där rätt ofta, jag själv, ORKAR inte bry mig om hur jag ser ut - för även om jag plattar håret, lägger det som det ska, så blir det alltid lockigt, struligt och puffigt när jag är ute eftersom det regnar. Ja ska ändå iväg och träna.
men jag kan ibland känna innombords, att jag är den enda som inte "gör mig i ordning på riktigt" alla är fräscha, med fintliggande hår, inga fula märken i ansiktet efter finnar som ger ärr, eller alltid varierande träningskläder. Och då känner jag mig som ett troll. men jag kan typ inte göra mig "finare" för ja ser ut som ja gör och de märks ingen skillnad, speciellt inte när håret vill ligga som ja vill.
ja känner mig som ett stort mörkt troll, och typ är fine whit it. ba folk sluta kommentera att ja måste bry mig om hur ja ser ut.
Jag ursäktar mig aldrig och det har jag nog min far att tacka för. Han har lärt oss att det är okej att åka till macken i trasiga, blåa hotpants och bar överkropp utan att bry sig om vad andra tycker, att klippa gräset i enbart håliga kalsonger. Finns så klart en viss skillnad på att inte bry sig och förargelseväckande beteende. Haha. Men han lärde oss alla barn att det är okej att inte bry sig, inte bara brorsan.
sen bad jag om ursäkt en gång för att mina sockar var helt smutsiga och blöta efter jag hade gått ute i regnet. Fast de va hos en naprapat, som skulle klämma och känna vid mina fötter och vader. så de va väl mest för artighetens skull..
Världensbästa Maria; haha, ja och jag fattade inte de! (dumma dumma mig) ;)
Jag lovar att jag ska sluta med det bums. Jag ursäktar mig nog i allt jag gör/inte gör just nu. Nästan så jag ibland ursäktar mig för att jag överhuvudtaget finns till. Ja ska sluta med det bums. Ha en bra dag!
En bra påminnelse! Jag ska öva mig i konsten att inte be om ursäkt. Fast å andra sidan ser jag oftast ut som en reklampelare för mjukiskläder och jag har inte klippt mig på ett par år, så jag orkar fan inte be om ursäkt för det varje dag längre.
man kan se ut hur man vill utan att behöva ursäkta det tycker jag. däremot har jag väldigt svårt för om någon luktar illa. seriöst, finns det något värre än gammal manssvett? :S
Helt apropå!
Magdalena Ribbing hade en fråga i sin spalt häromdagen, mamma till 3-månadersbaby hade på promenad fått fråga från främmande kvinna om det var en nyfödd bebis i vagnen varpå frågeställaren hade svarat att barnet var 3 månader gammalt. Den främmande kvinnan hade då sagt - Kanske dags att snygga till sig då?
Helt sjukt att sånt ska hända. För vems skull ska hon snygga till sig? Sin tremånadersbebis som låg i vagnen och sov?
http://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2012/10/18/katastrofkommentar/
Ribbing tyckte hursomhelst att det var katastrofalt klumpigt. Det kan väl alla hålla med om.
Hatar när folk lägger upp bilder på sig själva osminkade och skriver "ursäkta att jag är osminkad på bilden".. Vad fan är det att be om ursäkt för?!
Natascha Peyre har startat en webbshop. Fina kläder, men när jag började kolla storlekarna så säljer hon i princip bara one size kläder som passar x-small till small. Det är väl helt okey om man nu skulle gått ut med att det var en webbshop för enbart supersmala människor, men hon lanser den som en helt vanlig webbshop. Skulle vara intressant om du uppmärksammade detta. Jag har också skrivit ett inlägg om det, men min blogg är ju lite mindre än din så jag når ju inte ut till lika många som dig.
Bra skrivet. För det stämmer ju verkligen.
Min mamma var nere hos oss i somras och hälsade på och kommenterade något varje dag. Främst ligger hennes fokus på att jag är "lite rund" och hon repeterade otaliga ggr att det förmodligen beror på att jag äter för oregelbundet, "för lite", sa hon. Det gick för många timmar mellan jag åt menade hon.
Hon gick till och med så långt att kommentera min sambos kropp. Att han också minsann skulle må bra av att gå ner några kilon.
När hon åkt hem kände jag mig så missnöjd med mig själv och Magnus (sambo). Allt som känts så bra innan mamma kom ner kändes så himla dåligt. Jag kände mig ful och frustrerad.
Jag försökte säga ifrån till mamma, att jag inte ville att hon skulle kommentera min kropp och min vikt för jag mår bra som jag gör (det gjorde jag visserligen inte just då, för jag fick ju tydligt veta att jag INTE SKULLE VARA NÖJD MED HUR JAG SÅG UT), och hon svarade på det genom att säga att det ju faktiskt är en hälsoaspekt. Jo, visst.
De senaste åren har hon blivit mer fixerad vid andras utseende, man kan inte titta på teve utan att hon kommenterar någons utseende, "Kolla de där ögonbrynen!" eller, "Ska hon/han verkligen äta det där?" (och gärna med fortsättningen) ".. hon/han borde fara ut och springa lite istället!". Det är så otroligt frustrerande att jag känner hur irritationen brinner inuti varje gång hon kommenterar något, och just eftersom jag irriterar mig på det så mycket så lägger jag också märke till det hela tiden. Det är fel, fel fel fel.
Jag ursäktar mig ibland när jag inte borstat tänderna, dock inte till min sambo, han är härdad.
Mange er vokset op som en stor undskyldning for dem selv, nok specielt generationen som nok måtte ses, men ikke høres!
Ha en trevlig helg.
Kram
Tycker jag var jättebra skrivet :)
Den enda gången som det känns vettigt att ursäkta sig är väl om man luktar illa, för det påverkar ju andra. Att jag har flottigt hår eller en fläckig tröja är ju inget som någon annan lider av.
Sitter och pluggar för fullt och snubblade över detta. och oj vad glad jag blev när jag läste det. Har du sett detta? :D
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tittmyran_och_Bj%C3%B6rntomten
Sveriges första jämställdhetsdagis
Jag läser just nu en avhandling av Fanny Ambjörnsson "I en klass för sig - genus, klass, sexualitet bland gymnasietjejor" och den är så jävla bra.
Framförallt för att jag är en tjej som gick ut gymnasiet för något år sedan och har aldrig satt mig in i detta fack att jag dömer andra efter utseende eller ursäktar mig själv när jag "sticker ut från det normala". Men det har jag ju gjort hela tiden fast än jag inte vill göra det, eller snarare att jag inte är medveten om det. Men nu är jag medveten och jag tänker sluta upp med att ursäkta mig!
Jag har genom åren fått höra av diverse olika tjejbekanta när vi ska ha gjort oss redo att gå ut, när jag tagit upp ett linne för att lukta på det och sen konstaterat att det är "rent" att jag är som en kille.
Vad betyder det liksom? Är jag inte en kvinna eller fel för att jag kanske kör den just typiska kill-metoden, är den så typisk ens?
Måste jag stå och tvätta vartenda plagg efter en användning för det är inte tillräckligt rent?
Undra hur dem hade reagerat om dem idag vetat att jag haft samma linne på mig sen i lördags...
Shit va bra skrivet. Tänker ha med det som kompletterande del på det jag skrivit om fulfobi nyss. Tack!
Men alltså, gör folk sådär i verkligheten? Det kan man ju anta att de gör, men det verkar så sjukt. Oj, förlåt att jag är lite ful idag, jag har en ursäkt som kommer här.
Det hände skitofta på jobbet att tjejerna gick och käkade lunch tillsammans och då gled samtalet ofta in på smink och hårbehandlingar och sådant, och jag var alltid lite nervös att någon skulle säga något om att jag aldrig bar smink, aldrig plattade håret, aldrig gick och förlängde naglarna och sådant. Alla andra såg det liksom som höjdpunkten på dagen att få gå upp klockan 5,30 och börja sminka sig, tydligen. Men när jag sa något förklarade de snällt att det ju var skillnad, jag BEHÖVDE ju inget smink och ingen plattång. Öh, okej.
Det enda jag brukar be om ursäkt för är när jag ska till någon sorts vårdinstans och måste ta av mig skorna... Jag har nämligen diagnosen "Stinkfot" ;)
Men jag tror jag ska sluta med det faktiskt. För det första är jag inte den enda som lider av detta fenomen och för det andra är det rätt tröttsamt att lyssna på för den andra parten (det här med ursäkter om ens eget varande liksom) :)
Så är det, det gäller att våga vara den du är bara från insidan. Det som är utanpå är vad det är. Skitenkelt:) Nja..
Min svågers fru ursäktade sig när hon skulle amma sin bebis! Ville bara slå kvinnan-.- sen förklarade hon att hon aldrig skulle kunna amma på stan eller i café! Och därför så bytte hon mellan varven med ersättning så att ungen skulle vänja sig! Stackars barn!
Så bra skrivet! Jag är en av alla dom som ständigt ber om ursäkt för hur jag ser ut... Det kan röra sig om allt från orakade ben till slarvigt uppsatt hår och rinnande mascara. Nu får det vara nog med det. Jag inser själv hur dumt det är. Vet ju dessutom att man får en annan, tusen gånger finare och mer genuin utstrålning när man tycker om sig själv och inte går och oroar sig och ber om ursäkt konstant. Tack för att du finns Lady D, och för att du vågar och vill dela med dig av dina åsikter och kloka tankar.
Fullkomligt HATAR när man tar en bild på sig själv och får nått jävla: "Le!" från någon. Seriöst, försök inte säga åt mig hur jag ska känna. För alltså.. jag ler när JAG KÄNNER MIG glad och inte för att showa för andra som något annan jävla manege-djur. >:(
SÅ JOBBIGT med folk som kommenterar, men vad ska man göra åt saken, liksom? Har en svåger - lika gammal som mig, även om man inte kan tro det - som gjort det till sin uppgift i livet att, så fort någon säger något uppmuntrande eller snällt till mig över huvud taget, "ta ifrån mig det" (och berätta att nä, jag är dålig eller korkad eller fel eller ful) inom två sekunder. Och egentligen ska inte han sitta och öppna munnen om andra över huvud taget och jag borde heller inte bry mig, men när det händer blir jag bara stum varje gång och säger ingenting (vad kan jag säga liksom?), och inom loppet av en halv minut har jag börjat ta det han sagt på allvar och inom tio minuter är det ALLT jag kan tänka på. Och det ligger såklart hos mig att jag inte kan borsta av mig taskigheter och alltid tar åt mig av elaka saker, men aldrig av snälla (jag har i perioder känt bättre självförtroende, men det är likadant då också). Försöker helt hålla mig undan och undvika konversationer med eller i närheten av honom, dock bor vi ihop - min sambo bjöd in honom att bo i ett rum i vår lägenhet, eftersom han inte hade någonstans att bo - så det händer ändå HELA TIDEN då jag pratar med andra. Och min sambo är extremt beskyddande av sin familj (man får vara försiktig med vad man säger, där) så när jag försökt prata med honom om det här så kan han inte alls se att det är på det viset över huvud taget. Det får en också att känna ännu mer att jag kanske bara borde fortsätta bita ihop istället.
Pinsamt att läsa för en som känner igen sig :S jag ska på jobbintervju nästa vecka och jag bär sällan smink, så jag är orolig på riktigt att mina jobbchanser ska minska eftersom jag kommer dit osminkad..att de ska tycka jag ser ovårdad ut.
Har en fråga: kan man kalla sig för feminist om man tror att sådant som många feminister betraktar som socialt konstruerade egenskaper egentligen är biologiska? Några simpla exempel: att tjejer dras mer till rosa och killar till blått, att tjejer är lugna och tysta och att pojkar tar för sig och är mer bråkiga av sig. Ja, att flickor är si och pojkar så.
Det jag tycker är knepigt är att om man tror på biologiska skillnader i så pass stora utsträckningar, skulle det kunna ursäkta det faktum att män har högre löner och höga positioner än kvinnor i arbetslivet, et cetera. Som att män är bättre lämpade att bestämma och så vidare, samtidigt som kvinnor är känsliga.
Ponera att man tror på detta, och därför indirekt ursäktar löneskillnader med biologin (tog mig friheten att dra det ett steg längre, även om det är många som tycker så - men då kallar hen sig väl sällan för feminist om hen uttalat tror på att män är bättre lämpade än kvinnor att styra ett land, till exempel).
Hej! Jag har en fråga: kan man kalla sig för feminist om man tror att sådant som många feminister betraktar som socialt konstruerade egenskaper egentligen är biologiska? Några simpla exempel: att tjejer dras mer till rosa och killar till blått, att tjejer är lugna och tysta och att pojkar tar för sig och är mer bråkiga av sig. Ja, att flickor är si och pojkar så.
Det jag tycker är knepigt är att om man tror på biologiska skillnader i så pass stora utsträckningar, skulle det kunna ursäkta det faktum att män har högre löner och höga positioner än kvinnor i arbetslivet, et cetera. Som att män är bättre lämpade att bestämma och så vidare, samtidigt som kvinnor är känsliga.
Ponera att man tror på detta, och därför indirekt ursäktar löneskillnader med biologin (tog mig friheten att dra det ett steg längre, även om det är många som tycker så - men då kallar hen sig väl sällan för feminist om hen uttalat tror på att män är bättre lämpade än kvinnor att styra ett land, till exempel).
Men det finns samtidigt många fler aspekter än så. Man kan säga att man är för jämställdhet och lika lön för lika arbete, sexuellt och så vidare. Men kan man kalla sig för feminist? Ja alltså etiketter är väl härligt, men det känns delvis motsägelsefullt. Trots att feminism är mer än bara maktmässigt.
Det är tråkigt att det läggs så mycket vikt vid utseendet till exempel vid arbetsintervjuer. Speciellt när det gäller tattueringar och piercings och liknande, men det an räcka med att man är osminkad eller helt enkelt sig själv för att bli tittad på på ett annat sätt.
Tummen upp för detta inlägg:)
Dock svettlukt är något av det värsta jag vet, så det kan vara något jag lätt blir påverad av om någon luktar mycket svett. Som andra har skrivit, så är väl hur man luktar kan vara bra att man tänker på.
Till Cecilia: Nej du ska be det förbannade aset att flytta ut. Det där kommer bryta ner dig i slutändan.
Inser hur många gånger jag själv har känt mig tvungen att berätta att jag är osminkad när jag väl har tagit en bild av mig osminkad. Vilket är ganska konstigt eftersom det är en del av mig som är totalt oundvikligt. Tyvärr finns det en bransch som tjänar pengar på tjejer som inte vill be om ursäkt för att vara osminkade, så då erbjuds det ögonfrans-förlängningar, tatuerade ögonbryn och eyeliner etc. Helt enkelt så tjänar andra människor pengar på vår ständiga inre kamp och jakt på självförtroende.
Åh, jag gör detta sååå ofta. Till och med inför min bästa vän. Jag tänker inte ens på att jag gör det, det bara kommer!
Jag lovar att sluta med det, för egentligen, vem bryr sig?
Uteliggar-look, dvs när man verkligen ser ut som fan och luktar riktigt illa, är aldrig okej. Följa normer eller sikta i det, man måste alltid ta hand om sig själv i viss mån. Men hur ofta är man ens i närheten av det som vanlig svensson? Aldrig. Så fuck you!
För någon månad sedan slutade jag använda deodorant, dels för att jag alltid blir en smula uttorkad men även sedan aluminium-hysterin som blev. Känner ingen skillnad alls faktiskt, men sambon poängterade "va konstigt du luktar". Kanske för att det är så jag SKA lukta?!?!?!?! Fan va sur jag blev! Jag hade ju duschat samma morgon och inte alls ägnat mig åt svettiga aktiviteter!
Hur säger man till ordentligt när sådant händer då? När jag försöker tolkas det mest som "neej sluutaaaa säg inte såå" medan jag egentligen vill att det ska tolkas "SLUTA!!!!!!!!" Vad ska jag säga för att få det att gå fram?
Så jävla bra inlägg!
Min chef kommenterar ständigt mitt utseende (i stort sett varje gång med komplimanger, om hur fin jag är, vilket jag inte gillar) men due to väldig maktobalans har jag hittills valt att inte säga ifrån. Jag är ofta "obekväm" även på arbetet men här VET jag att det hade kostat mig personligen mycket (hon är inte en sådan som förstår men däremot en sådan som har väldigt lätt att halshugga&backstabba folk som inte är på hennes sida hela tiden).
Detta är något jag grubblar mycket över och som stör mig eftersom jag tycker det är en såndär grej som verkar oviktig men som inte är det eftersom den är bärande för samhällsmönstret :(
Iofs så kan jag efter snart 15 år med glasögon fortfarande tycka att det är märkligt när jag ska ta dem på mig. Helst av allt vill jag ju slippa dem men då jag är livrädd för allt vad pet i ögat heter så kan jag inte ha linser. Känner mig alltid klumpig och jävlig (gentemot mig själv) när jag ska pilla på mig brillorna (som jag först måste leta upp). Så min tanke är, kan det vara så att Maria har svårt att förlika sig med behovet att ha läsglasögon när hon förr klarat sig utan? Hennes ursäkt är nog egentligen mer ett sätt att tackla sin dissonans... Men håller helt med dig - man ska aldrig behöva be om ursäkt för sitt "felande" utseende! :)
Överhuvudtaget ska man tänka sig för innan man ber om ursäkt för sig själv. "Jag är ingen bra talare..." är ju en klassiker. Det gör bara att man själv känner sig mer osäker (det man säger blir sant) och att andra antingen kommer på att de håller med eller blir irriterade för att man är så osäker. Däremot är det inte fel att bry sig om hur man ser ut. Jag hade en period då jag tyckte att utseende var helt oviktigt. Sen kom jag på att det ändå är ganska kul att bry sig en del om hur man ser ut.
Jag kan själv inte påminna mig att jag någonsin har bett om ursäkt för mitt utseende. Kanske har det kommit något gott av att vara uppväxt på 70-talet?
Word! I was NOT born to make you happy :-) Jag stör mig lite på folk som ber om ursäkt för småsaker öht, och ja tyvärr är det ett "tjejbeteende", som t.ex. de som skriver ett klart och tydligt inlägg i en diskussion och sen avslutar med "ursäkta att det blev svamligt". Stå upp för dej själv, FFS!
Skulle inte falla mej in att be om ursäkt t.ex. för att jag inte rakade ben på ett fotvårdsparty, eller att jag har oborstat hår eller så.
Veronika, jag brukar också lukta på mina kläder om de är okej :-D
Cecilia: alltså va????? Sparka ut idioten eller säg åtminstone ifrån ordentligt! Om sin sambo låter sin bror säga sådana saker till dig kan han också fara och flyga... hela vägen åt helvete.
Ha. en så sjuk grej hände häromnatten.
jag drömde att ni bodde tvärs över våran gård och att jag satt och spanade på er med en kikare.
sen kom ni över och fikade och du ammade tamlin i vår säng.
suspekt men ganska trevligt.
puss / dan-syndrom
Ah, kan du snälla ta det snacket med min mor? För något år sedan när jag var och hälsade på henne (och inte hade hunnit tvätta håret), så var det första hon gjorde att påpeka att jag har skitit hår. Sedan när jag hade åkt hem igen så skickade hon ett långt mail där hon skrev att hon trodde att jag hade någon slags diagnos eftersom jag hade rest med skitigt hår.
Och allt jag känner är.... Orka!
Har aldrig gillat smink, trotts att jag är tjej, Hade två tjejkompisar i tonåren som sminkade mig och klädde på mig något tajt, och dom tyckte jag var jättefiiiin! Å jag ba skruva lite på mig gick in på toa och tvättade ansiktet för att jag tyckte att jag kände mig obekväm med allt kladd i fejset, så folk får ta mig osminkad så som jag är så är det bara. Jag kan gå i kläder som jag haft på mig fyra dar i rad och som kanske har ett par fläckar på mig men jagtycker att jag klarar mig rätt bra ändå, skulle nån kommmentera nångång så skulle jag undra vad deras problem var typ. Det ända som jag stör mig på är att jag känner mig något obekväm med kroppen min, skulle vilja ut och motionera lite mer innan det är försent, fast jag har två små ungar hemma som suger ut all kraft på mig så det ända jag orkar med när jag får ledig tid är att ligga på soffan. Jag har dock en bästa kompis, min deo! utan den skulle jag nog tycka synd om mina arbetskamrater då jag svettas ganska bra.
Vilket bra inlägg! Jag måste ursäkta mig varje gång jag träffar min mamma och mormor för att jag inte gått ner i vikt. De tittar så jävla besviket på min kropp och kommenterar trots att jag är rätt så normalviktig och bara har några kärlekshandtag. De tipsar om dieter, bantningspiller och jag får svarta kläder i julklapp eftersom jag ser slankare ut då. Inte undra på att jag utvecklade BDD i tidig tonår. Kan inte folk bara hålla käften om min kropp??! FAAAN!
Men shit, jag har aldrig ens tänk på det på det sättet. Får mig alltid en tankeställare när jag kommer hit. Jag har redan den inställningen att jag inte finns till för att behaga andra, men den här tanken har liksom inte ens slagit mig nångång. Dock tror jag inte att jag ursäktar mig så ofta, men härmed ska jag aldrig mer ursäkta mig!
Har faktist aldrig tänkt på att man brukar göra det, det kommer liksom automatiskt, det är som om man förväntar sig att folk reagerar så man måste förklara varför man inte ser "perfekt" ut. Vi borde lära hos att tänka mer på hur vi är som personer istället för hur vi ser ut, är det inte så att det som finns på insidan är viktigast? =)
Gick till skolan första gången och såg ut som jag inte sovit alls, håret var otvättat, kläderna såg smutsiga ut, osminkad, stora svarta påsar under ögonen... Fick fina blickar av folk i min klass. Efter att någon frågade varför jag såg ut som jag gjorde, skrek jag och bad om ursäkt för att jag inte orkade gå upp tidigt o fixa mig.
Enda gången man kommer ihåg att man har bett om ursäkt om hur man ser ut. Fast den gången blev man riktigt irriterad... URSÄKTA ATT JAG INTE VAR TJEJIG OCH TVINGADE MIG UPP FLERA TIMMAR INNAN SKOLAN FÖR ATT FIXA TILL MIG. FÖRLÅT ATT JAG VILLE SOVA JÄÄÄTTELÄNGE OCH SKIPPADE FIXAMIGDELEN.
FÖRLÅT ATT JAG BAD OM FÖRLÅT, MEN VAFAN?! JAG FÅR LA SE UT SOM JAG VILL?!??! OM JAG BEHÖVER SÖMN SÅ PRIORITERAR JAG JUST SÖMN OCH INTE MITT UTSEENDE.
Väcker lika mkt känslor som för 2-3 år sedan ;)
Och här sitter jag i asful hästsvans och omatchande kläder och inväntar mitt middagssällskap och insåg nu att NEJ, jag ska inte resa mig från min älskade bloggrunda för den tråkiga sysslan att sminka mig och byta till obekväm kjol. Goddammit.
mycket är du 'klok' i, och en viss point har du enligt mig här också, men ;)
Här håller jag inte med i två saker. Hel och ren är alltid bra. (hur man har sitt 'rena' hår är ju en bisak. om man är sminkad eller ej en smaksak) men hel och ren ÄR hyfs. OCH det gäller både män och kvinnor precis lika.
Kan dock hålla med dig om 'piffa upp' på omgivningens begäran kan vara en sak att diskutera. Personligen gillar jag det.
...men innan du skjuter mig så går jag också utan att blinka och sköter ärenden i stall kläder om det behövs, could not care less. Dock med håret i hästsvans och hela, om än stinkande kläder.
Dyker du upp hemma hos någon, smutsig, otvättad och luktar illa? Om så, är det fan hyfs att ursäkta sig. Kanske är en förklaring till varför också på sin plats. Men vad vet jag. Du är ju Lady Dahmer. Du bryter ju normer bah liksom.
Herregud.
Jag håller mig i schack!
Jag jobbar som naprapat och får ofta höra ursäkter av tjejer att de inte rakat sig på benen eller i armhålan. Brukar svara dem "Hur ofta tror du mina manliga patienter ursäktar sig för att de inte rakat sig?"
Och jag brukar också lukta på tröjor flr att kolla om de håller en dag till, varför slösa energi, vatten och tvättmedel i onödan?
Jag och tjejen jag skriver uppsats med (dvs spenderar dag ut och dag in med i små dåligt ventilerade grupprum) brukar oftast be om ursäkt när vi inte har hunnit duscha på morgonen. Det är bara vanlig artighet tycker jag, ibland kan kroppar lukta rätt illa. Dock kan vi ha passerat gränsen för vanligt artighet när hon idag utbrast "helvete jag har precis blödit igenom mina trosor".
Men i övriga livet där det inte är normalt att säga att "jo, det luktar lite mens här" har jag under de senaste två åren börjat känna att jag inte orkar längre... Jag tröttnade på att ständigt känna att det inte var okej och att jag var tvungen att ursäkta mig (för en omgivning som med all säkerhet inte brydde sig!) att ha otvättat hår eller inte sminka sig eller ha en ful men bekväm tröja på sig till föreläsningarna. Jag ser fram emot ett yrke där en drar på sig jobbkläder klockan fucking skittidigt och således kan köra "är detta rent"-rutinen komplett med sniffande i tröjans armhålor, och att ingen förväntar sig att en ska orka sminka sig eller göra annat än en slarvig knut med håret. Nej, det är inte enda anledningen till varför jag ska bli sjuksköterska, men det är verkligen ett stort plus.
Jobbigast är vad man ska svara på dessa konstateranden. "Ursäkta att jag ser ful ut idag", vad svarar man på det? Naturligt för de flesta är "Absolut INTE, du är ju VRÅLsnygg", jag har hela mitt liv stått som ett obekvämt frågetecken inför dessa utalanden. Man ser verkligen hur personen förväntar sig ett hejdundrande nej men istället får de ett tyst hummande från mig. Förstår inte varför jag ska bry mig om personen ifråga är ful eller inte.
Härligt att se du tar upp det i bloggen i alla fall! Jag skulle gärna slippa höra det hela tiden, och se människor trivas som människor :-)
Skönt det skulle vara om man slapp tänka på hur fan man såg ut jämt. Man skulle må så mycket bättre inombords.
Skönt det skulle vara om man slapp tänka på hur fan man såg ut jämt. Man skulle må så mycket bättre inombords.
Jag ursäktar mig så himla mycket. Kanske kommer det lättare om man har lite dåligt självförtroende? Jag har också någon sjuk grej för mig då jag känner mig underlägsen människor jag tycker är snygga. Om jag står brevid en snygg tjej i kön på konsum tillexempel känner jag mig så sjukt underlägen och vill bara springa iväg och gömma mig. Det är så himla knäppt och något som för mig har kommit på senare tid. Jag skäms över att jag fokuserar så mycket på det yttre.
Det kan jag absolut lova. Jag gör det inte så mycket redan nu men det kan nog bli ännu bättre. Du har så rätt i det, varför i hela fridens namn skall jag ursäkta mig? Förfular jag deras värld genom att gå med fett hår? Osminkad?
Jag håller med dig, jag förväntar mig inte kommentarer om mitt utseende, och ger heller inte andra det. Men! Det är jävligt jobbigt då vi har en kollega på jobbet som typ duschar en gång i veckan, inte byter underkläder (hen har såna byxor att man ser de mönstrade underplaggen), om hen nu inte har flera par likadana, kläderna luktar rent illa,( som stt de inte blir varken tvättade eller vädrade.
Fast hur gör man med kollegan som luktar illa? Som inte duschar, som inte tvättar/vädrar sina kläder? Som inte verkar byta underkläder, eller har flera par likadana(hen har såna byxor så man ser underplagget väl). Ständigt skitiga naglar (nej, inget mekarjobb/intresse), skitigt hår. Det är inte kul, hur fasen tacklar man sånt?
Jag försöker sluta ursäkta mig. Det är ju så här jag ser ut, liksom.
En "kusin" till ursäktandet är ju klagandet på den egna kroppen, som (främst) kvinnor förväntas ägna sig åt. "Jag är så tjock!" "Det är du inte alls, kolla på mig - värsta monstret!" "Men du har ju ett sånt fint ansikte, jag ser bara plufsig ut", osv i all oändlighet. Sedan jag på allvar gick in för att sluta hata min kropp har det här börjat störa mig mer och mer tillsammans med ursäkter för orakade ben och otränade armar (för att det ska se snyggt ut, inte för att man ska orka lyfta barn, böcker, husdjur och annat fint). Ingen blir lyckligare av det, snarare tvärtom. Dags att sluta klaga/ursäkta sig över kroppens utseende!
Indeed! Skrev om just det bara häromdagen (http://sheriilyn.blogg.se/2012/october/om-kvinnors-ofta-omedvetna-osakerhet.html)!
Johanna:
Håller med! Det är hur man ska reagera på sådana ursäkter som är jobbigt. Från mig får de som yttrar en sådan ursäkt ofta också bara ett tyst hummande.
Plus att jag ofta tolkar saker bokstavligt, så när någon ursäktar sig för att hen är ful idag så tänker jag ofta: "jahapp, hen är ful idag, enligt hen själv" och ingen vidare analys av det.
jag har för övrigt slutat använda underlagskräm eller vafan det heter när jag sminkar mig! INGEN har märkt nån skillnad. Snacka om bortkastade pengar i alla dessa år..
Nu är det bara brynpennan och mascaran jag ska vänja mig av med, det väntar jag dock lite med..
Det där är så sorgligt! Att man känner att man måste be om ursäkt för sin uppenbarelse. Det är nåt jag absolut måste bli bättre på, att helt enkelt inte bry mej.
Det finns även de som ber om ursäkt för att de har ostädat (= någon tidning som ligger framme och några futtiga damkorn om man tittar noga) när man kommer på oannonserat besök, samt för att de vid detta tillfället är iklädda myskläder. (?)
Ibland är du min idol, tex nu.
Jag ursäktar mig oftast för att jag rapar mycket (bieffekt av en om-rörmokad mage). Jag ursäktar mig flera gånger till samma person trots att jag vet att jag inte behöver. Det kommer automatiskt, ursäkten.
Sök i bloggen