Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Jag tycker det var bra skrivet, vill också ha den inställningen om jag får barn någon gång i livet. :)

Så viktigt ämne! Jag blir allt som oftast ifrågasatt för att mitt barn får bestämma saker själv. Typ: "Det där kommer du få äta upp längre fram". Vilket skitsnack! Min dotter får bestämma i alla lägen där det funkar, att det sedan inte är konsekvent spelar ingen roll för hon fattar (allt som oftast) När jag säger: "I dag vill jag inte..." "Nu vill jag att vi gör så här", etc...

Himla bra det där, ska göra samma när jag får barn.. Har du läst Sara Hansson "vi håller på med en viktig grej" seriebok..väldigt fin

Så fantastiskt bra skrivet av dig. Jag har en dotter på 2 år som är oerhört framåt och för att vara så "liten" så är hon redan mycket bestämd i sina åsikter. Jag håller verkligen med om att barn måste få uttrycka sin vilja och sina åsikter och få respekt för det. Det är ju så sant att barn gör som du gör, inte som du säger. Alltså är det för mig självklart att om jag vill att min dotter ska lyssna på mig och göra det jag ber henne om så måste jag göra likadant. Jag får ofta höra att "hon kommer ju att göra precis som hon vill eftersom du inte uppfostrar henne" men det är en jävla skillnad på att visa sitt barn vad som är rätt och fel och att köra över deras vilja. Jag tror helhjärtat på att man kommer oerhört långt på att resonera med sina barn. Därmed inte sagt att min dotter alltid får som hon vill för så är det absolut inte. Men hon får i alla fall uttrycka sin åsikt om saken!

men det där är ju skitsvårt. jag har oxå en 4-åring, fantastiskt klok sådan.....men så viljestark och integritets stark.

det skapar i detta nu konflikt, då jag verkligen vill att han skall förstå vissa koncept, hur man inte gör etc, men han är så egensinnig och stark i sitt uttryck...att det blir konflikt

men nu råkade jag skicka en helt obegriplig oklar kommentar. hm, men jag undrar lite hur du resonerar lady dahmer, om du sätter en gräns tex, vi stannar i lekparken men sen måste vi hem då jag är super hungrig, så inget bråk ok? och sedan när det vill till att gå, så är ungen HELT galen o skall stanna. handgripligen får jag bära ungen till bilen, varav jag blir riven i ansiktet. kaos, jag gör fel genom att tvinga, och skulle kanske inte ens ha stannat då jag var så hungrig.

jag tycker det är så svårtmed den egna gränsen, att man säger ja för att vara schysst, men barnet har inte det konceptet utan bara VILL vad den vill, förståeligt. men hur hanterar du konflikter med ninja? vilken nivå lägger du dig på? hur accepterar du hennes starka personlighet om ni vill olika saker?

jag tänkte på eran tv pod oxå, kände igen mig så väl, när allting liksom är slut, tålamodet är borta, och det uppstår friktion, vad är dina top tips? för att inte kränka men ändå överleva.

/tålmodig o pedagogisk eftertänksam mamma för det mesta, men som ibland inte pallar och blir ett barn själv! tips tages gärna emot av andra föräldrar som känner igen sig och har survival tips. x x x x

Bara ros och skitsnack från min sida, men du har en väldigt behaglig röst att lyssna till. Sedan är mina inre fördomar sådana att jag trodde att du skulle låta mer ettrig eller hård i din ton. Men det gör du alltså inte och ändå får du fram ditt budskap på ett bra sätt. Skämspoäng till mig.

Jag förstår vad du menar och håller med dig till viss del. Skillnaden är nog att jag "vill ha barn som lyder och fogar sig" men att de samtidigt ska få så pass mycket integritet och skinn på näsan att de säger ifrån när något är fel. Jag har nog relativt sträng mot mina barn, därför att jag vill att de ska veta inom vilka ramar de kan röra sig och bete sig på. För mig handlar det nog mycket om fostran, så som jag vill att mina barn sk avara hemma vill jag även att de ska vara när de bemöter andra människor. Ohyfs går fetbort. Däremot är jag övertygad om att barn gör som vuxna säger och inte som vuxna gör. Därför är jag väldigt mån om att själv reagera på orättvisor och säga ifrån när jag blir illa behandlad, detta för att lära mina barn att det är helt ok att ta konflikter och att man inte behöver älska eller älskas av alla. Efteråt kan vi alltid prata om det. Det har hänt att Toddo 5 år sagt: "Mamma, man får inte säga dum i huvudet." Varpå jag svarar, men den personen gjorde sig och så mot mamma och det är inte snällt bla. bla. bla och därför frågade jag om han var dum i huvudet.". Typ.

Självklart menar jag att barn gör som vuxna gör och inte som vuxna säger... Skriv och slarvfel. Puss!

word.

Jag tycker att man lägger alldeles för mycket ansvar på barnet genom att låta barnet ta alla beslut. Det skapar otrygghet och osäkerhet. Barn vill och behöver få vägledning. Man sätter inte en nybörjare i en bil och säger "kör", utan man berättar hur man gör och man visar och vägleder och lär eleven traffikreglerna. Jag tror att för mycket så kallad "fri uppfostran" enbart skapar mer ångest och oro hos barn.

Dessutom måste man tänka på HELA familjen och inte enbart på det individuella barnet. Barnet måste passa in i FAMILJEN, världen kan inte kretsa kring honom/henne och hen kan inte alltid få som hen vill. Det finns andra familjemedlemmar som man måste ta hänsyn till.

Lite svår balansgång - utan empati blir barnet lätt en trotsig unge utan impulskontroll, men i kombo med empati och eftertanke blir ett kritiskt och självtänkande barn en person med civilkurage och någon som för gruppen framåt. Civilkurage i det godas tjänst behövs alltid.
Kolla hur det kan gå annars:
http://urplay.se/167545

Kan inte låta bli att tänka tanken att det ju kan bli dina barn som står viljestarka på skolgården och mobbar andra elever.

Såg den här videon och tänkte direkt på Ninja och ditt budskap om starka ungar. Ingen ska någonsin förolämpa min unge, inte utan att min unge ska ha samma rätt att ge igen!
http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/fick-utskallning---sankte-lararen-med-fulltraff/

Jag tänker så här: Hur ska barn våga säga emot en vuxen som säger åt barnet att låta hen stoppa handen mellan barnets ben, när barnet har lärt sig att man alltid måste göra som vuxna säger? Hur ska barn lära sig argumentera när de lär sig att vuxna alltid har rätt och barn har inget att säga till om? Hur ska barn kunna stå upp för sig själva eller andra om de lär sig att man måste göra som andra säger, att deras åsikter inte är viktiga?

jag älskar när du skriver sånt här :) men kan du vara mer konkret? alltså, typ tips. =D love you!

Mia: ja för alla vet ju att de är de viljestarka och självsäkra barnen som blir mobbare, inte de osäkra och hävdande barnen med olika problem hemma

Håller helt och hållet med. Vad folk inte verkar förstå är att det inte handlar om att alltid låta barnet få som hen vill utan om att lyssna, kompromissa eller ge efter när det går samt alltid förklara VARFÖR när man som förälder måste gå emot barnet vilja. Måste man gå när barnet vill stanna så förklarar man varför tex "vi måste gå nu annars hinner vi inte till xxx", inga "för att jag säger så" eller "för att jag är vuxen och bestämmer" alltid ha en ordentlig anledning, kommer man på sig själv med att inte ha en riktigt bra anledning till varför man säger nej till något så är det kanske en indikation på att man bör tänka om i just det fallet. Erkänn att du som förälder inte alltid har rätt. Lär barnet argumentera för sin sak, lär barnet att hens åsikt betyder något, lär barnet att ifrågasätta istället för att lyda blint, det är inte samma sak som att ge fria tyglar.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/

Jag har samma grundinställning och jag FÖRSÖKER verkligen men ibland orkar jag inte vara den mamma jag vill vara och blir den där idioten som mer eller mindre tvingar mitt barn att göra som jag säger. Skriv mer om detta ämne är du snäll! Ge mig exempel och inspiration.

Jag känner igen mig så i det där. När jag var liten var det väldigt viktigt att man aldrig skulle vara arg, aldrig ledsen, aldrig rädd, aldrig göra ljud för sig o.s.v I så fall fick man lida i det tysta för så fort man sa ngt fick man höra "Sluta tjut!"
Och när jag var mörkrädd t.e.x så blev mina föräldrar bara arga om jag kom in till dem ngn natt och sa att jag hade haft mardrömmar.

Och när våra föräldrar kränkte oss barn på ngt sätt som förstörde självförtroendet bit för bit fick man aldrig ngt förlåt även om jag vet så här i efterhand att mina föräldrar gjort eller sagt fel. Jag vet varför mitt självförtroende och min självkänsla varit så dåligt under hela min uppväxt och värre blev det ju i tonåren. Jag blev ett lätt offer för mobbning och mådde jättedåligt.

Nu är jag vuxen och jag har fortfarande problem med självkänslan men den växer varje dag. Nu vägrar jag tystas av omgivningen omkring och tillåter mig själv ha åsikter och tillåter även mig själv att bli arg. Mycket tack vare dig också LD. Och jag kommer ALDRIG ALDRIG i miitt liv göra samma sak som mina föräldrar. Jag ska respektera mina barns känslor och aldrig kränka dem!

mina föräldrar frågar mig hela tiden varför jag och mina syskon har så mkt problem med ångest och dåligt självförtroende och jag blir så förbannad att de inte kan tänka efter allt de gjorde mot oss. Vi var ju dessutom sjukt lätta att handskas med då vi alltid tystades ner och min mamma fick alltid beröm över hur lugna vi var.

Håller inte med på allt utan tycker apansattigranen beskriver det mycket bättre och har en bättre inställning till barnuppfostran. Lilis kommentar du svarat på är ju typ kopierad från ett av dina egna inlägg, märkligt. När det gäller soldater så är att lyda order en förutsättning, men glöm inte bort hur hemsk mänskligheten är utan att någon behöver ge en order, tänk Rwanda, tänk Balkan.

Testkommentar, är jag blockad? :)

Amen! Jag upplever det lite jobbigt att höra från omgivningen att jag har ouppfostrade barn och att jag måste kunna "säga till dem på skarpen"... Det handlar som sagt inte om att barnen får som de vill utan att vi tvåvägskommunicerar istället för att jag "säger till på skarpen" och de gör som jag säger.

Mia: I flera fall är det så att barn som blir överkörda av föräldrar och/eller syskon hemma är såna som blir mobbare i skolan. De är helt maktlösa hemma så de tar makten över svagare personer som finns tillgängliga helt enkelt. Andra blir såna som utan att blinka lyder när någon säger "slå Olle i magen", de har lärt sig att inte ifrågasätta utan bara lyda.

Johan: Det kan mycket väl vara så att min kommentar låter väldigt lik något som LD skrivit tidigare. Jag har dock tänkt sådär sedan jag blev moster (för sju år sedan) och jag har läst LDs blogg i mindre än ett år.

Jag har två barn, den äldsta är två. Jag kommer många gånger på mig själv med att vara på väg att göra precis som min mamma har gjort med oss, det jag lovade mig själv att aldrig göra mot mina barn. Men då står jag bara där istället, för jag vet inte hur man annars ska göra. Jag vill göra annorlunda, men hur gör man det liksom. Skit svårt! Jag och min sambo pratar väldigt mycket om barnuppfostran och är väldigt överens om hur vi vill att barnen ska bli, men vet som sagt inte hur vi gör för att få dom så. Jag är LIVRÄDD för att mina barn ska få lika taskig självkänsla och självbild som jag har. Det är hemskt! Fortsätta jättegärna att skriva om det här. Jag håller inte alltid med om allt, men jag tycker det är så nyttigt att få lite olika perspektiv och att se saker ur nya vinklar, jag är så enkelspårig annars.

Min äldsta är dessutom väldigt blyg och tillbakadragen. Inte hemma förstås, då dansar hon på väggarna, men bland folk. På dagis pratar hon inte och tar inte för sig det minsta, gör bara precis som hon blir tillsagd och blir hon knuffad eller nåt så står hon bara där och tittar, gör inte ljud. Jag hatar det och vet inte hur jag ska få henne att våga ta för sig mer. Vill inte att hon ska bli en sån som de andra barnen sätter sig på. Jag har mycket hellre en unge som gapar för mycket, än som inte säger något alls (alltså, jag älskar henne som hon är förstås men önskar för hennes skull att hon blir lite tuffare, känns ännu viktigare eftersom hon är tjej). Har du några tips på hur jag kan locka henne att ta för sig lika mycket ute som hon gör hemma så skulle jag bli oerhört glad.

Vill bara tacka för svaret, och hoppas det blir mer inlägg i denna andan! Så viktigt, men som flera säger svårt med konkreta konsekventa tillvägagångsätt då alla barn och situationer är olika.

hoppas som sagt på mer inspiration från LD. Jag tycker du har fina och sunda tankar om att umgås med barn, och du så ärlig och mänsklig. Fint tycker jag!

Och så rätt att man aldrig ska göra det man inte vill, men jag fallerar ofta där, att jag vill vara till viljes och förklarar situationen och tror de små skall fatta och respektera, men....de gör inte det än!

ofta känner jag att det är just det som händer, ens barn pushar en till den där gränsen man inte trodde man hade, jag tyckte jag hade världens tålamod innan jag fick barn, att jag var lugn som en filbunke och hade mycket självinsikt (självgod ha-ha) men nu med 2 starka personligheter på 2 o 4 år (där båda har varit hemma tills strax efter 2) känner jag att detta är min största utmaning ever. jag lär sååå mycket om mig själv, genom att observera hur jag reagerar med barnen.

tex att jag själv är gränslös, har svårt att säga nej, kanske för att jag vill vara (kan se detta i min släkt) omtyckt och vara en slags fri och rolig mamma. förväntningar på en själv, blandat med oro och trötthet + alla måsten som tvätt, mat städ = frustration/arg. därför tycker jag denna diskussion är så härlig, att vilja bli bättre, växa. med hjälp av andra fina människor som kämpar på i sin vackra vardag. Inspiration!

Så tack för att du/ni delar fina tips och tankar!

x x x

Jag håller med dig till 100% i vad du skriver och önskar även kunna praktisera detta med min dotter. Men jag tycker det ä så himla svårt, är så inskränkt kan jag känna. Ser att det är andra om bett om konkreta tips och det skulle även jag ta emot tacksamt! Tack för alla dina tankeställare! Älskart!

Jag hittade hit för första gången idag och blev glad. Faktum är att mina ögon fylldes av tårar för dina ord träffar så rätt.
Det är inte lätt att vara förälder. Som mamma till sitt första barn sneglar man lätt på hur andra gör istället för att följa magkänslan. Därför blir jag glad av att läsa här idag och det väcker en känsla av jävlaranamma i mig. Så tack för dina ord! Jag kommer att titta in här fler gånger.

Lägger bara till en önskan om ett skolperspektiv, alltså i din och alla andras uppfostran. Jag är lärare, vilket innebär att jag (som icke-mamma) ofta läser liknande saker som det här inlägget med ett lärarperspektiv.

Blir ibland chockerad över hur sjukt mycket tid som går till att uppfostra andras ungar. Vad gör föräldrarna där hemma? En del barn kommer ju från sämre förhållanden med kanske direkt olämpliga föräldrar, men det är ofta inte dom barnen som kräver lärarnas uppmärksamhet gällande "uppfostran".

Läraren ska i mitt perspektiv inte vara nån diktator eller absolut ledare i klassrummet, men ändå ledaren, något som många barn har mycket svårt med. Till en viss nivå är det upp till läraren själv att få respekt, men undervisning och skolgång handlar ju egentligen om "integritetskränkning". Eleverna har mål som ska uppnås på ett eller annat sätt, de ska lära sig och de ska lära sig mer eller mindre specifika saker. Det finns olika skolformer, ja. Men det finns alltid lärare.

Hur kommer dina barn att bete sig i skolan tror du? Alltså om du själv analyserar, snarare än önskar?

Har en liten tjej på sju månader o tänker numera mkt på hur jag ska uppmuntra henne att sätta gränser. Har själv varit mobbad och vet idag att mycket av det hade kunnat undvikas om jag hade sagt ifrån ordentligt iaf så hade jag mått bättre av det. Jag har också hamnat i situationer i livet pga att jag inte kännt tillräckligt starkt att jag bestämmer över min egen kropp. Är livrädd att pigan ska bli utnyttjad på ett eller annat sätt för flickor ska ju vara snälla, fogliga och tillmötesgående. Jag vill tex inte uppmuntra henne att dela ut kramar som omgivningen förväntar sig av barn utan hon ska kramas när det är ok med henne. Det är viktigt att hon har rätten till sina känslor och sin kropp. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att sätta gränser till barn där det behövs. Barn som lever helt utan gränser blir otrygga och tar lätt på sig en vuxenroll som de mår väldigt dåligt av. Det har jag sett mycket av som lärare. Men jag uppfattar det inte heller som om du tycker att man inte ska sätta gränser alls. Håller helt enkelt med dig :)

Usch blir rädd att det är så många som tänker som du !! Har tre barn i åldrarna 2,3 och 4 år och i vår familj så sätter vi barnen först och ger dem tid och kärlek då behövs det inte skrik och bråk !! Skäms över er skrikande morsor egotrippadeär vad ni är !! Tänk efter ni skriker och bråkar med ett barn !!

Usch blir rädd att det är så många som tänker som du !! Har tre barn i åldrarna 2,3 och 4 år och i vår familj så sätter vi barnen först och ger dem tid och kärlek då behövs det inte skrik och bråk !! Skäms över er skrikande morsor egotrippadeär vad ni är !! Tänk efter ni skriker och bråkar med ett barn !!

Svar tillbaka.. Jag vet väl att alla barn är olika mina barn är olika alla tre och jag har passat barn som haft det svårt med sina föräldrar pga gap och skrik bråk och när de kommit hit har de fått kärlek och tid !! Klart man ska ha gränser men man kan sätta gränserna för barnen utan att skrika och bråka!! Det är inte rätt att skrika på barnen!! Hoppas verkligen att du bara sätter upp en fasad till dina bloggläsare så du får uppmärksamhet du saknade säkert det i din barndom!! Ge dina barn extra många pussar och kramar istället när de är som värst för det är då de behöver oss som mest !! Väx upp och ha det bra