Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Mitt hem. Mitt fina fina underbara trivsamma hem. Som jag har sagt tidigare så är vårt hem är helt fantastiskt. Och precis som vi vill ha det. Mysigt. Vackert. Levande. Personligt. Inbjudande och framförallt välkomnande. Vi får ofta kommentarer från gäster som tycker om vårt hem och själva så trivs vi 100%.

Jag är en sån där riktig hemmamänniska. Jag tycker inte om att åka bort utan bjuder hellre hem gäster. Jag och maken väljer ofta bort utekvällar och resor till förmån för den stora sköna soffan. Här har vi ju allt vi behöver och vill ha!

Vi har ratat den där trendiga shabby chic-grejen. Vi har ratat vitt och stilrent. Istället så är det en oas av färger, murriga träslag och varma tyger. Himmelsäng och svarta väggar, ikoner och buddhistiska radband, hinduiska statyer, äkta konst, kinesiska antikviteter, allt trängs ihop på en yta av 75 kvadrat.

Det är rörigt för det mesta. Tvätt i badrummet, disk på köksbänken, skor huller om buller i hallen och leksaker i varje hörn. Men det struntar jag i. Jag är upptagen med livet. Med att leva. Med ungarna och maken.  Livet är för kort för att hetsa upp sig över smulor på diskbänken eller grus på hallgolvet. (shit, jag tar hellre en tupplur) Och vem bryr sig egentligen?

Det har blivit lite prestige i att ha ett snyggt städat hem. Domestic Goddess-trenden har tagit ett jättekliv och det har helt plötsligt blivit status att vara hemmafru. Kvinnor heltidsarbetar och sen kommer de hem och det ska bakas snygga cupcakes (som man dessutom ska ta kort på), det ska pressas gardiner, pyssla och putsa, lagas mat från grunden (helst ska du odla din egen potatis och kärna ditt eget smör), hänga tvätt (för tumlare är ju fusk), renoveras, måla och ARGH jag blir fan tokig på den här hysteriska livsstilen.

Jag tycker inte heller om stök, men nånstans måste man sätta en gräns. När hemmet blir en källa till ångest och prestation så har man missat poängen  och hemmet förlorat sin funktion.

1. Päls. Människor som bär päls. Förutom att det får dig att verka extremt oempatisk och ytlig så ser du dessutom ut som en rysk hora. Just saying.

2. Rökare. Skabbiga rökare som äcklar ner gatorna med sina fimpar och äcklar ner luften med sin stank. Som man aldrig kan fly, aldrig slippa för det står/går minst en jävel var femte meter och ingenstans får jag plats. Som röker vid ingångar och på pendelstationen.

3. Rökare med barnvagn. Vilka hjärndöda stolpskott egentligen. Inbillar de sig verkligen att det inte kommer rök på ungen? På riktigt? Eller har de helt enkelt lite lägre IQ än övrig befolkning? Jag tror det.

Newsflash: Om JAG blir störd av rökare på flera meters avstånd så kan jag lova dig att den lilla bebisen EN HALV METER IFRÅN DIG blir jävligt störd. Men vem bryr sig, right? Bara du får blossa. "Amen jag blåser inte ner i vagnen" Nehej. "Jag går i motvind" Jaså du. Idioter.

4. Högljudda och våldsamma fotbollssupporters. Jävla töntar.

5. Religiösa Extremister. Jävla töntar de också. Peniskomplex much?

6. Femminutersmetoden. Och SHN. Barntortyr och barndressyr.

7. Att det finns barn som inte har det bra. Jag kan tänka på sånt då och då och må skitdåligt och få sån jävla ångest att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

8. Folk som kör fulla. DÖ FÖR FAN! Kör åt helvete. Körkortet ska ryka för all framtid. Riskera gärna ditt eget liv, men inte mitt.

9. Folk som inte säger ifrån när deras "roliga" fulla polare kör full. Och som dessutom har mage att bli sur på de av oss som faktiskt blir förbannade. Jaha, där sjönk du så långt det gick i mina ögon.

10. När man inser att man har nära och kära som är hatiska homofober. Hur fan hanterar man det egentligen? Jag vill inte tycka illa om min familj. Men tänk om mina barn är homosexuella? Då väljer jag bort hatet. På stört.

11. Homofober i allmänhet. Jävla smygbögar.

12. Könsroller och de som upprätthåller dem.

13. Förstoppning.

14. Tjurfäktningar.

15. Hål i öronen på små barn. Din unge är inte din jävla docka att göra vad du vill med. Alla har rätt till sin egna kropp. Även barn. Det står i barnkonventionen så att det ens är lagligt är jävligt märkligt. Begå våld på din egna jävla kropp ditt jävla WT-våp.

16. Omskärelse. Regelrätt övergrepp. Jävla barbarfasoner. Igen, alla har rätt till sin egen kropp. Och alla har rätt till intakta könsorgan och intakt sexuell förmåga. Tanken på att vanställa min sons snopp är så verklighetsfrämmande att jag undrar hur det står till i huvudet på de som gör det. Kultur är ingen ursäkt. (kvinnlig omskärelse behöver jag inte ens ta upp här, det är ganska självklart att det är något av det vidrigaste som finns)

Kvinnor behöver fler dåliga förebilder. Kvinnor som är lite halvkassa ibland. Som inte är superkvinnor. Men som duger ändå! Som är inspirerande och fantastiska, sina sämre egenskaper till trots! (eller kanske just p.g.a dem?)  

Jag har sen ett par år tillbaka slutat åka den negativa karusellen (även om jag har återfall ibland). Jag bestämde mig helt enkelt en dag för att sluta. Istället så började jag skriva mentala (och faktiskt fysiska!) listor på allt som är bra med mig.

Inte ytliga kvalitéer som att "jag är snygg" eller "jag har fina ögon" eller vad fan det nu kan vara. (Det är ju så jävla typiskt 2000-tal att tycka att utseendet är en mänsklig egenskap, prestation eller ens nåt att vara stolt över)

Nej, riktiga egenskaper. Som att jag är snäll och omtänksam. Eller klok och allmänbildad. Inspirerande och rolig. Eller att jag har förmågan att se saker ur olika perspektiv och att jag oftast är öppen för det som är annorlunda.

Jag har även bestämt att jag inte ska tillåta mig själv att nedvärdera mig själv med lögner om hur dum och ful och dålig jag är. Jag är ju min egen bästa vän och vänner trycker man inte ner.

Men här kommer en relativt kort lista på de egenskaper som kanske inte är önskvärda, men som ändå inte är tillräckligt för att, som förr i tiden, få mig att må dåligt. Och hörrni, perfektion är väl ändå ganska tråkigt?


1. Jag är arrogant. Och dryg. Ibland... ok, rätt ofta... har jag en tendens att (speciellt när jag är stensäker på min sak) klappa folk lite på huvudet. Speciellt när jag är arg eller blir provocerad.

2. Jag är lat. Och stökig. Som fan. Jag orkar inte hålla mitt hem superrent och städat. Jag orkar inte kliva upp och vara käck och diska, dammsuga och tvätta det första jag gör. Varje jävla dag. Jag gör det kanske var tredje. Eller så sprider jag ut sysslorna under veckan. Jag är ingen fakking housewife.

3. Jag är en slappmorsa. Jag orkar inte ta ungen till parken varje dag eller hitta på ett dussin aktiviteter. Hon får leka på balkongen. Eller så går vi ut på gårdsplan. Typ.

4. Jag har skitsvårt för att be om ursäkt. Istället så låtsas jag som inget hänt och är extra trevlig. Det är min ursäkt liksom.

5. Jag snackar skit om folk. Tillsammans med maken så kan vi bli riktigt elaka. Skvallerkärringar på riktigt.

De människor som verkligen fungerar som förebilder för mig är de jag möter i min vardag. Vanliga kvinnor (och en del män) med vanliga liv och vanliga problem. Människor som får mig att känna och reagera. Som får mig att tänka. Som får mig att bli glad eller förbannad.

Jag inspireras av människor som i vardagen vågar och orkar vara modiga, empatiska, hjälpsamma, ärliga. Som står upp för andra och för sig själva. Människor med integritet. Civilkurage. Som vågar fast de är livrädda.

Jag ångrar ingenting jag gjort egentligen. Även om jag gjort dåliga val med negativa konsekvenser. Det är ju min historia som fört mig dit jag är idag. Att önska något ogjort skulle ju innebära att mitt liv idag blev ogjort. Man är ju sina erfarenheter.

Ibland så ångrar jag dock sånt jag inte gjort. Sånt jag var för feg för att prova. Chanser jag lät gå förlorade och tillfällen jag gick miste om. Eller ångrar är väl fel ord, men jag undrar vad som kunde ha hänt om jag bara vågat lite.

Men även det är en lärdom jag inte vill vara utan. Att våga chansa, våga köra på. Man har sällan nåt att förlora men desto mer att vinna.

Jag är en sån där som skäms väldigt lätt. Och för allt. Det har nog med min blyghet och sociala fobi att göra men det börjar bli bättre. Jag har lärt mig att skratta åt sånt som är pinsamt och framförallt åt mig själv. Man måste ha lite distans. Livet blir så jävla jobbigt när man hela tiden går runt och är rädd för att göra bort sig.

Nåt specifikt ögonblick kan jag faktiskt inte minnas. Kanske för att jag blivit expert på att undvika situationer som kan vara jobbiga eller så kanske det beror på att jag inte träffat så mycket folk genom åren eller helt enkelt för att jag förträngt det.

Självklart har väl jag också råkat möka vid fel tillfälle eller så att nån hört. Jag minns ju tillfällen då jag råkat blotta ett hårigt ben (jo jag har alltid varit lat) för nån kille i klassen och det har varit så skämmigt att jag bara dött. Och jag har ju som de flesta råkat glömma att låsa toadörren i skolan. Fan, bara att erkänna att man tyckte att fiskbullar var gott var ju döden när man var liten.

Som äldre har det som är pinsamt mer kunnat härledas till mitt inre känsloliv. Till det privata och personliga. Till mig.

Att blotta mig själv eller vara sårbar har alltid varit en källa till skam. Situationer där jag har fel eller där jag måste vara öppen med mina känslor har en slöja av förödmjukelse hängade över och jag förstår inte varför egentligen. Att säga ett uppriktigt "förlåt" eller "jag älskar dig" är nästintill en omöjlighet för mig och då är de ögonblick där allt detta ställs på sin spets och krävs av mig just pinsamma.

Som jag skrivit förr så har jag ganska lite minnen av min barndom. Inget som sticker ut eller som är speciellt. Bara glimtar av olika händelser och känslor, stora som små. Och de flesta av dem har jag ju skrivit om redan.

Jag minns när jag lärde mig räkna till hundra och fick en neonrosa spade som belöning. Jag minns att jag ritade vackra prinsessor och önskade att jag var en. Jag minns vänner som betydde mycket. Jag minns Leila och Cissi. Jag minns Sabina; bästisen som jag bråkade med, slogs med och hade skitkul med. (vi har kontakt än idag)

Och jag minns Pernilla med det röda håret och stora leendet, med en mamma som hade problem med droger, som skolkade och flyttade runt och som försvann ur mitt liv. Vi sålde våra själar till Satan och jag tog namnet Chiroptera. Vi sprang runt i långa kjolar och läste Juliane och jag och såg vampyrfilmer och önskade oss en annan värld. Vi var tio då. Jag undrar vart hon tog vägen.

Jag minns egentligen massvis med fragment men har svårt att sätta ihop det till en helhet.

Jag fick min första kyss när jag var tretton bast. Fatta. Tretton. Jag gick i sjuan. Alla andra hade ju haft både pojkvänner och första kyssar långt innan dess. Men inte jag.

Så jag ljög om det. Sa att jag hånglat med en pojke som hette Richard när jag var tio. Vilken skam att vara sist. Tyvärr var detta också anledningen till att jag valde att förlora den där åhsåvärdefulla (sarkasm) oskulden vid samma ålder. Alla andra hade ju. 

Fast inte med samma kille.

Första kyssen fick jag av Gunnar. Lång och ståtlig och poppis. Jag tror alla tjejer på Harmångersskolan i just den generationen haft nåt ihop med Gunnar. Det fanns ju inte så många att välja på.

Bra på att kyssas var han. Fortfarande idag kan jag på rak arm säga att han är bäst. Ja förutom Oskar då. Sådär långsam och släpig och mjuk. Inget vevande och slaffsande. Så fatta chocken jag fick sen när jag gick vidare till andra killar.

Nästan så länge jag kan minnas så har jag kunnat styra mina drömmar. Alltså bestämma vad jag ska drömma, bestämma vad som ska hända i en dröm, ändra händelseförlopp osv. Jag har alltid trott att det är nåt alla kan...?

Jag har ett minne av hur det kan ha börjat, minns att jag vid nåt tillfälle som barn hörde på TV att om man drömmer att man blir jagad så ska man vända sig om och möta sin förföljare.... och som liten tror man ju allt man hör så jag trodde ju att det skulle funka och körde på det. Det var självklart liksom. Och på den vägen är det.

Jag är alltid medveten om att jag drömmer (med väldigt få undantag). Det är ju en förutsättning för att ens kunna styra dem. Vill jag drömma nåt speciellt så ställer jag in mig på det. Är jag uttråkad i drömmen så byter jag dröm, eller ser till att nåt intressant händer.

Jag flyger, jag styr saker med tankarna, jag behärskar magi. Mina drömmar har tyvärr ofta en inomhuskänsla som ofta får mig att känna mig instängd.

Jag drömmer ofta om världens undergång och även lite sådär after-the-fact och postapokalyptiskt. Jag drömmer ofta religiöst. Och jag drömmer alltid att jag kan hitta nya världar genom att gå igenom en garderob.

Det här kan vara svårt att tro, men jag har skitsvårt att se mig själv med kritiska ögon.

För några år sedan så bestämde jag mig för att lägga ner sånt trams och bara fokusera på det som är bra. Att jag ibland ventilerar här hjälper mig att just göra det; släppa skiten.

Att komma på saker till en sån här lista är riktigt svårt. Mitt positiva tänkande har helt enkelt satt sig i ryggmärgen. Att vara självkritisk kommer inte lika lätt längre.

Men alla har vi nån egenhet som iallafall retar andra!

1. Jag är stökig. Jag lämnar kaffekoppar efter mig. Som ett hansågreta-spår liksom. En kopp här, en där. Och maken går efter och plockar. (Oskar lämnar snuspåsar)

2. Jag lämnar skåpsluckor öppna och skräp på köksbänken "Hur svårt är det att slänga!? Sopkorgen är ju precis bredvid!" gnäller maken. Han har uppenbarligen inte försökt laga mat med en Korv som vrålar och ett Troll som klättrar.

3. BenåJerrys. Min last. Min svaghet. Fuck allt vad LCHF heter är min reaktion när maken i ett svagt ögonblick köpt hem guldet.

4. Datorn. Jag fastnar lätt och vips så har det gått timmar. Timmar av försummelse av barn och make.

5. Hår. Jag glömmer hår i badrummet efter duschen. Till makens förtret. "FAN NATASHJA!" (vi ska inte gå in på hans skägg. Skägg ser ut som könshår när det lossnat. Oskar har skägg de luxe.)

Jag är ju mammaledig så mitt liv är ju inte alltför spännande. I en betraktares ögon menar jag. Jag vet inte riktigt hur glamoröst det är med bajsblöjor, makaroner och barnprogram. Eller hur spännande det är att läsa om senaste besöket på Vivo eller om den där gången posten var försenad.

En typisk dag för mig börjar givetvis alltid lika. Parasiterna de älskade barnen vaknar. "Mamma! Kjiv opp nu!" ropar Ninjan medans Korvas brölar som en pilsk gnu. Alltid vid samma tid. Sju. Stön. Varför går jag aldrig och lägger mig i tid?



Kissa, skita, vakna.

Sen är det Mamma-måste-få-vakna-så-håll-käften-en-stund-okej? - stund. Jag sätter på vadfansomhelst barnprogram, gör en extra mjölkig latte (värmer mjölk i micron och häller på en skvätt vatten) med kanel och kardemumma. I perioder även en treo (mums!) och så slår jag på datorn.



Korvas tar sin morgonpink i babysittern.

Jag kollar bloggen och postar ett första inlägg.

Givetvis så får jag ju bara sitta den där minuten innan "jag måste bajsa!" och "mamma jag äj hungig!" börjar. Suck. Göra frukost till Ninjan. Så. Ät nu. Tyst.

Sen följer dagen liksom. Vi leker, badar, äter, pysslar. Jag lagar mat. Jag städar undan. Och undan. Och undan.



Kanske drar vi ner på byn för en fika, kanske går vi till en kompis. Datorn står på så jag tittar in då och då. Vissa dagar försummar jag barnen och jobbar lite på en design.



Kollar posten.



Ibland går äventyret till Vivo. Jag gillar att handla mat. Jag gillar dessvärre inte att betala för det.





Kommer Oskar hem i normal tid så dyker han upp lagom för att natta Ninjan. Då sitter jag en stund och designar eller surfar eller bloggar.

Sen så avslutar vi kvällen med lite serier och en godmiddag. Sen är det godnatt.

Men blä, sådana här listor är oftast ganska ointressanta. En eller två grejer kan man nog få till, men TIO fucking saker som ska vara någorlunda intressanta för omgivningen?! Fuck that! Ni får nöja er med meningslösa faktan. Allt intressant har jag ju redan skrivit om!

1. Jag älskar Queen och har alla skivor de nånsin gjort. På LP.
2. Rosa är min favoritfärg
3. Jag brukade skära mig själv i armar och ben som tonåring
4. Jag bet på naglarna tills jag blev 16
5. Jag har gjort två aborter
6. Jag har MVG i alla ämnen
7. ... fast jag hoppade av gymnasiet så det är komvuxbetyg. Och bara i svenska A, B, C - Engelska A, B, Psykologi A, B - Historia A, B - Geografi A - Religion A,B - Etik och slutligen Filosofi A.
8. Jag har jättesvårt att hantera människor som gråter
9. Jag har svårt för snoppar. De är fula och läskiga. Förutom Korvas snopp.
10. Jag är sjukligt konflikträdd. Arga människor kan få mig att börja gråta.

Jag har tre biologiska syskon. En storasyster, en storebror och en lillebror. Sia, Peter och Kostas.

Det är bara jag och Kostas som har både mamma och pappa gemensamt. Sia är farsans dotter och Peter är morsans. De är jämngamla och jag har vuxit upp utan nån egentlig kontakt med dem även om vi nu gör försök.

Både min mamma och min pappa valde att tidigt överge sina äldre barn och jag har aldrig kunnat förstå varför.  Men jag har å andra sidan aldrig vågat fråga heller.

Sia och jag tog nyligen upp kontakten efter åratal isär. Jag har skrivit två inlägg om henne här (innan vårt första möte) och här (efter). Sia har även en riktigt bra blogg.  Peter träffar jag då och då. Vi har så jävla kul ihop.  

Jag tycker mycket om mina syskon även om vi inte har den där riktiga syskonrelationen jag så hungrar efter.

Min lillebror, Kostas,  är en märklig historia som de flesta av er redan är familjär med. Han växte upp i Grekland och lever där idag. Vi har sporadisk kontakt och han har gjort försök att leva i Sverige men återvänder alltid hem.

Jag är väldigt arg på mina föräldrar. De har berövat mig på den absolut finaste gåvan man kan ge sina barn. Kanske är det därför som det är så viktigt för mig att Ninja fick ett syskon.

Jag är inte så mycket för att läsa bloggar egentligen. Jag tycker inte det är speciellt intressant egentligen, även om folk har bra tankar och mycket att förmedla. Jag föredrar böcker.

Men jag läser en del ändå, eller snarare - jag stalkar en del. Jag spanar och spionerar, kikar in och håller koll. Vissa mer regelbundet än andra. Vissa väldigt sporadiskt. Mina personliga favoriter har jag i listan till häger här i menyn, medans andra är dolda.

Jag har funderat lite på vad det är som gör att jag gillar en blogg och jag tror inte det handlar så mycket om vad personen skriver om egentligen, eller hur bra. Det finns nämligen flera skitbra bloggar därute med skitintressanta inlägg skrivna av fantastiska skribenter men jag ba; ZZZZZZZ. Helt ointresserad.

Anna Kaagaard Kristensen är en av de få bloggar som jag faktiskt läser varje dag. Varje inlägg. Hon är bra på att uttrycka sig och skriver om ämnen som berör just mig, Men det som egentligen gör att jag gillar hennes blogg är nog för att jag gillar Anna. Helt enkelt.

Och det gäller de flesta bloggare jag följer regelbundet.

Vilka bloggar är era favoriter? (och nu jävlar vill jag inte få tips om er syrras brorsas flickväns Leffeblogg)
  

Det här ämnet kan bli hur tungt som helst, eller bara enkelt och sakligt. Beroende på hur mycket man väljer att brodera ut och om vad man väljer att skriva. Tro handlar om så mycket mer än religiösa (van)föreställningar. 

Och för mig blir det snårigt. Det skulle krävas en hel bok à la tegelsten för att förklara vad jag tror på eller snarare hur jag tror. I det religiösa perspektivet är jag ateist när jag är logisk. Agnostiker för det mesta. Hoppfull vissa dagar.

Jag tror på en slags närvaro, men snarare utan medvetande. Energier och människans inneboende gudomlighet. Satanismens "jag är Gud, Gud är jag". Kosmos. Vi är en del av allt. Som om världen och universum och allt vore en ända stor organism som andas och lever i ständig symbios. Jag tror på en mer vetenskaplig (och mindre religiös) gaiateori.

Häxkonst? Wicca? nej jag är inte wiccan även om jag gärna väljer ut bitar ur den wiccanska tron som jag sympatiserar med, tror på och trivs ihop med. Jag är förälskad i den religiösa idén. Tanken på att tro på nåt större, men jag har svårt att ta det till mig.

Jag tror på magi. Jag tror på ritualer och jag tror vi kan få saker att ske genom tankekraft och energier. Lite "the secret" - samarbeta med universum. Jag tror inte på Gud, men jag tror på en placeboeffekt; ritualer påverkar oss ända ner i kärnan av vår person. Och kan få oss att må och handla därefter.

Jag är helt såld på kvantfysik. Jag får religiösa upplevelser när jag läser om the observer theory eller om hur man med tankekraft kan påverka vattnets molekyler. (filmtips: "What the bleep do we know?" - den långa versionen. Eller läs boken)

Jag är en äkta materialist. Down to my fingernails. Jag älskar saker. Jag inleder relationer med saker. Livslånga kärleksförhållanden, sådana där som ibland slutar olyckligt. Jag kan gå och tråna efter dem, drömma om dem, smeka dem, pussa dem och helt enkelt älska dem.

Jag har ju skrivit om mitt och makens intresse för heminredning, antikviteter och kinesiska vackra ting. Och det är där vi lägger vår själ och energi. Vårt motto är "vi bor hellre tomt än fult" och det har vi slagit fasta på. Vårt hem är en skön oas fullt av vackra ting och helt fantastiskt. Och precis som vi vill ha det. Mysigt. Vackert. Levande. Personligt. Inbjudande och framförallt välkomnande.

Mycket av de saker vi har i vårt hem är hittade på loppisar, inhandlade i andra delar av världen, på auktion, hittade hemma hos gamla släktingar, handgjorda, inköpta på de hundratals skattjakter vi gått på de senaste 6 åren. Och givetvis köpta på traditionellt vis; nytt i vanlig butik.

Men det känns som att jag har en personlig relation till varje liten sak just eftersom att allt köpts med eftertanke. Mina favoriter? Det varierar från dag till dag. Datorn och Tv'n är ju givna, men det är ungefär som att jag skulle påstå att kylskåpet eller spisen är favoriter. Vissa saker är ju basala mänskliga behov helt enkelt.

      

Det här med vänner. Som jag skrivit tidigare så har jag alltid varit väldigt ensam. Jag var nog alltid lite konstig när jag växte upp. Lite för desperat efter kontakt, lite för på. Så där jobbigt kontaktsökande och lite off.

Och när jag blev äldre så såg jag helt enkelt jävligt otrevlig ut. (Hysteriskt blyga människor tenderar att se lite sammanbitna ut nämligen). Lite för stroppig och lite för snygg.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så kan jag nästan beskriva det som att stå utanför ett hus en kall vinterkväll, det är fest och jag tittar in på andra som skrattar, pratar och har kul inne i värmen. Så. Precis så.

Jag vet inte riktigt varför det har blivit så, för jag är trevlig, social, rolig, smart. Men jag tror det ligger hos mig. Mitt eget avståndstagande. Om jag håller mig för mig själv så kan jag inte bli bortvald. Eller nåt sånt. Det där bekräftelsebehovet igen. Och rädslan att bli avvisad. Ett personlighetsdrag som definerar mig på andra områden också. Om jag avvisar först så gör det inte lika ont.

Men nu var det ju inte bristen på vänner jag ville skriva om egentligen. Jag har haft ett par. Och jag har fått ett par nya. Jag försöker omge mig med fina människor. Kloka tänkande människor som gör mig glad. Jag har fantastiskt fina minnen av människor som berikat mitt liv och istället för att sörja förlusten av dem så borde jag glädjas åt det vi fick. Livet går vidare.





Idag fick jag följa med min nya fina vän Bambi på invigning av Geggamojas nya butik på Grev Turegatan. Då tänkte jag på vilken tur jag haft som lyckats träffa flera fantastiska människor på så kort tid som jag har så mycket gemensamt med.






Det var trevligt och trångt. Jag drack champagne (och kände mig berusad av en mun) och åt räksnittar. Köpte en rosa body till Korvas och fick en märklig Goodiebag med bland annat pasta, kaffe och en burk färg (!!).

Om jag ska vara helt realistsisk så hade jag antagligen slösat bort den på ångestattacker, panik, gråt och tandagnisslan. Jag hade antagligen haft sån jävla dödsångest att jag inte skulle kunna tänka klart.

Jag vill gärna tänka tanken att jag skulle tillbringa den med min familj. Bara vara. Njuta. Berätta för dem att jag älskar dem. Avsluta allt oavslutat och knyta ihop säcken so-to-speak. Vara så där cool och mild och lugn och allvetandes som kvinnor ofta är i filmer när de vet att de ska dö.

Och tänk om det nu var så att jorden skulle gå under; Shit fatta PANIKEN!?! Jag skulle springa runt som en skållad råtta och förmodligen bruka våld mot mina stackars medmänniskor och varit så där allmänt förjävlig. (Är inte ilska en av de första reaktionerna vid kris?) 

Bara tanken på att lämna mina barn ger mig panik. Att dö ifrån dem. Att leva för mig själv har blivit sekundärt, nu vill jag leva för dem.

Den frågan är omöjligt att svara på eftersom att det finns lika många definitioner som det finns människor. Och det finns minst lika många olika sätt att älska på.

Jag älskar mina barn och jag älskar min man. Jag älskar mig själv och jag älskar pasta.

Att älska innebär att man sätter sina egna behov åt sidan ett tag. Att man gör uppoffringar och kompromisser. Men också att man vågar sätta ner foten och vågar säga ifrån. Att älska innebär inte att vara en dörrmatta.

Kärlek är villkorslös säger en del men det är ju inte sant. Min kärlek till mina barn är det absolut, men inte kärleken till min man. Däremot så är den tillåtande och accepterande. Fri och full av glädje.

Inlägget hette från början "vad åt jag idag" och jag blir så jävla döless på den typen av inlägg; "det här har jag på mig nu!" Eller "det här åt jag!" - vem fan bryr sig?! Jag erkänner att jag postat liknande själv och lär göra det i framtiden också, man är tillåten att vara fantasi och inspirationslös ibland, men va fan nog kan man komma på NÅT bättre för en blogglista iallafall?

Så vad bjuder jag på? Bjuder jag alls? Hemlagat eller hemkört? Både och faktiskt. Jag och maken ÄLSKAR matlagning. Speciellt karln då som även gått olika kurser på kockskolan och inte kan slänga ihop en standardsås utam att "krångla till det". Fast gott blir det ju.

Vi älskar även att få gäster. Vi vill knappt att folk ska åka hem. Vi tycker om när folk stannar över natten och när man har gäster som stannar länge. Vi är sådär jävla supersociala. (min fobi till trots) 

Vi är skitbra värdar. (om jag får säga det själv) Vi passar gärna upp, ser till att alla har det bra och att god mat serveras. Ofta lagar vi själv och då blir det kanske Oskars goda grytor; fisk, vitt vin och räkor med saffran eller den med tomater och oliver. Jag är mer enkelspårig; jag bjuder gärna på pasta och då min favorit med kräftor, grädde och parmesan.

Vi har som stående tradition att på helger äta tillsammans med Ozena och hennes man. Och då lagar vi även tillsammans. Eller ja.. karlarna lagar tillsammans. Vi äter. Och så får ungarna leka.

Vi har även en svaghet för sushi (stockholms bästa ligger vid medis; Akki) indiern här i Älvsjö (bäst i sthlm) och eritreansk mat (som inhandlas på J'ebena vid rådhusets T-bana) och det händer ofta att det köps med hem och att vi iställer för att laga mat lägger krutet på umgänget.







Ninja lagar gärna också mat. På sitt vis.

Farsan. Greken. Lagom efter och bakåtsträvande. Klassiker som "du måste bli smal så att din man inte lämnar dig" och "man får finnar om man inte har sex" är välkända vid det här laget. Han är skön när man kommer förbi den där känslan av att vilja slå något hårt i huvudet på honom.

Han föddes i Grekland och kom hit först som trettioåring. Storspelare och globetrotter som gjort sig ett namn i europa. Hängde på klubben med kändisar och jetsettare.

Så träffade han mamma. Pappa pratar ofta om hennes magiskt blå kattögon "De liser på natten!" och hur han var tvungen att skaffa livvakt till henne för att hon skulle få gå ifred på gatorna i Pireus.

Pappa har varit konstant frånvarande i mitt liv.

Jag minns när han kom hem en kväll. Han hade skägg. Jag blev rädd. "Det är din pappa" sa mamma. Jag minns när de skilde sig och jag inte brydde mig alls. Jag minns att de bråkade och grannen kom och hämtade mig och brorsan.

Men mest av allt minns jag känslan av saknad som genomsyrat hela mitt liv och det ständiga sökandet efter bekräftelse hos varje man jag träffat.

Det som slår mig nu när jag skriver är att jag inte känner min pappa. Jag vet inte vem han är. Jag vet att han spelar mycket. Fortfarande, men idag är han bara sorglig. "Jag har spelat bort mitt liv och familj" suckar han. De få gånger han dök upp i min barndom så drog han med mig på klubbar och solvalla.

Mer om farsan här:

Vad som är viktigt för farsan
Best of Greken

___________________________________________________________________________________________

Morsan. "Vem vill ha Agneta 1år?" - annons i Bredbyns Allehanda 1952.

När mamma var  ett så annonserades hon ut. Sen följde ett liv av ständigt sökande. Ständig längtan efter att bli sedd. Bekräftad. Älskad. Hon slussades fram och tillbaka. Mellan trygghet och misär. Kärlek och avsky. Omsorg och övergrepp.

Jag skriver ofta om min barndom och framförallt det dåliga. Jag bearbetar och ältar. Min mamma är, sina misstag till trots, ingen dålig människa. Tvärtom.

Men sen jag blev förälder själv har det blivit viktigt för mig att bearbeta min egen historia, att förstå varför misstag begicks och framförallt att försonas.

Idag har vi en bra relation även om den inte är som jag önskat. Jag har känt hela livet att jag alltid varit på andra plats. Männen i hennes liv och hennes personliga behov har prioriterats och jag har fått anpassa mig och stå tillbaka. Det har präglat mig och jag blir fortfarande arg. Även när jag faktiskt förstår varför.

Mamma har gift sen ett par år tillbaka med en lite yngre man som är aktiv i lokala motorcykelklubben och kör Harley. Hans harleyväska bär klistermärken där det står "rädda negerbollen" och han har ett intresse för latex och damskor. Ganska eccentrisk.

Mamma är loppistokig och kan ringa flera gånger i veckan för att berätta om ett fynd "ja en TRASDOCKA! Som tvättats sönder lite men den kan väl Ninja leka med!" ... eh ja, tack typ.

Nä, jag är ganska rak med morsan; "Nej fan, det funkar inte!" Hon har även egna loppisar där hon säljer ihop så pass mycket att hon haft råd att renovera huset de köpt och ta resor ner till Stockholm flera gånger om året.

Hon jobbar inom vården och har faktiskt utbildat sig två gånger. Hon är förskolepedagog och undersköterska. Sånt är inspirerande för då vet jag att det inte är helt kört för mig även när det ofta känns som det. Ibland funderar jag på om hon är ett bokstavsbarn. Hon kan ofta vara ofokuserad, i sin egen värld och virrig.

Men dum är hon inte, tvärtom. Lätt för att lära och liksom jag otroligt allmänbildad.


Mer om mamma här:

Mamman som gav bort sitt barn

Jag har varit kär så många gånger att jag knappt minns i hur många och vilka.

Jag blir kär bara nån tittar på mig (eller bara jag tittar på nån) eller ger mig uppmärksamhet. Jag blir kär lätt och okär lika lätt. Jag bli kär i karaktärer från böcker (och drömmer heta intensiva drömmar), jag blir kär i kändisar, kompisar, främlingar.

Jag är kär i att vara kär helt enkelt. Just nu är jag kär i mina ungar, min man och i livet.

När jag var liten så var jag kär i Robin Hood (räven), Michael Jackson,  mina nallar och i min pappa. Jag blev kär i pojkarna i klassen, snygga killarna på knattediskot vid tegelbacken i Vällingby och i min favoritlärare. I tonåren var jag intensivt kär i flera killar. Alltid var det någon och alltid var det starka känslor.

Jag har varit kär sen dagen jag föddes.

Min första kärlek? Vem räknas som först egentligen?

När jag flyttade till Hälsingland som tolvåring, fresh out of Stockholmen, så var det som att träda in i en ny värld. Stockholm är opersonligt och uppe i Jättendal fick jag mina första ordentliga relationer till människor jag har kontakt med än idag, bästisen Malin, Styvsyrran Elin och så då hennes häftiga morbror Mattis som då var 2 år äldre än mig. Skitcool, rolig och han lärde mig att lyssna på hårdrock och älska splatter.

Mattis hade en äldre kompis; Christoffer. En sån där supersnygg långhårig hunk tyckte jag då (fast han är fin fortfarande även om man som tolvåring tenderar att glorifiera människor man tycker om) och han var ÄLDRE. Sjutton år när vi träffades. Jag föll som en fura. Det jag kände för honom är inget annorlunda för hur jag kände för F eller hur jag känner för min make. Det var på riktigt.

Ansvarsfull som Christoffer var så rörde han aldrig mig olämpligt. Jag var för ung. (även om jag "såg ut som en sextonåring" som byns andra killar sa) Morsan var skogstokig och ville avsluta vår vänskap men jag stod på mig. Ett år senare avgudade hon honom och jag tror hon gör det än idag.

Vi blev bästisar. Hängde ihop dygnet runt. Sov över hos varandra, spenderade nätterna att kolla på importerad splatter och lyssna på Danzig. Åkte moppe (åh vad jag älskar moppelukt!)

Vi växte ifrån varandra till slut, han var ju vuxen och jag hade massa andra intressen. Sen träffade jag F och Christoffer träffade en tjej. (fast han fanns alltid där i tankarna samt en längtan efter att återuppta vår kontakt. Han var min allra bästa vän.) Vi stötte på varandra ibland och då klickade det till lite i hjärtegropen.  Av saknad och gamla känslor.

En dag ringde han. Förklarade att jag var the one. Alltid varit. Aldrig glömt mig. Vad gör du nu, vad händer? Jag var mitt i allt stormigt med F och det kom aldrig längre än så. Idag undrar jag vad som hade hänt om jag valt annorlunda.

Hej jag heter Natashja och är jävligt bra på att vara stor i käften! Fast inte så mycket IRL för där är jag konflikträdd och blyg.

Jag är också jävligt bra på att tycka. Jag tycker nånting om allting. Jag tycker så mycket att jag startade en blogg för att kunna dela med mig av mitt tyckande. För sån är jag också; arrogant och narcissistisk nog att tro att det finns ett intresse av mitt tyckande. Fast det gör det ju.

Jag är feminist. Makaber. Halvgrek. Tjock. Lycklig. Småbarnsmorsa. Jag är allt detta. "Inte bara mamma" nej inte bara, men alltid. Alltid mamma. Alltid Natashja.

Jag är högljudd och passionerad. Jag har en stark personlighet och tycker om att inspirera och provocera. Jag har ett plågsamt pinsamt bekräftelsebehov och drar ibland på mi offerkoftan. Jag är nämligen väldigt bra på att älta också. Och det gör jag ofta och intensivt här i bloggen.

Jag är helt enkelt en fantastisk människa som alla borde träffa!

Jaha. Tydligen ska man, om man är lite bloggtrendig, posta inlägg efter en lista. Ett schema liksom. Skitbra för de dagar man har bloggtorka. Skitdåligt för sådana som jag som har lite svårt för att producera och vara kreativ på kommando. Passa tider och följa instruktioner. Min inre treåring vrider sig i plågor och tappar snabbt intresset.

Men vi gör ett försök!

BLOGGINLÄGG à la Lady Dahmer och Anna Kaagaard Kristensen

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat? 
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på 
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – 10 dödssynder