Hängpattar så långt ögat kunde se och tofsar under varje arm!
Nu är jag så mätt att jag inte kan sitta ordentligt. Efter sexismdemon drog jag och Anja // Glammuttan till Fridays (WHERE ELSE LIKSOM?) och beställde in massvis med mat och milkshakes och när vi ätit oss stinna och liksom vält åt sidan av mätthet så gick en servitris förbi, stannade till och sa ''Men vad händer ger ni upp redan?'' och ja det gjorde vi. Men gott var det. Och nu kan jag alltså inte sitta bekvämt.
Men dagen har varit trevlig. Så många av er kom fram och sa hej och massa annat peppigt och bekräftande och jag ÄLSKAR det samtidigt som jag känner att jag måste spexa, vara rolig, intressant... ska jag skriva ett brandtal och memorera som jag ska dra passionerat och argt varje gång nån kommer fram och säger hej? Måste jag vara rolig? Säga nåt jättesmart och feministiskt? Nä, det tror jag ju inte men jag känner nog lite prestationsångest ändå.
Men det är ju så jävla kul. Speciellt när ni säger att jag förändrat er, ert sätt att tänka och se på saker, er självkänsla och liv. Och nej, det är inte för att jag är så jävla speciell eller exceptionell (även om jag gärna underhåller den tanken) men det räcker med att man säger rätt sak på rätt sätt till rätt person och man förändrar allt. Ibland räcker det med en mening, ett ord och världen öppnas upp. Tänk på det alla ni som tror att ni inte betyder nåt, har nåt att komma med eller kan påverka. För det kan ni. Ni påverkar mig. Alla de som kommer fram och berättar vad jag betyder påverkar mig.
Amen ni hajjar.
Här kommer en massa bilder från dagen. Jag tog tyvärr inga bilder på de av er som sa hej först, men jag glömmer alltid det.
Hängpattar och tofsar under varje arm! Närå. Eller...?
Jag och Anja ''spexar''. Jag är ju så himla rolig. Tihi.
Cissi. Vi, eller ja jag, hade roligast åt dig som kom fram och sa att du älskade mig och totalt nonchade Cissi. (Du såg inte henne). Jag skrattade länge åt detta. (Samt bröstade upp mig)
Sånt här gör mig tårögd.
Vilka fantastiska fittor!
Etiketter:
#hejdåsexism!
Idag ska jag, Cissi Wallin och Anja // Glammuttan på demonstration mot sexism i Tantolunden. Jag är nog en ganska bekväm feminist, som hellre sitter på rumpan i soffan med min ben&jerrys samtidigt som jag skriver om kvinnofrågorna. Inte så mycket upp på barrikaderna om man säger så. Men jag tror det kommer att bli trevligt med lite feministpepp och umgänge ute i solen idag.
Vilka av er ska dit?
Apropå glammuttor. Ninja har gjort sin egna snippa. Hon hade den på sig hela dagen igår.
Etiketter:
Ni vet ''penntricket''....?
Etiketter:
Att dricka när man ammar är faktiskt helt ok! Och man behöver inga större kunskaper i matematik för att inse det heller!
Apropå det här med att dricka som småbarnsmorsa. (Alltid morsa, aldrig farsa. Farsor får supa varannnan helg om de vill utan att få höra en endaste liten gång att de är ansvarslösa päron)
Jo tänka sig, här på bilden sitter jag mamma hela dagen och bara SUPER som en jävla fjortis med ungen vid patten! Ring soc nån! Starta en tråd på Familjeliv!
Fast innan det blir uppståndelse så kan jag glatt informera de som kanske inte är så bra på den där matematiken (typ jag) att bebisen inte får i sig någon som helst alkohol. Jag kan supa mig redlös och det är totalt ofarligt att amma. Att det däremot är olämpligt av andra uppenbara skäl förstår ju vem som helst dock.
Fast innan det blir uppståndelse så kan jag glatt informera de som kanske inte är så bra på den där matematiken (typ jag) att bebisen inte får i sig någon som helst alkohol. Jag kan supa mig redlös och det är totalt ofarligt att amma. Att det däremot är olämpligt av andra uppenbara skäl förstår ju vem som helst dock.
Bröstmjölken har samma promille som resten av kroppen. För någon som är salongsberusad så innebär detta drygt 0.5 till 1 hel promille och så vitt jag vet så skulle inte ens en guldhamster kunna bli full på den mängden alkohol.
Skål!
Skål!
För att återgå till diskussionen kring föräldraskap och alkohol som pågår inne hos Paula.
Personligen så ville jag inte gå ut ALLS med första barnet. Inte på hela tiden tills Tamlin kom. (två och ett halvt år vad Ninja då ungefär) Jag fick ångest av tanken. Jag ville bara vara hemma och amma.
Med andra barnet så var inte behovet heller lika stort, inte i början. Men sen kom det. I FULL FART. Grejen är att det är helt ok att vilja vara hemma. En del vill det. De går upp så totalt i sitt nya föräldraskap att inget annat existerar. Det är bara så. Jag lägger ingen värdering i det för man är inte en bättre mamma för att man är klistrad vid sitt barn 24 timmar om dygnet. (Eller sämre)
Och att applicera sina känslor på andra mammor och skuldbelägga alla som inte passar in där är inte schysst. Ja, omsorg för barn som far illa = skitbra. Men barn med trygga barnvakter far inte illa. Barn med föräldrar som gör annat utanför sitt föräldraskap ibland far inte heller illa. Visst kan man snacka om anknytning och huruvida vissa föräldrar inte är redo att lämna sitt gamla liv när de blir föräldrar, men det är inte vad det handlat om här. Paula har inte visat några tecken på att vara ansvarslös överhuvudtaget och som hon säger, de är ett team. Barnet har en far.
Etiketter:
Får man skratta åt sina barn?
Jag vet inte riktigt vad det är som händer här men jag undrar lite försynt om barnen blir alltför traumatiserade om man skrattar åt dem?
Observera Tamlins ''kjol''.
Etiketter:
Prinsessbarnen
''Vi är prinsessor'' ropade de med andan i halsen. De hade tatt på sig det finaste de har (nåja, det finaste de kunde hitta överst i tvättkorgen) och ville ha hjälp att trassla ut kjolarna.
Sen skulle de dansa.
De har övat massvis på de där prinsesspiruetterna. Sånt är viktigt att kunna nämligen.
(Asså gud, jag kan inte sluta skratta åt Tamlin)
Etiketter:
Luggen var ivägen
Etiketter:
Joller // Podcast / Språkets betydelse för barns utveckling
Idag kom podcastavsnittet där jag och Elaine Eksvärd pratar om språkets betydelse för barns utveckling ut. (klicka och lyssna) Vi kom fram till en del bra slutsatser öven om det fortfarande finns massvis att säga i ämnet.
Elaine är ju retorikexpert och jag, med en helt annan eh ''talang'' för språket kan lätt känna mig som en (retorisk) vilde i hennes sällskap. En väldigt bekväm och avslappnad vilde dock för Elaine är superhärlig att hänga med. Och oj vad vi kan prata. En pod tillsammans med henne, Anna och Cissi skulle vara drömmen. (Alltså inte alla samtidigt utan jag med en av varje varannan vecka typ.)
Men tillbaks till programmet. Det går även att ladda ner via iTunes (går även att söka på Joller) och ska gå att hitta på spotify inom kort. Diskutera gärna här om ni har några tankar kring dagens avsitt!
Etiketter:
Man kan reflektera utan att anklaga
Vet ni, jag tycker det är synd att man inte kan reflektera och samtala kring exempelvis Underbara Clara och hennes träning utan att man ska anklagas för att dra likhetstecken mellan Clara och pro-ana-sajter. Varför är det alltid så svartvitt egentligen?
Nej jag tror inte att nån får ätstörningar eller panikångest för att Clara exempelvis visar sin röv på instagram eller för att hon tränar. Lika lite som jag tror att nån fick det när jag bloggade om min träning. Det sa jag ju liksom aldrig. Jag efterlyste bara lite reflektion, lite kontext. Att man ser sitt bidrag i den större bilden även om ens enskilda bidrag är pyttelitet. För övrigt säger jag nog ingenting om hennes röv alls, för den är helt ointressant i diskussionen.
Men om alla, överallt och hela tiden, pratar, skriver, debatterar, uppmanar, upplyser och ältar träning, hälsa och kost i alla kanaler och sammanhang så kanske man kan avstå från att delta? Jag säger inte att man måste det, det gör jag faktiskt inte. Jag säger inte ens att man gör fel per automatik. Men jag säger att det vore positivt att vara en motpol ibland. En frizon. En plats dit människor kan vallfärda och SLIPPA den biten. Sen behöver man inte stanna där, det finns fler områden som är lika infekterade (typ konsumtion, köpbegär osv) men just kroppsångest och ideal är min hjärtefråga.
Och var börjar ansvaret? Var slutar det? Nu pratar jag inte om Clara eller mig själv utan rent allmänt. Tanken på att jag eller nån annan ensild bloggare skulle vara ansvarig för hur våra läsare reagerar på det de möts av i bloggarna är vansinnig men å andra sidan så har jag inga problem att skälla på tjejtidningar och deras brist på just ansvar när de skriver artiklar om kändisars vikt eller annat som bidrar till det normförtryck vi utsätts för. Jenny P // Brunheten skriver att med makt följer ansvar men jag är kluven. (För att förtydliga, nu syftar jag inte på Clara. Hon tar sitt ansvar tycker jag och bloggar BRA och positivt om sin träning men jag har inget intresse av att diskutera henne nu.)
Hur tänker ni? Vilka andra frågor är problematiska att skriva om?
Etiketter:
Medelklassproblem
Idag var andra visningen och nu är halva helvetet över. Resten är att vänta och oroa sig och gräma sig över eventuell budgivning och hur mycket (eller lite) vi än säljer för så är det för lite. Det är FÖR LITE. Vi köper ju ett hus som kostar upp över öronen och alla sparpengar kommer gå om intet.
Det är i sådana situationer jag blir så bitter över att vi inte är typ rika. Fatta, då hade vi kunnat betala av våra lån och sluta oroa oss. Jag vet, vilket jävla medelklassproblem egentligen men den där berömda svenska avundsjukan äter upp mig ibland och hus är så jävla dyrt i Stockholm.
Men snart så lever vi iallafall svenssondrömmen, om än lite snålare än vanligt.
Etiketter:
Mitt bekräftelsebehov tar sig inga uttryck IRL
Fick en relevant och intressant kommentar på min instagram häromdagen:
Det här har ju pratat om många gånger; hur vi överför våra egna känslor av otillräcklighet på våra barn om det så handlar om självhat, kroppsångest eller som i exemplet ovan; bekräftelsebehov.
Jag tror att mitt eget behov av att blir sedd och värderad föddes i en otillräcklig barndom med en pappa som aktivt inte bara valde bort mig utan GAV bort mig till förmån för min lillebror och med en mamma som alltid valde sina pojkvänner och sitt känsloliv över mig och som aldrig tyckte om sig själv och alltid sökte efter andras bekräftelse. Mina föräldrar älskade mig och visade det, allra helst min mamma, men det räckte inte. Räcker jag till för mina barn?
Men så fick jag den här kommentaren och funderade lite. Ja, jag har ett enormt bekräftelsebehov. Jag tror det iallafall, det är nämligen svårt att veta nuförtiden eftersom att jag får den mättad och mer därtill genom bloggen. Vad skulle hända om ni slutade älska mig? Hur skulle min självbild påverkas? Ingen aning och ingenting jag funderar över nu.
Men det intressanta, och här är jag totalt ärlig både mot er och mig själv, är att mitt eventuella bekräftelsebehov inte tar sig några uttryck alls i verkliga livet utanför skrivandet. Jag har rannsakat, vänt och vridit på det men jag kan inte komma på några som helst tecken på att jag, IRL, visar någon slags behov av uppmärksamhet. Jag är snarare så där avslappnat laid back och ganska skitsamma och vet ni? Det är så otroligt befriande. ÄNTLIGEN!
Hur tänker ni kring det här? Är det nåt jag kan ha missat? (Ni som känner mig på riktigt) Och hur känner ni inför era egna osäkerheter?
Ursäkta bristen på pattar men BH'n var så innihelvetes trång.
(Försökte hitta en någorlunda snygg bild på mig själv för att representera mig ''se mig''-behov men jag har en tendens att undvika den typen av poserande. Ska bättra mig lite på den fronten, man kan ju inte få för mycket LD liksom.)
Etiketter:
Ut i ljuset med trollen liksom.
Anna // Apan Satt i Granen undrar om det är fler än hon som sitter på jobbiga bekännelser. Själv berättade hon för för en tid sen för en av sina vänner att hon snackat en massa skit om denne. Det var jobbigt men efteråt släppte tyngden och de kunde gå vidare.
Jag har också haft en massa hemligheter som gnagt och slitit i samvetet och oftast har det rört sig om skitsaker jag aldrig behövt förlåtelse för men ändå känt en massa skam kring. Men som man säger; sanningen ska befria dig. För den gör det verkligen. Utan lögner finns inga hållhakar och då inga rädslor att saker ska komma fram. När jag har berättat om mina så har jag fått upp ögonen för hur smått det egentligen var.
Etiketter:
Jag älskar Barbie!
Jag vill slå ett slag för Barbie. Hon är yrkesarbetande, intelligent, utbildad och kan bli vad hon vill t.o.m president. Ken är pojkvännen, men hon äger ju huset, bilen, sakerna och pengarna. Vad jobbar Ken med ens? Har han ett jobb?
Ska man dessutom börja jämföra Barbie med övriga dockor så vinner hon med hästlängder. Ta t.ex de anskrämliga dockorna bratz eller monster high, där handlar det ju uteslutande om utseende, smink och kläder och dockorna ser ut som svältande barn med jätteskallar och beniga armar och ben. (s.k ''lollypop''-utseenden som många skådisar lider av)
Den leksak jag själv haft mest glädje av är just Barbien. Hon hette såklart inte Barbie hemma hos mig utan fick byta namn lite då och då beroende på vilket namn som var mitt favoritnamn just då. Hon hette Sonja en period för åh vad jag ville heta Sonja. Och Ken han hette också allt möjligt. Errolflynn (som ett ord) hette han ganska länge för jag hade sett nån film med Flynn som pirat och oj vad det pirrade i brallan på mitt tioåriga jag då. Så han fick heta Errolflynn.
Sonja var veterinär, rockstjärna, sekreterare (nåja, jag tyckte det verkade jättehäftigt), hon hade fyra hästar (Velvet Brown hette favoriten, en som kunde röra på benen) en stor prinsessvagn, ett Cindyhus (jag ville inte ha det rosa mindre barbiehuset) och fy fan vad hon knullade. Hon knullade nog mer än nåt annat om jag ska vara ärlig.
Barbie är en bra leksak. För pojkar och flickor. Hon möjliggör rollekar och äventyr.
Etiketter:
Vill ni ha fler bloggtips?
Förresten, om ni gillar att få blogg- och inläggstips så ska ni gilla min facebooksida! Här på bloggen försöker jag hålla tipsen relevanta till det jag skriver om, men på facebook lyfter jag fram inlägg och bloggare flera gånger om dagen, som jag tycker är bra och intressanta.
Jag tycker generellt att de större bloggarna SUGER RÖV på att länka varandra och försöker göra mitt bästa för att lyfta andra mindre bloggare som jag gillar. Givetvis vill jag ju ge er kvalitét, så de tips jag delar med mig av är ju sådana jag tycker är läsvärda och bra men jag önskar att fler ville låta andras röster få höras emellanåt.
Det är ju så enkelt. Antingen så kan man ju länka till relevanta inlägg i olika debatter (som jag gör på bloggen) eller så kan man använda facebook eller twitter till att länka till det som kanske inte passar i inläggen.
När jag länkar ett inlägg på facebook så ser mellan 2000 och 10.000 personer den länken. Det är så jävla mäktigt.
Etiketter:
Inte en till röv!
Jenny P // Brunheten skriver ett inlägg om Underbara Clara och senaste tidens träningsinlägg. Clara har börjar röra på sig mer och vill såklart dela med sig av sin euforiska upptäckt både genom bloggen och på Instagram. Inget konstigt där för det gör ju typ alla och Clara har ju en sundare inställning än många. Men Jenny är skeptisk och jag håller med henne om att det kan vara problematiskt. Clara bidrar till viss del (omedvetet) till kroppsångest även om jag är ganska säker på att det är det sista hon vill.
Jag tog för inte så länge sen beslutet att sluta skriva om min egen träning trots att den bara skrevs om på ett kravlöst, lustfyllt och icke-hetsigt sätt. Precis som Clara gör. Anledningen till detta är för att jag, genom en lång tids dialog med flera av mina ätstörda läsare, såg min egen del i en större sammanhang där träning, hälsa, kost och det nya ”strong is the new skinny” har fått en ganska stor plats i vårt samhälle, inte bara i media och tv men också i alla sociala kanaler samt ända in i våra vardagsrum. I alla sammanhang. Hälsohets som jag valde att kalla det.
Jag bestämde iallafall till slut att min blogg skulle vara en frizon från allt sådant för även om man skriver som jag skrev eller som Clara gör om träning så bidrar man till att andra blir påminda att de borde röra sig mer, vara hälsosamma och tänka på sina kroppar. Detta kan skapa ganska mycket ångest även om det inte är meningen.
Jenny ger också mig en känga för att jag inte kritiserat Clara för detta och den förtjänar jag men jag har ju påpekat tidigare att jag ogärna kritiserar vänner öppet på det sättet. Anna // Apan Satt I Granen skriver också om sin träning, sin vikt och kropp och jag behöver inte skriva inlägg där jag berättar att jag inte gillar det. Det vet både ni och hon ändå.
Etiketter:
Ska vi lära våra döttrar samma sanning som våra mammor lärt oss; att alla män är potentiella våldtäktsmän?
Ofta när man snackar om mäns våld eller våldtäkter så kommer ofta frågan kring skuld och ansvar upp. Vem har egentligen ansvar för problemet? Hur kan vi skydda oss? Hur kan vi skydda våra döttrar? Ska vi ens lägga krutet där eller ska vi tala om hur vi lär våra söner att inte knulla folk som inte gett tydligt samtycke? Givetvis både ock tänker jag men då undrar jag hur man går tillväga för att försäkra sig om att kvinnor går säkra? Går det? Vad ska vi ge våra döttrar för råd? Ska vi säga åt dem att inte bli för fulla, inte gå ut för sent, inte gå hem med okända män?
Ska vi pränta in i dem, samma sanning som våra mammor lärt oss, att alla män är potentiella våldtäktsmän? Jag tror ett problem är att vi lär oss att vara rädda för fel saker och då försöker lösa problemet ur fel ände. Överfallsvåldtäkter är ovanliga men ändå fullkomligen förlamar de oss. Jag känner inte en enda kvinna som inte är livsrädd för att gå i mörkret ensam.
För varför ska jag egentligen utgå från att jag kommer bli våldtagen om jag är lättklädd eller skitfull eller t.o.m följer med en okänd karl hem? Borde jag inte - helt logiskt - hellre anta att männen jag träffar är normala och vettiga och kommer hjälpa mig om jag hamnar i trubbel? Att killen jag följt med hem, kommer sluta om jag säger nej? Att killen jag hånglar med vet vart gränsen går? Det är snarare inte speciellt troligt alls att jag kommer råkar illa ut överhuvudtaget. Inte ens om jag ankrar totalnäck med särade ben efter ett frammumlat "sätt på mä"? ''
Och jag tänker också att vi alla har ett kollektivt ansvar och att vi tillsammans kan förändra synen på kvinnor, synen på manlig sexualitet och synen på vad som är en riktig våldtäkt, vem som är förövare och vem som verkligen är ett offer om vi vägrar ta del av att upprätthålla de strukturer som återupprepar sig gång på gång. Vägra gå med på skuldbelägganden. Vägra gå med på ifrågasättandet av offret. Vägra gå med på tanken att våldtäktsmän inte också kan vara någon du tycker om.
Jag tror synen på ''slampor som får skylla sig själv'' samt synen på våldtäktsmän som psykopater är farligare för våra döttrar än eventuella rovdjur i buskarna eller på krogen. Vad tror ni?
Etiketter:
Radio1 klockan 13 idag // 2 timmar manshat i vanlig ordning! TUNE IN!
Nämen om man skulle ta och göra lite nytta idag då rå.
Typ ta en dusch? Näää ba skoja.
Jag ska ha ett möte (nääääaaarghhh) med mäklaren. Sen ska jag och Cissi göra radio. Vi ska snacka våldtäkter, löneskillnader, facebook. Det blir två timmar manshat för hela slanten i vanlig ordning alltså och ni kan lyssna mellan kl. 13.00 och 15.00 på Radio1.se eller via appen. (Ni som inte har tid då kan lyssna i efterhand på sajten eller via itunes) Ni vet ju hur jävla bra vi är.
Efteråt så blir det snabbtaxi till ungarnas förskola för ''förskolans dag'' vilket alltid innebär massa tårta och bullar, vernissage av ungarnas alster samt umgänge med pedagoger, barn och föräldrar. Det börjar tre och jag vill inte komma för sent.
Etiketter:
Schhhh....
Nu kryper jag också ner. God natt!
Förresten, alla mammor och pappor, läser ni Paulas blogg? Hon har typ den mysigaste föräldrabloggen just nu och jag tycker så himla mycket om henne. Nej, hon skriver inte så mycket om politik eller genus eller det jag generellt länkar till men hon har en feelgood-blogg som jag tycker fler borde läsa.
Hon får också jävligt mycket skit (konstigt nog för hon är snäll och ödmjuk). Kallas dålig mamma osv. Så titta gärna in och skriv nåt uppmuntrande!
Hon får också jävligt mycket skit (konstigt nog för hon är snäll och ödmjuk). Kallas dålig mamma osv. Så titta gärna in och skriv nåt uppmuntrande!
Etiketter:
Jag ser framför mig ett väckelsemöte
Är det bara jag som tycker att allt är så jävla jobbigt? Livet är jobbigt. Alla måsten och saker som ska göras och fixas och det tar aldrig slut. En del grejer är såklart skitroliga men jag blir så oerhört stressad av att ha mer än typ en sak inbokad per vecka och sen jag började arbeta på egna vilkor så har stressen ökat markant.
Igår hade jag tre möten. Ett tråkigt och två jätteroliga, kreativa och givande sådana. Jag är inte mycket för att lämna cliffhangers men jag vill heller inte ropa hej för fort innan saker är spikade. Jag minns att jag var lite snabb att gå händelser i förväg som barn och oj vad jag blev retad sen när det alltid sket sig. TRAUMA väl etablerat. Jag lärde mig osv. Så nu avvaktar jag istället.
Jag och Cissi vill ju sätta upp nån slags ... eh ''show'' är lite fel ord för vi är ju inte speciellt spexiga av oss men vanliga föreläsningar är ganska torra och det lämnar jag hellre till andra som kanske har nåt mer kunskap i ryggen. Jag ser framför mig ett väckelsemöte. Ett feministiskt sådant. Ett feminism för dummies typ fast i teaterform. Eller nej, teater är också fel ord. Men ja ni fattar. Vi har ett ganska färdigt koncept men konkurransen är ju stenhård och det finns inga garantier att nån ens kommer nappa på det vi säljer. Men vi vill iallafall. Nåt kommer vi iallafall göra.
Sen hade jag ett möte med MAMA ang. lite eventuell frilans och det mötet var också jätteroligt, kanske mest för att jag tycker så himla mycket om Anne men också för att de verkligen är med på tåget. Hentåget. Hönståget.
Vi får se hur det tar sig.
Etiketter:
Jag kan väl ändå inte vara ensam om detta?
Rose-Marie // Bambi postade en bild på en lakrits-cupcake. Ja jag vet. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.
Jag kunde inte hålla inne med mina känslor och.....
Etiketter:
