Fast den är iallafall mjuk och skön att klämma på!
Den här bilden cirkulerar på Facebook och är tydligen menad att vara empowering för alla småbarnsmorsor som krystat ut jättebarn ur sina fittys och på kuppen totalsabbat sina magar. Men asså eh.
Jag vet inte med er, men inte FAN känner jag mig speciellt peppad. Wow liksom. En perfekt vältonad modelmage med några bleka ränder på. Dessutom är det samma gamla (åh suck) dammiga unkna sexy pose som alltid när en kvinna ska visas. (att klippa ut kroppsdelar är dessutom ännu ett sätt att avpersionifiera och objektifiera. Tänk seriemördare.)
HERREGUD VAD MODIG HON ÄR OCH VAD JAG KÄNNER MIG SNYGG OCH DUGLIG!
Fan, jag glömde inta sexy pose. Kanske det som är felet.
Vad kräver ni av era vänner?
Det här med kravlöshet vänner emellan är ju egentligen en sanning med modifikation för det finns ju vissa oskrivna regler som t.o.m jag ställer upp på. Typ lojalitet. Ärlighet. Osv. Jag är ganska tillåtande och framförallt förlåtande när det kommer till mina egna relationer. Kravlös. Tycker jag om någon så har jag överseende med t.ex bristande genusperspektiv, politiska åsikter och åsikter generellt, avvikande intressen och t.o.m en del beteenden och handlingar som är tveksamma.
Inte så att jag hänger med nazister eller folk som slår sina ungar för jag har ju också gränser, men om jag skulle börja kräva perfektion hos människor omkring mig så skulle jag vara jävligt ensam. Dessutom så är ju människor mer än en åsikt eller en handling och jag ser ju helheten hos de jag umgås med.
Lojalitet är däremot viktigt för mig. Inte den typen att jag alltid ska komma först, utan mer tillit. Jag är skitkänslig för kritik och vill inte känna mig förödmjukad. Jag har inga problem med polare som säger åt mig att jag är ute och cyklar eller att jag har fel men jag vill inte att de gör det offentligt och inför människor jag inte är trygg med. Då känner jag mig bedragen och förrådd. Jag vill att mina vänner ska hålla mig om ryggen lite. Stå på min sida i alla lägen. Och jag ger samma i gengäld.
Hollywoodkvinnor ska alltid behaga även när de framställs som "starka".
Asså, kvinnor i tvserier som pratar med gulliga små flickröster. Ofta huvudrollsinnehavaren tillika kvinnorollen som framställs som ett ideal. (tänk whatshername i Greys anatomy)
Även när karaktären ska vara "stark kvinna" så kommer det där gulliga. Eller så är det gester som är gulliga och flickiga och förföriska och framförallt behagande. (tänk Carrie i SATC) Liksom lägger huvudena på sned, sänker blicken och viftar lite med ögonfransarna (glöm för fan inte det flickiga leendet), putar med läppar. Och så den gulliga lilla nästan viskande jävla smurfrösten. "Titta på mig jag är söt och inte hotfull".
Jag blir tamejfan TOKIG!
Bild från #sizeme-eventet.
Bild från blondinbella.se
Cissi Wallin, Linda Öhrn Lernström från VR och så JAAAAAG JAG JAG!
Bild från bloggtidningen Adaras.se. Jag googlar ju liksom mig själv emellanåt (ok, ofta) och hittade den och tyckte väldans mycket om den. Ägaren och fotografen var snäll och skickade en kopia till mig! Adaras.se är förresten en fruktansvärt inspirerande blogg med genialiskt upplägg. Innehållet tilltalar mig inte, men upplägget gör det så pass mycket att jag ofta är där och kikar. Jag rekommenderar den.
Fast å andra sidan strävar även jag efter att bli en bättre medmänniska, feminist och förälder
Brunheten, som är en av mina favoritbloggar, har skrivit om mindrevärdeskomplex och hur vi påverkas av olika sorters ideal som våra medsystrar förmedlar, bland annat i bloggvärlden. Det känns tänkvärt. Jag försöker ju ofta blogga om mina tillkortakommanden, mest för att älta igenom dem och ta mig själv på lite mindre allvar men också för att jag tänker att det kanske kan stärka fler som oroar sig för smutsfläckar, tvätthögar och tvivelaktigt föräldraskap.
Jag tänker att om jag bloggar om hur jävla kass jag är på att sköta ett hem, hur lat jag är, hur ofta jag skriker åt ungarna och att jag hellre sitter med iphonen än leker så kanske fler slutar eftersträva den där stressiga perfektionen men det kanske blir en annan hets? Hets att vara så där cool och "good enough" fast man egentligen håller på att få panikpsykbryt av att hela tiden vara tvungen att vara så AAAAVSLAPPNAD. För alla pallar ju inte den grejen heller.
Men jag hoppas att jag iallafall visar ett alternativ?
När man tror att man inte kan bli förvånad längre
Du subba som stod bredvid mitt barn när hon ramlade och slog sig illa medan du GJORDE ABSOLUT INGET, må du ramla jävligt illa nån gång och sen ligga där utan att nån hjälper dig. Du måste ha nåt allvarligt fel i huvudet om du klarar av att skita i ett litet barn som ligger på marken gråtandes och BLÖDANDE.
Jag undrar även vad du tänkte att du skulle föra vidare till dina två egna barn. Att man bör skita i sina medmänniskor? Empatilöshet? "Mina barn och andras.... vad?". Jävla kräk.
Jag undrar även vad du tänkte att du skulle föra vidare till dina två egna barn. Att man bör skita i sina medmänniskor? Empatilöshet? "Mina barn och andras.... vad?". Jävla kräk.
Jag är en sån som alla gillar.
Jag chockar alltid folk jag träffar för första gången, med att vara så jävla trevlig. Asså folk som hört talas om mig eller läst mig eller bara känner nån som känner mig. Och jag ÄR jättetrevlig. Och charmig och rolig och snäll och intressant. Jag har aldrig (som vuxen) mött någon som inte tycker om mig. Alla gillar mig. Även om de kanske trodde nåt annat innan. Det här är alltså helt sant och ja jag är faktiskt lika skeptisk som ni är.
Mammabloggalan 2012
Igår var flera av oss alltså på mammabloggalan. Jag drar alltid åt mig öronen vid "mamma"-grejer för jag har förbaskat svårt att identifiera mig med det. Det ska vara odd molly och hunterstövlar och rosa spetsar och fnitter och att jag äger en odd mollyjacka och ett par hunters är inget vi behöver tala högt om men ni fattar va?
Jag är ju bara en fjortonåring som vill lyssna på hårdrock och dricka öl liksom. Ingen MAMMABLOGGARE herregud. Fast det är jag ju egentligen och alla de där jävla mammabloggarna i sina odd mollys och hunters är ju precis som jag egentligen med en inre tonårstjej som bara vill ha kul. De flesta iallafall.
När den initiala skräcken lagt sig så har jag alltid trevligt och jag har ju skitbra kolleger.
Asså, jaaaa jag har bara EN klänning. Nej, jag tänker inte köpa en ny varje gång jag ska på nåt event. Ni får fan stå ut med upprepningar.
Lotta, jag, Magdalena, Tumadre och Lofsan som jag verkligen verkligen verkligen vill blir ägd av träna ihop med. Bilderna är skamlöst stulna av Bambi
Så varför satte Carola in löshår på sitt barn?
"Jag vill dock förklara hur det blev så att jag gick till frisören i Cape Town med lilla Zoe som är som alla andra 3 åringar som drömmer om att en dag få bli en riktig prinsessa. Än idag har jag inte sett en enda sagobok med en korthårig prinsessa… Fråga mig inte varför, men man måste ju ändå vara ärlig och erkänna att det ser vackert ut med ett långt och vågigt hår, trots allt."
Carola är ganska tydlig med att det handlar om att vara söt och fin och att man behöver längre hår för det. Hon upprepar det ofta, det här med att vara söt och vacker och att Zoe är söt och har söta fötter och att hon är en liten teaterapa som gillar att visas upp. Det är ett genomgående tema i blogginläggen om Zoe och ett ganska genomgående tema i Carolas liv.
När en del säger "ta kritik" menar det egentligen "ändra åsikt, tyck som jag". Såna har själva väldigt svårt att "ta kritik".
(citat Kinapuffen)
Det är intressant det där, hur kvinnor alltid dubbelbestraffas. Speciellt kvinnor som inte ber om ursäkt för sig själva och kvinnor som vågar ta plats. Skriver man om sina bra sidor och det fina i livet så får man höra att "Du försöker bara framställa dig själv som bättre än alla andra!" eller "du är inte så perfekt som du tror" och skriver en sen ett inlägg om alla mindre smickrande egenskaper så heter det att man koketterar och stoltserar med sina dåliga egenskaper.
Sen kanske man skriver nåt dumt. Och då heter det att man är dålig på att erkänna sina misstag och att man haft fel. Men när man skriver ett sånt inlägg, där man förklarar att "fan, jag sket i det blå skåpet. Jag ber om ursäkt!" så kommer högafflarna fram igen: "Du tror att du kan skriva vad som helst och sen är det bara att be om ursäkt?!" eller "stå för det du säger istället för att slingra dig!".
Jag får höra att jag inte kan ta till mig kritik men det som verkligen händer är att jag inte ändrar åsikt bara för att nån annan tycker att jag bör göra det. Jag får höra att jag inte bemöter kritik, men jag gör ju inget annat än tålmodig svarar och förklarar, hur jag tänker, känner, menar och inte menar. Att svaret inte duger eller inte är vad som förväntats är inte detsamma som att det inte bemöts eller inte var sakligt. Svarar jag utläggande med ett eget blogginlägg så tjatar jag. Eller så försöker jag "skylla ifrån mig". Svarar jag inte alls, utan låter kritiken passera, så är det också fel. Alla kommentarer där jag skriver "du har rätt!" eller "du har en bra poäng, jag ska tänka på det" förbises och osynliggörs och det är så frustrerande för jag har verkligen inga problem att erkänna när andra har rätt och jag har fel.
En del lindar in sina åsikter i fina paket och levererar dem som "konstruktiv kritik" men kritik är inte konstruktiv bara för att du tycker att den är det. Kritik blir inte konstruktiv bara för att man använder ett trevligt språk. De flesta är egentligen inte intresserade av att vara uppbyggande utan vill bara uttrycka en åsikt och det är väl ok. Men förklä det inte i omtanke och blir inte förvånad om det inte mottas med glädje. Ingen tycker om att höra negativa saker om en själv, speciellt inte varje dag av hundra personer.
Och när nån missuppfattar så heter det att jag inte kan uttrycka mig så att folk förstår men grejen är ju att de flesta av er förstår precis hur jag menar och precis vad jag vill förmedla. Men jag kan inte nå alla. Alla har ju sin ryggsäck med erfarenheter, föreställningar, fördomar och perspektiv som de tolkar text utifrån.
Det är därför jag uppgivet rycker på axlarna och säger "damned if I do, damned if I don't" för det är verkligen så.
Och nej, det här inlägget är ingen ursäkt, varken för nåt jag gör, skriver eller säger. Inte ens en förklaring på nåt. Bara tankar jag har, tankar jag fått under morgonen medan jag läst igenom mina egna rätt så tålmodiga och sakliga svar på kommentarer jag fått. Ibland så skriver jag sånt också.
Folk oftast vill behaga den vita människan.
Jag fick en insiktsfull och saklig kommentar av Mocha Mama. Jag vill dela med mig av den.
--------------------------------------------------------
Det gör fan ont att folk säger ”Afrikansk kultur” hit och dit och slänger alla afrikaner i samma smet. Afrika är jordens näst största koninent, vilket är hem för ca 900 miljoner människort. Det finns något som heter LÄNDER, Det finns 54 länder i Afrika och alla länder ser verkligen INTE likadant på mycket.
Vi har inte alla samma kultur och traditioner. Jag är afrikan och jag har aldrig i hela mitt liv sett ett barn i mitt hemland med löshår, det finns inte ens uppmuntran till det i mitt land. Så kan ni folk snälla sluta låtsas som om ni vet något om afrika för att ni har sett någon skit på TV?? Läs lite i en bok innan ni skriver åsikter som om de vore fakta.
Mycket av det löshår ni ser på barn här i västvärlden är just som LD skriver för att se ut som vit kvinna. Idealet är så starkt inpräntat och har en rasistiskt historia. Många svarta som växer upp här vet det knappt själva om hur manipulerde de är, och reflekterar inte över användandet av löshår. Blandbarn har det ännu tuffare. Man har helt enkelt från barnsben lärt sig att inte älska sin naturliga hår.
I afrika, uppmuntrar man inte löshår på barn PUNKT, där jobbar man på att ta hand om håret i naturlig tillstånd. Oftast flätar man inbakat i olika frisyrer, Om föräldrar har i löshår, oftast på lite större barn så är det med måtta och inte så mycket och de flätar definitiv inte in sån vuxen frisyr som Zoe fick. Många svarta föräldrar jobbar mycket emot det här idealet. Så det är synd att folk skriver hej å vilt att det är vår "kultur".
Hörrni, vissa svarta syr in extansions på små barn, utsätter de för kemikalier, med rakpermanent samt bleker deras hy osv... Va då är det också "kultur", och hade Carola valt att bleka Zoes hy om några sagt det till henne i SA. Afrikanksa föräldrar liksom alla andra föräldrar göra en del fel val, och bara för att vissa svarta föräldrar sätter dit löshår på småbarn som 2,3 ,4 åringar ska detta inte rättfärdigas som en kulturellt förteelse.
I mitt land Kenya rekommenderar man folk med mindre resurser att klippa barnen kort då de inte har råd att underhålla håret, aldrig varit med om att man pratar om löshåret som ett alternativ. Hur kan vissa här påstå att löshåret ska sitta i håret så länge?? Det vissar ju bara på erat okunskap, har man i löshåret för länge kan detta leda till allvarliga håravfall.
Jag har rest mycket i öst och västafrika så jag vet att ingen förälder utsätter en 3åring för att fläta dit rastas som ändå kommer se ut som en fågelbo om 1 vecka. Rastas och speciellt de som inte är hel flätade som Zoes kräver också mycket jobb för att hålla de hela, fina,fräscha och att de inte tovar sig. En 3åring klarar inte den uppgiften. Av just den enkla anledning gör man inga såna avancerade frisyrer till småbarn. Samma princip då scandinavisak föräldrar klipper deras barn, barnet ska kunna hantera sitt hår, Vettigt va!
Ni som adopterat eller rest mycket borde vid det här laget lärt er att folk oftast vill behaga den vita människan. Gör och säger oftats det de tror den "vita människan" vill höra. Därför är det inte så konstigt att frisören flätade dit håret på Zoe, de ville säkert att håret skulle likna carolas hår som faller fritt. Hade det varit en afrikansk mamma hade de ALDRIG rådgett för en sådan frisyr, även om de hade lagt fram förslag för löshår hade de aldrig fixat till en sådan vuxenfrisyr med så mycket hår på ett litet barn. NEJ FOLK, ENLIGT AFRIKANSKA SEDER ANSES DET INTE SOM RESPEKTFULLT!
FÖR SISTA JÄVLA GÅNGEN, JAG HAR ALDRIG ALDRIG ALDRIG URSÄKTAT NÅT JAG GÖR MED ”JAG ÄR SÅN”.
Förra inlägget var INTE en ursäkt. Det var en en allmän reflektion av mig som person. En förklaring på hur jag tänker och resonerar när jag bloggar. Varför jag väljer att skriva i affekt. Varför jag kan skriva argt och hetsigt en dag för att nästa skriva ett inlägg om att vi borde vara snälla mot varandra. Varför olika inlägg från olika tidpunkter kan motsäga varandra.
Jag har aldrig någonsin i en diskussion bemött kritik med ”jag är sån”. Aldrig någonsin. Aldrig.
Jag har för övrigt tänkt tillräckligt på hur jag uttrycker mig, om det nu är nån som tycker att jag ska fundera på det. Jag har tänkt på det ganska mycket de senaste åren och kommit fram till att jag uttrycker mig precis rätt. Folk läser inte min blogg för att jag har så jävla charmiga armhålor. När jag skriver debattartiklar, gissa vad jag mina uppdragsgivare säger? ”Skriv som du bloggar.” fler än en gång så har jag fått tillbaka artikeln med ett ”var inte så liberal” eller ”nu låter du för snäll”.
Jag är inte dum. Jag är medveten om exakt vilka reaktioner jag kommer att få sekunden jag trycker på publicera. Jag har skrivit sen jag var åtta bast och alltid varit bra på det. Jag har tydligt sagt mer än en gång att jag vet att jag kan vara hård och vulgär och brutal ibland, men det fyller ett syfte för mig. Jag är ute efter reaktioner, efter att förmedla mina egna känslor. Jag är en konstnär och språk är mitt verktyg. Folk behöver inte gilla det och jag blir heller inte upprörd eller förvånad när folk blir arga.
Ibland vill jag bara vara Linda Skugge
Detta inlägg är INTE en ursäkt. Det är en en allmän reflektion av mig som person. En förklaring på hur jag tänker och resonerar när jag bloggar. Varför jag väljer att skriva i affekt. Varför jag kan skriva argt och hetsigt en dag för att nästa skriva ett inlägg om att vi borde vara snälla mot varandra. Varför olika inlägg från olika tidpunkter kan motsäga varandra.
-----------------------------------
Jag lider inte bara av en släng åsiktstourettes utan en kraftig dos känslotourettes, jag KÄNNER med stora bokstäver. Snabbt och hårt och hetsigt oavsett om det handlar om negativa eller positiva känslor och då vill jag dela med mig av dem. PÅ EN GÅNG! Nu Nu Nu! Jag rafsar ner mina tankar och sen postar jag direkt, ingen tid att reflektera eller ångra, sånt får hellre komma i efterhand. Jag vet ju att jag får reaktioner. Ju starkare jag uttrycker mig, desto starkare sådana och det är ju en konsekvens jag är beredd på. Det är nämligen värt det.
Sen så taggar jag ner ganska snabbt också men om jag bara tillät mig skriva inlägg då jag är balanserad så skulle bloggandet bli himla tråkigt och bilden av mig skulle bli mindre ärlig. Ni skulle tycka det, jag lovar. Och det är ju så här jag är ju.
Jag är trött på att tona ner mig, det är dags för andra att tona upp sig!
Jag är en också fruktansvärt motsägelsefull person. Jag har motsägelsefulla känslor hela tiden och motsägelsefulla egenskaper och tankar och funderingar. Jag är arrogant, plump, klumpig, självgod, hård, hetsig, elak och alldeles alldeles underbar och jag vill att mitt skrivande ska spegla det. Jag märker att jag i takt med att statistiken ökar också tonar ner och vågar mindre och tappar bort mig själv lite. Allt det där som är jag och som jag faktiskt är ganska ok med. (asså, jag har ju andra egenskaper också. Ni vet, positiva sådana.) Och då blir jag rädd. Jag vill inte kompromissa med mig själv och hur ska jag kunna peppa andra att våga tycka utan att be om ursäkt för att de tycker om jag själv smälter till en blöt pöl så fort jag får kritik?
Men sen blir jag kluven. Ena dagen vill jag vara så där snäll och godhjärtat och bra människa som Underbara Clara eller Isabella Löwengrip för det är viktigt att vara snäll. Speciellt mot den lilla människan. Att värna om varandra och hålla kvinnor om ryggen och systerskapet och allt det där som jag verkligen, ärligt och sanningsensligt, brinner för.
så jävla typiskt "kvinnligt" att be om ursäkt och hålla på att förklara sig. - Pernilla
Men nästa dag vill jag vara Linda Skugge liksom. Jag vill vara snäll men ibland vill jag bara vara osnäll. Jag vill använda grovt språk, vulgära uttryck och ord som upprör för jag vill uppröra och provocera. Jag vet att känslor är bra även när de är arga sådana. Jag vill ryta ifrån, skälla ut och peka med mina fingrar på människor som beter sig som idioter, ifrågasätta och vråla; vad fan håller du på med?! Även när det är känsligt.
Jag kan få världens ångest av saker jag skrivit och tycker lätt synd om folk. Jag tycker lika ofta att ni har bra poänger när ni kritiserar det jag skriver men ibland så tycker jag att det jag har att säga är lite lite viktigare och intressantare än den där poängen som var så bra.
Jag hör det ni säger och jag tycker ofta att ni har rätt, eller iallafall bra poänger. Jag tar definitivt till mig men jag kommer fortsätta blogga som jag alltid gjort och fortsätta att uttrycka mig som jag gör. Brutalt, men precis så som ni vill ha mig. Jag tycker om mig själv på ett sätt som skribent även om jag strävar efter att vara på ett annat sätt som privatperson och medmänniska. Förstår ni hur jag menar?
Ord är starka
Asså det här att jag skrev "negerdocka". Ni fattar väl att jag inte använder ordet om människor normalt va? Jag syftade inte på Zoe heller. Jag försökte illustrera vitas syn på afrika och afrikaner och använde ett målande, provokativt språk för att förstärka det.
Läs gärna: "neger är min favoritfärg".
Den vita kvinnan är ett ideal över hela världen
Men asså det här med hårförlängning och relaxing hos kvinnor med afrikanskt ursprung. Var tror ni den traditionen har sina rötter i? Tror ni att det är ett afrikanskt kulturarv som värnas om den svarta kvinnans tradition? (och varför är det egentligen ett argument? Könsstympning, lotusfötter och giraffhalsar är också traditioner)
Det handlar om den vita kvinnan som skönhetsideal. Den vita kvinnan med sin ljusa hud och mjuka raka hår som ideal för alla kvinnor över hela den del av världen som koloniserats av oss. Oavsett ursprung. De fostras med våra ideal och våra normer. De få offentliga förebilder, asiater, judar, afrikaner, som finns är redan anpassade efter västerländska ideal. Genom falska kroppsdelar och ingrepp, makeup och ljussättning.
När jag jobbade på förskola så hade vi ofta barn med afrikanskt ursprung. De flesta hade rakade skallar eller väldigt kortklippt hår. Det verkar funka utmärkt. Varför är inte det ett alternativ? Givetvis ska man sköta barnens hår, men hur fan gjorde man innan västerländska idealen landade i afrika?
Fina överklassfrun åker till Afrikat för att hämta en söt liten negerdocka att visa upp
Carola alltså. Den människan har förundrat mig massvis med gånger. Som den där gången hon gav en dyr parfym till sitt fattiga fadderbarn eller när hon delade ut CD-skivor till hemlösa. (hahahaha!!)
Men sen adopterar hon ett litet barn från mörkaste afrika och jag kan inte hjälpa att jag får kolonialvibbar. Lite "fina överklassfrun åker till Afrikat för att hämta en söt liten negerdocka att ställa ut och visa upp" och Carola gör mig inte besviken med blogginlägg om lackskor, mommy dearest och docksöta klänningar. Jag försöker glädjas åt hennes adoption men får dålig smak i munnen. Jag får känslan av ett litet välgörenhetsprojekt som ger en direktbiljett till himmelriket. Halleluja! Fuck anknytning, här är det shopping, omstyling och dålig självkänsla som ska stå i fokus!
Och när Carola ger sin nya lilla dotter en hårförlägning, med tillhörande obehag och smärta, för att dölja hennes afrikanska arv (dock med hänvisning till en kultur och en norm som baseras på den vita kvinnan som skönhetsideal) och göra henne just så docksöt som hon bör vara så bekräftar hon varenda fördom jag någonsin haft om henne.
Vad blir nästa grej? Hudblekning?
Har jag gått ner i vikt sen jag började träna?
Och när vi ändå är på ämnet.... gissa hur mycket jag har gått ner i vikt sen jag började träna i februari?
Ja precis. NOLL KILO.
Då är det tur att jag tränar för att typ slippa dö i förtid annars hade jag gett upp för länge länge sen.
Men när du vaknar andfådd med värk i kroppen så är nämligen "smal" långt ner på prioriteringslistan även om jag inte skulle klaga om jag blev det.
Ibland kan jag inte riktigt skilja på vem jag vill vara och vem andra vill att jag ska vara.
Det är med att ofrivilligt bli en förebild för unga tjejer kan vara stressande och ibland drabbas jag t.o.m av identitetskriser då jag inte riktigt kan skilja på vem jag vill vara och vem andra vill att jag ska vara. Som det här med att vara tjock. Jag vill inte vara tjock. Jag hatar det. Jag hatar personen jag ser i spegeln för det är inte jag. Jag struntar i alla som tycker att jag är snyggare än nu för det handlar inte riktigt om vad andra tycker utan om hur jag upplever mig själv. Hur det känns och ser ut.
Jag bryr mig om hur jag ser ut. Jag bryr mig om att jag är tjock och jag bryr mig om vad andra tycker om mitt utseende och då framförallt min vikt. Jag kan få skamkänslor när jag äter (speciellt när någon ser mig) och jag kan känna mig extremt självmedveten när jag är bland folk som är smalare än mig. (Det händer inte ofta, men det händer.)
Och jag hatar att jag bryr mig. Jag hatar att jag är så jävla präglad av tidens ideal att jag inte kan njuta 100% av att jag har en kropp som fungerar och en kropp som fött fram de finaste av skatter.
Men så får jag inte känna eller tänka och absolut inte uttala det högt, för då dräller det in arga mail från tjejer som tycker att jag ska hålla tyst med min osäkerhet för att inte påverka andra, mer osäkra, som kanske kanske ser upp till mig. Det dräller även in mail från tjejer som tycker att jag borde vara ovanför allt det här utseendetjafset och sluta hyckla. Sluta klaga på hetsen när jag ändå bara är en del av den.
Och då blir jag osäker. Och rädd. Rädd för att gå ner i vikt och svika alla de som känner igen sig i mig och förändra bilden av mig som den där tjocka gaphalsen som ändå mår ganska bra när det kommer till kritan. För jag gillar ju mig så, också. Faktiskt.
Nu låter det som att det är nåt jag tänker på hela tiden, men så är det ju inte. För det mesta så trivs jag ju med mig själv och framförallt i mig själv. Men jag tänker på det tillräckligt. Fem sekunder är tillräckligt. En enda tanke är tillräckligt.
Och de tankarna kommer smygandes när jag står på vågen i badrummet och drar mig i volangerna eller efter en snabb titt i spegeln där man ser att huvudet ser löjligt litet ut eller när jag försöker dra på mig ett par byxor som spänner sådär obehagligt kring lår och midja och hur man gör så känns det inte bra. Eller när man provar vinterjackor och inser att största storleken på damavdelningen är 44 och att den är... för liten.
Klart det är ok att sminka sig!
Vad gäller LDs ursäkter för att sminka sig känner jag mest att det är klart att hon också är en produkt av den värld hon lever i MEN om hon då tar det som intäkt för att det är helt okej att hon sminkar sig, i stället för att jobba på att låta bli...det är då det blir hyckleri. - Amanda
Fast asså. Jag har aldrig smink till vardags. Det är liksom ingenting jag "behöver jobba på", för jag är inte en av de kvinnor som måste ha smink för att må bra eller känna mig fin. Alls. Jag har smink när jag går på fest eller vid andra speciella tillfällen och inte ens alltid då heller. Det är alltså inte ett dugg svårt eller jobbigt att låta bli.
Jag sminkar mig heller inte för att bli finare rent estetiskt sett egentligen, utan snarare för att uppnå en viss "look" (ni vet, avdankad groupie typ). Smink är ett sätt att uttrycka sig på också. (fast JAG tycker ju att jag blir snyggare med svarta läppar)
Min kritik mot skönhetshetsen går inte ut på att alla ska sluta sminka sig. Eller sluta klä sig fint. Eller sluta göra andra saker som faktiskt är ytliga för sånt kan vara roligt och det finns, tro det eller ej, en jävla massa fruns som har en sund inställning till just det yttre.
Och ja, det är definitivt okej att jag sminkar mig! Varför skulle det inte vara det?
Borta bra men hemma är verkligen bäst
Har ränt runt hela dagen och liksom inte riktigt haft nåt att blogga om. Däremot har jag instagrammat en massa fiiiina bilder på fiiiina saker hemma. Jag är en sann materialist. Jag har en relation till alla mina saker. När jag och Oskar köpte den här bostadsrätten så kom vi överrens om att aldrig köpa nåt bara för att vi behövde det, utan enbart köpa sånt vi verkligen tycker om.
Vårt hem är murrigt med orientaliska färger, guld och glitter och vackra saker från hela världen. Dock med en liten släng av smaklös kitsch och religiös parafernalia.
Håll till godo.
Vilka stilar tycker ni bäst om?
Att vara osynlig i en utseendefixerad värld.
Att vara fin är att vara så mycket mycket mer än vad man ser. Bredvid det barn du säger är "fin" kanske står ett annat barn, gamla kläder, ovårdad, ledsen över att inte räknas, osynlig i ett utseendefixerat samhälle. - Världens bästa Malin
