Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Jag har, som den ansvarstagande förälder jag är, lärt min son att säga pillesnopp. 

 

Häromdagen utspelade sig följande samtal:

 

Jag: ''Är det där din pillesnopp?''

Tamlin: ''Näääää, INTE pillebott.''

Jag: ''Nähä, vad är det då?''

Tamlin: ''Bott''.

 

Han är alltså inte imponerad av gulliga omskrivningar och smeknamn. Check. 

Tamlin fick ett ordentligt utbrott igår när vi kom hem från förskolan. Ett sånt där helt ologiskt och långvarigt utbrott och jag fick inte trösta eller titta eller prata med honom. Men egentligen var det ju logiskt eftersom att det händer så himla mycket i hans lilla huvud just nu och då behöver han ju få rasa av sig i trygg miljö.

 

Att barn väntar med att ge utlopp för starka känslor tills de kommer hem är ju inte speciellt ovanligt. 

 

Åherreguuuuud vad tråkigt det är med inskolningar egentligen. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz osv. Jag är den där föräldern som jag själv kastade getögon på när jag jobbade inom barnomsorgen. Ni vet hen med näsan i mobilen. Jag som svor att jag aldrig skulle prata i telefon eller sms'a eller surfa när jag hämtar eller lämnar barnen, men VA FAN GIMME A BREAK, jag har suttit i två heldagar och tittar (i telefonen) på mitt barn när han leker. 

 

Tamlin går på samma förskola som Ninja, såklart, men inte på samma avdelning. Det är ju både bra och dåligt egentligen. Bra för att miljön är anpassad till mindre ungar och bra att han får vara Tamlin, inte bara Ninjas lillebror men samtidigt så skulle det kännas tryggt att veta att han har henne. När jag lämnat på Sats tidigare så har han ju aldrig varit ledsen så länge hon funnits där och det är väl något jag hade hoppats på här också. Men kanske sen? När han blir tillräckligt stor för att inte typ riva i allt som finns tillgängligt. Dessutom leker de ihop på gården. 

 

Igår körde vi första heldagen. Panik uppstod redan på morgonen då gummistövlarna inte gick att hitta. (Ninja hittade dem bakom en lampa i vardagsrummet lite senare på kvällen) Men efter en livstid av fattigdom och misär så vet jag ju att läckande skor  klarar man lätt med ett par ordentliga plastpåsar på fötterna. Sagt och gjort. Fötterna höll sig torra och glada. Tamlin också. Glad iallafall. 

 

För oj vad kul han hade. Han fick stöka, dra fram spel och böcker och måla och kladda utan att nån stoppade honom!

 

Att man ska sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt bekom honom dock inte. "Bätt!" konstaterade han högt och klev ner från stolen. Inte heller vilan fick honom att varva ner utan vi fick helt enkelt gå ut till ett annat rum där han roade sig med att störa på det enda sätt som funkade: genom att tända och släcka lamporna (glasdörrar in till vilorummet)

 

Sen slocknade han på tre röda redan vid halv åtta och idag är vi lediga pga planeringsdag. 

 

Jag tror han gillar't! Idag hängde vi där en och en halv timme bara, för att liksom känna in lokalerna samt bli bekant med pedagogerna men imorgon så är det heldag. Det kommer bli skitkul. För Tamlin alltså. För mig kommer det vara typ döden. MEN VAD GÖR MAN INTE FÖR SINA BARN. 

 

Köpte lite nya kläder till Tamlin inför inskolningen idag. (JA HAN HAR BLIVIT STOR NU! som jag svarar varje gån Ninja frågar varför Tamlin ska börja på förskolan och hon frågar ungefär tjugo gånger om dagen.)

 

Ungen behövde iallafall både fodrade jeans (dessa är sviiiiiindyra och jag har INGEN lust att köpa dem egentligen), springskor och galonisar.

 

Att köpa springskor till en liten människa med pyttefötter är en utmaning kan jag berätta. Han har fortfarande bebissstorlek (plus typ fettofötter) och alla de där superhäftiga, sköna sneakersarna är utom räckhåll. Att köpa galonisar är lättare. Finns liksom inte så mycket att välja på. Ska jag välja mellan skitfult mörkblått eller opraktiskt rosa? (Jo, det är vad jag hittade på de stora kedjorna) Varför finns det inte i grönt? Härligt gräsgrönt som piggar upp på hösten. 

 

Det är svårt det där med färg. För de enda färger som egentligen erbjuds är de murriga på pojkavdelningen (och har de färg typ orange eller grön som visserligen är storfavoriter, så har de hjärndöda COOLA tryck) eller det rosa/lila hos flickorna. Typ. (Inklusive rysh, pysh, rosetter, volanger och insvängda modeller) VAR ÄR VARIATIONERNA?

 

Jag vill ju att de ska ha tillgång till regnbågen, UTAN att behöva punga ut med en förmögenhet på de dyrare märkena. Dock så har jag en massa härliga villervalla och småfolk sparat sen Ninjas mer kortväxta period! (Och en massa praktiska jeans) 

 

Nu ska jag bara hitta i sköna regnbågsfärgade leggings som INTE kostar 200 spänn styck. (På HM!) Sen har Tamlin allt han behöver. 

 

 

Igår ställde vi till med ett redigt barnkalas för Tamlin. Inte för att tvååringar fattar nåt. De fattar ju inte ens att de fyller år liksom. 

Men kul kan de ju ha ändå och även om han förmodligen inte kommer minnas nåt om ett år så är jag övertygad om att postiva upplevelser lämnar positiva spår. 

Dessutom har jag stora trauman från min egen barndom och framförallt brist på kalas. Jo jag vet det låter skitroligt, som ett skämt, men fan... jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det. Jo, det är sant. Vad man kände sig ensam och utanför och bortglömd liksom. Speciellt när man gick på kalas hos klasskompisarna och såg hur mycket tid och energi deras mammor och pappor (jo för DE hade minsann pappor) lagt ner. Jag var ett väldigt avundsjukt barn kan jag tillägga.  

Morsan bakade oftast en tårta och bjöd in min bästis Sabina. Och så var det med det liksom. Inget kalas, inga andra barn, inget speciellt. Just another day liksom.

Hon kanske förväntade sig att jag som typ 7-8-9-10-åring skulle klara av att planera ett kalas själv... "men du får väl bjuda hem några kompisar!" eller så iddes hon helt enkelt inte. 

Jag vet att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina personliga förutsättningar då, men jag kan inte hjälpa att känna som att jag gick miste om något stort. Något viktigt. Något som spelade roll. Att veta att JAG spelade roll. Att mitt födelse varit viktig.

Så ni kanske förstår att utöver mina vanliga neuroser så har jag då även en födelsedagskalasneuros som innebär att jag får enorm prestationsångest vid tanken på mitt eget barns födelsedagar. ÅNGEST asså. Ni fattar.

Så Ninja och Tamlin ska fan i mig få riktiga kalas. En speciell dag - HANS eller HENNES dag! Kanske med frukost på sängen, jamåduleva och presenter. Sen behöver man ju inte ta i så man skiter på sig, (typ hyra cirkus eller bjuda 47 barn) men att lägga ner lite planering, tanke och kärlek och ordna nåt riktigt kul behöver inte kosta speciellt mycket. Vare sig i tid eller pengar.

 

Han är som sagt lite för liten för att fatta konceptet men vi pratade mycket om vad som hänt när det var dags för nattning: om att han haft kalas och att hans kompisar kommit och vilka de var och vilka presenter han fått och så sjöng jag "ja må du leva" femhundrafemton gånger innan han äntligen somnade. 

 

 

 

 

Jag gör i särklass världens godaste tårtor. Enkla ska de vara. Sockerkaksbottnar och frukt typ. 

 

- Tårtbottnar. Gör egna eller köp färdiga. Jag tar två satser/paket per tårta (det blir alltså 6 bottnar per tårta, de blir så platta om man bara tar ett paket. Jag vill ha HÖJD!)

- Mogna bananer

- Färska jordgubbar

- Blåbär

 

 

- vaniljkräm (extra tjock)

- kanel

(- kanske lite baileys eller nån annan god alkohol?)

- vispgrädde

- minimaränger (vanliga går bra. Då smular man dem bara!)

- frukt till topping. Ta vad du hittar. Jag använde nektariner och jordgubbar.

- strössel

 

Hacka all frukt. Ej mosa. Mos blir inte lika gott. Hackad frukt behåller mycket mer av sin smak och karaktär och går dessutom att proppa in mer fyllning per lager utan att det rinner ut.

 

Blanda bananerna med lite vaniljkräm och massa kanel (och alkohol om du vill)

Blanda blåbär med lite vaniljkräm. (LITE kräm. Det ska bara ge lite klister/smet till frukten)

Jordgubbarna kan vara som de är eller så blandar du kräm med dem också. 

 

Varva sockerkaksbottnar och fyllning tills det tar slut. Dräll lite minimaränger på varje lager också.

 

Täck hela kakan i vispad grädde. (jag färgar den gärna med mosade hallon eller blåbär)

Häv över MASSVIS med minimaränger och strössel och frukt och vad du nu vill ha på. 

 

Nu har TVÅ år gått! Vart tog tiden vägen? Han är ju fortfarande en pluttig liten bebis! För två år sedan så låg jag där på sängen på Södra BB och vrålade efter döden. (Läs gärna min Förlossningsberättelse) Fast att föda barn är tamejfan det häftigaste som finns och jag skulle lätt kunna klämma fram femton små personer till om det inte vore för att jag måste ta hand om dem sen. (jag = ingen barnmänniska)

Idag fyller min lilla Korv två år och det firar vi med kärlek. (Tårtan blir imöra) Och ett gammalt bildspel med favoritbilder av första året. (Ej tillgång till Photoshop här så jag fick helt enkelt återanvända ett gammalt)

Tamlin har tagit sin plats i familjen med en sån självklarhet. Kavata lilla lillebror med en stark personlighet och vilja och som inte backar för någon. Han kräver liksom sitt utrymme och är totalt orädd. (Det måste han nästan med en sådan storasyster) Vill ni lära känna det lilla glinet mer så kika gärna på Tamlins egen kategori; Äventyr med Korvas. 

 

 

Det är alltså små små dreads och de uppkommer oavsett hur mycket balsam, olja eller borstning vi ägnar oss åt. Ja så ofta som jag får alltså. "Menherreguuuuuu klipp pöjkstackarn!" kanske nån menar nu och nä det vill jag inte. Jag vill inte att han ska ha pojksnagg. Jag vill att han ska se söt och gullig och SNÄLL ut.

 

Ninjan får också dreads fast större om vi slarvar med borstning. Inte så att det behövs varje dag, men nån gång i veckan. Fast hon verkar gilla dreadsen. Senast vi skulle reda ut dem (två stycken bak) så protesterade hon: "Nej,det är mina tofsar!" Jaha liksom. Jaja. Jag får väl vara glad att de inte verkar lida av dem.

När Tamlin blir arg så kastar han alltid saker på marken. Spelar ingen roll vad det är. Han bara kastar. Saker har gått sönder, det har blivit massa kladd, vatten, mat, porslin ja men ni hajar problemet. 

 

Igår åt vi glass. 

 

Alltså på riktigt. När vi var uppe i Delsbo sist så kryllade det av spindlar och ungen knep ihop tårna när han gick på golvet och skrek hysteriskt när han såg minsta prick på golvet. Traumat var ett faktum. 

 

När jag tränar så lämnar jag in Tamlin på Minisats. Det är Sats barnpassningsservice ifall nån undrar. Det har gått sådär. Fram och tillbaka och vid en del tillfällen så har Tamlin totalt brytit ihop redan när vi kommit genom dörrarna så jag har helt enkelt fått skola in sakta och tålmodigt och med Ninja som sidekick för att det överhuvudtaget ska funka. Och nu, efter snart tre månader, så är han ganska glad när vi kommer dit. Idag låtsasgrät han inte ens som han brukar göra när han varit borta från mig och liksom vill visa att det var lite jobbigt fast han egentligen antagligen totalt glömt bort att jag inte varit där men nu helt plötsligt kom på det. Han var bara glad. Success!

Men det gör mig väldigt glad att jag har haft privilegiet att ha ungarna hemma. Ninjas inskolning på förskolan gick ju galant. Hon ba "Hej då mamma du kan GÅ NU!" redan första dagen och har älskat det sen dess. Tamlin tycker om förskolemiljöer men är lite mer skeptisk till att mamma ska gå därifrån. Han hade inte varit redo för förskola nu. Inte en chans.

Och då känns det bra att vi skjutit på debuten. Han blir hemma tills våren. Ja. Jag vet, jag klättrar redan på väggarna för vet ni hur svårt det är att få nåt jobb gjort på dagtid? Låt oss säga att den mesta av mitt skrivande sker kvällstid och tidiga morgnar då man kan distrahera de små typerna med lite Pippi på TV'n. Och det är ganska ödesdigert för kreativiteten. Jag längtar tills jag får dagarna för mig själv om jag ska vara ärlig. Jag längtar efter att kanske jobba utanför hemmet utöver skrivandet och jag längtar efter att kunna totalt hänge mig till det kreativa. Inte bara skrivande utan målande och annat.

Har jag nämnt förresten att vi INTE planerar fler barn?

"Pippi! Pippi! Pippi!" sa han och räckte fram gummisnoddarna. Han BAD alltså om att få tofsar. Wtf liksom.

I morse satt han och fräste. Tamlin alltså. Sen petade han lite och så kom den ut. En till. Full av gammalt gulgrönt klet. Den har alltså suttit där sen den där dagen han körde upp ett gäng. Jag blir alldeles kall för tänk om det sitter en till därinne? Tänk om den åkt ner i lungan?

Så vid sjusnåret igårkväll kommer Tamlin och vill berätta nåt. Sessa! insisterar han och jag fattar verkligen noll. "Kaffe?" osv. Han tjatar och petar sig själv i näsan och då fattar jag. "Har du en gubbe i näsan?" och så kör jag in ett finger men hoppsan där var det trängsel. När jag kikar in så ser jag en liten rörpärla. Jaha. Petar ut den. Men nehe, det sitter en TILL där. "Fräs" och så fräser han. Ut kommer en lila rörpärla. Ok, nu då? (tittar efter) Men va FAN? En grön en. "Fräs" och så fräser han men nej nu vill den inte mer. Han fräser för kung och fosterland men ingenting händer. (Den sitter långt in) Jag suger. Jag blåser honom hårt in i munnen. (Då låter det som en liten flöjt). Nej. Den gröna pärlan sitter på tvären.

Taxi till Astrid Lindgrens Barnakut. Omdirigerad till öga-näsa-hals och sen får vi vääääänta. I två timmar. TVÅ. TIMMAR. (herregud, ge mig en lång smal pincett utan vassa kanter så fixar jag det själv!) Sen så tar det exakt en minut för läkaren att pilla ut pärlan. Kikar noga noga om ingen sitter kvar. Nej, ni kan gå.

700+ kronor senare är vi äntligen hemma. (!!!) Tamlin nyser och nyser och nyser och det slutar aldrig. "Ska vi kika lite?" (han är nog bara lite irriterad i slemhinnorna efter alla pärlor) Kikar lite. Ser inte mycket och barnet vrålar "AJAJAJAJAJAJ!" (kan betyda "arg") och så fräser han till som han alltid gör när han blir arg och jag petar i näsan. Oh, där kom en stor snorgubbe..... och.. vad i helvete? EN PÄRLA TILL!

Så här arg var Tamlin när vi lämnat Ninja på förskolan häromdagen. I hela kvarten. Jo, jag vet att jag är en elak mamma, men efter sisådär fem minuter in i detta utbrott så tog empatin slut och kameran åkte fram som ett tidsfördriv.

Han var inte arg för att Ninja försvunnit utan för att han helt enkelt inte fick springa så fort han kunde. Åt fel håll. I nedförsbacke. Jag föreslog att vi skulle gå åt ett annat håll (hem) men det dög inte. Utbrottet var ett faktum och den lilla korven som normalt älskar att få gå hela vägen dit och tillbaka hem ville bara stå och vråla. Ett tag stod han på alla fyra också, men det var innan kameran kom fram.

Det slutade med att jag fick vika ner honom i vagnen. Han är en bananare av rang, men jag har vanan inne. Veckla ut, vika åt rätt håll och så NER FÖR FAN UNGE! Han vrålade hela vägen hem men sen kramades vi en lång stund.