Hur man än gör så har man arslet bak
Underbara Clara ger ett svar på tal i kommentarsfältet och jag får så himla dåligt samvete (det här med att kritisera vänner offentligt är inte min grej) samtidigt som jag håller med Jenny om att ingen ska kunna svära sig fri från kritik bara för att man annars är fantastisk.
Men Claras svar är sakligt och bra och det är svårt att inte hålla med henne också.
Jag tycker såklart att det är bra att se sin del i det större sammanhanget, samtidigt som jag håller med Clara om att vi måste sluta med det här förebildskravet som vi nästan uteslutande lägger på kvinnor. Gör vi inte si så är vi dåliga, gör vi inte så så är vi också dumma och hur vi än vänder och vrider på oss för att vara till lags så har vi ändå arslet bak. Vi kan inte ta hänsyn till alla tänkbara scenarion där människor skulle kunna få ångest.
Kanske är den här frågan extra känslig för mig eftersom att den går hand i hand med något jag brinner för? (kroppsacceptans, frihet från ytliga krav osv) Men det här är det jag själv fått mest negativ respons på när jag själv skrev om det.
Vad jag skulle älska att se inne hos Clara är mer vardagsträning. Lite mer hugga ved och bära tungt och lyfta högt och TA I, lite mer av det där husmorsstyrkan hon ofta talar varm om. (Jag brukar säga till min make att det där med att kvinnor inte skulle vara starka är så kul för man skulle kunna ta vilken modern man som helst och ställa mot en bonnkvinna från 1800-talet och han skulle bli så spöad i varenda styrkeprov de gavs)
Det hade jag verkligen velat ta del av!
Etiketter:
Jag är trygg i mitt föräldraskap och trygg i de beslut jag tar.
Är det något jag är ofantligt trött på så är det alla ''välmenande'' som antyder att jag är helt jävla dum i huvudet. Jag är liksom inte tappad bakom en vagn eller född i farstun. Jag lallar inte runt som ett jävla spån och jag postar inte allt jag tänker och tycker utan en sekunds eftertanke. Jag är noga med vad jag väljer att visa när det kommer till mina barn. Jag hänger inte ut dem. Jag skriver inte om dem speciellt ofta alls. Jag skriver om mitt föräldraskap. Det är en väsentlig skillnad.
Och nånstans måste man lita till sitt och andras omdöme. Jag är mån om att mina barn ska växa upp och veta att de är älskade bortom allt. Det tror jag räcker långt.
Jag ser dessutom saken ur ett annat perspektiv (uppenbarligen) och jag ser verkliga risker i min vardag som ett större problem än ett ''kanske-tänk om''-framtida scenario där nån idag bara sitter och samlar skit för att skada mina barn. Asså på allvar. Tror nån verkligen på att det sitter nån just nu och sparar det jag skriver för att i framtiden använda det för att skada mina barn? Ba liksom väntar, håller ut, bidar sin tid i tre, fyra, fem år eller vad fan det nu kommer att ta innan ungarna börjar läsa bloggar för att DÅ ... maila dem? Eller blogga om det? Vad? Känns det trovärdigt?
Det är fan mer troligt att de drunknar i sommar eller blir rövknullade på förskolan. Apropå ''är det värt att riskera''-scenarion.
Men ja, om jag är offentlig så innebär detta såklart en minimal risk av obehag hos barnen. Och det finns definitivt bra mycket mer ammunition än en kärleksförklaring där ''mamma skrev att hon var förälskad i Tamlin men också att Ninja var först och därför speciell''. Herregud, tror man att det kommer skada barnen så har man antagligen haft en ganska kärlekslös barndom, jag kan inte se hur man annars skulle vara så otroligt känslig för tanken att mamma älskar olika.
Det finns som sagt massvis att gräva fram. Om mig främst. Inte om mina barn för jag har inte lämnat ut nåt om de överhuvudtaget som skulle vara känsligt. Bilder kan inte skada dem. Att mamma är hårig, fet och ful kommer antagligen upplevas som ett större problem.
Och nånstans måste man lita till sitt och andras omdöme. Jag är mån om att mina barn ska växa upp och veta att de är älskade bortom allt. Det tror jag räcker långt.
Jag kommer inte sluta blogga om mitt föräldraskap, mitt liv och mina barn och allt omkring det. Det är inget fel på mitt omdöme. Jag kan ta egna och bra beslut i min föräldraroll. Jag varken behöver eller vill läxas upp. Så sluta. Bara gör det. Jag är inte dum eller tanklös. Tvärtom.
(jag avskyr att läxa upp mina läsare dels för att det inte behövs och dels för att jag vill att ni ska känna er välkomna och uppskattade, och jag lär mig massvis av alla reflektioner jag får av er men jag ber några av er att tagga ner lite med uppläxandet när det kommer till mitt föräldraskap. Ha lite tillit till att jag faktiskt är ganska klok och mån om mina barns bästa och lite ödmjukhet inför att det inte går att applicera sin egna föräldrarelation på mina barns.)
Etiketter:
Jag hoppas att Isabellas bebis är ok med en sjal på huvudet
Isabella löwengrip trampar i klaveret igen när hon uttalar sig om offentlig amning som något äckligt och stötande.
Jag hoppas för hennes skull att hennes bebis tycker att det är ok med tyg över huvudet, att hennes bröst inte växer och blir så stora att de är omöjliga att hantera smidigt, att hennes bebis inte vill maratonamma i timmar samt att hennes amning funkar problemfritt redan från start.
Annars får hon nog tänka om lite ang. att vara ”diskret” eller ''gå undan''. (Men givetvis ska hon inte göra nåt hon inte känner sig bekväm med.)
Själv kunde jag iallafall inget annat än att amma odiskret och öppet. Inte för att jag egentligen brydde mig så mycket om det, annat än precis i början. Jag VILL liksom inte amma diskret.
Men jag har suttit i miljoner amningsdiskussioner och det låter alltid på samma sätt. Kontentan är att man får amma offentligt så länge man gör det snyggt. Alltså, bara om man uppfyller vissa krav och dessa krav förändras ju beroende på vem man snackar med. Nån tycker att det duger att man inte tar fram båda pattarna, en annan är nöjd om man täcker med filt, en tredje vill helst att man går undan till ett hörn och en fjärde tycker nog att man får gå på toa eller lämna lokalen. Det går inte att tillfredsställa alla och alla har olika syn på vad hänsyn innebär. Så jag skiter i det.
Jag känner så många kvinnor som knappt vågat gå ut för att de är rädda att nån ska bli upprörd om de skulle tvingas amma. Jag känner kvinnor som kämpar för att få sin amning att funka men som blir så otroligt stressade av tanken att nån kan tycka de är äckliga. (och då funkar det knappt alls) Man har liksom fullt upp med att, med enbart två händer, lägga den ivriga och huggande bebisen till rätta, ta fram ett bångstyrigt bröst, få in det i den lilla lilla munnen som inte vill gapa ordentligt. Att börja fippla med sjal eller på andra sätt oroa sig för omgivningen funkar liksom inte.
Etiketter:
Trans- och intersexualism är verkligt och det är människor bakom begreppen
Sen finns det människor som inte känner sig hemma i de kroppar de befinner sig i; transexuella, där könsIDENTITETEN inte inte stämmer överrens med könsORGANET. Jag kan ha snopp men ändå vara kvinna. Eller ha snopp och inte känna mig som endera.
Isabella Löwengrip skriver idag ett inlägg där hon refererar till inter- och transsexualism som ett påhittat problem.
Det är människor bakom begreppen som just nu känner sig osynliggjorda och hånade och det tror jag faktiskt inte att Isabella eller Odd egentligen vill.
Etiketter:
Vad är det för skillnad på flickors åtrå till Justin Bieber och pojkars (och vuxna mäns) patologiska fixering vid Zlatan?
Medan jag sitter och väntar på den försenade mäklaren så funderar jag lite på det här med tonårskärlek och idoldyrkan. Oj, så mycket hån och hat och skit alla Beliebers fått de senaste dagarna. Man våpförklarar de små liven och menar att flickors intresse för söta pojkar är ett meningslöst sådant men jag är inte riktigt säker på om jag ser det så.
Visst är det ett problem att flickor generellt drillas i hollywoodromantik redan från barnsben (tack Disney era jävla as!) och att de får lära sig att romantisk heterokärlek är livets mening och det viktigaste att sträva efter. ''Alla flickor drömmer om ett riktigt prinsessbröllop!'' (Tillåt mig att SPY) Men att vara kär? Det blir man väl förr eller senare och jag är inte helt säker på att det är sämre med den oåtkomliga kärleken än den besvarade, i den åldern alltså.
Jag var typ dödsakär i Michael Jackson och Juha Valjakkala som tioåring. Sen blev det Freddie Mercury, Sebastian Bach och nån i East 17 som jag inte minns namnet på nu. Det var starka känslor som rasade i kroppen. Starka, längtande, trånande. Inte så att jag gav upp hela livet för mina idoler. Inte som när jag träffade exet och föll handlöst och idiotiskt och sedan ägnade nästan sju år till att hänge mig åt den passionen. Ska vi snacka om meningslöst och slöseri med tid så kan vi snacka om den, verkliga, relationen. Då var min relation till Michael Jackson bra mycket mer givande. Han sårade mig aldrig. Han fanns alltid där. Han inspirerade mig att börja dansa, prata engelska och läsa böcker.
Idoldyrkan utesluter ingenting. Det utesluter inte andra intressen utan kan snarare stimulera nya, framförallt nya bekantskaper och relationer. Visst kan det verka meningslöst att unga flickor ägnar så mycket av sin tid åt att tråna efter en man de inte kan få (men bra träning inför framtida relationer och kärlek och känslor) men å andra sidan så är det väl ingen större skillnad på flickors åtrå till kända män och pojkars (och vuxna mäns) patologiska fixering vid Zlatan, Bruce Springsteen och andra ''viktiga'' kändismän? Där kan vi snacka idoldyrkan som i många fall tar sig våldsamma uttryck.
Etiketter:
Hur blir man våldsam?
Inatt satt jag uppe alldeles för länge framför livesändningarna från Boston. ''This is the face of evil'' sa man dramatiskt om och om igen och jag fick lika dålig smak i munnen varje gång. När ska folk sluta kategorisera människor i onda och goda? Med det svartvita tänket så bortser man från naturliga förklaringar som kan hjälpa till att förstå ANDRA potentiella brottslingar och förhindrandet av eventuella brott. Förstår man att våldsamhet görs genom trauman, huvud- och hjärnskador eller genom att man drabbas av psykisk sjukdom så kan man förebygga det hos barn som t.ex varit med om våldsamma saker eller barn som på andra sätt är i riskzonen. Att avfärda förövare som onda monster är inte bara verklighetsfrånvänt utan även väldigt kontraproduktivt.
Men det är lätt av avhumanisera brottslingar. Det blir lättare att hantera skiten som händer i världen då. Att inse att Breivik, Dahmer, bostonbombarna eller t.o.m Hitler är precis som du och jag är alldeles för plågsamt. Man vill distansiera sig, skapa en gräns mellan vi och dem. För om de är som oss.. vad betyder det då?
Men om de inte är människor vad är de då? Kaniner? Hästar? Eller är de omänskliga? Att vara människa gör en mänsklig per automatik. Att vara våldsam är mänskligt, att reagera våldsamt är mänskligt, att formas av en våldsam kultur är mänskligt och förståeligt. Det är viktigt att minnas att våldsbrottslingar skapas, de föds inte våldsamma såvida de inte föds med en sjukdom. Så länge man avfärdar människor som gör hemska saker som omänskliga kan man aldrig komma åt kärnan.
Och är det bara jag som tycker så jävla synd om den yngre bombaren? Hur fan hamnade han här liksom? Nitton bast med hela livet framför sig. Hans vänner och familj vittnar om en social, sorglös och glad person som pluggade, sportade och verkade trivas med sin tillvaro. Vad hände?
Det här är så jävla sorgligt på alla sätt och vis.
Etiketter:
Om vi påstår att männen som har höga maktpositioner sitter där de sitter på grund av deras kompetens och inte kön, så innebär det att vi säger att kvinnor är faktiskt mindre kompetenta.
Isabella Löwengrip är emot kvotering av kvinnor på styrelseposter och menar att man väljer efter kompetens och kunskap, inte kön. Men jag håller verkligen inte med för om vi påstår att männen som har höga maktpositioner sitter där de sitter på grund av deras kompetens och inte kön, så innebär det att vi säger att kvinnor är faktiskt mindre kompetenta.
För några år sedan läste jag "stupid white men" av Michael Moore och jag minns särkilt kapitlet om kvotering. "You wont lose your job to a black man" skrev han och fortsatte sen att förklara hur minoriteterna redan vid ansökningarna kvoteras bort just för att de är minoriteter.
Och jag tyckte det lät självklart att om vissa grupper konstant väljs bort, inte pga bristande kompetens, men pga att de tillhör fel grupp så får man helt enkelt se till att bryta det mönstret. Lagstifta. Köra upp en fot i röven på de som sitter på all makt och tvinga till förändring.
Och då kommer vi till kvotering av kvinnlig arbetskraft. Det verkar finnas nån allmän tro att jobben alltid går till bäst lämpad. Eller bästa man (!) skulle man kanske säga. Många sätter sig emot kvotering med just det argumentet att den som är bäst alltid ska få jobbet. Kön ska inte avgöra, utan kompetensen. Säger man det så erkänner man samtidigt att kvinnor är lite sämre för det mesta.
Sanningen är att det redan kvoteras för fullt på arbetsmarknaden. Män kvoteras in av sina manliga chefer och kolleger och kvinnor kvoteras systematiskt bort för att de är just kvinnor. Kvinnor är inte med i bastun och snackar fotboll och kvinnor ses som en risk; vi får barn och vabbar. Är du kvinna och runt trettio så är du fuckad. Vilket är ganska intressant eftersom att de män som tar ut föräldraledighet och vabbar mycket inte alls ses som en risk utan snarare som en ansvarsfull resurs.
Det är alltså inte alltid de som har bäst meriter eller mest att tillföra som sitter på de högre posterna, utan det är de som har bäst och mest lämpat kön helt enkelt. Kvinnor förbises även när de har mer erfarenhet, bättre meriter och större kunskap.
Kvotering innebär inte att gynna en grupp framför en annan, utan att medge att det finns strukturer som gör att män premieras, och kvoteringen avser att minska detta förhållande och ge alla samma chanser.
Läs gärna vad HanaPee skriver. Hon bemöter Isabella med lite tips på vad man borde kräkas över istället. Skitbra inlägg!
''Det gör kräkfärdig över att kvinnorna skuldbeläggs. Det är kvinnorna som inte vågar ta för sig, kvinnor som inte kan löneförhandla, kvinnor som inte har tillräckligt vassa armbågar. Om bara kvinnorna var lite mer som männen. Om bara kvinnor slutade se sig som offer.''
BOKTIPS! Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Köp den!
Etiketter:
Det är väl bara att prioritera?
Jag tänker på det här med att prioritera. Oavsett vad vi talar om så ska det alltid prioriteras åt ena eller andra hållet. Har man inte tid med träning så ska man prioritera den och har man inte tid att plugga så ska man prioritera det också och så ska man såklart prioritera tiden med sina barn och gärna ta sig tid att umgås med sin man på tu man hand och glöm för fasiken inte dina egna behov; egentid är viktigt. Man får inte prioritera bort sina egna intressen eller vänner.
Har man inte råd med bra mat så ska man prioritera bort nåt annat (detsamma om man inte har råd med det där simkortet eller springskorna) för inte vill du väl stödja skitföretag som nestlé eller bidra till dålig djurhållning och bananarbetares förgiftade kroppar? Handlare dyrare och bättre, mat ska kosta för då vet man att det är bra. Eller du, odla helst eget, gör maten från grunden för halvfabrikat är inte bra föräldraskap och du vill väl vara en bra mamma? PRIORITERA DET.
Handla inte på HM eller Lindex, tänk på barnarbetarna. Prioritera lite dyrare kvalitetskläder istället. En tröja från Filippa K kostar kanske 600 men den håller längre och köp för bövelen inte billiga skitskor de håller bara en säsong, det handlar ju om PRIORITERINGAR. Alla har råd att anlita en målare, flytthjälp, köpa städhjälp, köpa sig fria från alla måsten och bekymmer.
Bara man prioriterar.
Men jag undrar lite vad jag ska prioritera bort? Och vad jag ska prioritera mest. Är kläder från etiska företag viktigare än träningen eller är det kosten som ska sättas först på listan? Och vad ska jag prioritera bort från den knappt drägliga vardagen? Om jag inte ens har råd med HM's kläder då? Hur ska jag kunna prioritera bättre? Och om de få nöjen jag faktiskt kan unna mig är just en öl på fredagen eller ett tredjedels paket cigg om dagen, ska vardagen gå åt till att prioritera bort allt som inte bara handlar om överlevnad? Är det vad livet går ut på; att överleva?
Äh jag vet inte. Jag blir bara så frustrerad. Inte å mina egna vägnar för jag har det bra, men för att jag minns hur det är att inte ha det.
Hur prioriterar ni?
Etiketter:
Att skriva en bok om sparande när man aldrig haft annat än typ SKITMYCKET pengar är verklighetsfrånvänt
Blondinbella har skrivit en bok där hon lär unga tjejer att spara pengar och bli mer ekonomiska och så långt så bra tänker jag för det där med ekonomi och sparande är något jag hade haft nytta av att lära mig tidigt. Men sen läser jag beskrivningen av bokens innehåll: ''Boken ger dig enkla och konkreta verktyg för att finansiera dina studier, göra bostadskarriär, välja rätt chef, maximera dina inkomster, investera och shoppa långsiktigt.'' Och minns vem det är som är författare och här blir jag en aningens skeptisk. Inget illa mot Isabella, hon är ambitiös, hon jobbar hårt och är verkligen sin egen lyckas smed. Om hennes självförtroende smittade av sig på fler kvinnor så skulle jag bli överlycklig.
Men att ''göra bostadskarriär, investera och shoppa'' känns inte realistiskt i min värld. Om vi bortser från att hela hennes koncept egentligen bara hetsar unga tjejer utan pengar att konsumera mera så känner jag få personer som ens skulle få ett lån till en bostad i dagsläget. Att investera och shoppa handväskor, kläder osv är en lyx som är få förunnat.
Isabella berättar att hon redan som sjuttonnåring sparade 5000 spänn varje månad. Hon flyttade hemifrån i samma veva och jobbade hos sin pappa samtidigt som hon skolkade sig igenom gymnasiet. När jag var sjutton så hade jag ett studiebidrag på 1900 spänn. Jag betalade ungefär 1000 av dem till morsan och resterande gick åt ganska snabbt. Spara pengar var en lyx varken jag eller morsan kunde unna oss. Shit, min mamma är över sextio nu och inte ens hon har femtusenöver i månaden att lägga undan när räkningarna är betalda.
Vem är målgruppen för boken undrar jag?
Etiketter:
Social klass är länkad till livsstilen
''Alla friska kan ge sig ut och springa. Eller powerwalka. Ett kort på simhallen har i stort sett alla råd med om man drar ner på några öl/cigg/plagg på H&M varje månad'' skrev Cissi Wallin på sin twitter häromdagen i samband med den dagens radio1-sändning. Hon ville bena ut lite varför kostråden ser ut som de gör, varför människor är så förbannat lata och varför inte fler tränar eller äter sunt men jag känner att ofta när man diskuterar detta så tar man inte hänsyn till människors olika förutsättningar. Det liksom glöms bort.
Är man utarbetad, trött, stressad så kommer man hantera vardagen efter det. Lägg på ekonomiska förutsättningar, ansvarsområden, utbildning, värderingar, det berömda ''livspusslet'' och flera andra socioekonomiska och sociala faktorer så har du en cocktail som inte precis ökar chanserna för att man ska hitta lust och motivation. Är man slut efter en lång arbetsdag, hämtning av barnen på förskola, middagslagning och allt annat som krävs så ser kanske prioriteringslistan lite annorlunda ut.
Det är lätt för medelklassen att avfärda folk som lata och bekväma eller skuldbelägga de som lägger pengar på ciggaretter och öl istället för annat ''viktigare'' utan någon vidare analys kring varför det ser ut så. (Och att vara ''lat'' är väl en bra förklaring? Alla orkar ju inte träna. Alla vill inte det och då uteblir den där motivationen som det talas så varmt om.) Ja, alla KAN ge sig ut och springa och alla kan sluta röka osv. Men varför gör inte alla det då? Teori och praktik är nämligen inte samma sak för människor påverkar av så många olika faktorer.
Och ofta handlar det ju om brist på insikt och kunskap men det är lättare att få just insikt, kunskap och FRAMFÖRALLT motivation om man har bättre ställt eller bättre förutsättningar. Det är inte en slump att övervikt och dålig hälsa är vanligare i arbetarklassen. Det är inte en slump att barn i lägre klasser rör på sig mindre och äter sämre.
Etiketter:
Tänk att vara förälder och så står du utan bostad och skydd helt plötsligt en dag
En bekant berättade att hon sett en familj som packade ihop sina grejer en tidig tidig morgon i höstas utanför Älvsjös bibliotek. En familj. Som sovit där. Sen snackar en del om organiserat tiggeri, om att man ska gå vidare och strunta i människor i nöd.
En familj alltså. Med barn. De har tydligen förlorat sitt hem (packningen ser ni på bilden) och i Sverige så är det ju meningen att man alltid ska ha tak över huvudet men vi gör ju vårt bästa för att sälja ut välfärden och riva folkhemmet ner till grunden så därför finns det människor som inte har nånstans att ta vägen.
Jag kan inte ens föreställa mig ångesten man som förälder skulle känna i samma situation. (Kort taget av My Dearest second hand som aktivt jobbar för att hemlösa ska få det drägligt och som erbjöd att hjälpa den här familjen.)
Etiketter:
Finns det ett värde i att vara vårdad?
Underbara Clara berättar att hon gärna svär för att det rullar så härligt i munnen. Några av hennes läsare menar att det låter ovårdat att svära och här blir jag lite fundersam. För vad betyder ”ovårdat” egentligen? Är det människor som jag? Som är lite oborstade, ofina? (jag gissar på ja)
Jag förstår ju hur hen menar, men kan ändå inte undra vilka slags värderingar vi lägger i uttrycket och vad det egenligen innebär för en viss grupp av människor. (generellt arbetarklass).
Och varför ska man vara ”vårdad”? Och vad händer om man inte är det?
Jag räknas nog in i den kategorin: White trash. (?) Obildad. Underklass. (arbetarklass). Och tatuerad. Så är det ju. Vissa av oss kommer från lite ”sämre” förhållanden men är det något vi ska skämmas för? Är det dåligt att vara s.k WT?
Etiketter:
Varför är det så många kvinnor som inte tycker att de duger?
Anna // Apan Satt i Granen vill gå ner i vikt efter en lång graviditet och jag stöttar såklart henne i detta, dels för att hennes kropp är hennes att råda över, dels för att jag förstår varför man vill gå ner i vikt när man väger så pass mycket och dels för att något annat vore otänkbart eftersom att jag inte dikterar mina vänskapsrelationer med pekpinnar.
Jag avrådde henne från att snacka vikt och form i bloggen eftersom att hennes styrka har varit just att hennes person och blogg utstrålar en god självbild och självkänsla och kärlek till sig själv. Den är så underbart befriad från den vanliga hetsen kring vikt och kropp, och jag gissar att hon höll med för hon startade en facebookpage ''Apan trimmar och slimmar'' istället där hennes läsare kan delta i hennes resa. Tillsammans ska de peppa och ge tips. Och det har jag ju inga invändningar mot. Rätt plats, rätt tid, rätt forum liksom.
Men jag kan inte hjälpa ändå att jag tycker det är lite sorgligt att hittills 575 personer har like'at. Är det 575 kvinnor som inte trivs i sina kroppar? 575 kvinnor som kanske också tycker att de behöver banta, bli smalare, förändras? 575 kvinnor som peppas? Jag säger inte att det nödvändigtvis är så med just Annas sida men jag har lagt märke till att den typen av forum ofta drar till sig en stor publik. (av kvinnor generellt)
Jag undrar hur det skulle se ut om jag startade en grupp? Hur många av mina läsare tycker att de inte duger som de är egentligen? Och varför är det så?
Jag blir ju själv peppad av det så jag fattar grejen. Peppad av LCHF-forum och träningsbloggar och modetidningar och alla käcka tjockisar som ska bli starka och friska. Peppad att förändras, ''ta tag i mig själv'' samt förbättras. För det handlar ju oftast om det; förbättring. Äta bättre, må bättre, träna mer, bli en bättre människa. Men i den där peppen, den där nytändningen som jag oftast känner och inbillar mig att jag mår bra av, så finns ett underliggande missnöje. För ju mer jag peppas desto mer medveten blir jag om mina egna brister. Desto mer besviken blir jag när vågen inte visar den siffra jag inbillat mig ska få mig att bli lyckligare.
Äh jag vet inte. Hur tänker ni kring det här? Hur många av er kommer like'a Annas sida idag?
Etiketter:
Vad är skillnaden på Gud och jultomten?
Nu är det påsk och allt och religion känns ju lite extra aktuellt då, speciellt i kölvattnet av antroposofdiskussionen vi hade häromdagen.
Katta Kvack skriver om personlig (religiös) tro och oroar sig för att trampa troende på tårna när hon uttrycker sig om tro på ett sätt som kan, kanske, verka negativt. Jag känner igen hennes tankar för jag är ofta väldigt försiktig med att, i det offentliga, diskutera religion av samma anledning. (Jag värnar dock om människors rätt att tro på det de vill. Dock ej att utöva den som de vill men det är ett annat ämne.) Men samtidigt så undrar jag varför det ska behöva vara så man känner? Varför ska vissa ämnen gå fria från kritik? Varför tassa på tå här men inte annars?
Men jag håller för det mesta inne om mina känslor kring ämnet eftersom att jag inte vill att någon ska tolka det som att jag ser ner på eller tycker att troende är dumma. För det gör jag verkligen inte. Däremot så ser jag inte på religion som nåt fint som Katta gör. (Även om vissa aspekter faktiskt är fina och positiva, jag älskar t.ex våra kristna traditioner som just påsk och jul och jesusevangeliet bär ju med sig ett fint budskap även om andra stycken är mindre fina)
Jag tycker nämligen inte om religion alls. Jag kan erkänna att jag lider av religionsförakt. Jag tycker det är vansinnigt och många gånger farligt och ja, emellanåt tänker jag kanske att man måste vara lite mindre intelligent eller okejrå, jävligt dumihuvudet, om man tror på samt förlitar sig på nåt som ett gäng gamla gubbar tolkade och skrev ner på bronsåldern men det fattar jag att man SÅKLART INTE ÄR. (Jag har t.ex fina kloka vänner som tror på gud).
Men vad är skillnaden på att tro på Gud och att tro på jultomten eller tandfén liksom? Skillnaden är väl kanske att det är fler som tror på Gud än på tomten, men vad är skillnaden på det och vilken annan masspsykos egentligen? Och varför har religion blivit ett heligt ämne som man knappt får snudda vid än mindre kritisera utan att människor ska åberopa intolerans och hets? Vad man än kritiserar så kommer människor känna sig träffade, om det så är islam eller feminism.
Nu är vi i Sverige tämligen förskonade från tramset, men i många andra utvecklade länder så kryper religionen in i den politiska sfären och påverkar lagar och beslut och då måste man börja fråga sig hur pass mycket plats man ska tillåta den personliga tron att ta.
Har ni sett ''religulous''? Om inte, GÖR DET. Finns på netflix.
Religion återföljs dessutom oftast av vidriga patriarkala heteronormativa traditioner, fientlig människosyn och unkna sedvänjor som jag aktivt, vrålandes på en eventuell barrikad, motarbetar. Jag går inte med på att man t.ex tillåter, i sverige, föräldrar att könsstympa sina små pojkar och jag går inte med på att jag ska behöva vara tolerant mot intolerans.
Elaine Eksvärd är troende och svarar på den här diskussionen här, ta gärna del av hennes perspektiv!
Etiketter:
När vänner pratar om varandra
Rose-Marie // Shop-a-holic Mom skriver om vänner som snackar skit om gemensamma vänner och det där är jag så himla kluven till. Givetvis är det inte ok att snacka ner någon på det där fula sättet som en del gör, men jag tänker att ibland kanske man behöver prata av sig och då till någon som känner alla inblandade och förstår hur man menar? Relationer är komplexa och ibland är det sårade känslor, ilska, sorg och miljoner andra tankar inblandande och jag tycker inte att man ska behöva känna sig som en dålig människa för att man vill prata om det.
Förstår ni hur jag tänker?
Jag är ofta själv det där lyssnande örat. Och jag har inget emot det men jag är också tydlig med mina gränser. Jag tar sällan ställning och försöker ofta ge en annan vinkel och förklaring men tvekar inte att ge mitt perspektiv samt råd även om det kanske inte alltid är det vännen vill höra just då. så behöver det inte bli nedbrytande men jag förstår hur Rose-Marie menar. Ibland blir det bara destruktivt och energislukande och då måste man sätta stopp. Antingen säger man ifrån eller så får man bryta relationen.
Äh jag vet inte. Som sagt, så himla kluven. Nån annan kanske har fler tankar?
Jag är ofta själv det där lyssnande örat. Och jag har inget emot det men jag är också tydlig med mina gränser. Jag tar sällan ställning och försöker ofta ge en annan vinkel och förklaring men tvekar inte att ge mitt perspektiv samt råd även om det kanske inte alltid är det vännen vill höra just då. så behöver det inte bli nedbrytande men jag förstår hur Rose-Marie menar. Ibland blir det bara destruktivt och energislukande och då måste man sätta stopp. Antingen säger man ifrån eller så får man bryta relationen.
Äh jag vet inte. Som sagt, så himla kluven. Nån annan kanske har fler tankar?
Etiketter:
Best in show från facebookdiskussionen
I genusdiskussioner så kryper alltid sveriges idiotreserv fram och skriver så makalösa saker att man nästan baxnar. Tråden är full med den traditionella okunskapen men några inlägg vinner i sin kategori.
1.
Jag gissar att du inte saknar tiden då kvinnor varken fick rösta, arbeta, göra abort eller slippa bli våldtagna av sina makar? Jag gissar att du egentligen tycker att det ÄR ganska gött att vara jämställd(are) så vad är det du egentligen saknar?
2.
Josef, varför skulle vi klaga om våra barn blir homosexuella eller trans? Är det nåt negativt eller ett problem tycker du? Det tycker inte jag. Och antagligen inga andra genusmedvetna morsor heller. Sen kan jag även upplysa dig om att man varken blir homo eller trans av att ha hello kitty på sig. Och att man kan gilla dildos upp i röven fast man är hetero. Prova vettja!
3.
Jag har förstått att du är en fascist men lyckligtvis så är sverige ett demokratiskt land.
4.
Rimlig reaktion. Farligt det där med hello kitty till pojkar.
Bristen på analys i den här debatten är chockerande. Att man inte ser ett samband mellan särbehandling av barn och särbehandlingen av vuxna. Om vi envisas med att behandla, bemöta samt se på flickor och pojkar olika så kommer det att följa med upp i vuxenlivet där vi fortsätter att behandla, bemöta och se på män och kvinnor olika.
Vi kan aldrig uppnå lika löner, jämställdhet eller frihet om vi envisas med att upprätthålla dessa strukturer.
Etiketter:
Mät inte andra efter din egen måttstock
Om jag är övertygad om att det är fel att äta djur och utgår från att alla andra delar denna uppfattning så kommer jag såklart tro och tycka att de som äter djur är elaka eller onda eller oempatiska. Vad jag måste förstå är dock att andras verklighetsuppfattning inte nödvändigtvis speglar min och att folk automatiskt inte väljer oempatiskt när de väljer annorlunda.
Om jag är övertygad om att förskolan är dålig för små barn och utgår från att alla andra tycker lika så kommer jag tycka att föräldrar som lämnar sina ettåringar på förskolan inte bryr sig om sina barns behov. Vad jag behöver inse är att alla inte handlar efter samma övertygelse.
Om jag är övertygad om att förskolan är skitbra för alla barn och utgår från att alla andra tycker detsamma så kommer jag provoceras av de som ändå håller sina barn hemma. Speciellt på bekostnad av FP'n eller karriären.
Om jag är övertygad om att alla fattar att genus är bra och viktigt så kommer jag tycka att föräldrar som könar sina barn är dumma i huvudet. Inget konstigt alls. Men grejen är att för dessa så kanske det inte är så enkelt eller viktigt eller ens något de tror på.
Osv.
Vi kan inte utgå från att det vi tror på är en absolut sanning, inte ens när vi är övertygade om at vi har rätt, för olika människor har olika perspektiv och handlar utifrån dessa.
Etiketter:
Hur kan man få det att låta som att ett litet gäng ute i Järna skulle vara ett av våra största samhällsproblem?
När jag var gravid med Tamlin så valde jag den antroposofiska vidarkliniken som MVC. Jag ville ha nåt mer än den vanliga lite mer opersonliga vården som jag fått under graviditeten med Ninja. Och det fick jag. Där hade man ett bredare perspektiv och den traditionella sjukvården var en del och den alternativa en annan. Jag fick all information jag behövde (de erbjöd t.o.m svinvaccinet men jag tackade såklart nej) men jag fick framförallt möjligheten att göra mina egna val, utan skuldbeläggande. För det fanns inga pekpinnar där. Inget ''lyssna på oss vi har rätt'' utan bara vänligt bemötande och förståelse för att jag utöver ett intresse för alternativvård också gillar den traditionella. Jag kan bara jämföra med de reaktioner jag fått i den tradionella vården och där får man inte avvika överhuvudtaget från det som är ''vetenskapligt'' även när det haft effekt. (Ta akupunktur t.ex. Detta var strängt förbjudet pga ''flumlära'' tidigare)
Jag undrar hur det kommer sig att antroposofer fått ett rykte om sig att vara typ ondskans hantlangare? Hur kommer det sig att människor reagerar så jävla hårt på ett gäng ''tokstollar'' som hellre odlar sina grödor med kompost och kohorn än konstgödsel, kemikalier och besprutningsmedel (HERREGUD VILKA GALNINGAR) medan man gärna köper hem både bananer, importerad ris och coca-cola. Saltå Kvarn är inte bovarna här. Debatten är så himla skev och onyanserad.
Hur kan man få det att låta som att ett litet gäng ute i Järna skulle vara ett av våra största samhällsproblem?
Eller att alternativmedicin skulle vara farligt eller skadligt och ja, jag fattar att om en cancersjuk person hellre väljer att dricka välsignat vatten än ta cellgift så kan resultatet vara döden men detta är heller inte speciellt vanligt förekommande. Och 50 personer med Röda Hund i en isolerad kommun är inte en fara för våra liv.
Vad som däremot sker varje dag är att folk blir sjuka av vår ''tillförlitliga'' sjukvård. Missförstå mig inte, jag är ett stort fan av vetenskapen och litar på den sjukvård vi har idag. Men tilliten får inte vara blind och förståelse för att vi faktiskt har RÄTT att välja bort den måste finnas. (min kropp, mitt val) Vården och läkemedelsindustrin har blivit en industri där målet är att tjäna så mycket pengar som möjligt. DET tycker jag borde vara kärnan i den här diskussionen istället för att ondgöra sig över människor som ser detta och blir rädda.
Personligen är jag ok med antroposofin. Jag har bara bra erfarenheter av antroposofer och deras 'instutitioner'': Maken gick i waldorfskola och jag skulle inte tveka om den möjligheten fanns för mina barn. Själv är jag ateist men det hindrar inte mig från att ha förståelse för att andra upplever verkligheten på ett annat sätt.
Etiketter:
Att dra fram patten i direktsänd TV
Igår drog Anna // Apan Satt i Granen fram patten i direktsänd TV och ammade oblygt och skamlöst sin lilla Freddie. Efteråt fick Anna mest rosor men även lite ris i sociala medier. Nån menade att det var ett PR-trick, nån annan att hon ammade för att ta ställning och jag tänker att vad ovanligt med en sådan politisk aktivitet hos en liten bebis. Men kul att Freddan är pro-amning iallafall!
Jag och Anna snackade lite efteråt om de här aversionerna många har gentemot offentlig och kanske framförallt odiskret amning och kom fram till att det handlar om pattarna helt klart. Hade mjölken kommit från kvinnans tumme så hade inte en käft brytt sig. Det kan jag slå vad om.
Men så fort kvinnors bröst visas upp i andra sammanhang än de sexuella så blir det obekvämt och konstigt. Anna visade t.ex inte mer än random tjej på stureplan en het sommar. För att inte tala om all sexualiserd reklam vi har runt oss och få reagerar på. Men nåde dig om du matar en bebis! VULGÄRT!
Malous min var helt oslagbar, hon stakade sig och kom av sig. Det som var så himla fantastiskt bra var att Anna inte bad om ursäkt, inte förvarnade och inte sa nånting alls utan bara körde på och langade fram bröstet som om det var det mest naturliga i världen.... precis som det faktiskt är!
Etiketter:
Är allt liv värdefullt?
Nej, jag förlöjligar absolut inte djurrätt, då var jag otydlig. Djurrätt ligger mig varmt om hjärtat, det vet ni som har hängd med ett tag. Mitt inlägg handlade om min syn på djur. Oavsett hur värdefulla de är så ser jag fortfarande människan som mer. Jag. Jag talar bara för mig själv vettni.
Om jag förlöjligade någon, (och jag kan ha en raljant ton här i bloggen, det brukar uppskattas och lättar upp stämningen) så är det de få som ofta och gärna slänger ur sig ogenomtänkta påståenden att djur ska ha samma rätt till samma platser och ting som människor. De där som behandlar sina djur som små människobarn. Inte människor som intresserar sig för djurrätt. Det är nämligen inte synonymt alls. Djurrättsmänniskor brukar tvärtom ofta tala sig varma om djurens rätt att vara DJUR. Leva på det sätt som är naturligt för dem osv.
Ja jag drog en del löjliga exempel, men avslutade med poängen: FRIHET. Rätten till sina kroppar, rätt till liv och till frihet. För jag tror alla kan komma överrens om att djur inte ska ha rösträtt, (Det tror jag inte att nån tycker) men hur mycket rättigheter tycker vi egentligen att de ska ha? Det är faktiskt en legitim fråga. Vi kastrerar, avlivar, utnyttjar, avlar på, äger. Om vi ska se dem som likvärdiga oss, varför behandlar vi dem som lägre stående? Hade det varit ok med mänskliga slavar så länge de hade det bra?
Djur hör inte hemma i vårt samhälle men vi envisas med att förslava dem. Det kan vi prata om. För vissa av oss är detta ok. (Vi som har husdjur, gärna rider eller äter animaliska produkter exempelvis) Men det betyder såklart inte att vi tycker det är ok att tortera eller missköta dem. Att dra sådana paralleller är orättvist och ett oärligt sätt att debattera på. För andra är denna förslavning vansinne och den uppfattningen både förstår och respekterar jag.
Så hur värderar ni djur då? Gör ni ens det? Dödar ni mygg? Eller är allt liv värdefullt?
Jag fattar att det finns en etisk högre värdering som säger att alla är lika mycket värda, alla människor, alla djur, människor och djur osv. Men jag kan ärligt säga att jag gör skillnad, inte bara på djur och människor utan på människor och människor och djur och djur. Jag värderar t.ex produktiva snälla människor högre än människor som knullar barn t.ex och jag värderar hästar och hundar högre än fiskar och kryp och jag har inga problem att göra flera aborter trots att jag i ofta värderar ofödda barn högre än vissa individer.
Jag säger inte att det är en absolut sanning. Jag säger bara att det är så jag tänker.
Hur tänker ni?
slavarna
Etiketter:
