Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Tänk så provocerande det kan vara när en kvinna är medveten om sina yttre fördelar. När vi inte gnäller om hur fula och feta vi är utan kort kan konstatera att ja, jag har kanske bättre förutsättningar än många andra. För det har jag. Jag vet det. Jag vet att jag trots negativa känslor kring mitt utseende egentligen inte har så mycket att klaga på och att klagomålen i sig kan verka löjliga för de som har belägg för sina komplex. Jag är medveten om det.

Visst jag har kanske lite bättre förutsättningar än många - men vi behöver inte smink [...] Jag lovar! - Jag är kontroversiell på FL.

Och så säger jag det högt. Och det provocerar. Det upprör. Hur vågar hon? Vem tror hon att hon är? SÅ JÄVLA SNYGG ÄR DU FAKTISKT INTE FÖR JAG TYCKER ATT DU ÄR FUL SÅ DET SÅ!

Och så är vi tillbaka i högstadiet där vi lärt oss att hacka på varandra och trycka ner de som inte hatar sig själv.

Vi diskuterar ju könsroller och ideal och hur flickor ofta reduceras till sitt utseende genom komplimanger och vackra kläder och jag har ju varit en av de där flickorna. Jag delar med mig av mina erfarenheter och problem. Jag har ju varit där själv, det är ju därför jag insett hur jävla elakt det är att uppmuntra den här hetsen.

Jag vet också hur det är att aldrig känna sig nöjd, att undra om jag är tjock, ful, fel, konstig och de tankarna hade jag antagligen inte haft om samhället inte varit så jävla fokuserad på utseende och ideal. Man KAN vara emot utseendefixering och förespråka att man uppmärksammar andra kvaliteer och man kan vara helt ointresserade av hur andra ser ut FAST man erkänner att vackra och fula människor existerar.

Jag är också medveten om ideal. Om att det faktiskt finns människor som är vackra. Och de som är lite mittemellan. Och de som är fula. Jo faktiskt. Det handlar helt enkelt om matematik och symmetri.

Jag noterar att människor är fula eller vackra eller mittemellan. Inget mer än så. Det ligger ingen värdering i det för jag värderar inte människor utifrån deras yttre.  Det är inget som jag fortsätter fundera på eller lägger nån vikt vid. Jag önskar att jag inte registrerade det alls för jag hatar den egenskapen.

Jag hatar den verkligen, men jag är en produkt av min fostran och och har lärt mig efter år av intensivträning att tycka och tänka och tala om andras utseenden. "usch vilken ful..." "men kolla så tjock..." "Oj vad vacker du..."

Men jag har en också en blyg önskan om att mina barn ska bli lite lite vettigare och lite mindre ytliga än mig när de växer upp. Och jag har även en förhoppning om att jag under resans gång ska bli en bättre människa.

Sitter i en skryttråd på FL. En tjej är skitstolt över sitt hem och vill showa off lite. Och jag ba undrar hur ohyfsade är folk egentligen? De som absolut måste påpeka hur fult eller fel eller "inte min stil" hennes hem är? Ba sådär i förbifarten liksom. Selektiv tourettes kanske? "Vi har faktiskt yttrandefrihet!"

Hur svårt är det att antingen säga nåt snällt eller bara hålla tyst liksom? Kan inte hon få vara stolt bara? Kan man inte uppmuntra det lite? Stärka och lyfta upp? Varför detta behov av att liksom trycka till lite? Kan vi svenskar aldrig ge komplimanger utan att samtidigt säga nåt negativt? Är det jante som spökar? Man får inte tro att man är nåt liksom? Och gör man det så måste man tas ned på jorden?

/BLÄ!

Jag har tänkt på det här med familjeliv.se. Så många av er läsare som avskyr stället och det är ofta kommentarer om hur dumma i huvudet FL'arna är. (I sann FL-anda så borde jag bli helt rabiat nu och ba; "Asså, så ni tycker att jag är dum i huvudet?!")

Men fan.... är det bara jag som älskar FL? Jag tycker att FL är ett fantastiskt ställe! Visst, det finns en del stolpskott där men i det stora hela så tycker jag att det finns ett behov av stället. Iallafall för mig!

FL erbjuder stimulerande och utmanande diskussioner. (Att diskutera med ignoranta idioter ÄR utmananade. Man håller tankarna igång. Man stärks i det man tror på, och ibland så får man nya sätt att se saker på och utvecklas framåt. Men det finns även väldigt intelligenta och bildade "stolpskott" som man kan lära sig av även om man initiellt blir skit-pissed-off)

Men mest av allt så är FL full av intelligenta, kloka, fina, fantastiska, inspirerande mammor och pappor som är villiga att dela med sig av sina erfarenheter och sin kunskap och jag är så innerligt glad att jag kan vända mig dit för råd när jag själv står handfallen.

Jag har lärt mig sjukt mycket bara genom att delta i debatter och mitt eget föräldraskap har inpirerats något enormt av de föräldrar som finns där.

Jag får psykbryt. Kan de av er som är intresserade av diskussion (eller av att banka huvudet i väggen) gå in i den här amningstråden på FL och förklara att:

1. man kan inte ha för bra anknytning
2. näringen i bröstmjölken tar INTE slut.
3. Det finns ingen forskning som pekar på att långtidsamning skulle vara negativt för utvecklingen

Det är lustigt det där. Jag blir ofta kallad fanatiker i olika debatter på FL trots att jag ofta har ordentliga belägg för mina påståenden Oftast är det människor som baserar sina "sanningar" på "jag har hört..." som kommer med anklagelserna.

/facepalm

Nu sitter det nåt jävla våp på FL och gnäller över den orättvisa arbetsbördan i hemmet. Hon har valt att passa upp på sin man; tvätta, laga mat, städa, fixa osv. Och tycker sen synd om sig själv när han inte tar egna intiativ eller lyssnar på henne när hon ber om en förändring. 

Ska jag berätta hur man får en förändring?  SLUTA PASSA UPP FÖR FAN!

Hur jävla svårt är det egentligen? Sluta serva karln. Sluta tvätta hans skit, sluta plocka efter honom, fyll frysen med billys pizza och hänvisa dit när han blir hungrig. Sluta vara en sån jävla martyr och sluta curla.

/blirgalensnart

Jo, det är ju det som är grejen! Vad vore det för poäng att rikta sig till genusvetare och akademiker? They know their shit redan. Nej fan. Fuck snobberier och fancy words! Jag skriver för vanligt fölk. Vanliga hederliga jävla svenssons liksom. Såna som du och jag.

/obildad

till inlägget

Läste en tråd på FL. Trådstartaren hade gjort en redig vurpa mitt på dagen, mitt bland folk. Inte en käft frågade om det gick bra. Inte en käft hjälpte henne upp. Inte en käft försäkrade sig om att hon inte var i behov av hjälp. Ok. Det är illa. Riktigt jävla illa.

Men det tog inte riktigt slut där. Nej. Tydligen hade folk skrattat. Det hade alltså varit så kul att se en annan människa göra illa sig att uppfostran for raka vägen ut genom fönstret. (eller så saknade de fostran överhuvudtaget) Förödmjukelse är underhållning. Skam är kul.

Nog för att jag kan garva rått när maken slår i tån och ser så där väldans rolig ut... men va fan liksom. Vad har hänt med folk?

Jag har märkt en förändring i attityd hos svenskarna på senaste år. Vi har gått från vår sedvanliga sköt-oss-själva-attityd, men näsan ner i backen, noll ögonkontakt och rädsla för våra medmänniskor, (som är illa nog)  till en rå hjärtlös jag-jag-jag mentalitet där vi vägrar lägga två fingrar i kors om det skulle gagna någon annan än oss själva.

Herregud, inte ska väl JAG...?

Man reser sig inte upp för folk på tunnelbanorna längre ("de kan väl fråga om de vill ha sätet ju, inte ska väl jag...."), man håller inte upp dörrarna för nästa person, man hjälper inte gamla tanter med kassarna; Fuck hänsyn. Fuck försöka underlätta för sina medmänniskor.

Så vart gick jag på superhemlig träff?

Svaret får ni om ni tittar på videon.  Jo nu tittar ni. Jag har ansträngt mig himla mycket. För er skull givetvis.  



Nu vill jag att ni tänker på att kameran lägger på fem kilo. I mitt fall under hakan. Jodetärsant. Jag övervägde nämligen att inte ladda upp det när jag förskräckt insåg att jag filmat lite underifrån och avslöjat en dubbelhaka som heter duga.

Jag innan träffen. Med dubbelhakan smakfullt bortklippt.

Träffen var alltså på familjeliv.se's kontor inne i stan. VD'n och Chefsredaktören hade bjudit in några mammor till diskussion kring en undersökning som gjorts. Rapport på resultatet samt fotografier på oss kommer skickas runt till media samt olika bvc'er i landet. Vi ska representera undersökningen. Jojomensan. 

Jag representerar nog lite allt möjligt; amma-odiskret-överallt-med-patten-utfläkt-mamman (jo, korvas hade patten i munnen under HELA mötet), sunkmorsan, skogsmullen, alternativa morsan (piercingar), orakad-feminist-o-genus-fanatikern (med prutt i rosa och regnbågsfärgat "är det en flicka?" x 10) ...

Korvas med patten. Patte också smakfullt bortklippt. Korv smakfullt utslagen.

Sen höll jag låda. Jag förstår inte. Har inte jag social fobi? Är jag inte blyg? Faran med att sätta etiketter på sig själv är att det blir en sanning till slut, även när det slutar stämma; för det roliga är ju att jag det senaste året hanterat möten med människor galant. Utan ångest. Utan stress.

(ja förutom den sedvanliga "åherregujagärjutjockvadskafolktycka" som ändå oftast går över efter de fem första initiala minutrarna)

Det var trevligt. Skönt med lite Ninjafri tid. (fy mig skämmas som vill ha en paus från mitt älskade barn, men faaan va skönt det var så fuck alla jävla "men varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem"-fanatiker. Ibland vill man helt enkelt inte. Sådetså) Skönt med lite LCHF-fri tid. (ohyeah) och kul att få träffa vuxna människor.

Jag efter träffen.

Väntar på en trevlig mamma som fotograferas. Vi slår följe hem. Hon är också från Älvsjö.

Och så fick vi givetvis en goodie-bag full av trevligt för mammor och lite trevligt för ungarna. Värde 1700 spänn tydigen och jag känner mig lite som en bortskämd superkändis. (asså jag är från Hudik, gimme a break. Det här är mammalyx för en bonnläpp.)

Blygsam Goodie-bag.

Roligast på FL:

Jag; Jag vill att min unge ska ha syskon så därför tänker vi skaffa fler barn
FL'are; Skaffa en hund istället! Barn ska man bara skaffa för att man vill ha barn



(Och bara för att man vill ha syskon innebär ju inte att barnet är oönskat, om jag nu behöver påpeka det)

Roligaste tråden på FL just nu. En man (åffkårs) undrar lite försynt om vi kvinnor skulle tänka oss att visa fittan för en nyfiken kille. Han har funderat lite på två av sina kolleger på jobbet som han tycker om.

Fan vad jag skulle vilja vara en fluga på väggen när (om) han faktiskt frågar dem. Ord som pungspark, sexuella trakasserier och avskedan comes to mind.

En mamma på FL är upprörd för att ett barn sabbat födelsedagskalaset hon höll för sin dotter. Dottern är ledsen och barnet ifråga kommer inte att bli inbjuden något mer och det är tydligen upprörande.

Det ropas mobbing från alla håll och ingen tar hänsyn till det drabbade födelsedagsbarnet. För barn ska tydligen acceptera att bli slagna och utsatta. Och förövarna ska aldrig ställas till svars för det är ju SYND om dem de små liven.

Vilken tramsig jävla diskussion! Att en förälder ska behöva be om ursäkt för att hon sätter sitt eget barns välmående först är ju helt vansinnigt.  

Hade det gällt min unge så hade jag sagt; fuck den andra skitungen! För jo, det finns skitungar. Riktiga jävla sådana, som slåss och bråkar och förstör för andra. Visst, det är inte deras fel och oj de kanske har en diagnos eller slapp morsa  - men det skiter jag blanka fan i när det drabbar mitt barn.

Jag idkar inte välgörenhet och tänker verkligen inte tvinga min unge att göra det heller. Det är inte min uppgift att välkomna alla trasiga barn till mitt hem eller ta tag i den fostran som uteblivit. Speciellt inte på bekostnad av mitt barn.  

Blir Ninja slagen, retad, utsatt på annat vis av inbjudna barn så blir de specifika barnen inte inbjudna igen. Punkt. Sen kan man dividera i all oändlighet huruvida barnets beteende beror på en diagnos, slappa föräldrar, skolan osv, men ett barn som tillåts härja fritt är inte välkommet hemma hos mig.

Jag skulle inte bjuda hem folk som trakasserade eller misshandlade mig. Varför ska mitt barn tolerera det?

Jag fattar inte varför NÅT barn ska behöva tolerera att bli kränkta och misshandlade av sina jämnåriga? Och vad sänder vi vuxna för budskap när vi accepterar och låter det hända utan konsekvens för förövaren? Och vad har det för effekter på det utsatta barnets självkänsla? 

Ännu en vansinnestråd på FL. Den unga trådstartaren är upprörd över alla gamla sunkmorsor och humorn flödar. De flesta av oss har glimten i ögat (visa gamla rävar som vi är) men en och annan anser att det är vår plikt som fruar, sambos och flickvänner att piffa till oss för våra karlar.

Och jag ba; Fuck that! Den enda "plikten" jag har är gentemot mig själv och mitt välbefinnande. Den karl som inte klarar att få kuken att stå utan en massa tjaffs och krav är ingen karl för mig.

Får jag ett halleluja på det?

Jag får fan hjärnblödning av den här tråden.

Och är det ok att - oavsett ålder - straffa barnet med över en timmes time-out när denne inte säger tack?

Hon var ju för det först inte 1 1/2 år utan 2 1/2, kolla upp fakta innan du skriver ut en massa skit i din blogg som inte stämmer!!!!!! Du hadde all fakta framför dig.

Den anonyma FL-mamman jag skrev om häromveckan blev lite ledsen på ögat. Jag hade tydligen inte hållt mig till fakta. Jag ber givetvis om ursäkt och postar ett förtydligande;

Det var alltså hennes två och ett halvtåring som fick en och en halvtimmes time-out-tortyr vid matbordet i syfte att lära sig säga tack. Jag skrev alltså fel, det var INTE en ett och etthalvtåring det handlade om utan en TVÅ och ett halvtåring.

Ba så ni vet. Nu är det uppklarat.

(Och jag ba undrar lite försynt om det är nån som tyckte det gjorde saken bättre?)

Jag är busy busy busy på allas vår FL. Jag ba insåg häromdan att fan jag har ju så mycket klokt att säga, så nu jävlar... och så valde jag ut passande inlägg här ur bloggen och körde ett TS-rejs på familjeforumet. Upprördhet, vilda diskussioner och arga människor.

Vill ni hoppa in och ta del eller bara kolla ändå så hittar ni följande trådar här:

Låt flickor få vara flickor och pojkar få vara pojkar!

Jo, jag är en manshatare

Att fostra ytliga och utseendefixerade barn

Dagens våldskultur fostrar våra barn och det är ditt fel

Har nu något favvoinlägg som jag kanske ska pracka på de arma FL'arna så let me know!

FL'are: "inte så konstigt att vissa män är otrogna mot sina fruar eller skiljer sig när man som kvinna slutar bry sig om sitt utseende."

Det där uttalandet stöter jag på flera gånger om i varje diskussion om småbarnsmorsors förfall. Hur korkad är man inte om man tror att otrohet handlar om det? Hur naiv är man inte om man tror att man är skyddad från otrohet eller från att bli lämnad bara man är snygg? Tror verkligen folk på det där när de säger det eller är det bara nåt man säger för att skapa oro?

Eller de som tycker att man ska hålla sin man sexuellt tillfredsställd så att han håller sig på mattan. Va fan? Otrohet har ju INGET med det att göra. De allra flesta som är otrogna har fruar som både tar hand om sitt yttre och fruar som "ställer upp".

Visst kan jag hålla med om att man borde ta hand om sig själv för varandra, absolut, om man vill. Jag tänker ofta på hur jag ser ut i ett Oskar perspektiv (och ibland skiter jag i det fullständigt och handlar näbbstövlar eller klipper av mig håret oavsett karlns åsikt) Jag vill ju att han ska tycka jag är fin. (och han vill detsamma från mig)

Men det ska inte ske på bekostnad av en själv. Och det ska inte vara ett krav, ett förtäckt hot om att bli lämnad. Då får det vara. Då kan han dra.