Att vara pappa ger pluspoäng
Och så har vi den nya papparollen. Pappan som använder sig av barnen för att plocka pluspoäng hos damerna och som inte ens har vett att skämmas för det. Varför engagera sig för att vara en bra pappa (vilka fördelar ger det liksom?) när man kan fejka det och få bekräftelse från omgivningen istället? Win win! Eller nåt.
Jag förstår faktiskt inte vad som är så jävla svårt. Är det svårt att vara närvarande? Är det svårt att vara med sina barn? Vill man inte det? Är det svårt att vara en bra förälder? Fan, ungarna skiter i om du är perfekt! Good enough är... ja, good enough.
Jag förstår inte hur man som förälder (pappa) bara kan distansiera sig så pass från sina barn att det framstår som en barnlek att försumma och kasta bort den lilla relation som finns. Varför är det här så vanligt? Varför är det ingen som reagerar?
Tihi, ja typiskt karlar, fnittrar en hel generation våpmammor när de i samhörighet klagar på pappornas bristande intresse. (Som antagligen känner trygghet i att vara NUMBER ONE i ungarnas liv. För männen är ju bra på allt annat, låt oss kvinnor få ha det här i fred. RÖR INTE MIN MAMMAROLL. Typ.) Och så får de vatten på kvarn av diverse pseudoforskare som hävdar att män inte kan ta hand om spädbarn för att de har färre nerver i fingertopparna. Och annat trams.
Vad är det för fel på dem? Vad är det för fel på pappor? På män? Vad är det som gör att en sådan stor majoritet klarar av att avstå från sitt föräldraskap och bara kliva åt sidan? Nej, jag tror inte det minsta att det är så män är, utan snarare att de är nåt de lärt sig. Hur gör vi för att motverka att framtida generationer fortsätter i samma spår?
"Duktig tränare som har begått ett stort misstag"
Snarare efterbliven jävla idiot som bör skaffa nytt jobb. Jo. Faktiskt. Jag tror på andra chanser, jag tror alla begår misstag, men vad fan visar det här om inte en jävligt kass kvinnosyn. För att inte tala om bristande omdöme.
Han skulle antagligen bli ersatt av en person med liknande moral. Tyvärr. För sportvärlden, speciellt inom killsportandet, så finns en unkenhet som aldrig riktigt går ur oavsett hur mycket vi uppmärksammar skiten. Det är en skola där män ska skapas, inga bögar eller fjollor, utan karlakarlar som vet hur kuken ska stå. Det krävs en dos sexism och en dos kvinnoförakt och en flock aningslösa föräldrar som viftar bort alla misstankar om att det inte går riktigt schysst till.
Nej. Den dagen min son kommer och säger att han vill sparka fotboll eller spela innebandy är fan dagen jag sätter ner foten. Min son ska inte indoktrineras i machokulturen.
Det var lättare förr. Fast var det verkligen bättre?
Ibland känns det som att jag bara vill skita i allt och anpassa mig till världen och alla normer. Ibland orkar jag inte vara en förebild och jag orkar inte vara medveten. Ibland känner jag att jag bara vill raka benen och dra på mig ett par höga klackar. Ibland vill jag bara trycka på mig smink och parfym och pynta mig och vara sexig och vän och behaglig. Som en riktig kvinnokvinna.
Ibland vill jag bara vara den där glada, snygga, kåta tjejen som inte är så jävla jobbig och bråkig hela tiden. Det vore så jävla enkelt att bara ge upp. Ge in.
Jag saknar blickarna på stan och komplimanger från främlingar, eftersom jag aldrig lärde mig hur man söker bekräftelse på annat sätt eller att man inte behöver söka bekräftelse utifrån överhuvudtaget för jag lärde mig ju aldrig att älska mig själv. Jag lärde mig ju att mitt värde berodde på andras godkännande.
Känslan är övermäktig ibland.
Sälj tjej med grej
Ja. Resor till solen nån? Kvinnorumpa? Relevans? Fattar noll. Annons hittad hos Aftonbladet.
Nej, barn är inga jävla dockor
Ibland undrar jag varför vissa inte skaffar just en docka. En riktig sådan. Inte en liten människa av kött och blod som finns till för att mamma eller pappa ska se bra ut utåt. En liten person som reduceras till en accessoar och statussymbol.
Halva "manrörelsen" består av gnälliga kräk som hellre vill att någon annan ska göra grovjobbet.
Att män har lägre medellivslängd samt begår själmord i högre utsträckning är ju ett direkt resultat av den manliga könsrollen och det har jag skrivit om tidigare.
Men ett intressant fenomen som vi feminister ofta stöter på är att vi skuldbeläggs för vårt engagemang i kvinnofrågor. Kritiker menar att vi borde bry oss om männen och mansfrågor också och ja, de är ju minst lika viktiga, men varför ska vi som bryr oss, ta ansvar för världens alla problem egentligen?
Det är inte min skyldighet att engagera mig i alla orättvisor. Man är sig själv närmast och kvinnofrågor är något jag kan relatera mest till. Det betyder inte att jag inte bryr mig om mansfrågorna eller att jag vill att män ska ha det sämre. Att jobba för kvinnofrågor innebär nämligen inte att man jobbar mot männen.
Manfrågor är jätteviktiga. Ja. Och tycker man att det pratas för lite om dem så är man helt fri att själv öppna upp för diskussion. Istället för att gnälla på att "vi" inte gör det, starta ett eget forum. Väck debatt. Blogga, var aktiv, gör för fan nånting! För det är tyvärr så att de som gärna vill att feministerna engagerar sig mer ofta är samma personer som inte ids lyfta ett endaste finger för att förändra världen.
Men ett intressant fenomen som vi feminister ofta stöter på är att vi skuldbeläggs för vårt engagemang i kvinnofrågor. Kritiker menar att vi borde bry oss om männen och mansfrågor också och ja, de är ju minst lika viktiga, men varför ska vi som bryr oss, ta ansvar för världens alla problem egentligen?
Det är inte min skyldighet att engagera mig i alla orättvisor. Man är sig själv närmast och kvinnofrågor är något jag kan relatera mest till. Det betyder inte att jag inte bryr mig om mansfrågorna eller att jag vill att män ska ha det sämre. Att jobba för kvinnofrågor innebär nämligen inte att man jobbar mot männen.
Manfrågor är jätteviktiga. Ja. Och tycker man att det pratas för lite om dem så är man helt fri att själv öppna upp för diskussion. Istället för att gnälla på att "vi" inte gör det, starta ett eget forum. Väck debatt. Blogga, var aktiv, gör för fan nånting! För det är tyvärr så att de som gärna vill att feministerna engagerar sig mer ofta är samma personer som inte ids lyfta ett endaste finger för att förändra världen.
Läs gärna "det är synd om killar också"!
Flickor och pojkar får inte vara vänner
Jaha ja. Lilla Ringo Rimér och Monday-Lily Adrian har gift sig. Ja alltså inte lagligt men så där pluttinuttigt anordnat av bääääästismammorna Katrin Z och Isabel Adrian, jo ni vet, hon; Årets mamma.
Fan vad jag hatar den där jävla skiten, flickor och pojkar kan inte och får inte vara vänner, inte ens när de är två bast. (eller hur gamla är de? Ett?) Flickor och pojkar som leker eller tycker om varandra reduceras snabbt till små kärlekspar och avfärdas genast som KÄÄÄÄRA och bästismammorna fnittrar ikapp för "Åh titta vilket sött litet kärlekspar! De ska nog gifta sig när de blir stora!" och utrymme för genuin vänskap finns inte.
Redan från tidig ålder så lär vi oss alltså att män och kvinnor inte kan umgås utan att det ska tolkas in något sexuellt eller ifrågasättas och misstänkliggöras. "Är ni bara vänner?".
Fan vad jag hatar den där jävla skiten, flickor och pojkar kan inte och får inte vara vänner, inte ens när de är två bast. (eller hur gamla är de? Ett?) Flickor och pojkar som leker eller tycker om varandra reduceras snabbt till små kärlekspar och avfärdas genast som KÄÄÄÄRA och bästismammorna fnittrar ikapp för "Åh titta vilket sött litet kärlekspar! De ska nog gifta sig när de blir stora!" och utrymme för genuin vänskap finns inte.
Redan från tidig ålder så lär vi oss alltså att män och kvinnor inte kan umgås utan att det ska tolkas in något sexuellt eller ifrågasättas och misstänkliggöras. "Är ni bara vänner?".
JAG SPYR!
Jag vill inte att min son blir en brölig machopojke som bråkar och dundrar in och över sin omgivning
För mig, alltså mig för jag kan inte tala för andra, så handlar genusmedvetenhet mest om att tillåta mina barn att utveckla olika egenskaper och intressen utanför sin könsroll. En del i det är att ta aktiva beslut kring klädsel, leksaker, färger osv. Givetvis UTAN att begå våld på barnets personliga smak och individualitet, även om den stämmer överrens med den traditionella könsnormen.
Jag tror att om vi fostrar barn mer genusmedvetet så kommer mycket av den ojämställdhet som råder försvinna. Men inte helt för jämställdhet och bristen på den beror på massa faktorer och kön är bara en liten del. Däremot så tror jag att alla mår bra av att slippa trånga mallar. Män som kvinnor.
Den här idén om att tjejigt skulle vara sämre kommer ju inte från feminismen och verkligen inte från genustanken utan från den könsnormativa synen där mannen alltid är norm och kvinnan det andra, svagare könet. Där det är ett steg upp för kvinnor att anta en manlighet men ett steg ner, och absolut otänkbart, för en man att bli mer kvinnlig. (alltså ta ett steg ner i hierarkin)
Och när det gäller min egen dotter så har hon rosa. Jag vet att den rådande uppfattningen är att jag inte "tillåter henne att vara tjej", vad fan det nu egentligen betyder, men jag kan lugna alla genuskritiker med att det får hon vara. Hon får vara tjej för hon ÄR en tjej men jag vill ju inte att det ska definiera och påverka henne såsom det faktiskt har definierat och påverkat mig genom hela livet.
Hon har klänningar och hello kittykläder och alla hennes trosor är tjejtjejiga med glitter och enhörningar och hjärtan och gullgull (där vräker jag på av hjärtats lust för att verkligen tillfredsställa hennes eventuella prinsess-gen utan att hon för dens skull blir bemött som en sådan.)
Hon har massa dockor med tillhörande attiraljer. Hon har mjukisdjur till förbannelse, ett dockskåp komplett med familj, hon älskar att pyssla med pärlplattor och halsband och hårspännen och DET FÅR HON FAKTISKT! (jag lovar) Min son har ärvt hennes grejer, leksaker, kläder, färger, men där ingår även starwarskläder och superhjältetröjor och killbyxor och lego och verktyg och bilar och garage. (Så lillkuken är intakt om nån nu skulle vara bekymrad över den biten)
När det gäller egenskaper så vill jag gärna att de får möjligheten att utveckla en blandning av de könsspecifika sådana. Jag vill att mina barn blir snälla, lyhörda, icke våldsamma, omtänksamma, omhändertagande och empatiska. (tjejjiga egenskaper) men också att de vågar ta för sig, vågar synas och höras, stampa ner foten när och där det behövs, våga visa ilska, att de blir självsäkra och att de blir naturliga ledare. (sånt som killar får i bröstmjölken liksom).
Jag vill inte att min son blir en brölig machopojke som bråkar och dundrar in och över sin omgivning, fan jag avskyr ju just sådana pojkar, och jag vill inte att min dotter blir ett ursäktande pipigt våp som inte vågar ta för sig av livet och som konstant trampas på. Jag vill inte det just för att jag älskar dem och vill dem väl, inte för att jag har en bild av hur mina barn måste vara för att jag ska bli nöjd för jag kommer alltid vara nöjd med dem oavsett.
Jag tror att om vi fostrar barn mer genusmedvetet så kommer mycket av den ojämställdhet som råder försvinna. Men inte helt för jämställdhet och bristen på den beror på massa faktorer och kön är bara en liten del. Däremot så tror jag att alla mår bra av att slippa trånga mallar. Män som kvinnor.
Den här idén om att tjejigt skulle vara sämre kommer ju inte från feminismen och verkligen inte från genustanken utan från den könsnormativa synen där mannen alltid är norm och kvinnan det andra, svagare könet. Där det är ett steg upp för kvinnor att anta en manlighet men ett steg ner, och absolut otänkbart, för en man att bli mer kvinnlig. (alltså ta ett steg ner i hierarkin)
Och när det gäller min egen dotter så har hon rosa. Jag vet att den rådande uppfattningen är att jag inte "tillåter henne att vara tjej", vad fan det nu egentligen betyder, men jag kan lugna alla genuskritiker med att det får hon vara. Hon får vara tjej för hon ÄR en tjej men jag vill ju inte att det ska definiera och påverka henne såsom det faktiskt har definierat och påverkat mig genom hela livet.
Hon har klänningar och hello kittykläder och alla hennes trosor är tjejtjejiga med glitter och enhörningar och hjärtan och gullgull (där vräker jag på av hjärtats lust för att verkligen tillfredsställa hennes eventuella prinsess-gen utan att hon för dens skull blir bemött som en sådan.)
Hon har massa dockor med tillhörande attiraljer. Hon har mjukisdjur till förbannelse, ett dockskåp komplett med familj, hon älskar att pyssla med pärlplattor och halsband och hårspännen och DET FÅR HON FAKTISKT! (jag lovar) Min son har ärvt hennes grejer, leksaker, kläder, färger, men där ingår även starwarskläder och superhjältetröjor och killbyxor och lego och verktyg och bilar och garage. (Så lillkuken är intakt om nån nu skulle vara bekymrad över den biten)
När det gäller egenskaper så vill jag gärna att de får möjligheten att utveckla en blandning av de könsspecifika sådana. Jag vill att mina barn blir snälla, lyhörda, icke våldsamma, omtänksamma, omhändertagande och empatiska. (tjejjiga egenskaper) men också att de vågar ta för sig, vågar synas och höras, stampa ner foten när och där det behövs, våga visa ilska, att de blir självsäkra och att de blir naturliga ledare. (sånt som killar får i bröstmjölken liksom).
Jag vill inte att min son blir en brölig machopojke som bråkar och dundrar in och över sin omgivning, fan jag avskyr ju just sådana pojkar, och jag vill inte att min dotter blir ett ursäktande pipigt våp som inte vågar ta för sig av livet och som konstant trampas på. Jag vill inte det just för att jag älskar dem och vill dem väl, inte för att jag har en bild av hur mina barn måste vara för att jag ska bli nöjd för jag kommer alltid vara nöjd med dem oavsett.
Jämställdhet i nya Zelda!
Jojomensan, i Skyloft satsar man på jämlikt föräldraskap. Och nära föräldraskap på det, för här har ni en pappa som rör runt i grytan med ungen på ryggen.
Och då ska vi inte tala om den bögiga outfitten! PROGRESSIVT!
Var inte en sån jävla kärring!
Som ni vet så är ju det som är tjejigt alltid lite sämre. Tjejkast, tjejkörd, tjejkött, tjejfärg osv.
Mannen är norm, inte bara i samhällets uppbyggnad eller inom sjukvården, utan även i språket och senaste tillskottet är inte sämre än att det ytterligare cementerar den uppfattningen; Tjejsamla är årets ord. Inte för att jag nånsin använt det eller känner att det kommer ske inom en snar framtid, men tydligen så är ordet så pass etablerat att det, till skillnad från ordet "hen", får komma med.
Tjejsamla. Jo ni hörde rätt. Det betyder tydligen att man bara samlar på saker så där lite halvdant. Inte riktigt ordentligt, ni vet, som bara karlar kan.
SOCIALISERING; Barn är världens bästa härmapor
Att det här med socialisering ska vara så svårt för många att förstå. Som om människan och framförallt barn är isolerade öar som inte påverkas av nåt. "Ge dem bara en bra självkänsla så blir det bra! Då bryr de sig inte när klasskompisarna säger bu eller bä!" påstås det och jag undrar hur jävla naiv man är om man faktiskt på riktigt tror att det funkar så lätt?
Om vi vuxna inte klarar av att strunta i vad andra tycker eller i budskapen som körs ner i våra halsar dagligen, hur ska ett liten barn klara av det? Givetvis ska man uppfostra dem med stark självkänsla så risken att de tar åt sig minskar samt ge dem verktyg att hantera sin omgivning med, men att människan går igenom livet opåverkad av andra är en utopisk lögn.
Har ni hört talas om klickerträning för hundar? Om inte - googla det! Tänk sen på att barn är hundra gånger mer sofistikerade än hundar så förstår ni kanske just hur mycket barn påverkas av de minsta detaljer. Hur de formas. Det är en del av den process som kallas socialisering.
För hur värjer man sig mot det där subtila som man inte kan ta på? Hur lär vi barn att vara kritisk mot blickar, rösttonlägen, ansiktsminer, kroppsspråk, NORMER? Ett barn i färgglada kläder får fler leenden än andra barn. Ett barn i fina kläder får fler komplimanger. Hur påverkar det? Hur kan barnen "strunta" i det? Hur kan man "strunta i" det som är subtilt och omedvetet och det man inte uppfattar med blotta ögat?
Tillåter man bredare roller för båda könen så kommer ju mångfalden öka
Får man inte bejaka sin kvinnlighet, undrar en del ibland och menar att det här med genus går till överdrift när könen suddas ut. Då brukar jag berätta om att det är skillnad på könsroll (alltså genus) och den biologiska könstillhörigheten. Jag blir ju inte mer eller mindre kvinna av yttre attribut eller specifika egenskaper. Kvinna är jag alltid. Även om jag slutar raka mig, bär byxor och spottar snus.
Problemet med att benämna egenskaper och ting som "kvinnliga" eller "manliga" antyder att det även finns motsaten, d.v.s sånt som är okvinnligt och omanligt och det utesluter och begränsar ganska många. Därför tycker jag att vi skrotar hela begreppet och bara låter folk få vara mänskliga liksom. Det handlar alltså inte om att sudda ut könen för könet är konstant och försvinner inte för att man tillåter sig vara och känna inom hela spektrumet av egenskaper och känslor.
Det handlar heller inte om att alla måste vara precis lika och tycka om exakt samma saker för tillåter man mer variation och bredare roller för båda könen så kommer ju mångfalden öka, inte minska. Mer frihet för individen innebär mer skillnader.
Läs gärna "En grundkurs i genusmedvetenhet; könsroller".
Vad genusmedvetenhet egentligen handlar om
Många tror felaktigt att genusmedvetenhet ska gå ut på att förändra barnen. Nej. Det går ut på att bli medveten om sina egna föreställningar och könsfördomar och utifrån dem förändra hur man bemöter och bekräftar. Det vinner väl alla på, inte sant?
Vad innebär det att vara en riktig man?
En riktig man klagar inte, särskilt inte över att vara man. En riktig man tar hand om kvinnor, inte om andra män. En riktig man samarbetar med andra män, eller leder andra män; han är inte en medmänniska som finns där för andra män. Den manliga normen i sig har länge omöjliggjort för män att starta en mansrörelse, och som en konsekvens har kvinnor inte haft någon chans att få en djupare förståelse för hur män upplever det att vara just män. -Billing
Dagens radioprogram om #killgruppen och dess behov av att få finnas var fantastiskt roligt. Jag svamlade och pratade i mun på mig själv lite mer än vanligt men jag ville säga och få fram så mycket att jag liksom snubblade på mina tankar.
Pelle var fantastiskt bra (lyssna!) och jag kan känna att det är jävligt trist att vi som brinner för kvinnofrågor konstant ska sättas i motpol och strid med de som brinner för mansfrågorna. Vi är inte motståndare. Vi är på samma sida. Olika perspektiv, olika erfarenheter, men samma sida. Det är viktigt att komma ihåg. Istället för att tjafsa om vem som har det värst eller ödsla tid på att smutskasta varandras agendor så borde vi arbeta kanske inte gemensamt, även om det är nåt jag välkomnar, så iallafall med respekt för varandra.
Jag hoppas att det här är början på nåt nytt. Jag hoppas på att se fler modiga män ta till ordet och börja bryta lite normer. Jag hoppas på en mansrörelse som jobbar med att upplösa den snäva och unkna manrollen och istället fokuserar på en frigörelse för männen. (I kontrast till anti-feministerna och kvinnohatarna. De har fått höras alldeles för mycket)
"Vad händer när män börjar tala?"
När jämställdhet diskuteras så händer det ibland att det ska jämföras och mätas vem som har det värst. "Det är synd om oss också!" klagar en del män som till synes tycks helt oempatiskt inställda till de svårigheter kvinnor möts av varje dag, men å andra sidan så kan kvinnor ofta vara precis lika oförstående inför det faktum att även privilegierade grupper inte alltid har så jävla lätt. Jämförelser funkar inte även om jag erkänner att jag kan bli riktigt provocerad när nån klampar in i en kvinnosaksfråga och hojtar i martyrhornet.
Är det lätt att vara man egentligen? Visst, som grupp är de överordnade. Men vad betyder det egentligen? Det betyder att kvinnor är underordnade d.v.s sitter i en lite sämre position. Har lite mindre makt och lite mindre frihet. Men vad innebär det för individen? Vad innebär det för Kalle Johansson som precis förlorat jobbet, blivit bedragen av frugan och knappt har pengar över till dotterns skolresa? Vad innebär det för Johan Karlsson som varje dag har ont i magen, som inte vågar prata med tjejer och som ibland bara vill ha nån att prata med? Blir deras liv lättare för att Leila Ahmad, ensamstående och arbetslös med fyra ungar, har det lite lite sämre? Eller ens mycket sämre?
Och att män som grupp är överordnade betyder inte att alla män är överordnade alla kvinnor hela tiden eller har det bättre än alla kvinnor.
Alla har rätt till sina upplevelser och sina känslor. Att jag som ljushyad svensk i Sverige år 2011 är jävligt privilegierad råder det ingen tvekan om. Jämför jag mig med människor i andra länder, eller fan , människor i andra stadsdelar här i stockholm så kan jag nästan skämmas när jag gnäller över mina problem, rädslor och tankar. Men jag jämför inte. Mitt liv blir nämligen inte enklare att leva bara för att det finns människor i Afrika som svälter.
Cimon Lundberg tog ett initiativ på twitter häromdagen. Han startade #killgruppen där han tänkte sig att killar i alla åldrar som behöver ska ha en plats att prata av sig, med andra män. Hans initiativ fick enormt mycket kritik. För vad händer egentligen när män börjar bryta normer? Vad händer när män vågar prata om det de känner? Jo, folk blir rädda. Manligheten hotas, identiteter hotas. Och det måste bestraffas och tystas ner. "Amen gråt då! Mes!" ropade en panikslagen kvinna till Cimon och i samma ögonblick bevisade hon också att sådana här initiativ är skitviktiga. Får manlighet bara göras på ett sätt? På rätt sätt? Vad händer då? Har det effekter?
Kvinnorollen är på så vis mer tillåtande. Visst är den också snäv, men en kvinna som kliver över gränsen och tar sig an mer manliga egenskaper och attribut respekteras och beundras. Pojkflickor har hög status. Det är lite coolt med tjejer som är tuffa.
Men en man som tar sig an feminina egenskaper? Vad är han? Det finns ett ord och det är inte flickpojka som man kanske skulle kunna tro. Nej.
Fjolla.
Idag snackar jag, Cissi Wallin, Cimon och Pelle Billing om just det här i Radio1 kl. 15.00. Får män tala om känslor och behövs det? Lyssna gärna!
Läs gärna Pelles inlägg "Vad händer när män börjar tala?". Fantastiskt bra.
Läs också mitt inlägg "varför begår män flest våldsbrott?" där jag förklarar könrollens nackdelar.
Cate Blanchett får spela Bob Dylan på vita duken men gud nåde Loke 10 bast som vill vara Lucia i skolan.
Ni har antagligen hängt med i den årliga och traditionella diskussionen: "kan pojkar vara Lucia?" Live, direkt från femtiotalet komplett med förväntningar och stereotyper.
På ena sidan står den moderna svensken som fattat att det är år 2011 nu och att alla ungar ska ha samma möjligheter oavsett etnitcitet, social status eller kön. Och på andra sidan står de bakåtsträvande könsrollskonservativa vars identitet är beroende av att män är män och kvinnor är kvinnor" och som naturligtvis känner sig hotade av minsta förändring.
"Amen Lucia var faktiskt en KVINNA!" Jaha? Och stjärngossarna då? Tomtenissarna? Herregud, pepparkaksgubbarna liksom?! Vart passar de in om vi nu ska vara så jävla autentiska?
Traditioner förändras hela tiden. Utvecklas i takt med människorna som utövar dem och kulturen de lever i. Jag älskar traditioner. Men bara de som inte utesluter och begränsar. För dem kan vi skrota helt tycker jag.
Lucia är en av mina favorithögtider. En försmak av julen med en tydlig doft av hedendom. Och ungarna älskar det också. Att få klä ut sig, att få pyssla, pepparkakor och lussebullar och sånger och ljus och allt är så himla mysigt och fint. Och det är ju självklart att alla ungar ska få ta del av allt det här mysiga utan en massa regler och krav.
Sen kan man ju ifrågasätta traditionen att Lucia ska vara en snygg tjej med långt hår. En hederlig jävla populäritetstävling som går stick i stäv med budskapet vi egentligen ska förmedla i skolorna.
Ett utseendefixerat jippo som cementerar ideal och normer och som utesluter alla som inte passar in. Som ytterligare trycker ner flickors självkänsla och reducerar dem till objekt.
Flickorna ska bedömas och värderas. Sättas upp till beskådan och så ska svenska folken rösta fram den som behagar mest.
Kan det bli mer stereotypt än så?
Mitt pepparkakstroll med lillebrorsan och kusin Vincent.
Det existerar ingen "genuskamp" där barn används som spelbrickor
Än en gång vill jag påpeka att allt jag gör för mina barn gör jag för att jag tror det är bäst för dem. Det gör, tro't eller ej, de allra flesta föräldrarna. Även de som verkar totalt körda.
Inte för att använda dem som en spelbricka, budbärare eller stödmantel i nån slags genuskamp, vad fan det nu egentligen betyder. Jag skiter fullständigt i principer när det kommer till mina barns välmående och blir uppriktigt sagt trött på den här fördomen.
Och ska vi snacka budbärare för föräldrars åsikter och värderingar, vad fan är då alla dessa små rosaglittriga prinsessor och tuffa, coola spindelmanspojkar isåfall? Snacka om tydliga könsplakat för ett könsnormativt föräldraskap.
Och det här att det skulle handla om hjärntvätt? Den riktiga hjärntvätten är väl ändå den stereotypiska uppfostran som kreti och pleti ägnar sig åt, inte genusmedvetet föräldraskap.
Inte för att använda dem som en spelbricka, budbärare eller stödmantel i nån slags genuskamp, vad fan det nu egentligen betyder. Jag skiter fullständigt i principer när det kommer till mina barns välmående och blir uppriktigt sagt trött på den här fördomen.
Och ska vi snacka budbärare för föräldrars åsikter och värderingar, vad fan är då alla dessa små rosaglittriga prinsessor och tuffa, coola spindelmanspojkar isåfall? Snacka om tydliga könsplakat för ett könsnormativt föräldraskap.
Och det här att det skulle handla om hjärntvätt? Den riktiga hjärntvätten är väl ändå den stereotypiska uppfostran som kreti och pleti ägnar sig åt, inte genusmedvetet föräldraskap.
Och mina barn är inte speciellt avvikande eller utstickande.
Att Valerie Solanas kunde konstatera att mannen bara är en empatilös dildo är för att hon fick det bekräftat. #SCUM
Ni som missade min debattartikel på SVTdebatts hemsida kan få läsa den här. (jag har fått efterfrågningar kring mina tankar om SCUM)
Feminister anklagas ofta för att vara manshatare men jag tänker att de som verkligen hatar män är alla de som påstår att det är naturligt för män att slåss och vara otrogna och de som påstår att män är på ett visst sätt just för att de är män. De som hänvisar till biologi och testosteron varje gång män begår våldsbrott eller sexuella övergepp.
När Valerie Solanas SCUM-manifest sätts upp på Turteatern blir jag inte ett dugg förvånad över diskussionen som drar igång eller känslorna det väcker, för så fort man sätter en man i samma position som kvinnan traditionellt sitter i så blir det plötsligt väldigt tydligt. Solanas samlar ihop allt som sagts om kvinnor genom tiderna och vänder det mot mannen, men istället för kvinnosynen som genomsyrar vår tid så kommer debatten felaktigt att handla om manshat.
Vi är nämligen så vana vid kvinnor som stympas, våldtas och straffas att vi inte upplever det som kränkande. Våldet mot kvinnor har normaliserat och vi reagerar inte över det förakt som varje dag spys ut i radio, tv’n och litteraturen. ”Kvinnan är liten och dum och duger enbart som slida” säger Strindberg och vi applåderar. Kvinnohat är nämligen kultur. Ingen blir arg när 50 cent sjunger om horor, när Marquis de Sade tolkas i skolorna eller när våldtäkt och mord glorifieras på biograferna, men när en skådespelare tolkar en text om män skriven av en arg kvinna så blir det ramaskri.
När jag läser SCUM så tänker jag alltid på könsroller och samhällets syn på manligt och män. Det finns en norm som säger att män ska vara kapabla att utöva våld och att de är brutala av naturen.
Solanas skriver om Mannen, om mansrollen, om vår kultur och de normer som råder. Vi lever nämligen i ett samhälle där mannen ses som ett djur som styrs av sina lustar och där män systematiskt idiotförklaras och kvinnornas roll är att ta ansvar för mäns sexualitet och ilska.
En kvinna som blir våldtagen eller misshandlad får ofta bära ansvar för det som hände; hennes kjol var för kort, hon var för full, hon flirtade, hon provocerade, hon följde med hem. Hon ”borde veta bättre” även om hon snarare borde anta att mannen hon följer med inte vill henne illa.
Oavsett om det är kvinnor eller män som rättfärdigar våldet så handlar det alltid om att män inte kan kontrollera sig. Då är det inte så konstigt att man till slut är tvungen att se varje man som potentiell fara. Inte för att de faktiskt är det utan för att synen på män tvingar oss till det.
Att Valerie Solanas till slut kunde konstatera att mannen bara är en vandrande, empatilös dildo är för att hon fick det bekräftat om och om igen, inte av männen som kränkte henne under hela hennes liv, utan av samhället som förklarar mäns våld med biologi.
Jag är mer än en fitta
Jag skäms inte över att vara kvinna som många antifeminister och genusOmedvetna försöker få det till. Däremot är min fitta ganska irrelevant och ointressant. Vem jag är som person och vilka egenskaper jag besitter sitter inte innanför blygdläpparna.
Jag är Natashja. Jag är mamma. Jag är svensk. Jag är socialist. Jag är feminist. Jag är konstnär. Jag är min mans livspartner. Jag är någons syster. Jag är en någons vän. Jag är så mycket och "kvinna" kommer väldigt långt ner på den listan. Jag definierar mig inte efter kön.
Jag är Natashja. Jag är mamma. Jag är svensk. Jag är socialist. Jag är feminist. Jag är konstnär. Jag är min mans livspartner. Jag är någons syster. Jag är en någons vän. Jag är så mycket och "kvinna" kommer väldigt långt ner på den listan. Jag definierar mig inte efter kön.
Kalle Anka lär oss om vikt
Många av oss har ju växt upp med Disney och Kalle Anka och många av oss är idag kritiska till det könsnormativa och stereotypa som de förmedlar. Men de flesta av oss kanske inte riktigt minns just hur jävla unkna värderingar som körs ner i halsen på ungarna.
Den här serien hittade jag i senaste numret av Kalle Anka. Jag tycker att det är dags att maila Egmont och deras ansvariga och fråga hur de tänker när de ger ut sån här skit till lättpåverkade barn. Om de nu ens tänker.
Ansvarig utgivare är Daniel Carlsson. Redaktör är Annelie Dahlqvist men jag hittar ingen kontaktinformation om henne. Telefonnummer till Kalle Anka är 040-693 94 00.
Den här serien hittade jag i senaste numret av Kalle Anka. Jag tycker att det är dags att maila Egmont och deras ansvariga och fråga hur de tänker när de ger ut sån här skit till lättpåverkade barn. Om de nu ens tänker.
Ansvarig utgivare är Daniel Carlsson. Redaktör är Annelie Dahlqvist men jag hittar ingen kontaktinformation om henne. Telefonnummer till Kalle Anka är 040-693 94 00.
