"Måste man imitera män och lägga energi på att göra sitt yttre så otilltalande som möjligt?"
Är det inte lite intressant att man som kvinna (iallafall jag) ofta får höra att man "gör sig ful" eller "vill vara en man" när man avstår från smink, rakning och annat piffande. Hur kan nånting som är så jävla passivt ses som ett aktivt ställningstagande och vilja att förfula egentligen? Helt makalöst men ytterligare ett tydligt tecken på hur stort utrymme den manliga blicken får i vårt samhälle och hur stor del av det som vi anser vara kvinnligt egentligen bara är konstruerat och att kvinnor aldrig duger precis som de är.
"Asså jag orkar inte med den här utvikningsdebatten! Kan ni väcka mig när det är lite mer så här?"
*Liv Strömquist. Jag älskar henne.
Min kropp är ett verktyg. Ingen jävla prydnad.
"Vad snygg du är idag!", "Vilka fina byxor, wow!", "Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!", "Vad fin du är i håret!".
Tänk om män kommenterade samt talade lika mycket om sina och varandras utseenden som vi kvinnor gör. Tänk om det haglade lika mycket utseendespecifika komplimanger varje gång en grupp karlar samlades. Jag undrar hur saker skulle se ut då. Hur skulle de må och hur skulle det påverka deras övriga prioriteringar och prestationer?
Min kropp ser bedrövlig ut. Jag har hängpattar och hängmage och sorgligt mycket övervikt men jag har klämt fram två avkommor ur fitty och det är tamejfan skithäftigt.
Varför kan vi inte börja tala om hur våra kroppar KÄNNS och allt fantastiskt vi kan göra med dem istället för att tala om hur de ser ut? Varför inte börja uppmärksamma allt fantastiskt vi har kapacitet till? Vi klättrar, springer och tar oss till oanade höjder. Vi föder barn och vi får orgasmer; multipla och sprut.
Tänk om Isabella bara hade skippat den där nakenbilden och istället tagit en bild där hon använder kroppen? Tänk om Size me-numret innehållt en massa inspirerande reportage om kvinnor som utan ben bestigit berg eller cp-skadade, eller på andra sätt handikappade, tjejer som åstadkommit det omöjliga eller varför inte bara vanliga tjejer som visar och berättar om HUR deras kroppar ger dem glädje och njutning? Skippa utseendesnacket en liten stund och fokusera på vad kvinnor kan istället för hur kvinnor ser ut? Fokusera på kroppens egentliga funktion?
Våra kroppar är verktyg. Inga jävla prydnader med syfte att dekorera världen.
Det snackas så mycket om att kvinnor måste få känna sig sexiga och snygga och så visar man upp dessa alternativa kroppar poserandes i samma gamla dammiga vinklar och upplägg, men varför ska sexighet alltid avgöras av en osynlig (manlig) betraktare? Varför kan inte sexighet vara nåt vi känner? Måste vi visa oss nakna (igen; för en osynlig betraktare) för att känna oss dugliga? Måste vi se andra nakna kvinnor för att känna oss dugliga eller bidrar det till ytterligare jämförelser? Jag vet att det gör det för mig iallafall.
Jag vet att när jag ser dessa småtjocka alternativa kvinnor som ofta används i dessa "du duger som du är"-reportage, poserandes i poser som är smickrande så minns jag alla hundratals tips jag läst "sträck på dig så ser du smalare ut", "visa dina bästa vinklar" och påminns om att det alltid bara handlar om att behaga. Suck.
Men Isabella vill visa andra att hon vet att hon duger och framförallt att hon vägrar känna skam och för det så hyllar jag henne. Hon tar tillbaka makten. Hon bestämmer villkoren. Ett tydligt fuck you till alla som vill trycka ner, henne och sig själva. Men jag tror tyvärr inte att det hjälper nån annan på det sätt hon så gärna vill.
Ikväll är jag inbjuden att delta i paneldebatt på Isabellas Size me-event och jag har givetvis tackat ja. Jag brinner för de här frågorna och även om jag och Isabella har lite olika perspektiv så står vi på samma sida. Det är lite lustigt, för Isabella har fått massvis med kritik för att hon inte klarar av kritiska röster men jag blev ju inbjuden främst för att jag är just en sådan. I den här frågan är alla perspektiv viktiga och relevanta, annars kan man aldrig komma fram till nåt som funkar.
Size Me-eventet kommer även att sändas live via Bambuser på blondinbella.se och hanapee.com - klockan 18.00!
Hur gör man jämställdhet bäst?
Hur jämställda är kvinnor i Sverige egentligen? Är bara kvinnor som grupp ojämställda eller är vi som individer det? Vågar man erkänna det? Vågar man se sig i spegeln och ba se strukturerna och valen och allt det där som egentligen gör en skitförbannad men som är så svårt att göra nåt åt? Vågar man prata om sin egen privata ojämställdhet när man hela tiden granskas av andra? Vågar man ställas inför alla "du borde" och "du måste"? Jag vet inte om jag gör det. Jag vet inte om jag vågar blotta strupen.
Hur blir man mer jämställd? Och hur mäter man det? Hur gör ni?
Jag känner mig jämställd för det mesta. Men bara för det mesta. Ibland känner jag precis tvärtom. Då grämer jag mig över att jag valt att ta större delen av ledigheten (ej FP'n dock) och att jag inte såg till att ha fast anställning innan jag blev på smällen. (Fast vem vill anställa en oubildad 30+ kvinna?)
Jag grämer mig över alla de idiotiska val jag gjort från tonåren och fram till idag och hoppas ofta på en till chans, lite reinkarnation så jag kan göra allt rätt från början. Jag önskar andra förutsättningar och andra utgångslägen. Jag önskar att livet inte kom i vägen. Jag önskar att min ryggsäck inte vore så jävla tung och jobbig att hantera och att jag bara kunde kliva ur mig själv en stund och ta BRA beslut. För de beslut jag tar idag är inte bara "för allas bästa" utan även ett direkt resultat av rädslor som präglar mig från förr. Rädslor och ångest och förnekelse.
Jag önskar att jag var modigare och starkare, smartare och bättre. Att jag var en av de där superkvinnorna som pallar att plugga samtidigt som de jobbar heltid och tar hand om ungar och bara är sådär supersjälvständiga och bestämda och klarar allt och det är meningen att jag ska bli inspirerad men jag får bara dåligt samvete. För herregud, det är ju bara att skaffa en utbildning och ett jobb din lata ofeministist, istället för att snylta på din man. Kom igen nu! Tre år gymnasiekompetens samt antal år i högskola är väl ingenting! Eller nåt sånt. Och är jag missnöjd med det jobb jag sen får så är det väl bara att skola om sig. Fan, jag känner en mamma som gjorde det så det går om man vill.
Och så får jag fetångest för att jag inte alls tycker att det är så lätt och "bara" och fetångest för att jag är en sån jävla loser.
Ibland tänker jag att enda sättet för mig att göra jämställdhet på är att skilja mig. Skilja mig och vara ensamstående låginkomsttagare och VISA mina barn att kvinnor klarar sig själv och att jag inte behöver nån jävla man för att överleva. Fatta vad häftigt egentligen. Vilka powerkvinnor de är de där morsorna som biter ihop och bara får saker gjorda. Respekt.
Så jag tänker att jag ska skilja mig och bli respekterad. Skilja mig och bli trovärdig. Skilja mig och vara feministisk på det riktiga sättet istället för nån pinsam jävla wannabe. Men då blir jag ledsen för jag vill inte skilja mig alls.
Finns det inga andra sätt att vara jämställd på?
Senaste numret av Egoboost.
Våldtäktskulturen
Du får bara tycka om din kropp om du är tjock på rätt sätt
Men sen så kommer ju protesterna som väntat. Många uttrycker oro för att fetma ska bli ett nytt ideal och det är ju inte hälsosamt så det ska vi ju inte hylla som om det fanns den minsta risk att det skulle ske. Den enda risk som möjligtvis finns är att det kanske kanske kanske sitter nån fet jävel hemma och tänker att "idag vågar jag gå till stranden". Men knappt.
Men det är ju som jag hela tiden säger, man får älska sin kropp och man får hylla olika storlekar bara det är RÄTT kroppar och RÄTT storlekar och inom rimliga gränser. Är du för fet eller för mager så ska du skambeläggas och gömmas undan och det är ju precis det här som är problematiken med Isabellas kampanj (som för övrigt är ett fantastiskt initiativ)
Andra inlägg i debatten som förtjänar lite cred och framförallt att läsas:
Nina Ruthström "size skitsamma".
Flatfeministen Fannys "...där kvinnokroppen ej står i fokus"
Elin Astrids "Det enda du skapar är ett nytt ideal".
Cissi Wallins "Blondinbellas utvik hjälper mig!".
Lisa Magnussons "Ett sjukt svar på en sjuk fråga".
Du kan inte ta bort fokus från ytan när du använder ytan som verktyg.
"Du är fin som du är!" Och så håller vi kvar fokuset på just det vi vill att unga tjejer ska skita i; utseendet.
På senaste numret av Egoboost droppar Isabella modigt kläderna. Hon vill visa ett alternativ men när jag ser bilden på hennes fantastiska kropp så känner jag mig inte peppad alls. Bara påmind om att jag borde tänka på hur jag ser ut och vad jag väger. Påmind om att jag har en kropp och att andra har en åsikt om den och att jag borde tycka nåt också. Påmind om andra kvinnors kroppar. Påmind om allt det där jag försöker sluta tänka på.
Jag känner mig otillräcklig. Ful. Tjock. Jag har hängpattar och stor mage. Jag har inga kurvor. Inte kurvor som räknas för när man talar om kvinnor med former och hull så menar man alltid uteslutande de som har hullet på rätt ställen. Ungefär som "mulliga modeller" som egentligen bara är ett hån mot de av oss som inte passar in i idealet.
Jag uppskattar Isabellas initiativ för hjärtat har hon på rätt ställe, men undrar likt många om vi verkligen inte har kommit längre än så här? Har vi inte kommit längre än att återigen använda kvinnors kroppar som diskussionsunderlag? Har vi inte kommit längre än att än en gång ta bilder för det värderande manliga ögat. Isabella tittar glatt in i kameran, men hennes putande rumpa är inte till för kvinnlig betraktelse.
Det blir dessutom kontraproduktivt. Du kan inte ta bort fokus från ytan när du använder ytan som verktyg. Även om budskapet är "du duger som du är" så håller vi kvar tankarna på utseendet vilket i sin tur håller kvar kvinnan på mattan och så fortsätter spriralen. Runt runt. Vi blir aldrig befriade.
Lär och uppmuntra killar att vara mjuka och lugna istället för att skuldbelägga flickor som är det.
Nåt annat som jag är förbannat trött på är förminskandet av det som är tjejigt. Asså, nu menar jag inte att det finns sånt som ÄR tjejigt,men ni fattar ju att jag menar det som stereotypt ses som just det. Färger, leksaker, intressen, egenskaper osv. Jag är alltså trött på att det ska hånas och förminskas och ses som mindre värt och att det manliga alltid upphöjs, inte bara till en samhällsnorm utan ett krav. Flickor ska tuffas till och hållas borta från bakning och pärlor och rosa.
Fan, mina ungar älskar allt det där. Rosa. Hello Kitty. Pärlor och glitter och halsband och nagellack och dockor och pyssel och dans och gulliga djur och ja ni hör ju vilka fjolliga tjejbarn jag har fått. De har dessutom en hel drös med tjejiga egenskaper och jag uppmuntrar dem med hela mitt hjärta att vara omtänksamma, empatiska och snälla mot varandra.
En vanlig missuppfattning är att vi feminister och genusföräldrar inte tillåter "flickor att vara flickor" men att vi skulle förbjuda flickor att vara traditionellt tjejiga är en grov överdrift. Vi vill bara inte begränsa dem till enbart det eller bara erbjuda det till våra döttrar.
Låt tjejer få tycka om sånt som är traditionellt tjejigt men erbjud pojkarna detsamma. Lär och uppmuntra killar att vara mjuka och lugna istället för att skuldbelägga flickor som är det.
Patriarkatet tjänar på att hålla kvinnor slavar under fåfängan
"Det är bara att konstatera att du LD gillar att vara snygg, precis som de mammor du anklagar för att ge komplimanger för folks yttre....det verkar biologiskt....inte sminkar du dig som på bilden för sakens skull, du vill vara snygg för andra." - Leah
Klart som fan jag vill vara snygg! Varför skulle jag vara befriad från min kultur, dess normer och den socialisering jag utsatts för sen jag föddes? Då vore jag verkligen unik. Sen kan man ju givetvis jobba bort olika präglingar men så långt har jag inte kommit än. Jag fick lära mig tidigt att det är viktigt att vara fin och det är en lång process att lära om. Jag vill nåt annat för mina barn. Jag vill inte att de ska följa i mina fotspår.
Jag ser ju också nackdelarna. Främst med att vara snygg och hur man blir bemött av sin omgivning och dels med de negativa effekter det med för sig. Jag har ödslat så otroligt mycket energi och tid, och ödslar tamejfan FORTFARANDE enormt mycket energi och tid, på att bry mig om vad andra tycker om mitt yttre. Det är utmattande. Det bränner ut en och bryter ner och tar fokus på sådant som är mycket viktigare.
Men patriarkatet och de strukturer vi har omkring oss är mäktiga krafter och de tjänar på att hålla kvinnor slavar under utseendefixering. Ju mer tid vi ägnar åt våra utseende och kroppar desto mindre tid ägnar vi åt sådant som skulle föra oss fram och upp i hierarkin. Håll oss på mattan liksom. Få oss att tro att vårt värde ligger i vår knullbarhet så kan männen behålla makten ett tag till.
Jag spyr på alla dessa jävla prinsessmorsor som förstör MITT barn
Jag är så jävla trött på alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras "snälla" komplimanger sabbar mina barns framtida självkänsla. Det går inte en endaste dag utan att nån kommenterar mina barns kläder eller utseenden. Inte en endaste dag och det har redan börjat påverka Ninja.
Det är konstanta komplimanger, "åh vilka FINA kläder du har!" (ackompanjerat med lysande ögon och entusiasm), och andra utseendefixerade kommentarer som lär mina ungar att deras yttre är viktigast av allt. För jo, det är precis det som händer när det första vuxna kommenterar är just deras (eller vårt) yttre. Då fattar ungarna (flickorna) att det spelar en stor roll. Att det är så viktigt att det ska påpekas ofta. Och så lär de sig att definiera sig själva utifrån det. Även om du som förälder är restriktiv så finns det en hel omvärld som jobbar på för att bekräfta och sabotera.
De får gärna sabba sina egna barn på sin egen tid men ge fan i mina. Ge fan i att lära dem att bry sig om kläder. Jag vet inte vad jag ska göra för att få ett stopp. Ska jag börja klä mina barn i smutsiga trasor? Kommer det hjälpa? Det kommer ju inte förskona dem från att höra dessa jävla vuxna kommentera andra barn. Det kommer inte skydda dem från ungar som tjatar om hur fina DE är. Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar "är jag fin nu?" och Ninjan som inte fattat ett skit av sånt tidigare börjar snappa upp. Börjar foga sig. Börjar förvandlas och snart är hon en av alla dessa tjejer som hatar sin kropp och som önskar att hon var smalare.
"Mamma, du har fina kläder" har hon börjat påpeka och jag får väl vara glad att hon inte frågar mig om hon är fin. Än. För det kommer. Jag blir så frustrerad över att jag anses vara extrem för att jag inte vill ge mina ungar komplimanger och över att många inte verkar förstå innebörden av det. Ingen verkar se sambandet; det är det här som händer.
Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. "Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas". DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem. Men jag biter ihop. Hoppas att nästa gång säger de ingenting. Svarar på kompimangerna med ett "ja det är så bra att ha overall nu när det är kallt ute" eller "jo, solen lyser ju starkt så då är det skönt med keps, eller hur Ninja?" och hoppas att de ska fatta piken men det gör de fan aldrig.
Jag vill inte vara den där rabiata galna feministmorsan men vad fan ska jag göra när ingen annan fattar hur allt hänger ihop? Jag har liksom inget val. Jag måste vara extrem för att stävja det som andra uppmuntrar i mitt barn samt väga upp deras okunskap och idioti.
Vad ska jag göra? Hur hanterar ni komplimanger och fokus på det yttre?
Ibland behöver man ta bort saker för att tillföra nya möjligheter
Tycker att att så fort det kommer fram ”traditionella lekmaterial” såsom bilar, dockor, klänningar, rustningar m.m. så blir leken väldigt könsuppdelad, men när vi är i skogen och bygger kojor, i jympasalen och leker djungel m.m. så leker barnen i helt andra grupperingar och i andra roller. Då är det mer: Julia får vara chef för hon är äldst eller Edvin får vara katt för han är bra på att klättra. - Ida i UnderbaraClaras kommentarsfält
Det här är en ganska viktig sak att tänka på ibland. Genus handlar ju inte om att ta bort utan om att tillföra, men ibland behöver man bokstavligen ta bort saker för att barnens värld ska öppnas upp och nya möjligheter ska uppenbara sig. Fri lek är inte alls fri utan styrs väldigt mycket av könsroller och förväntningar och barn intar snabbt sina positioner. Pojkar tar lätt över "sina" områden och skuffar ofta bort flickorna som inte alltid vågar ta plats. Speciellt på områden man inte är van vid.
Många reagerar när jag säger att jag t.ex valt bort ett specifikt plagg eller en specifik leksak, utan att tänka på att INGEN förälder kan tillhandahålla precis allt. Ingen köper alla leksaker, all mat, alla kläder. Men så fort man har en verklig pedagogisk tanke bakom blir det annorlunda. Det är som att ett föräldraskap som går på automatik och vana är mer ok än den som är genomtänkt och planerad. Varför är det egentligen så?
CimonLundberg.com: att våga utmana manlighetsnormer gör man inte ostraffat
Nu har jag lovat Cimon att jag ska uppmärksamma hans hårda engagemang alltförlänge utan att nåt händer. Skäms på mig. Men nu så.
Cimon Lundberg har alltså startat upp sin blogg/sajt igen; Cimonlundberg.com. Han startade hashtaggen #killgruppen på twitter och den har växt till nåt väldigt vackert. En plats för unga killar att prata ut med varandra. En plats för stöd och support. Och framförallt en plats att få finnas till på, utan krav och förväntningar och snäva könsnormer.
Cimon har dessutom utöver att han annordnar tweetups/träffar, börjat hålla föredrag på skolor och föreningar.
Vi snackar om att bryta normer men vi kvinnor har oftare mycket mer tillåtelse att (inom orimliga gränser) kliva över gränsen för vad som är manligt och kvinnligt, medan männen fortfarande står kvar på medeltiden och stampar. Cimon utmanar det och det tycker jag är fantastiskt. Cimon puts his money where his mouth is och agerar och det är fantastiskt. Cimon är fantastisk.
Gina Tricot säljer anorektiska ideal till våra döttrar
Anorexia är inte fashionabelt. Tyvärr så är det många flickor som växer upp med ett ideal som ser ut såhär.
En av Gina Tricots skyltdockor. (bildkälla: Aftonbladet)
Var fjärde sjuårig flicka tycker att hon är tjock. Var fjärde sjuårig flicka vill banta. Vem tänker ta ansvar?
Hur ska könsivrarna ha det egentligen? Är manlighet biologisk eller är den beroende på sysslor och attribut?
... eller nåt sånt. Jag förstår inte riktigt hur det går ihop, men enligt Tone Elin Grönstad, chefen på daghemmet Sporvongane så hänger männens manlighet på om han byter blöjor eller inte.
Jag förstår inte riktigt hur dessa könshetsare tänker, är manlighet biologisk eller är den beroende av kläder, färger, arbete, egenskaper, sysslor? För om den är biologisk så är ju män alltid män oavsett hur de klär sig eller vilka sysslor de utför. Inte sant? Och om den ÄR konstruerad, varför är man då mån om att upprätthålla denna ojämställdhet? Vad är syftet?
Jag är övertygad om att man har lite lägre intelligens om man tänker och resonerar som Tone. Nånstans fattas det en pusselbit i slutledningsförmågan.
Folk som är dumma i huvudet
Jo, de finns gott om dem. Det ska jag inte sticka under stol med även om jag inte vill peka ut någon specifik. Men den här anonyma idiotidonatorn (längst ner/närmast kameran) får stå modell för en epidemi av groteska proportioner. Så länge människor resonerar såhär och då per automatik överför det till sina barn, så kommer MINA barn begränsas och påverkas negativt. Det är jag inte ok med.
Den övre kommentaren är också ställföreträdare för en annan slags epidemi där pojkar tidigt förstår att de måste ta avstånd från allt som är rosa och allt som är tjejigt för att vara riktiga pojkar. Hur fan uppfostrar vi våra barn egentligen? Varför lär vi dem att kön är viktigt? Varför är vi så enträgna när det gäller att verkligen pränta in i ungarnas huvud att "du är en pojke" och "du är en flicka"? Fattar vi inte vad för abnorma konsekvenser det faktiskt har? Könstillhörigheten är en stor del av vår identitet för att vi LÄRT oss att det ska vara det.
(Och med "vi" så menar jag givetvis alla som upprätthåller det här tramset)
Flicka fick inte beställa bok om bilar
Att Disney är skit har jag ju konstaterat många gånger, men här visar de prov på ytterligare idioti. För övrigt skulle jag aldrig gå med i Disneyklubben. Ja såvida jag inte ville ha bastardiserade sagor och stereotyper direkt från könsfabriken vill säga. Mirjam här blev hänvisad till ett erbjudande om Alice i Underlandet och prinsessan Trassel när försäljaren fick veta att hon var en flicka. Modernt Disneyklubben!
Källa: Norran.se
"Komplimanger är förtryck!"
Hade en dramalärare en gång som sa: "Komplimanger är förtryck!" Det är något jag ofta tänker på, för det är så otroligt sant. Det kan verka harmlöst eller tom snällt, men genom att ge komplimanger gör man människor självmedvetna (en blir medveten om att andra människor ser på en & bedömer) & angelägna att behaga (det är ju roligt att höra att en är fin, så då anstränger en sig ännu lite mer nästa gång för att få höra det igen). - "S"
Jag förknippar fin och söt med egenskaper, det gör jag faktiskt, men jag har hittills aldrig mött ett BARN som gör detsamma. Tyvärr. Inte heller är det det folk menar när de säger till min dotter att hon har FINA KLÄDER! (gärna med en röst som verkligen cementerar att WOW DET HÄR ÄR VERKLIGEN NÅNTING BRA!) Och det gör mig restriktiv med orden. Jag använder dem ibland och då enbart när det inte går att missförstå vad det egentligen betyder, typ: "Nu var du fin mot lillebror när du hjälpte honom. Det var fint gjort!"
Jag förstår ju givetvis att de som ger mina barn komplimanger inte gör det för att de vill nåt ont. Det gör ingen som ger komplimanger. Man menar väl men det blir fel. Speciellt med små barn som väldigt gärna vill vara till lags och gärna vill få bekräftelse, oavsett vilken sort det är.
Jag ser småflickor (för det är flickor som får flest komplimanger för sina utseenden och kläder) som putar med magar och bröst och verkligen fiskar efter att få höra hur fina de är, flickor som gråter för att de har fula kläder eller fel färg. Flickor som gråter för att de är tjocka, har korta ben eller ful frisyr. Och flickor som oroar sig för att inte vara fina nog.
Och så ser jag min dotter som verkligen inte har fattat ett skit av allt det där och då tänker jag att GUD vad jag hoppas hon får vara oskyldig ett litet tag till. Bara så pass länge att hon hinner njuta av att vara barn och framförallt så hon hinner utveckla en stabil självkänsla som inte är beroende av att hennes yttre ser ut på ett speciellt sätt.
Vem ger dig rätten att recensera mina barn?
Så här vill Ninjan se ut idag. Som Pippi. Hon har sovit med tofsarna. Eller ja, vi gjorde om dem i morse.
Men så här vill hon se ut idag och om någon säger till henne att hon är FIIIIIIIN så vet jag inte vad jag gör. Det händer mer ofta nuförtiden, att folk (Läs: föräldrar på förskolan) kommenterar hennes kläder och ger helt oprovocerade komplimanger. Till mitt barn. Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).
Och jag blir så jävla förbannad. Och förvånad över att ingen verkar reflektera över det här. Att ingen verkar tycka det är konstigt att uppmuntra barnen att bry sig om hur de ska se ut. Att ingen verkar koppla ihop sina gråtande barn som bara vill ha rosa och tycker de är fula med hur de har uppfostrat dem.
Hur fan ska jag göra? Jag ser liksom ingen annan utväg än att, med risk för att de kommer känna sig väldigt kritiserade, börja säga ifrån när komplimangerna kommer.
Och så här jävla svårt var det att rikta leksakerna till båda könen:
Leklust föregår med gott exempel och jag tycker de förtjänar ett uppmuntrande mail! (info@leklust.se)
Tänkvärd kommentar om könsroller i vardagen
Fick en intressant kommentar av Sofia som jag tycker att ni ska passa på att läsa och sen tycker jag att ni ska ta en ordentlig titt när ni vistas ute i verkligheten. Börja betrakta världen. Betrakta hur vi interagerar med varandra. Titta hur flickor och pojkar bemöts. När man väl börjar titta efter strukturerna så överväldigas man. Det tar liksom aldrig slut.
Fan, bara idag på en kort bussresa blev jag så himla trött på.. ja allt. Först var det en tonårskille som blev jättearg på busschauffören för han inte öppnade dörrarna bak. Han skrek högljutt så man blev livrädd, sen bankade han till aggressivt med handen i väggen precis mellan mig och en mamma med sitt lilla barn?! Bara för att dörrarna inte öppnades och han blev tvungen att gå 5 meter typ.
Sedan när jag tittar ut så ser jag ett gäng moppekillar som kör omkring som idioter. Ingen hänsyn alls, bara vara "tuff". Sedan ser jag två tjejer lite längre fram som går sådär nervöst och samtidigt fluffar med håret. De ser ut som de inte riktigt vet om de vågar gå förbi moppekillarna för de kommer säkert ge någon kommentar om dem. De drar lite obekvämt i de tighta jeansen och fuktar läpparna. Hela deras väsen utstrålar osäkerhet. Hela situationen andas förtryck.
Så är jag framme vid skolgården där jag ska hämta min dotter. Samma sak varje gång. Vid bandyrinken skjuter småkillarna så hänsynslöst och hårt att det är ett under att ingen fått en boll stenhårt i huvudet och dött. En manlig fritidspedagog brottas med ett gäng pojkar. Har han någonsin lekt med flickorna? Vet han ens vad de heter? Jag har ALDRIG ens sett honom prata med en flicka på skolgården. Han är helt enkelt anställd för att "vara kille" och "göra killsaker" som att brottas med de redan stökiga pojkarna.
Tanken slår mig; tänk om man redan i skolåldern kunde satsa på att lära pojkarna allmän hyfs och stillsamma lekar. Också. Inte bara falla i fällan att "bejaka deras manlighet" och låtsasbrottas med dem. Inte bara ägna raster åt sporter som är så fysiska att redan i 6-årsåldern är det inga flickor som vågar vara med. I förlängningen kommer dessa 6-åriga pojkar köra moppe vårdslöst, trakassera tjejer och uppträda aggressivt.
Könsrollerna kommer med klara förväntningar och de som inte klarar av att uppfylla dessa bestraffas
Vad kan hända om man uppfostrar barn till flickor och pojkar, undrar folk ibland, och redan i frågan så hör man ju hur galet det låter. Fostra till pojke eller flicka. Alltså inget man föds till utan något man blir och visst är det så till stor del. För kvinnor innebär det att avlägsna det som egentligen är biologiskt och skapa sig en artificiell "kvinnlighet" som är så stark att det ses som ett aktivt ställningstagande (och manligt) att inte foga sig efter den. "Varför vill du se ut som en man?" får jag ofta höra som en reaktion på min medfödda, högst naturliga kvinnokropp. Är det inte helt galet egentligen? Kvinnlighet liksom manlighet skapas och formas och det är däri problemet ligger.
Varför är det farligt med könsroller, undras det och svaret är självklart: Könsrollerna kommer med klara förväntningar och tuffa krav och de som inte klarar av eller vill uppfylla dessa bestraffas. Stereotyper tillåter bara en begränsad möjlighet, beroende på vad du har hängandes mellan benen. Om du är en flicka så förväntas du se ut på samt ha specifika egenskaper. Du förväntas ha vissa intressen och en viss typ av personlighet och vice versa för pojkar. Vi förväntas vara motsatser. Nyckel och nyckelhål. Svart och vit. Yin och Yang. Och det lämnar väldigt lite rum för individualitet eller utforskande över gränserna oavsett hur tillåtande din omgivning är. Det spelar tyvärr ingen roll om mamma och pappa hejjar på; "du kan, du får!" när övriga samhället hejjar på högre med ett motsatt och mer hotfullt budskap: "var så här, annars....".
De flesta, oavsett hur öppensinniga de är, upplever att det är en skillnad mellan pojkar och flickor och ja, det kanske det är, men problemet är inte i vilka skillnader som möjligtvis existerar utan i hur vi bemöter dem och resonerar utifrån dem. (nu talar jag om biologiska, för de sociala blir ju starkare ju äldre vi blir) Tror vi att det är en skillnad så kommer vi agera utifrån det. Antingen genom att kompensera men tyvärr oftare genom att resignera; "pojkar ÄR ju si och flickor ÄR ju så" och så används det som en ursäkt för att fortsätta köna istället för att se det som en möjlighet att kompensera och utveckla. För om det nu ÄR så att pojkar är lite bråkigare och våldsammare, borde vi inte då lägga lite extra krut på att motarbeta det då?
Barn fattar snabbt. Om vi kan träna hundar att hitta bomber, förstå då vilken kapacitet som ligger i människan. Barn lär sig tidigt vilka roller som gäller. De lär sig av sina föräldrar och familj, av vänner och bekanta, av lärare och främlingar, av skolkamrater. De lär sig av vår kultur, TV, böcker, musik, leksaker, lekar, tidningar och annan media. De socialiseras helt enkelt och i takt med att de växer upp så adopterar de beteenden som belönas, genom kärlek, positiv uppmärksamhet, bekräftelse. De lär sig att undvika eller dölja beteenden som bestraffas, t.ex genom skambeläggande, skuld, hån, retande, negativt kommenterande osv. Ofta är detta väldigt subtilt, t.ex genom röstlägen, kroppsspråk, blickar. De lär sig genom att iaktta, genom sina egna erfarenheter men också genom andras. Vid treårsåldern har de flesta stenhård koll på vad som gäller, vilka kläder de får ha, vilka leksaker de får leka med, vilka egenskaper de ska ha och eftersträva. Tre år. Fatta.
"I alla tecknade serier har tjejerna alltid stora ögon och läppar och är jättesmå."
När jag var fjorton bast så var jag en tänkare precis som jag är idag. Jag tänkte mycket på homosexuellas rättigheter och på djurplågeri och på orättvisor och annat som spelar roll men jag var nog inte hälften så klok som den här tjejen. Om ni inte har något för er så tycker jag att ni ska läsa det hon skriver och kanske skicka lite pepp.
Olika hår, men samma talibaner
"...det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige."
Dessa företeelser går hand i hand med det som händer under våra näsor. Oavsett om det handlar om kvinnor som hedersmördas eller tjejer som hånas för sin kropp så handlar det om samma könsmaktsordning. Det handlar om att kvinnan inte har rätt till sin egen kropp. Det handlar om män som förtrycker och som tar sig friheter på kvinnors bekostnad. Samma strukurer. Samma tankesätt. Samma kvinnosyn.
Läs gärna Gudrun Schymans fantastiska tal om könsmaktordningen. (Det s.k "talibantalet")
Gillette skrattar hela vägen till banken
Vet ni varför kvinnor rakar sig idag? Jo, det ska jag berätta. Jag ska berätta hur jävla lurade vi är. Saken är den att nån gång efter första världskriget så fick Gillette (som då hade ett annat namn men likväl sålde rakattiraljer till män) en snilleblixt: Om de bara fick kvinnor att tro att de måste raka sina kroppar så skulle de fördubbla sin förtjänst, alltså tjäna mer pengar för det är alltid pengar det handlar om.
Sagt och gjort, de drog igång en kampanj med kända skådespelerskor och Harpers Bazaar i spetsen och resultatet ser vi i kvinnors armhålor varje dag. Kvinnorna i Amerika var givetvis först och Europa tog ett bra tag på sig innan vi hakade på trenden.
Och Gillette? De skrattar hela vägen till banken.
Shit snubbar say to feminister
Asså det här är så sjukt kul att jag grinar. Min nya idol är tamejfan Bianca Kronlöf. Ajm in löv liksom.
