Ninja får följa normen om hon vill men då ska det komma från henne och inte från normer och ideal
Betyder genusmedvetenhet bara att man anammat en annan slags trångsynthet? Att man kanske i sin iver att låta barnen vara annorlunda inte tillåter dem att vara normativa? Det är personligen inte en syn jag känner igen eftersom att det för mig aldrig handlat om att barnen ska få vara nånting annat än fria från förväntningar. Målet är inte annorlunda. Målet är samma möjligheter oavsett kön. ALLA möjligheter oavsett kön.
De som oroar sig för att Ninja kommer må dåligt för att mamma inte tycker om klänningar kan sluta nu. De kan sluta projicera denna svartvita trångsynthet på mig för jag tänker inte så. Det är mycket jag inte tycker om (typ bönor) men det innebär ju inte att jag måste meddela det till alla som lyssnar och allra minst mina barn. Och det betyder verkligen inte att barnen påverkas negativt eller mår dåligt av det. Jag fostrar inga lydiga små soldater utan tänkande individer och jag tror jag är på god väg för Ninja struntar högaktningsfullt i mycket jag säger och tycker. Ninja vet vad hon vill och vad hon tycker.
Och Ninjas favoritplagg ÄR en klänning. En jävla klänning som jag egentligen vill klippa i tusen bitar och stampa på men jag låter henne hållas. Jag tvättar den varje dag och jag torkar den och jag låter henne hållas UTAN sura miner och utan några som helst negativa kommentarer. För vet ni vad? Det är helt ok om min unge blir supertjejig och bara gillar rosa. Det är helt ok! Hon är fantastisk och bäst ändå och jag bryr mig inte det minsta så länge jag vet att jag gjort mitt bästa för att hon ska komma fram till vem hon är utan en massa onödig påverkan från andra.
Sexualdriften är vår starkaste instinkt. Den försvinner inte för att man slutar köna ungarna. Jag lovar!
Den här befängda idén om att vi bara kan tända på varandra sexuellt om man behåller mystiken mellan könen har jag aldrig förstått mig på. Som om det är så vår sexualitet funkar, som om man med uppfostran och miljö skulle kunna förändra den så pass att vår överlevnad står på spel. Jag menar, om det aldrig funkat att "bota" homosexualitet så lär det aldrig funka att göra människan asexuell oavsett hur många bruna overaller man klär ungarna i eller vilka pronomen man använder.
Problemet är att män som misshandlar kvinnor inte begår misstag
Just nu pågår en kampanj i USA; "real men dont buy girls" och det finns mycket att säga om det dubbla budskapet den för med sig. Flera bloggare, bland annat Fanny och Lisa Magnusson har valt att kritisera det men det enda jag kan fokusera på är att Sean Penn får agera ambassadör för kampanjen. Sean Penn som på åttiotalet gav våldtäkt och kvinnomisshandel ett ansikte men som idag är hyllad, beundrad och älskad. En riktig man.
Och jag tänker på att samhället är så förlåtande mot män som slår och kränker, för det är vi även om vi bedyrar att vi inte är det. Speciellt om mannen ifråga har en förlåtande egenskap typ Lasse som är så snäll annars, ja frugan är ju ett rivjärn. Eller så "fick han nog". Eller så. Eller så är han känd och då kommer han undan med lite vad som helst för "alla kan begå misstag" och så får han en andra chans och världen glömmer.
Och i vissa fall blir han helt enkelt belönad. Som Chris Brown. Att han har en förkärlek för att slå in kvinnors ansikten spelar ingen roll för han är ju så bra på att dansa och fantastisk på att sjunga så det gööööör ju ingenting. Alla begår misstag eller hur var det nu?
Men problemet är att män som misshandlar kvinnor inte begår misstag. Det är ingenting som bara råkar hända. Hoppsan liksom. Nej. Det är medvetet och kalkylerande och de har alltid en dålig kvinnosyn och våldsamma känslor i ryggsäcken. De är lättkränkta och jagsvaga narcissister. Och de gör alltid om det om de får chansen. Igen och igen och igen.
Glöm aldrig det.
Språket kan befästa eller förändra normer och tankemönster. (hen-debatten)
Läste en anti-hen-artikel i DN igår. Bortsett från det vanliga tröttsamma svamlet så pekar artikelförfattaren på nåt som är viktigt att tänka på och det är att barn är konservativa flockdjur. Och det innebär att det för barn är oerhört viktigt att köna rätt och göra rätt och det i sin tur påverkar de val de gör och de intressen, egenskaper och personlighetsdrag de utvecklar. (Artikelförfattaren drog dock en massa andra märkliga slutsatser och visar tydligt att hen inte tänkt speciellt mycket längre än det traditionella "det är bara så!")
Och ska vi snacka om att förvirra barn så kan vi diskutera begrepp som brandman, polisman, affärsman, sjöman och liknande. Inte konstigt att de alltid utgår från att det är en han, inte bara pga rådande normer och hur de porträtteras i det offentliga utan även benämningen. Brandman. MAN.
Tänk om vi bytte namn på yrkena och sa brandkvinna istället? Vilken grej! Oavsett kön. Ungefär som sjuksköterska.
För grejen är ju att mannen är norm. Alltså, vi uppfattar man som neutralt. Man. Mannen. Han är neutral och kvinnan är undantaget. Han är normen och kvinnan skiljer sig. Han är människa och kvinnan är kvinna. Man är människa och kvinnan är en människa med tuttar och snippa.
Brandperson är faktiskt det enda rätta när jag tänker efter. Att det rullar konstigt i munnen är ju bara en vanesak!
Att ord inte har betydelse är ett vanligt argument. Det säger man när man argumenterar för sin rätt att säga dagis eller negerboll. Det sas häromdagen i kommentarsfältet när ordet lokalvårdare menades inte ha betydelse för städares status men det HAR ju betydelse. För ord är inte bara bokstäver som sitter ihop utan ord, precis som kön, bär med sig en massa föreställningar och attityder och fördomar.
Läs gärna "Svenskan – ett språk fyllt av kön".
Läs också: "På Egalia tas fokus bort från könet" (om förskolan som använder hen)
Manlighet mäts i våldsamhet och starkast vinner
I kulisserna av tafsdebatten så dyker andra frågor upp. En del hänvisar till män som faller offer för våld och sexuella kränkningar som ett sätt att förminska det kvinnor utsätts för men det många missar är ju att det är effekter av samma patriarkala strukturer.En riktig man ska ju tycka det är gött att en kvinna tar för sig och gör han inte det så måste han vara bög och bög är alltid dåligt i männens värld. Bög är ett skällsord och de flesta män är mer rädda för bögar än för att råka ut för en bilolycka.
Män drabbas också av mer våld än kvinnor så rent logiskt är det ju män som behöver varnas av sina pappor och män som bör tänka på att inte utsätta sig för farliga situationer men problemet är ju just att våld mot män är ok eftersom att det finns en uppfattning att män ska ha nära till våld. Manlighet mäts i våldsamhet och starkast vinner. Starkast är mest manlig.
En annan skillnad är att män oftast utsätts för våld av främlingar till skillnad från kvinnor som oftast utsätts för våld av människor hon känner och litar på och oftast i sitt eget hem. Även om det är illa att män faller offer så finns det en avgörande skillnad mellan våldet som kvinnor utsätts för och våldet män utsätts för och det är effekterna det har och traumat det skapar. Blir du påhoppad ute så är du iallafall trygg i ditt hem men vad händer om våldet finns hemma?
Boktips som behandlar manlighet och den manliga könsrollen:
Behöver du bekräftelse?
Jag var ofantlig poppis som yngre och smalare. Män föll i drivor och jag fick aldrig vara ifred. Det var givetvis ett problem och jag kände mig alltid som ett villebråd. Men 20 kilo + samt ett antal ungar senare så är det inte så många män som vänder sig om längre. (med undantag den där turken nere vid grönsakstorget där jag bor som envisas med att ge mig rabatt)
Och jag känner att jag saknar det emellanåt.
Men problemet är inte att främmande män slutat titta utan att jag behöver främmande mäns bekräftelse för att känna mig sexig, vacker och knullbar. Det är ju helt sjukt egentligen när man tänker efter, men en del av de här strukturerna och det konstanta könandet. Redan i mellanstadiet så uppfattar flickor ofta tafs "positivt" eftersom att det betyder att pojkarna gillar dem vilket i sin tur betyder att de är godkända som kvinnor. Vi lär ungarna redan från början att flickor ska tittas på och recenseras och pojkar ska jaga och recensera. För så har det alltid varit.
Nej, det är inte olagligt att tafsa på kvinnor
Anser iallafall Solna tingsrätt så FRITT FRAM GUBBSLEM! Dock är det även ok för kvinnor att värja sig med redigt våld så öva upp högerknät nu tjejer! (eller vänster om ni är lagda åt det hållet.)
"...det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige."
Det är så märkligt att så fort man kritiserar en företeelse som sexism eller ojämställdhet så ska det jämföras till förbannelse med andra kulturer där kvinnor mördas, kastas från balkonger eller på annat sätt förtrycks med våld som om man inte kunde ägna sig åt både stora och små frågor samtidigt.
Och sen att det ska vara så svårt att förstå att dessa företeelser går hand i hand med det som händer under våra näsor. Oavsett om det handlar om kvinnor som hedersmördas eller en ung tjej som blir tagen på rumpan så handlar det om samma könsmaktsordning. Det handlar om att kvinnan inte har rätt till sin egen kropp och att kvinnans sexualitet inte är hennes egen. Det handlar om män som förtrycker och som tar sig friheter på kvinnors bekostnad. Samma strukurer. Samma tankesätt. Samma kvinnosyn.
Läs gärna Gudrun Schymans fantastiska tal om könsmaktordningen. (Det s.k "talibantalet")
Varför ser inte dagens föräldrar det vansinniga här?
Min dotter får aldrig höra att hon är en duktig FLICKA och min son får aldrig höra att han är pappas stora POJKE.
Jag menar inte att jävlas eller förvirra... eller jo, kanske förvirra lite. Jag vill få igång tankar och provocera fram lite reaktioner men den biten vet ni ju redan. Ta till exempel inlägget jag skrev igår om mina svenska barn.
Om ni byter ut "svensk" mot flicka eller pojke så får texten en ny innebörd. Eller får den verkligen det? Varför är det ok att dela upp människor efter kön på det sätt vi egentligen gör? Varför är det ok för mig att ha tjejkalas för dottern men inte bruna-ögon-kalas eller svensk-kalas? Fatta snacket på förskolan om jag la sådana lappar i varannan unges låda!
Varför är det ok för mig att tilltala människor som sina kön, men inte hudfärg eller ursprung? "Tjena grabben!" vs "Tjena Asiaten!" (eller diverse slang)
Jag har valt att inte prata kön hemma av den anledningen att kön inte ska behöva spela någon roll för mina barn. Jag vill inte att de ska definiera sig själv utifrån sina könsdelar. Inte nu. Inte nu när de är små och inte kan skilja sin eventuella könsidentitet från dess könsroll. Inte nu när de egentligen bara vill vara till lags och göra rätt. För så är barn. De vill göra rätt och de vill definitivt göra kön rätt och att göra kön rätt är ofta att vara en motsats till det andra. Att vara pojke är att inte vara flicka och i barns enkla logik innebär det att avstå från alla attribut och egenheter som tillskrivs motsatta könet.
Så vi pratar inte kön. Jag säger inte "Hej tjejen!" eller "Kom nu killar!". Jag säger inte pojken eller flickan när jag talar om andra barn. Jag säger kompisen eller barnet eller helt enkelt namnet. Jag säger inte tanten eller farbrorn eller kvinnan eller mannen. Jag säger personen eller människan.
Och det gör min unge också.
Min dotter får aldrig höra att hon är en duktig svensk och min son får aldrig höra att han är pappas stora svensk.
Vi har inte berättat för ungarna att de är svenskar eller talat om deras hudfärg. Jag har aldrig berättat att jag är halvgrek heller. Vi talar aldrig om det för att det - just nu - inte känns viktigt. Jag tror dessutom att om man börjar prata om "vi" så finns det alltid ett "dom" vid horisonten och människor vill kategorisera och utesluta där de kan. Så vi skippar den biten tills vidare.
Jag undrar om detta uppfattas som att jag försöker mörka deras ursprung? Sudda ut det? Kanske sudda ut skillnaderna mellan olika etniciteter? För svenskar är ju svenskar och alla andra är på sitt vis och det är ju tur för tänkt va tråkigt om alla vore lika? Eller hur är det nu?
När ska vissa män fatta att de inte har rätt att ta för sig? Och när ska kvinnor förstå att de inte är allmängods?
Jag tittar inte på Melodifestivalen. Jag undviker det i det längsta medan jag kan för tids nog så kommer ungarna på förskolan tjata om skiten och jag vill att mina barn ska delta i ritualer och traditioner och få vara en av alla andra emellanåt.
AnaGina hade gjort bra ifrån sig trots offentlig förnedring och kränkning. Jo, för det var ju precis vad som hände. Thorsten Flinck tog sig friheten som så många andra män tar sig friheter varje dag. Kvinnors kroppar är nämligen inte våra egna och det bevisade han med bravur för att omedelbart efter en påtvingad ursäkt från SVT gråta ut i pressen; "Jag är ingen mansgris! Jag älskar kvinnor!".
Jo Thorsten. Du är en mansgris. Värsta sorten eftersom att du inbillar dig att den "kärlek" du känner för oss kan förväxlas med respekt. Och det är fan inte synd om dig för att du äntligen får stå till svars för din usla kvinnosyn.
Men det som gör mig så otroligt ledsen är inte det Thorsten gjorde för alla kan fucka upp. Jo faktiskt. Vi har alla en liten nervös sexist inom oss som kan bubbla fram i pressade situationer. Autopiloten ni vet.
Men problemet är inte Thorstens idioti utan omgivningens godkkännande. Han ursäktas med det gamla vanliga "Ja men ni vet hur Thorsten är!" (ni vet hur män är) och att Ginas upplevelse förminskas. Hon ska ta det. Bita ihop för det var väl inte så farligt, lite kan du väl tåla? För det är ju så synen är; kvinnor ska tåla. Kvinnor ska finna sig i att deras kroppar är allmängods och säger de ifrån så är de löjliga. Hör ni hur sjukt det egentligen är?
Det är nåt som känns bekant med den här bilden...
Hen är ett jävla ord, inte en ideologi och definitivt inte en konspiration för att göra alla könslösa.
Alla dessa rabiata henmotståndare har sådana kreativa argument emot själva begreppet men inget som egentligen är logiskt. En del hävdar bestämt att de minsann inte är några hen. "Jag är kvinna, ingen hen!" och då kan jag tillägga att nej, det är inte jag heller.
Jag är inget pronomen och jag blir inte mindre kvinna/människa bara för att någon använder ett könsneutralt pronomen när de talar om mig. OM mig, inte till mig. Eller ja, en del av den äldre generationen kanske brukar tilltala människor med pronomen men annars är det väl rätt så sällsynt. "Vill hon ha en köpp kaffe?" Själv tilltalar jag människor med namnet eller helt enkelt ett "du".
"Det finns två kön av en anledning!" menar nån annan och ja det finns kanske nån gudomlig plan, men det finns ju även en anledning till att det finns både hermafroditer och tvekönade (djur) samt intersexuella människor. Detta är dock helt irrelevant eftersom att dessa kön varken förminskas eller försvinner bara för att man använder ett neutralt pronomen om människor man talar om.
Men sen kommer vi till ordents egentliga funktion. I svenska språket (såväl som i samhällstrukturerna) så är mannen norm. Vet man inte könet så säger man oftast "han". Det sker per automatik. "Imorgon ska jag ringa en läkare och se vad han säger". Djuren i sagorna och sångerna är pojkar och de anonyma människorna i nyhetsartiklarna är män såvida det inte specifieras; "Den kvinnliga läkaren" eller "54 personer dog, varav 12 kvinnor". Hen är alltså ett alternativ som förenklar språket, speciellt när könet är osäkert eller okänt. "Vad heter hen?"
Nej, man måste inte använda det men så vitt jag vet så är alla ord som finns idag ett alternativ, inte ett tvång. Du behöver t.ex inte använda ordet "kvinna" heller för det går alldeles utmärkt med alla synonymer eller varför inte helt enkelt en beskrivning? "Människa med snippa" Eller kanske "inte man"? Och måste man verkligen tycka om alla ord man använder? "Det låter löjligt!", "Det är fult!" Jaha? Språket har en funktion, det är inte till för att behaga användaren. Det är till för att göra sig förstådd. Givetvis kan man göra sig förstått med ett begränsat ordförråd, men håller vi inte alla med om att ju fler ord vi har desto bättre?
Sen så har "hen" en ganska viktig uppgift i skrift. Min man är spelutvecklare och skriver väldigt mycket speldesign. Istället för att skriva "han eller hon" om spelaren så kan ett enkelt "hen" ge texten ett bättre flyt:
- "spelaren behöver fullfölja quest'et för att han eller hon ska kunna gå vidare"
- "spelaren behöver fullfölja quest'et för att hen ska kunna gå vidare".
I en mening så spelar det ingen roll, men föreställ dig flera sidor av det. Ja du kan skriva han/hon, h*n eller vad fan du vill, men än en gång; är det inte bra med fler alterativ?
Slutligen så förstår jag verkligen inte hur man kan vara motståndare till ett ord. Ett jävla ord. Nej jag fattar det verkligen inte. Är det inte snippa så är det hen. Hur jävla bakåtsträvande konservativ kan en människa bli egentligen? Ok, jag erkänner att jag hade svårt att acceptera cd-skivan när den kom för att inte tala om mp3-spelaren, men ett ord? Det är ett jävla ord, inte en ideologi och definitivt inte en konspiration för att göra alla könslösa.
Mer om "hen" här. Dess syfte och dess ursprung samt internationella varianter.
Att män och kvinnor inte är jämställda är ett direkt resultat av könandet
Genusdebatten är nåt som jag aldrig tröttnar på. Jag tröttnar dock på okunskapen och fördomarna och människors envishet att fortsätta detta eviga könande fast det är 2012 och man vid det här laget borde förstå att alla ska få samma möjligheter.
"Män är män och kvinnor är kvinnor!" ropas det med en panikslagen desperation. Stereotyperna är livrädda för förändring för förändringar innebär att de måste omvärdera sin egen verklighet och vad betyder det egentligen? Vem är jag om jag inte är kvinna? Vem är jag om jag inte är kvinnlig? Vem är jag i förhållande till det motsatta könet? För motsatser är vad vi lärt oss att tänka ur. Motsatt kön. En annan art. En annan människosort som är så tvärtemot mig och måste vara det för hur ska annars barn bli gjorda?
Varför är det så viktigt att upprätthålla den här föreställningen om två sorters människor, olika inte bara till det ytliga kroppsliga utan även så fundamentalt skilda från varandra mentalt, intellektuellt och biologiskt?
"Bara för att jag har bröst och snippa så ska jag inte få lägre lön!" menar andra som kanske ändå har en jämställdhetsönskan, men problemet är inte hur vi ser ut utan hur vi bemöts. Att män och kvinnor inte är jämställda är ett direkt resultat av detta könande. (könsrollsuppfostran). Flickor och pojkar fostras olika, de uppmuntras olika och bemöts olika. Då är det inte konstigt att vi senare får olika förutsättningar.
Kön påverkar hur andra människor uppfattar oss. (”flickor är si och pojkar är så”) T.ex så talar vi mer med flickor, använder fler ord och mjukare tonläge samt ger dem mer komplimanger för utseendet och mer kramar och leenden, medan pojkar får mer skäll, tydligare order samt uppmuntras att vara högljudda, ta för sig och vara tuffa. Flickor uppfostras att vara duktiga, empatiska, omvårdande och uppoffrande medan pojkar fostras att vara starka, ambitiösa, tuffa och känslomässigt otillgängliga.
Kön, klass, etnicitet, sexualitet, religionstillhörighet, kultur påverkar hur människor uppfattar oss. Och hur vi blir uppfattade stärker förväntningarna och förväntningarna i sin tur påverkar hur vi bemöts. Hur vi bemöts påverkar i tur vår självbild och vår personliget och vår utveckling.
Som genusmedveten förälder så är man uppmärksam på det. Och utifrån det gör vi våra val; hur vill jag att mitt barn blir bemött? Hur kan jag påverka detta?
Förvirrad?
Det är inte kvinnor som ska jobba mer utan män som ska jobba mindre
Nej jag är ingen manshatare, men ibland "hatar jag män". Förstår ni hur jag menar?
Igår snackade Cissi Wallin om manshat i Radio1.se och jag var med på telefon för att ge mitt perspektiv. (Lyssna gärna. Jag dräller in 01:03, alltså en timme in.)
Utan att förminska det dåliga bemötandet en del feminister står för så tror jag även att det är viktigt att våga prata om VARFÖR många kvinnor hatar män. Vad beror det på, vad har vi för erfarenheter?
Utan att förminska det dåliga bemötandet en del feminister står för så tror jag även att det är viktigt att våga prata om VARFÖR många kvinnor hatar män. Vad beror det på, vad har vi för erfarenheter?
Hur är det att vara kvinnor och leva i ett samhälle där man ofta utsätts för övergrepp, orättvisor, skuldbeläggning, skam och kränkningar? Hur är det att vara kvinna och aldrig känna att man är trygg från något av detta? Finns det någon förståelse för att man inte har energin att vara tillmötesgående alla gånger? Att man bara vill SPYYYY, skrika och skälla och håna och slå och ge folk en redig spark mellan benen? Finns det någon förståelse för frustrationen? Finns det någon förståelse för att man som kvinna kan vara jävligt förbannad?
För man måste även våga prata om de förtryckande beteendemönstren som många män visar upp, om än omedvetet. På vilket sätt bidrar enskilda män till att de här strukurerna upprätthålls? Vågar vi ifrågasätta och vågar de ta till sig och ägna sig åt lite självrannsakan?
Som kvinna är jag aldrig trygg. Vi kan inte gå utanför dörren utan att utsättas för mannens blick och mannens norm och mannens krav. Tjejgym och andra verksamheter som utesluter män öppnas. Inte för att diskriminera utan för att tillräckligt många kvinnor inte upplever att de är fredade just för att män tar sig friheten att ragga, kommentera våra kroppar och utseenden, tafsa, komma med sexuella inviter, kalla oss horor och slampor när vi inte ställer upp på deras förväntningar och kalla oss horor och slampor när vi gör det.
Jag har blivit utsatt för sexuella kränkningar och övergrepp sen jag var liten. Inte av en man. Inte av två. Inte av tio. Utan många många många fler. I år. I en livstid. Majoriteten av mina vänner har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp. Majoriteten av kvinnor jag haft kontakt med har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp.
Av NORMALA män med normala liv. De är pappor, makar, vänner - . Inga monster alls. (för ett monster ser man) De är de slags män vars fruar och vänner och barn säger "inte han, han är så snäll så! Inte min man!"
Jag vet att min bild och mina känslor är färgade av min verklighet och mina erfarenheter, men den vetskapen betyder ingenting när den där irrationella och skamfyllda känslan kommer krypandes; jag hatar män**.Jag litar inte på dem. Jag blir nervös av dem. De skrämmer och hotar mig. Vi lever i en kultur som säger till mig varje dag att jag ska känna precis så här. När mäns dåliga beteende förklaras bort av biologi; "män är si och män är så" och när ansvaret för övergreppen läggs på offret; "Varför gjorde du si eller så?" så lär man kvinnor att hata.
Som kvinna är jag aldrig trygg. Vi kan inte gå utanför dörren utan att utsättas för mannens blick och mannens norm och mannens krav. Tjejgym och andra verksamheter som utesluter män öppnas. Inte för att diskriminera utan för att tillräckligt många kvinnor inte upplever att de är fredade just för att män tar sig friheten att ragga, kommentera våra kroppar och utseenden, tafsa, komma med sexuella inviter, kalla oss horor och slampor när vi inte ställer upp på deras förväntningar och kalla oss horor och slampor när vi gör det.
Jag har blivit utsatt för sexuella kränkningar och övergrepp sen jag var liten. Inte av en man. Inte av två. Inte av tio. Utan många många många fler. I år. I en livstid. Majoriteten av mina vänner har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp. Majoriteten av kvinnor jag haft kontakt med har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp.
Av NORMALA män med normala liv. De är pappor, makar, vänner - . Inga monster alls. (för ett monster ser man) De är de slags män vars fruar och vänner och barn säger "inte han, han är så snäll så! Inte min man!"
Jag vet att min bild och mina känslor är färgade av min verklighet och mina erfarenheter, men den vetskapen betyder ingenting när den där irrationella och skamfyllda känslan kommer krypandes; jag hatar män**.Jag litar inte på dem. Jag blir nervös av dem. De skrämmer och hotar mig. Vi lever i en kultur som säger till mig varje dag att jag ska känna precis så här. När mäns dåliga beteende förklaras bort av biologi; "män är si och män är så" och när ansvaret för övergreppen läggs på offret; "Varför gjorde du si eller så?" så lär man kvinnor att hata.
Manshat är ett starkt ord och jag tror oftast det handlar om frustration, ilska och rädsla. Inte genuint hat. Och jag förstår det och jag förstår manshatande kvinnors uppgivenhet just för att jag är en av dem ibland. Jag förstår vad de vill förmedla även när jag inte håller med om sättet de förmedlar det på.
(**Förstå mig rätt här. Jag HATAR inte män. Jag hatar inte individer. Jag går inte runt och är arg hela dagarna eller blänger på och hatar varje karl jag träffar. Jag skiljer på den enskilda mannen och Mannen/kollektivet/mansrollen. Jag hatar inte människor pga kön. Jag hatar mansrollen. Könsrollen. Män är inte sin könsroll. Det är inlärt beteende. En social konstruktion.)
Är man öppen med sin feminism så blir man en representant för feminismen oavsett om man vill eller inte
Det verkar finnas en vanlig missuppfattning att feminismen och feministerna skyller alla orättvisor och ojämna maktstrukturer på männen. Det försätter väldigt många i försvarsposition samtidigt som feminismen avfärdas som en manshatande ideologi. Men jag förstår varför den här missuppfattningen är vanlig. Dels beror den på bristande kommunikation, bristande kunskap men också bristande förmåga att uttrycka sig tydligt.
Det blir väldigt ensidigt att bara tala om männen som förtryckarna och kvinnor som de förtryckta för de regler och normer som finns i samhället och som hjälper till att upprätthålla partiarkatet och samhället består av BÅDE män och kvinnor vilket innebär att både kvinnor och män tillsammans bär ansvar för samt bevarar den ordningen. Så peka inga fingrar. Självrannsaka istället, se ditt bidrag.
Vi måste även ha förståelse för att de ord vi slänger oss med kan verka skrämmande och anklagande. Var övertydlig i diskussioner och minska risken för missförstånd. Var tillmötesgående och fördomsfri när du får frågor som känns "dumma".
Talar man om patriarkatet eller kvinnoförtryck så antyder man ofta i samma mening att skuld ska läggas på individer. Det blir fel. Var tydlig med det du verkligen vill säga. Patriarkat betyder INTE att enskilda män förtrycker kvinnor. Patriarkat är en SAMHÄLLSSTRUKTUR där kvinnor är underordnade. Men många tror det och upplever sig anklagade och då får dialogen ingen bra grund att stå på.
Talar man om patriarkatet eller kvinnoförtryck så antyder man ofta i samma mening att skuld ska läggas på individer. Det blir fel. Var tydlig med det du verkligen vill säga. Patriarkat betyder INTE att enskilda män förtrycker kvinnor. Patriarkat är en SAMHÄLLSSTRUKTUR där kvinnor är underordnade. Men många tror det och upplever sig anklagade och då får dialogen ingen bra grund att stå på.
Och jo, visst fan finns det feminister som hatar män. Både män för att de är män och män som i den manliga könsrollen. Men man måste förstå om att detta inte är representabelt för feminismen i sig. Mansförakt är vanligt, inom alla falanger, men jag vågar påstå att manshatet är mer utbrett bland icke-feminister. (ej att förväxla med antifeminister) Men där är den dold bakom normer; "män är si och män är så". Gömd i skämt och misstro och biologism.
Men när en feminist uttrycker sig mansfientligt så sticker hon ut. Oavsett om man vill det eller ej så blir man en representant. Och här kommer vårt personliga ansvar in. Hur uttrycker vi oss egentligen? Hur förmedlar vi vårt budskap? Hur bemöter vi kritiken vi får och frågorna som ställs? Använder vi härskartekniker, de metoder som vi själva fördömmer hos patriarkatet? Att göra det eller att förlöjliga våra motståndare som är lätt hänt är kontraproduktivt och ger bara motståndarna rätt.
Det är också helt förståeligt att man som kvinna med många dåliga erfarenheter känner hat eller misstänksamhet mot män. Speciellt när hela vår kultur lär ut att män är våldsamma och oberäkneliga. "Män är si och män är så". Människan är ofta irrationell och detta är inte förbehållet feminister eller kvinnor. Däremot så är det viktigt att man försöker vara medveten om vad det beror på och talar om strukturer istället för att peka ut och skuldbelägga enskilda män för att de är just män.
Jag ger Ninja en dos prinsesstrams
Jag vet att många genusmedvetna föräldrar har problem med att hitta neutrala underkläder till sina ungar. "Allt är prinsessigt och glittrigt!" klagar de men jag ser faktiskt det som en möjlighet för ungarna att få vältra sig lite i det stereotypa utan att det blir rosa små prinsessmuffins av allt och framförallt utan att det sänder könade förväntningar till omgivningen.
Jag tänker att om jag rakt av förbjuder det där vulgära stereotypa så kanske det blir motsatt effekt; det blir spännande och åtråvärt. Utanför barnets räckvidd och då föds kanske en längtan som i slutänden kan bli överväldigande. Jag uppfostrar ju små rebeller och uppmuntrar trots, så det är ju bara en tidsfråga innan de gör helt tvärtom.
Iallafall om jag inte bejakar den där längtan.
Så det gör jag.
Ninja har en ganska neutral garderob. Färgglad men ganska okönad. En del plagg från båda sidor, men mestadels unisex. Men när jag köper trosor, strumpor, strumpbyxor, mössor eller andra accessoarer så tar jag det glittrigaste och gulligaste jag kan hitta. Ninja har plagg med kattungar, glitterprinsessor, hello kitty och pasteller i mängder. Hon får ha rosaglittrigt mylittleponynagellack, halsband med hjärtan och keps med hello kitty på.
Hur gör ni?
Biologi vs normer
Tro't eller ej, rosa är faktiskt min absoluta favoritfärg.
Jag läser "Rosa, den farliga färgen" just nu och redan tjugo sidor in i boken kan jag konstatera att folk är dumma i huvudet. Jag har blivit extra arg och trotsig över alla dessa påstått "genusmedvetna" mammor som förvägrar sina söner rosa för att de inte ska uppfattas som tjejer. För att vara tjej är lite sämre.
Så jag frossar i rosa till Tamlin. I rosa och lila och tjejiga kläder. I glitter och gull och blommor. (utöver Ninjas gamla garderob)
Om jag ska vara ärlig så får boken mig också att vilja klä mig själv och Ninja i helrosa för att trotsa den där idiotiska föreställningen att rosa (eller tjejiga) tjejer inte kan tas på allvar. Jävla skitsnack och jävla idioti. Men jag är också medveten om att samhället inte är redo och jag vill inte att min dotter ska bemötas som ett kön. Det andra könet.
Jag är inte ok med att kvinnor och det som intresserar kvinnor nedvärderas och att det som män gillar upphöjs och hålls som en norm. Jag kommer alltid vara aktiv i att bekämpa den föreställningen. Gör det ni också!
Fast man kanske flyger flygplan med kuken, vad vet jag?
Men asså. Om män nu har sämre fingertoppskänsla, varför i hela helvete låter man dem bli kirurger? Peta omkring inne i människors kroppar och hjärnor med bristande kompetens?! Och om de nu har sämre periferiseende och uppfattning av sin omgivning, hur kan man då tillåta män att ta körkort, använda tunga maskiner, bli piloter eller allt annat som faktiskt krävs ett visst mått av detaljkänsla?
Låter himla farligt och ansvarslöst tycker jag!
En man som fattar
Att vara pappa ger pluspoäng
Och så har vi den nya papparollen. Pappan som använder sig av barnen för att plocka pluspoäng hos damerna och som inte ens har vett att skämmas för det. Varför engagera sig för att vara en bra pappa (vilka fördelar ger det liksom?) när man kan fejka det och få bekräftelse från omgivningen istället? Win win! Eller nåt.
Jag förstår faktiskt inte vad som är så jävla svårt. Är det svårt att vara närvarande? Är det svårt att vara med sina barn? Vill man inte det? Är det svårt att vara en bra förälder? Fan, ungarna skiter i om du är perfekt! Good enough är... ja, good enough.
Jag förstår inte hur man som förälder (pappa) bara kan distansiera sig så pass från sina barn att det framstår som en barnlek att försumma och kasta bort den lilla relation som finns. Varför är det här så vanligt? Varför är det ingen som reagerar?
Tihi, ja typiskt karlar, fnittrar en hel generation våpmammor när de i samhörighet klagar på pappornas bristande intresse. (Som antagligen känner trygghet i att vara NUMBER ONE i ungarnas liv. För männen är ju bra på allt annat, låt oss kvinnor få ha det här i fred. RÖR INTE MIN MAMMAROLL. Typ.) Och så får de vatten på kvarn av diverse pseudoforskare som hävdar att män inte kan ta hand om spädbarn för att de har färre nerver i fingertopparna. Och annat trams.
Vad är det för fel på dem? Vad är det för fel på pappor? På män? Vad är det som gör att en sådan stor majoritet klarar av att avstå från sitt föräldraskap och bara kliva åt sidan? Nej, jag tror inte det minsta att det är så män är, utan snarare att de är nåt de lärt sig. Hur gör vi för att motverka att framtida generationer fortsätter i samma spår?
