Älskar du dina barn lika mycket?
Älskar ni era barn lika mycket? På samma sätt då? Med handen på hjärtat?
Jag växte upp och visste solklart att jag var mammas favorit. Hon älskar mig mest helt enkelt. Det är inte bara en känsla jag fått utan något hon sagt flera gånger under min livstid. Inte så konstigt kanske eftersom att jag var det enda barnen hon fick behålla och det innebär ju inte att hon inte älskar sina barn heller men när man talar om detta så drar folk snabbt åt sig öronen. Tanken på att man skulle göra skillnad på människor man tycker om vill man inte tillåta och jag förstår ångesten det väcker. Både hos föräldrar men också hos de barn som kanske känner sig bortvalda, oälskade, på andra plats. Men det är ju inte alltid så enkelt.
Jag älskar givetvis mina barn så mycket att jag skulle kunna mörda samt dö våldsamt för dem. Jag älskar dem så mycket att jag tveklöst skulle offra allt. Precis som alla föräldrar gissar jag. Men jag känner inte lika för dem.
Häromdagen frågade dottern: ''Älskar du bara lillebror" och det högg till i hjärtat. Älskade lilla barn, ska du gå genom livet och tro att bara han finns för mig när det är DU som är min första och största kärlek, tänkte jag men sa såklart inte.
Jag svarade att jag älskade båda mina barn väldigt mycket men förstod samtidigt varför hon fått för sig att han är den enda. Jag är nämligen störtförälskad i honom. Jag vill pussa och lukta och känna och krama och vara nära honom precis hela tiden, precis som vid en nyförälskelse. Jag är inte lika förälskad i henne men däremot så var jag ända tills nyligen stensäker på att jag utan tvekan skulle välja henne om jag tvingades välja mellan mina barn. (Nu när sonen vuxit på sig så är valet givetvis inte detsamma men den förstfödda kommer alltid vara speciell ändå.)
Äh jag vet inte var jag vill komma. Jag reflekterar lite och kanske raderar jag detta innan barnen lär sig läsa.
Hur känner ni?
Etiketter:
Sluta skäll!
Jag måste verkligen sluta skälla och vråla på barnen. Idag började morgonen med en ordentlig dos psykopati här hemma när ungarna pulade ner två mylittleponys samt en gammal macka bakom elementet. Eller först var det ponnysarna som åkte ner och medan jag fick ut dem så ramlade en gammal macka ut (urk) varpå geniet i familjen; Ninja bestämde sig för att uppmana det andra snillet att ''stoppa tillbaka den Tamlin!'' VARPÅ DET LILLA FANSKAPET FAKTISKT GJORDE DET.
Jag bröt sönder en stekspade, grät en mikrosekund och vrålade. Nej det blir inga årets mamma-awards det här året men fan vad svårt det är att vara den där förstående, pedagogiska och tålmodiga mamman man liksom var så jävla säker på att man skulle bli.
Men jag måste verkligen sluta skälla på dem. Tills jag lyckas med det får jag fortsätta lära och uppmuntra ungarna att be den elaka mamman att suga röv varje gång hon spårar ut. ''Sluta skäll på mig!'' vill jag att hon ska vråla tillbaka.
Etiketter:
Ska barn lyda?
Är det bara jag som känner obehag när folk talar om att barn ska lyda?
Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Punkt. Man metodar och dresserar och håller liv i de gamla mönstrena. Man faller in i en roll. Föräldrarollen.
Och glömmer bort att vara genuin och autentisk.
Ibland kan jag märka att detsamma bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för sakens skull liksom; "men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?". Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.
Etiketter:
Nej jag måste inte respektera hur andra gör
Det är så förbannat tröttsamt med människor som ba ''du måste respektera hur andra fostrar sina barn''. Nej det måste jag verkligen INTE. Man kan ha förståelse för att folk följer sina övertygelser och gör det de tror är rätt, men man behöver fan inte respektera dem eller det förhållningssätt de väljer.
Jag har vänner på andra sidan atlanten, där det är fullt lagligt att ge sina barn smisk, som använder just fysisk bestraffning som en medveten del i sitt föräldraskap. Nej, jag respekterar inte det. Jag respekterar inte föräldraskap som går ut på att dressera barn till lydnad. Jag respekterar inte auktoritärt föräldraskap. Jag respekterar inte föräldrar som lär sina söner att det är bögigt att gilla rosa eller föräldrar som lär sina barn att bögigt på nåt sätt är någonting negativt.
Osv i all oändlighet.
Amen, ni fattar min poäng.
Jag tror på förstålse och perspektiv, men det innebär inte att man måste tycka om eller respektera det som går emot ens värderingar.
Etiketter:
Tänk om jag fuckar upp?
När jag fick barn så började jag bearbeta (och älta) min egen barndom. Massvis med olika bortglömda (och förträngda) och jobbiga minnen kom upp till ytan och krävde uppmärksamhet.
Mitt eget föräldrarskap har gjort mig uppmärksam på min egen historia; som gör mig ledsen, rädd, arg, förtvivlad och i många fall helt oförstående. Jag är livrädd för att upprepa samma misstag som mina föräldrar och livrädd för att falla i mönster jag inte själv ser.
Mitt eget föräldrarskap har gjort mig uppmärksam på min egen historia; som gör mig ledsen, rädd, arg, förtvivlad och i många fall helt oförstående. Jag är livrädd för att upprepa samma misstag som mina föräldrar och livrädd för att falla i mönster jag inte själv ser.
Jag skäms när jag jag får kommentarer om att jag är en fantastisk mamma. Jag känner mig som en stor lögnaktig bluff och jag vill nästan vråla tillbaka; "Gå inte på det! Köp inte mitt skitsnack! Jag är en usel mamma!" Och ni vet ju inget mer än vad jag väljer att visa här.
För jag är en jävla skitmamma emellanåt. Jag skriker på ungarna. Svär åt dem. Rullar ögonen. Suckar. Stönar. Vill inte leka. Lyssnar inte. Jag är opedagogisk och barnslig. Mitt tålamod tar slut mer ofta än jag skulle vilja erkänna.
Mina tips och tankar kring föräldraskapet är ofta bara mina tankar om vad för slags mamma jag VILL vara, ett ideal. Jag kämpar, jag övar, jag utmanar mig själv; Jag strävar alltid efter att utvecklas i mitt föräldraskap och jag gör mitt bästa för att alltid välja en bättre attityd.
För jag är en jävla skitmamma emellanåt. Jag skriker på ungarna. Svär åt dem. Rullar ögonen. Suckar. Stönar. Vill inte leka. Lyssnar inte. Jag är opedagogisk och barnslig. Mitt tålamod tar slut mer ofta än jag skulle vilja erkänna.
Mina tips och tankar kring föräldraskapet är ofta bara mina tankar om vad för slags mamma jag VILL vara, ett ideal. Jag kämpar, jag övar, jag utmanar mig själv; Jag strävar alltid efter att utvecklas i mitt föräldraskap och jag gör mitt bästa för att alltid välja en bättre attityd.
Emellanåt känner jag mig totalt misslyckad som morsa, full av dåligt samvete och jag är långt ifrån så fantastisk som jag önskar att jag vore. Men sen känner jag mig helt ok för jag vägrar älta en massa dåliga beslut och jag vägrar straffa mig själv. Rent logiskt vet jag ju att det inte är någon big deal att vara halvkass ibland sålänge man är snäll mot ungarna typ, men sen så gnager den där ångesten i en. Tänk om mina barn ärver min ångest och mina problem? Tänk om jag fuckar upp helt?!
Etiketter:
Jag är rädd
Varför är det blivit så viktigt för mig att i mitt föräldraskap undvika stereotypa mallar? (I den mån jag kan såklart) Är det för att jag är osäker på min egen förmåga att ge mina barn den där självkänslan och säkerheten? Jag ser föräldrar som lyckas fostra starka framgångsrika lyckliga tjejer (även utan genusperspektiv) men är jag en av dem? Can I do the job?
Kommer mina egna tillkortakommanden vara en större påverkan än det jag gör rätt? Behöver jag ta till andra knep och genvägar för att skydda mina ungar från etiketter och hjärntvätt? Är det det jag är rädd för? Att misslyckas? Tänk om jag misslyckas. Äh jag vet inte.
Etiketter:
"Om inte kärleken till mina barn alltid lyser igenom så spelar det faktiskt ingen roll."
Meekatt som för övrigt är en av finalisterna till Årets BloggMama skriver om föräldraskapets mindre soliga sidor och får skit från en bloggläsare som tar sig rätten att bedöma. Men Meekatt ryter ifrån; Om inte kärleken till mina barn alltid lyser igenom så spelar det faktiskt ingen roll. Min blogg är ingen kärleksförklaring till min familj.
Som förälder har man ju det där konstanta dåliga samvetet. Det spelar ingen roll vad det gäller, jag känner alltid att jag skulle kunna göra bättre, göra annorlunda, göra om. Vara roligare, mer pedagogisk, mer tålmodig. Hitta på mer. Vara snällare. Sätta tydligare gränser. Vara bättre.
Och så vidare i all oändlighet.
Och så vidare i all oändlighet.
Shit, jag hatar mina ungar emellanåt och jag hatar att vara morsa lika ofta. Men så får man ju inte känna. Och absolut inte uttala högt! Iallafall inte om man ska tro på familjelivsmorsorna som härjar i alla vrår. Myten om den självuppoffrande modern som ÄLSKAR att just självuppoffra är det dags att vi skrotar. Den kväver och dödar oss och får oss att känna oss otillräckliga och DÅLIGA.
Jag skäms ibland när jag jag får kommentarer om att jag är en fantastisk mamma. Jag känner mig som en stor lögnaktig bluff och jag vill nästan vråla tillbaka; "Gå inte på det! Köp inte mitt skitsnack! Jag är en usel mamma!" för jag är ju en jävla skitmamma emellanåt. Jag skriker på ungarna. Svär åt dem. Rullar ögonen. Suckar. Stönar. Vill inte leka. Lyssnar inte. Jag är opedagogisk och barnslig. Mitt tålamod tar slut mer ofta än jag skulle vilja erkänna.
Men sen tittar jag på mina små troll och de är så jävla bra på alla sätt och vis. De är kreativa, uppfinningsrika, snälla, omtänksama, kloka, förstående, framåt, sociala, orädda, intelligenta, roliga.
De är så jävla fantastiska och det är min förtjänst! Jag gör ju nånting rätt även när jag gör massa fel.
Men sen tittar jag på mina små troll och de är så jävla bra på alla sätt och vis. De är kreativa, uppfinningsrika, snälla, omtänksama, kloka, förstående, framåt, sociala, orädda, intelligenta, roliga.
De är så jävla fantastiska och det är min förtjänst! Jag gör ju nånting rätt även när jag gör massa fel.
Etiketter: Jag är kanske inte världens bästa mamma men fy fan vad bra jag är ändå!,
Jag vill inte ha barn som fogar sig och lyder.
Ett barn som vet vad han vill och som behöver bli lyssnad på.
"Näääää bibi-intääää!" säger han. (jag vill inte) "Sluuuuta!"
För oss har det varit väldigt viktigt att ge ungarna verktyg i vardagen. Att lära dem säga ifrån när de känner sig förorättade eller illa behandlade och aldrig kompromissa med sin integritet. Det är såklart mycket enklare att hantera barn som fogar sig, gör som man säger i alla lägen, aldrig ifrågasätter eller hävdar sin rätt att bestämma själv.
Men jag vill inte ha barn som fogar sig och lyder. Jag vill inte ha barn som aldrig vågar säga ifrån eller barn som blint följer ledaren (den vuxna) för det går igen sen, när de står där på skolgården och de tuffa killarna kastar sten på en kompis eller när de populära tjejerna i klassen bestämmer sig för att sluta prata med en. Och det följer även med ända upp i vuxen ålder. Konflikträdsla, dålig självkänsla/självförtroende osv.
Om man aldrig får behålla modet att stå på sig som barn så kommer man bli överkörd om och om igen och det vägrar jag gå med på även om det kräver ett annat slags föräldraskap och oändligt mycket tålamod.
Integritet, självkänsla och respekt är ledorden och jag tror att om man ger först så får man tiofalt tillbaka även om ungarna inte riktigt fattar konceptet än. Jag visar dem tydligt var mina gränser går och att jag inte tar skit och de tar efter. När Ninja argt vrålar "Jag är inte dum!" så gör hon inte det för att jag sagt att hon ska göra så utan för att hon sett mig göra detsamma i andra situationer. Hon ser mamma stå på sig och hon härmar. (Och då uppmuntrar jag givetvis genom att ge henne gehör för sina protester. "Nej förlåt, du har rätt. Nu gjorde jag fel.") Jag lyssnar på henne och då lär hon sig lyssna på andra. Jag ger henne respekt och då lär hon sig att göra detsamma. Ja ni fattar.
Hon är så klok för det mesta. Fast ibland är hon bara en liten fyraåring som gör sånt som fyraåringar gör. Hon får oresonliga utbrott. Hon bråkar. Hon skriker. Hon testar gränser och utmanar aktoriteten. Hon stökar till och hon vägrar lyssna. Inte för att hon är elak, vill jävlas eller med berått mod vill få andra att må dåligt utan för att hon är ett barn mitt uppe i utvecklingen.
Etiketter:
Vi har så många fixa idéer på hur det SKA vara och vad som är bäst för våra barn att vi glömmer bort att samarbeta
När jag säger att jag låter mina barn bestämma vem som ska gräva dem i snippan eller i munnen eller var det nu må vara vi vuxna tycker att vi behöver göra, så menar jag inte att jag totalt dumpat hygienfrågan i deras knän. (eller alla andra frågor) Det är ju inte så att jag bara skiter i allt liksom.
Mina barn borstar sina tänder, de tvättar sina snoppar och snippor och munnar och händer. Själva. Oftast. Ibland ber de om hjälp och ibland föreslår jag att jag ska hjälpa dem. Ibland hittar jag på nåt annat för att uppnå önskad effekt som kanske ett bad med massa roliga badleksaker. (bonus: de blir rena) Och jag berättar varför det här är viktigt (om det är viktigt för annars berättar jag varför det kan vara skönt eller bra eller roligt.)
Men jag tänker också ganska ofta att "vad är det värsta som kan hända?" Om jag inte tvättar dem varje dag, vad händer då? Om de skippar tandborstningen några dagar, vad händer då? Om de aldrig kammar sig eller tvättar håret med shampoo, vad händer då?
Oftast är svaret; absolut ingenting. INGENTING. Vi har så många fixa idéer på hur det SKA vara. Det SKA vara fasta tider för sovandet, för ätandet, för tvättandes, för det mesta. Vi är så förbannat rutin-besatta att vi ofta inte skyr några medel för att se till att ungarna dresseras att göra det vi tror är viktigt. Och vi är ofta så jävla fantasilösa att vi inte förstår att det finns miljoner andra sätt att hjälpa barnen än att välja tvång och våld. Och priset är att vi lär barnen att sluta lyssna inåt, sluta lita på sig själv, sina känslor och behov och kompetens.
Inte så att de genast blir villebråd för fula gubbar i buskarna eller inte fattar skillnaden på kukar och tandborstar, men om man får lära sig att vuxna alltid vet bättre och gör det de gör för att det är viktigt och för att det är bäst för barnet så kan det blir svårt för barnet att förstå var gränsen går och när det är ok att säga ifrån. Övergrepp, sexuella eller andra slags övergrepp, är ofta subtila och utförs ofta av nån barnet litar på och tycker om. Det kan vara morbror Anders som "bara ska kolla tempen i rumpan" eller Lisas storebror som "behöver kolla om du gjort illa dig i snippan" eller mamma som gärna vill bada ofta tillsammans och tvätta ordentligt eller som insisterar på att torka efter toabesök.
Förstår ni hur jag menar?
Nu säger jag verkligen inte att jag aldrig tvingat mina barn att göra saker eller att jag inte själv beter mig som en rigid aktoritärmorsa emellanåt för det gör jag. Men jag strävar efter nåt annat. Efter mer kommunikation och mer samarbete för jag tror, nej jag VET, att barn bara vill vara till lags. De vill göra rätt. De vill samarbeta och komma överrens men i vår iver att vara ANSVARSTAGANDE föräldrar så kör vi väldigt gärna och väldigt ofta över deras egna personliga integritet och önskningar.
Och det tycker jag vi behöver prata om. Förändra. Förbättra.
Etiketter:
För fucka upp kommer jag göra
Gud vad jag oroar mig för den här lilla människan. Vem kommer hon bli? Kommer hon kuvas av samhället? Kommer hon präglas av idealen? Kommer hon vara stark nog att stå emot och stå upp för det hon tror på och för andra människor som inte orkar vara just starka? Kommer hon förstå sitt värde och sin okränkbarhet? Kommer hon veta att hon är fantastiskt trots sin lynniga, egocentrerade och burdusa mamma eller kommer jag upprepa mina egna föräldrars misstag och ge henne ett bekräftelsebehov som aldrig tar slut och som äter upp henne inifrån? Hur kommer jag fucka upp och vilka spår kommer det lämna?
Etiketter:
Jag skippar ADHT-TV och vuxenrelationer när jag väljer film till barnen
Jag totalratar ju Disneyfilmer och dagens moderna ADHD-tv för barn som egentligen bara går ut på att kränga billiga leksaker och samlarkort till ungarna och som skulle ge vilken sengångare som helst epilepsi på tre röda. Jag totalvägrar också att visa filmer eller läsa böcker som handlar om vuxenkärlek och väljer hellre sådant som fokuserar på barns relationer och barns vänskap. Jag ogillar starkt den här trenden att pracka på barn hollywoodromantik och heteronormativitet och tron att flickor och pojkar inte kan vara vänner på riktigt utan att vuxenkärlek ska tolkas in.
Istället tankar jag hem sånt som jag vet är ok, som t.ex Findus och Pettson eller Mamma Mu (Mammi mammi bu som Tamlin säger). Gamla klassiker från Astrid Lindgren är ganska normativa emellanåt (men också normbrytande och progressiva!) men kränger inga ideal och är alltid på barnens sida. Pippi, Emil och Ronja ser vi på och jag längtar tills Ninjan är stor nog för Bröderna Lejonhjärta.
Jag försöker tänka på att det ska vara lungt. Lungt tempo och lugn stämning. Det behöver inte vara pedagogiskt alls för egentligen så avskyr jag det där uppläxandet och moraliserandet nästan lika mycket som den heteronormativa hjärntvätten. När jag ser på film eller läser böcker så vill jag inte bli uppläxad. Jag vill fly verkligheten en stund. Och det tror jag barnen vill också. In i sagorna liksom, in i magin.
Vad ser era barn på?
Etiketter:
Hej, det är jag som är mamman till det dåligt klädda barnet!
Så här såg det ut idag när jag lämnade Ninjan på förskolan.
(notera att alla andra barn är klädda för regn och rusk)
Ja. Fattar ni hur mycket det antagligen blängs på mig bakom ryggen? Och möjligtvis viskas? Närå, nu ska jag inte vara sån där som ANTAR att alla bara snackar skit för det är ju inte sant, men om man ska tro familjelivsmorsorna så gör jag mig skyldig till både det ena och det andra som låter mina stackars barn gå oklädda i dåligt väder. (herregud ring soc!) (nån har säkert startat en tråd idag) Och så minns jag ju de chockerade kommentarerna i höstas när ungen envisades att gå utan jacka. Javadskamangöra.
Jag får dock ett sådant behov av att förklara mig att jag ängsligt stammar fram till alla som vill lyssna att: "Jo men hon insisterade ja ni vet hur barn är ehehehehe (nervöst skratt) de fattar inte att det är kallt jamen hon får ju känna efter själv om hon fryser... ehehehe"
Typ.
Etiketter:
Barn som lyssnar. Finns de?
Jag tycker det är lite lustigt med människor som ba "men varför har dina barn inga byxor/mössa/skor/badkläder på sig?!". Asså, har de barn själva? Eller har de ovanligt lydiga barn? Mina kör sig grej liksom, fuck morsan ba.
Visst har vi regler typ "döda inte smådjur" eller "använd toaletten" men jag ser inte poängen med att tjafsa om småsaker. Dessutom skulle det krävas stora mängder hot, våld och mutor för att få dem att göra som jag säger och jag är inte riktigt förtjust i den sortens föräldraskap. "Men mamma!" säger Trollet och sen kör hon. Och Tamlin hänger på.
Hur är det för er? Har ni barn som lyder lyssnar?
Etiketter:
Att se världen ur barns ögon
Så jävla klyschigt, men fan vad häftigt det är egentligen att få se allt utifrån ungarnas helt färska sinnen. En vattenpöl kan vara det bästa i världen och deras förundran och glädje är ofta helt obegriplig.
Etiketter:
När får era barn sminka sig?
Är det bara jag som tycker det är helt ok med ungar som sminkar sig? Missförstå mig rätt, jag tycker det är tragiskt när småtjejer känner ett behov av att fixa till sig eller när de inbillar sig att de inte duger utan en kaka färg i ansiktet men det är inte det jag snackar om här.
När jag gick i gymnasiet så brukade jag ha en regnbåge i ansiktet. Bokstavligen. Och en massa eyeliner på ställen man egentligen inte ska ha eyeliner men jag gick Estetisk Praktisk i Sundsvall och var ju så där kreativ och konstnärlig och ville uttrycka det med min kropp också. Jag tror det var min bästa tid när jag tänker efter, alltså utifrån det där självbildsperspektivet för jag gick i en skola där det var ok att vara lite galen och alternativ och det var framförallt ok att vara ful. Tänk dragqueen liksom.
Men tillbaka till min poäng; smink är kul. Det är SKITKUL. Att med hjälp av färg och linjer kunna uttrycka en massa olika känslor och personlighetsdrag eller bara på andra sätt skapa ett yttre som överrensstämmer med insidan. För mig t.ex har det varit viktigt att ha rött hår, målade naglar och kanske piercingar och jag drömmer om helkroppstatueringar och extremtoningar. Inte för att jag känner mig fulare utan, men för att jag har en bild av mig själv som jag vill anpassa mitt skal efter.
Och så tänker jag på när man var liten och lyckats få tag i morsans sminkväska och fan vad kul man hade. Jag brukade köra vit ögonskugga på hela näsan för oj vad fint det glittrade och min näsa var ju snyggast i världen så. En gång hävde jag nagellack på ögonlocken också men det var inte lika lyckat.
Jag ser nästan fram emot den där dagen när Ninjan vill ha knallrosa hår.
Etiketter:
Nej, jag oroar mig inte speciellt mycket för att Ninja ska råka få hepatit
Men asså. Det här att Ninja kan få hepatit C av att plocka glas på marken. HAHAHA. Har det nånsin hänt? Shit, bara att släppa ut ungarna utanför dörren är förenat med fler risker.
När Ninja klättrar så finns risken att hon ramlar och faktiskt slår ihjäl sig. När hon äter äpple så finns risken att hon kvävs. Att ha en barnvakt ökar risken för att hon utsätts för övergrepp. Hon kan bli påkörd av en bil, råka äta flugsvamp (gå för guds skull inte ut i skogen!), bli biten av en hund, drunkna när hon badar .... osv i all oändlighet.
Det är liksom sådant som sker bra mycket mer ofta än att glasbitar smittar med hepatit. Vad är oddsen?
Etiketter:
"Håll ungen vid liv" är mitt enda motto och utöver det så är det lite mer "anything goes" som gäller.
För att vara en on-occasion-hönsmamma så är jag ovanligt onojjig. Till skillnad från min make så hetsar jag inte upp mig över småsaker. Inte så att jag inte bryr mig om mina barn för det gör jag ju i högsta grad, men jag försöker ha lite perspektiv. Ungen får käka smutsig snö, gräva i gegga, samla glasbitar och plocka skräp. Hon får gå utan jacka om hon vill och i övrigt har vi ganska lite regler och principer.
"Håll ungen vid liv" är mitt enda motto och utöver det så är det lite mer "anything goes" som gäller. Ja förutom att slåss och göra sånt som faktiskt är livsfarligt och nej, det ÄR inte livsfarligt att äta snö eller lera eller slicka på stolpen på tunnelbanan eller äta godis direkt från backen. Äckligt ja. Farligt nej. Perspektiv är viktigt när man är förälder för konflikter kommer i flock och minskad friktion är ett billigt sätt att skapa ett lugnare föräldraskap.
Det är lite lustigt det där, för många har fått för sig att mitt föräldraskap går ut på en massa förbud och regler när det egentligen är tvärtom. Jag är ju den där morsan som andra morsor rullar ögonen åt. Ni vet den där jobbiga föräldern som låter ungarna göra lite som de vill (nej, det är inte synonymt med ouppfostran. Jag lovar.) medan deras ungar gnäller "men Ninja får ju!!!!"
Ni som kanske oroar er över vassa glasbitar: det finns ju plåster! Det är ingen fara!
Etiketter:
SM-guldet i dåligt föräldraskap går till mig idag, fast å andra sidan så har jag inte speciellt bra barn heller
Imorgon åker vi till Delsbo för en lång semester igen. Men kan vi inte bara göra så att nästa gång vi ska dra dit så åker Oskar och barnen i förväg? Typ tre dagar före? Så kommer jag efter? För jag känner att jag snart kommer att förvandlas till världens elakaste människa. Jag har redan nått "bitter-fru"-stadiet och önskar alla åt pipsvängen.
Jag har skrikit, hotat och betett mig som en galning men har ni nånsin försökt storstäda och packa med två ungar närvarande? Ja, då vet ni vad jag menar. Det är verkligen en pröving för tålamodet och jag betvivlar att ens Guds änglar är redo för uppgiften. De små demonerna, utsända av Satan själv för att plåga människorna, lyckas likt gräshoppssvärmar dra runt hela lägenheten och riva fram skit i exakt samma takt som jag städar och plockar undan. Exakt. Och om det inte vore nog så låter de "MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA VARFÖR SVARAR DU INTE? MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA PRATA DÅ! MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMAAAAAAAAAAAA!" i ett konstant flöde som liksom aldrig tystnar.
Och när det blir halvlek så passar de på att bajsa (tre gånger för Tamlins del och två för Ninja. Hittills.) och bråka.
Helvetet. Helvetet vore semester. Undra vad grannarna tänker om den vrålande arga mamman? Jag vet vad jag tänker iallafall.
Etiketter:
Barn måste få kladda
Så här äter Tamlin frukost. Jag hatar att städa och får givetvis fet ångest av att titta på. En liten fläck yoghurt kan man ju ignorera men det här måste jag ju torka upp efteråt.
När jag jobbade så hade vi en förälder som berättade att hon blivit matad tills hon var fyra år. Mamman hatade kladd och ville försäkra sig om att det inte blev nåt. Men fatta, att som fyraåring inte veta hur fan man hanterar bestick. Blir det inte kladdigt då? För att inte tala om den viktiga kladdfasen som barn behöver gå igenom för att utvecklas normalt. Jag har även träffat barn som inte kan äta ordentligt när de är fyra, fem och det är beklämmande. Fan, vi ska ju rusta de små för framtiden. Det kräver en hel del baskunskaper.
Etiketter:
Jag har en dröm om att ungen inte bara ska vara stark i sig själv, utan även åt andra som kanske inte kan eller vågar.
Jag försöker fostra min unge att säga ifrån när saker känns fel och att säga emot när hon inte håller med. Jag lär henne att ifrågasätta aktoriteter, att sticka fram hakan kaxigt och ibland kan det ju vara fruktansvärt frustrerande när man mitt i föräldraskapet försöker få ungen att göra som man säger.
Men i slutänden kommer det betala sig. Jag vill att mina barn ska stå i täten, självsäkra och starka och modiga och ibland så får jag ett smakprov på hur det kanske förhoppningsvis kommer att bli.
Häromdagen så hade vi besök av en vän och hennes barn. Det var roligt och busigt och lite bråkigt emellanåt och vid ett tillfälle, när tålamodet tröt så slank det ur ett "Nu är du dum!" riktat till det andra barnet. När konflikten blivit löst så stod Ninja kvar och tittade på föräldern. Sen sa hon "XXXXX är inte dum." med saklig röst. "Nej, hen är inte dum men det var dumt gjort" fick hon till svar men hon fortsatte tydligt; "XXXXX är inte dum."
Gissa om det värmde i det stolta mammahjärtat då? Jag har en dröm om att ungen inte bara ska vara stark i sig själv, utan även åt andra som kanske inte kan eller vågar.
Etiketter:
