Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Ni har väl inte missat #ejfa?



#ejfa står för En Jul För Alla.

Anna AKA Apan Satt I Granen vill hjälpa hemlösa på Södermalm och ge dem en trevlig jul. Hon har samlat in underkläder, hygienartiklar och andra nödvändigheter som hon sen ska ge till akutboenden på Söder. Ni som vill bidra kan kontakta henne genom bloggen eller twitter.

(bilden är lånad av Bambi)

Magnifik! Eken har ett sådant otroligt starkt symbolvärde och är äldre än Stockholm. Det är ganska otroligt.
Farlig? Kanske. Åsikterna går isär, men det är irrelevant. Engagemang ska aldrig hånas.

Jag får ofta frågan hur jag vågar. Hur vågar jag höras? Hur vågar jag ta plats? Hur vågar jag göra min grej  utan att låta mig begränsas eller kvävas av det jag tror att andra kanske tycker?

Precis som många andra så var min tonårstid full av ångest och oro kring det egna jaget. Andra människors uppfattning om mig var nämligen väldigt viktig. Hur jag såg ut, hur jag uttryckte mig, hur jag betedde mig. Så jag anpassade mig. Jag skapade en person utanför mitt riktiga jag som gick ut på att passa in och vara perfekt. Ha de coolaste kläderna, det rätta sminket, den snyggaste frisyren.

Men hur jag än gjorde så passade jag aldrig riktigt in. Jag fick aldrig hänga med de populära tjejerna eller följa med på de häftiga festerna. Jag fick aldrig hålla handen med de snygga killarna eller bli kysst. Jag befann mig utanför. Ståendes vid dörröppningen betraktade jag de lyckade människorna. Jag var så förbannat ensam men tänkte att om jag bara försöker lite till, ändrar på det där och blir lite mer så och lite mindre Natashja… då. Då händer det.

Men så blev det ju aldrig. Istället så tappade jag bort mig själv nånstans där i jakten på gemenskap och det gav mig bara större ångest för innerst inne så ville jag vara sann mot mig själv. 

Det tog flera år innan jag hittade tillbaka och när jag väl gjorde det så gjorde jag det med råge. Blev Natashja med stora bokstäver, tog för mig, tog plats men fortfarande med osäkerheten gnagandes; Se mig! Älska mig!

Men ingen orkar med en uppmärksamhetsjunkie. Allra minst jag själv så jag fick öva på att finna balans. Att ta plats utan att det går ut över andra.

Och nånstans på den här resan så kom jag till insikt att man inte kan göra alla nöjda. Hur jag än beter mig så kommer det alltid finnas nån som tycker si och nån annan som tycker så. Jag vill ju fortfarande vara omtyckt men inte på bekostnad av mitt jag.  Så jag skiter i det. Jag kör på. Jag gör min grej för att vara modig är att våga fast man är rädd.

Och jag har slutat jämföra mig själv med andra och anpassa mig till det jag tror att omgivningen tycker om mig. Jag försöker inte gissa mig till vad  människor tänker och jag har insett att jag aldrig kan blir älskad av alla. Och det vill jag inte längre om jag tänker efter.

Jag tar tacksamt emot all konstruktiv feedback på de krönikor jag skriver. Just den här krönikan riktar sig till ungdomar, främst unga tonårstjejer.

Ännu en i den långa raden perfekt size zero-bloggare ska operera brösten. Hon hejjas på av sina läsare med uppmuntran och floskler. "Du gör rätt!" ropas det men vad de egentligen säger är "du duger inte!" Och det är fruktansvärt sorgligt att läsa. Är vi så hjärntvättade och grundlurade att vi inte fattar hur jävla absurt det är att ta till kniven för att kunna känna sig snygg?

[...] argumentet "Tiderna förändras" måste vara den sämsta någonsin. Som att den förändringen kommer helt naturligt och är till gangn för oss kvinnor? - Therese

Det har gått så långt att man likställer botox, restylane och till och med ingrepp med smink och frisörbesök. Det har normaliserats så pass att det inte längre ses som speciellt märkvärdigt att "fixa sig", tvärtom det ses nästan som en självklarhet när man nått en viss ålder eller fött ett visst antal barn. 

Är det det här samhället vi lämnar i arv till våra barn? Kommer min dotter få se ut som hon gör när hon är 15 utan att ses som konstig eller ful? 30? Kommer hon känna sig normal? Ser man inte skillnad på smink och på att spruta in skit i läppar, panna eller pattar så har man tamejfan problem men gränserna blir alltmer otydliga och när mina barn blir vuxna så kommer andra normer tagit plats.

Är det konstigt att flickor på sju vill banta eller att unga tjejer på 20 sprutar in botox för att inte se gamla ut? Kraven blir bara mer och mer orimliga och i spetsen för det nya idealet står de här förebilderna.

[...] Hur hamnade vi här?! När man måste göra avancerade och riskfyllda kirurgiska ingrepp för att duga som kvinnor och människor? - Julia

Jag ogillar att göra det privata politiskt eftersom att det ofta lägger orimliga förväntningar och krav på den enskilda människan. Samtidigt kan man inte bortse från det ansvar man har som samhällsmedborgare men framförallt som förälder. Vad sänder vi för budskap till vår omgivning när vi själva bidrar till att de här skeva idealen upprätthålls och normaliseras? Vad förmedlar vi egentligen till våra egna barn när vi visar med all tydlighet att vi inte duger som vi är?  

Att det skulle handla om att man bara vill känna sig nöjd är ju kärnan i problemet; att man inte kan känna sig nöjd förräns man ändrat på just den där detaljen. Hur ska då min dotter kunna känna sig nöjd och bra med den där knölen på näsan, smala överläppen eller A-kupan i bh'n? Jag måste ju tänka på vilket sätt mina personliga val påverkar mina egna barns utveckling och självbild.  

Man kan få enorma problem med hälsan, livslånga handikapp och till och med dö av narkos, av ingrepp och av komplikationerna som uppstår efteråt. Infektioner, ärrbildningar, allergier, blodproppar. När utseendet blir så pass viktigt för ens eget välmående att man är beredd att riskera liv och hälsa för ett par större pattar så är det nåt som inte stämmer. Då har man skeva prioriteringar. Det krävs inte en utbildning i psykologi för att se vad problemet egentligen handlar om. Självkänsla och självhat. Och det går i arv.

Hur ska våra döttrar växa upp med en sund självbild när mammas självbild är beroende av en kniv? Hur ska våra döttrar växa upp och acceptera sina kroppar och utseenden när mamma inte gör det?

Treat yourself like a Goddess and you will become one.

"Natashja förstörde mitt liv" stod det på en toalett på Bromangymnasiet. Jag vet inte vem som skrev det. Det kan vara vem som helst av de där yngre tjejerna som så gärna ville vara min vän men som kom ivägen för mina rädslor.

När jag gick i skolan för ungefär hundra år sedan så var jag en av de där konstiga och bråkiga enstörningarna. Jag var utanför men inte på det sedvanliga sättet. Jag satt ensam på en piedestal, som ett märkligt konstverk som andra betraktade och beundrade men ingen egentligen vågade komma nära. Fast egentligen var det nog jag som hade en mur av taggar rest. De som försökte stötte jag bort våldsamt och kraftigt, ständigt suktande efter gemenskap men så plågsamt medveten om att jag inte passade in att jag hellre valde att välja bort alla andra innan de valde bort mig. Min attityd, min mask, mitt skydd.

För ett år sedan ungefär hade jag 1500 läsare om dagen. Idag har jag 6000. Det förändrar en del. Min syn på mig själv men framförallt på mitt bloggande och det ansvar jag har gentemot mina läsare. Vilken jävla inflytande man har egentligen. Vilken styrka och makt och hur kan man egentligen använda det?

Jag får massvis med kommentarer, massvis med mail, frågor, krav, önskningar och jag blir nästan överväldigad av att lilla jag med min lilla blogg och mina små tankar kan göra så stor skillnad för så många människor. Jag blir nästan rädd för det bär med sig ett ansvar och en vetskap om att det jag säger både kan hjälpa men också tillintentgöra och krossa. Jag hinner inte svara på allt, men vad betyder det för den lilla människan som faktiskt får respons? Och vad betyder det för den som aldrig får något svar? Tystnad är stark. Speciellt när den kommer efter att du sträckt ut en hand och blottat ditt inre. Det är modigt och förtjänar mer än vad jag kan ge och jag blir både rörd och allvarlig.

Men jag inser också mer och mer att det här är något som gäller utanför det offentliga. Du är precis lika viktig för din omgivning som de som får synas i det offentliga, kanske mer, och det är viktigt att fundera lite på vad man kan göra med det. På vilket sätt påverkar du människorna omkring dig och vilket budskap bär du med dig? Du är inte obetydlig även om du tror det.

Jag kan inte gå tillbaka i tiden och se de jag vägrade se då men jag kan, i mitt nu, vara medveten om den påverkan jag har på min omgivning och på hur jag kan använda det för att mina medmänniskor ska känna sig sedda och hörda.

Jag har aldrig definerat mig som en mobbare eftersom att jag aldrig medvetet velat göra någon illa, men andras upplevelser tänker jag inte förminska. Jag har bett om ursäkt till de jag vet om och det tar bort lite av skuldkänslorna. (Tack facebook!)

Andra vuxnas tystnad var ett återkommande tema när jag växte upp. De såg åt andra hållet, mellan fingrarna och tillät övergrepp och kränkningar fortgå genom hela min uppväxt.

Andra vuxnas tystnad men också deras skuldbeläggande; Att som tolvåring beläggas med en massa ansvar jag inte kunde hantera och få höra att det var mitt fel att vuxna män inte visste vad gränsen gick. "Hon är ju så välutvecklad" hette det på kvartsamtalen som om jag var ett problem, något som störde ordningen och pojkarna i klassen och karlarna på byn.

Men jag är inte tyst längre. Jag tänker inte vara en av de där vuxna som tiger stilla och skyddar förövare och låter dem komma undan. Det är lättare att tro att flickor ljuger och överdriver än det är att ta till sig att den där schyssta killen som du känt så himla många år faktiskt är ett jävla svin. "Inte han. Han är inte sån." (Som mitt ex tjejkompisar sa till mig där jag låg ihopkrupen på marken efter att han slagit ner mig)

Jag påminner mig själv om det hela tiden. Aldrig skuldbelägga eller misstro människor som berättar. Inte då. Att inte bli trodd gör att man till slut tvivlar på sig själv, sin upplevelse och sina känslor. Och det bär man med sig hela livet.

.... edit: Krönikan får vänta ett tag.

Jessica på Tjejliv vill gärna att inget ur tidningen publiceras förräns nästa nummer kommer. Vi hade inte talat om detta innan så det var ett ärligt misstag. Orkar ni inte hålla er så kan ni köpa Tjejliv istället!

Har inte körkortet alltid varit en klassfråga?

Jag har inte körkort. Det fanns inga pengar till sånt när jag var yngre. Min mamma jobbade på ett skitjobb och fick kanske ut drygt 9000 spänn efter skatt. Det skulle hon försörja mig och sig själv på. Och katten. Jag fick studiebidrag på... vad var det då? 1200 spänn i månaden. Det skulle räcka till allt. Kläder, cigg, godis, uteliv, smink, hygien, fika, skolmaterial. Det fanns inte en suck att jag skulle haft råd att ta körkort.

Mina vänner som hade mammor och pappor som stödde, betalade och hade egen bil eller som kanske lyckats få ett extrajobb på grillen eller macken, de tog sina körkort. Kvar stod jag. Kvar står jag fortfarande.

Jag tänker att mina ungar inte ska följa i mina spår när det gäller mycket. De ska inte hoppa av gymnasiet som jag gjorde eller nöja sig med svartjobb de egentligen vantrivs med. De ska inte leva på soc eller vara beroende av andra för sin överlevnad. De ska ta sina körkort och bli självständiga och fria. Jag och Oskar jobbar hårt för att det ska bli möjligt.

Vi planerar och strukturerar upp vår framtid för att våra barn ska ha alla möjligheter och förutsättningar. Det innebär uppoffringar men också att man får bita ihop och bara köra.

Jag pluggar nu för ett slutbetyg, inte för att jag egentligen vet vad jag vill göra efter det men för att jag är en förebild och behöver leva som en sådan. Jag ska ta körkort även fast jag aldrig kört och har en hysterisk fobi för bilar för att det ska bli lika självklart för mina barn att ta sitt. Jag försöker skapa nåt varaktigt med mitt skrivande, inte för att jag tror det innebär en massa pengar utan för att jag vill att mina barn ska följa sina drömmar och göra det som känns rätt istället för att ge upp allt de brinner för, för att nån annan säger att det inte funkar.

Jag vill visa dem att mamma kan. Mamma gör. Mamma drömmer och mamma självförverkligar sig själv. Mamma nöjer sig inte. Och det ska inte ni göra heller.

Vet ni vad som är tröttsamt?

Att behöva bevisa att man mår dåligt psykiskt. Att bli ifrågasatt av vetbättre'are som inte vill tro på min personliga upplevelse för att de har en annan. Att få höra att "om du mådde/kände så, så hade du aldrig kunnat göra si" som om det fanns ett jävla facit för hur man uppför sig när man mår skit.

Jag ska reda ut den här biten en gång för alla sen kan vi kanske börja utgå från att de flesta av oss är uppriktiga. Först; Nej, även om det finns de som tror det så har jag ingen bokstavsdiagnos.

Vad jag dock sällan talar djupare om är min panikångest och sociala fobi. Annat än att jag nämner det. Delvis för att jag har kommit förbi den värsta biten och lärt mig hantera de mesta av min ångest men också för att det blir för personligt. Jag vill inte ge elaka människor mer ammunition. Jag vill inte att elaka människor ska sitta och gotta sig eller förklara bort det jag skriver, säger, är med "ja men det är ju för att hon är störd".

När jag var 12 så dök det upp för första gången; panikångesten. Men jag har starka minnen av fejkade skador och sjukdomar och konstanta besök hos skolsköterskan redan vid 8 års ålder. Jag har alltid misstänkt att jag kan ha en lindrigare form av Munchausen's Syndrom, men antagligen var jag bara ett väldigt uppmärksamhetstörstande och ensamt barn.

Vid 14 så klarade jag knappt av skolan och drabbades av depression och hypokondri. Ja, det har konstaterats av psykologer. (stammis på BUP) Precis som min sociala ångest. (Nej, jag har aldrig fått medicin för nåt av det, till skillnad från min mamma som haft samma problem. Alla behöver nämligen inte det.) Hypokondrin var det som triggade ångesten och till slut isolerade jag mig i hemmet. Jag hoppade av gymnasiet. Jag satt i min soffa och åt och tittade på tv och gjorde inget annat än att eventuellt skära mig i armarna när det gjorde för ont inne i kroppen.

Idag mår jag som sagt bättre även om rädslor styr mycket av det jag gör och tänker. Jag har börjat tvinga mig till att göra saker som jag aldrig vågat tidigare och ju mer jag gör, desto mindre läskigt blir det. Jag kan faktiskt tacka mina läsare för en stor del då ni genom ert stöd fått mig att tro att jag faktiskt är ganska fantastisk.

Man kan må bra till slut. Man kan slippa ångest och fobier. Man kan bli frisk. Det är ingen livstidsdom även om man kanske kan tro det när man sitter djupt i hålet.

Så nu vet ni det.

Ja just ja. Jag är finalist till Årets BloggMama också. Känns fint. Och det är ju er förtjänst! Vi har ju jobbat hårt, ni och jag.

Det är lite roligt det här med hur man definerar sig själv. Jag skriver ju ofta om min sociala fobi, om min blyghet och rädsla för att bedömas och recenseras av omgivningen. För den finns ju där ständigt pockande i bakgrunden. Men jag har på senare tid börjat hålla för öronen och vråla "lalalala" för jag vill inte lyssna på det där. Jag vill inte sätta en etikett på min person även om det kan vara tryggt att stanna i sin roll.

"Jag har social fobi". Ja men vad innebär det då? Vill jag låta det fortsätta påverka mitt liv? Fan, så mycket tid jag har spillt på att vara rädd. Jag vill inte längre!

Jag är trettiofem bast snart. Varför begränsar jag mig själv med ständiga bortförklaringar och ursäkter när den enda som kan åstadkomma stora ting i mitt liv faktiskt är jag själv? Jag känner mig så gammal, inte för att jag är det, utan för att vårt samhälle gärna ignorerar kvinnor över 25 och jag är långt äldre än så. Får jag finnas? Synas? Går det att bli någon nu? Eller är det försent?

Och ska jag nöja mig med det då? Stå kvar i mitt mörka hörn och bara gilla läget? Eller ska jag vräka mig fram, ta plats, våga misslyckas och göra bort mig och kanske kanske kanske ta chansen till möjligheter jag aldrig vågat drömma om?

Och så påminner jag er igen att; HJÄLPA MIG VINNA EN MACBOOK! KLICKA HÄR
Tävlingen anordnas av Studeravidare.se som är en webbplats med info om utbildningar. Vinner gör den med flest klick. Klicka en gång om dagen! Ni behöver inte rösta eller göra nåt annat än att klicka på länken. Ställningen ser ni här.

En sak som jag tänkte på igår på Blog Awarden var hur otroligt självmedvetna många av de unga tjejerna var. Och det fick mig att minnas min egen tjugoårsålder för jag var likadan. Så angelägen att se perfekt ut att man inte ens vågar skratta ohämmat, dansa av glädje eller släppa loss ordentligt. För tänk om håret hamnar fel eller om jag råkar bli sedd ur en osmickrande vinkel.

Vad mycket man gick miste om och vilken befrielse det egentligen är att åldras.

De utstrålar sådan osäkerhet där de står med stela nackar, putande bröst och svala tillgjorda leenden som aldrig riktigt når ögonen och jag kan inte hjälpa att tycka att det är ett sånt otroligt slöseri med ungdom och liv. Fan, tjejer ni är så jävla vackra och det ger er bara ångest.

Fattar ni inte att ni borde lägga all den där energin på att vara lyckliga istället?

Jag tycker det är helt orimligt att jag ska jämföra mig själv med perfekta Hollywoodstjärnor eller framgångsrika karriärskvinnor eller andra bloggerskors fantastiska fantasiliv. Egentligen bör jag inte jämföra mig med nån annan än mig själv, men lets face it, vi kvinnor jämför. Ofta.

Inom media och arbetslivet och alla andra plan i vår vardag så framhävs de kvinnor som lyckats. Det är skitbra. Men i ett patriarkaliskt samhälle som Sverige faktiskt är så måste en kvinna vara dubbelt så bra som en man för att anses vara häften så bra. Med andra ord så finns inget rum för svagheter eller andra mindre bra kvalitéer. Dessutom har vi fortfarande största ansvar för hem och barn, ÄVEN när vi jobbar.

Vi måste helt enkelt bli superkvinnor för att duga. Och vi som inte kan det känner ofta ett sting av misslyckande. Varför är jag inte som henne? Varför är jag... och så är den negativa karusellen igång. Vi ältar, vi nedvärderar och vi sänker oss själva. Varenda kvinna jag känner har en färdig lista, på allt de är dåliga på, i bakhuvudet. Vi kan rabbla upp tjugo negativa saker om oss själva inom loppet av en minut. Orddiarré at it's finest liksom.

Men ber någon att lista... typ fem grejer som är bra? Då står det still. Ööööhh...?

Jag har sen ett par år tillbaka slutat åka den negativa karusellen (även om jag har återfall ibland). Jag bestämde mig helt enkelt en dag för att sluta. Istället så började jag skriva mentala (och faktiskt fysiska!) listor på allt som är bra med mig. Inte ytliga kvalitéer som att jag är snygg eller har fina ögon eller vad fan det nu kan vara. (Det är ju så jävla typiskt 2000-tal att tycka att utseendet är en mänsklig egenskap eller ens nåt att vara stolt över)

Nej, verkliga egenskaper. Som att jag är snäll och omtänksam. Eller klok och allmänbildad. Eller att jag har förmågan att se saker ur olika perspektiv och att jag oftast är öppen för det som är annorlunda.

Jag har även bestämt att jag inte ska tillåta mig själv att tänka på mina negativa sidor. Jag tror inte jag blir en bättre människa och jag tror framförallt inte att jag skulle må bättre av att börja älta dem igen. Jag är ju min egen bästa vän och vänner trycker man inte ner.

Men idag gör jag ett undantag. Kvinnor behöver fler dåliga förebilder. Kvinnor som är lite halvkassa ibland. Som inte är superkvinnor. Men som duger ändå! Som är inspirerande och fantastiska, sina sämre egenskaper till trots! (eller kanske just p.g.a dem?)


1. Jag är arrogant. Och dryg. Ibland... ok, rätt ofta... har jag en tendens att (speciellt när jag är stensäker på min sak) klappa folk lite på huvudet. Speciellt när jag är arg eller blir provocerad.

2. Jag är lat. Och stökig. Som fan. Jag orkar inte hålla mitt hem superrent och städat. Jag orkar inte kliva upp och vara käck och diska, dammsuga och tvätta det första jag gör. Varje jävla dag. Jag gör det kanske var tredje. Eller så sprider jag ut sysslorna under veckan. Jag är ingen fakking housewife.

3. Jag är en bekväm och lat morsa. Jag orkar inte ta ungen till parken varje dag eller hitta på ett dussin aktiviteter. Hon får leka på balkongen. Eller så går vi ut på gårdsplan. Typ.

4. Jag har skitsvårt för att be om ursäkt. Istället så låtsas jag som inget hänt och är extra trevlig. Det är min ursäkt liksom.

5. Jag är extremt blyg på gränsen till socialt fobisk. Med nya människor eller människor jag inte känner så bra blir jag knäpptyst. Jag flackar med blicken, jag stammar, jag blir röd som en tomat. Jag mår fysiskt illa. Jag får panik.

6. Jag snackar skit om folk. Tillsammans med maken så kan vi bli riktigt elaka. Skvallerkärringar på riktigt.

Sen ska man ju inte sitta och tycka bara för tyckandets skull. Jag läser en del bloggar skrivna av yngre tjejer som har åsikter om precis allt och då gärna lite ignoranta arga sådana typ "invandrare tar våra jobb!" (ofta röstar dessa på SD) eller "feminister är dumma!" 

Och det ordbajsas nåt förskräckligt men får de en kommentar där deras ställningstagande sätts på sin spets så har de aldrig ett egentligt svar utan det blir ofta en raljerande svar-på-tal-kommentar där de hävdar sin rätt att tycka vad de vill men aldrig någonsin har jag sett ett genomtänkt argument eller en förklaring till varför de tycker som de gör. Det tror jag inte ens de vet om jag ska vara ärlig.

Jag kan relatera för jag tycker en massa om det mesta även när jag egentligen har någon aning om vad det handlar om. Spontantyckande liksom. Åsiktstourettes. Fast jag håller det tyckandet för mig själv tills jag verkligen tagit reda på vad det egentligen är jag tycker för det värsta jag vet är ju just det där dumtyckandet; "öh men asså jag tycker så bara!" "Men varför? Hur resonerar du?" "Men jag bara tycker så! Man får väl TYCKA SOM MAN VILL?!"

Jag har hunnit ändra mig femhundraelva gånger genom åren just bara genom en enkel googling. Det är inte svårt att skaffa sig en bild om ämnen eller få lite mer substans. Man får inte vara rädd för kunskap även om jag förstår att nya tankar skrämmer.

Asså det här med att jag inte vill att ni ska säga att jag är snygg (eller ful!)... för mig är det lite som om man serverar en drink till en alkoholist för om man bortser från att jag vill att vi ska försöka fokusera på annat istället (helst inte ens tänka på utseenden, men jag vet att diskussionen inspirerar till det då jag skriver mycket om just utseende och ideal) så vill jag inte uppmuntras att vara fixerad vid hur jag ser ut.

Jag har fått höra hur snygg jag är hela mitt liv och jag älskar det. Jag älskar att få höra att jag är vacker.  Jag är van vid det. Jag har det behovet. Jag vältrar mig i det. Det får mig att må bra. (för stunden)

Och det har påverkat mig oerhört negativt. Det är en process att ta sig upp ur träsket och en process som också innebär att jag behöver älta och skriva och analysera och jag tror att mitt ältande och analyserande kan hjälpa andra att ta sig en bit på vägen.

Så varje gång nån av er säger till mig att jag är snygg så stjälper ni mig lite grann. En liten liten knuff sådär som gör att jag vacklar. Precis som när man serverar en drink till någon som desperat behöver sluta. Bara lite. En enda. Sen är det bra. Och så upprätthåller och uppmuntrar man den gamla bilden av mig själv där det inte fanns nåt utrymme för annat.
 
Förstår ni hur jag menar?

Så fort jag skriver att jag är ful eller tjock eller nåt annat som kan uppfattas negativt om mitt utseende så rasar det in försäkringar om att "nej nej nej du ÄR inte ful, sluta säg så om dig själv!" och jag har funderat lite på varför. Varför blir vi så provocerade?

Varför är det dåligt egentligen att tycka att man är ful? Om jag sa att jag hade dålig sångröst eller en tråkig ovana så skulle inte en jävel protestera, men så fort man säger att man är ful så vill folk vara där och liksom rätta och upprätthålla idén att det är viktigt att se bra ut. Som om det vore något hemskt och farligt att inte vara snygg!

Fan, som Flatfeministen Fanny säger; kan man inte bara få vara ful och NÖJD med det och istället glädjas åt alla andra fantastiska egenskaper man har? (asså nu är jag ju inte nöjd, men jag försöker ta mig dit!)

Även om jag vantrivs som överviktig så har jag nånstans försonats med att det faktiskt är ok att inte vara just smal eller snygg. (Nej, kom inte med kommentarer om hur snygg jag faktiskt är nu. Jag vet att ni menar väl för ni är så fina, men det är ju just det här jag vill komma ifrån!)

Visst har jag stunder då jag bara vill gråta (typ i provrummet när byxorna i strl. 44 ändå inte passar bra för kläder är gjorda för perfekt formade kroppar med platt mage och midja och råkar man ha lite mage så kan man glömma att det sitter bra eller skönt) men samtidigt så har jag nog aldrig tyckt om mig själv så mycket som jag gör idag.

Nej jag är inte smal eller snygg, men fan vilken skön person jag är. När osäkerheten väller över mig så brukar jag se mig själv stadigt i ögonen och tänka på allt som är bra med mig och hur glad jag är över att jag är jag. Och så kväver jag den där lilla rösten som viskar lögner och gör mig osäker.