Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Ni har väl inte missat #ejfa?



#ejfa står för En Jul För Alla.

Anna AKA Apan Satt I Granen vill hjälpa hemlösa på Södermalm och ge dem en trevlig jul. Hon har samlat in underkläder, hygienartiklar och andra nödvändigheter som hon sen ska ge till akutboenden på Söder. Ni som vill bidra kan kontakta henne genom bloggen eller twitter.

(bilden är lånad av Bambi)

Magnifik! Eken har ett sådant otroligt starkt symbolvärde och är äldre än Stockholm. Det är ganska otroligt.
Farlig? Kanske. Åsikterna går isär, men det är irrelevant. Engagemang ska aldrig hånas.

Jag får ofta frågan hur jag vågar. Hur vågar jag höras? Hur vågar jag ta plats? Hur vågar jag göra min grej  utan att låta mig begränsas eller kvävas av det jag tror att andra kanske tycker?

Precis som många andra så var min tonårstid full av ångest och oro kring det egna jaget. Andra människors uppfattning om mig var nämligen väldigt viktig. Hur jag såg ut, hur jag uttryckte mig, hur jag betedde mig. Så jag anpassade mig. Jag skapade en person utanför mitt riktiga jag som gick ut på att passa in och vara perfekt. Ha de coolaste kläderna, det rätta sminket, den snyggaste frisyren.

Men hur jag än gjorde så passade jag aldrig riktigt in. Jag fick aldrig hänga med de populära tjejerna eller följa med på de häftiga festerna. Jag fick aldrig hålla handen med de snygga killarna eller bli kysst. Jag befann mig utanför. Ståendes vid dörröppningen betraktade jag de lyckade människorna. Jag var så förbannat ensam men tänkte att om jag bara försöker lite till, ändrar på det där och blir lite mer så och lite mindre Natashja… då. Då händer det.

Men så blev det ju aldrig. Istället så tappade jag bort mig själv nånstans där i jakten på gemenskap och det gav mig bara större ångest för innerst inne så ville jag vara sann mot mig själv. 

Det tog flera år innan jag hittade tillbaka och när jag väl gjorde det så gjorde jag det med råge. Blev Natashja med stora bokstäver, tog för mig, tog plats men fortfarande med osäkerheten gnagandes; Se mig! Älska mig!

Men ingen orkar med en uppmärksamhetsjunkie. Allra minst jag själv så jag fick öva på att finna balans. Att ta plats utan att det går ut över andra.

Och nånstans på den här resan så kom jag till insikt att man inte kan göra alla nöjda. Hur jag än beter mig så kommer det alltid finnas nån som tycker si och nån annan som tycker så. Jag vill ju fortfarande vara omtyckt men inte på bekostnad av mitt jag.  Så jag skiter i det. Jag kör på. Jag gör min grej för att vara modig är att våga fast man är rädd.

Och jag har slutat jämföra mig själv med andra och anpassa mig till det jag tror att omgivningen tycker om mig. Jag försöker inte gissa mig till vad  människor tänker och jag har insett att jag aldrig kan blir älskad av alla. Och det vill jag inte längre om jag tänker efter.

Jag tar tacksamt emot all konstruktiv feedback på de krönikor jag skriver. Just den här krönikan riktar sig till ungdomar, främst unga tonårstjejer.

Ännu en i den långa raden perfekt size zero-bloggare ska operera brösten. Hon hejjas på av sina läsare med uppmuntran och floskler. "Du gör rätt!" ropas det men vad de egentligen säger är "du duger inte!" Och det är fruktansvärt sorgligt att läsa. Är vi så hjärntvättade och grundlurade att vi inte fattar hur jävla absurt det är att ta till kniven för att kunna känna sig snygg?

[...] argumentet "Tiderna förändras" måste vara den sämsta någonsin. Som att den förändringen kommer helt naturligt och är till gangn för oss kvinnor? - Therese

Det har gått så långt att man likställer botox, restylane och till och med ingrepp med smink och frisörbesök. Det har normaliserats så pass att det inte längre ses som speciellt märkvärdigt att "fixa sig", tvärtom det ses nästan som en självklarhet när man nått en viss ålder eller fött ett visst antal barn. 

Är det det här samhället vi lämnar i arv till våra barn? Kommer min dotter få se ut som hon gör när hon är 15 utan att ses som konstig eller ful? 30? Kommer hon känna sig normal? Ser man inte skillnad på smink och på att spruta in skit i läppar, panna eller pattar så har man tamejfan problem men gränserna blir alltmer otydliga och när mina barn blir vuxna så kommer andra normer tagit plats.

Är det konstigt att flickor på sju vill banta eller att unga tjejer på 20 sprutar in botox för att inte se gamla ut? Kraven blir bara mer och mer orimliga och i spetsen för det nya idealet står de här förebilderna.

[...] Hur hamnade vi här?! När man måste göra avancerade och riskfyllda kirurgiska ingrepp för att duga som kvinnor och människor? - Julia

Jag ogillar att göra det privata politiskt eftersom att det ofta lägger orimliga förväntningar och krav på den enskilda människan. Samtidigt kan man inte bortse från det ansvar man har som samhällsmedborgare men framförallt som förälder. Vad sänder vi för budskap till vår omgivning när vi själva bidrar till att de här skeva idealen upprätthålls och normaliseras? Vad förmedlar vi egentligen till våra egna barn när vi visar med all tydlighet att vi inte duger som vi är?  

Att det skulle handla om att man bara vill känna sig nöjd är ju kärnan i problemet; att man inte kan känna sig nöjd förräns man ändrat på just den där detaljen. Hur ska då min dotter kunna känna sig nöjd och bra med den där knölen på näsan, smala överläppen eller A-kupan i bh'n? Jag måste ju tänka på vilket sätt mina personliga val påverkar mina egna barns utveckling och självbild.  

Man kan få enorma problem med hälsan, livslånga handikapp och till och med dö av narkos, av ingrepp och av komplikationerna som uppstår efteråt. Infektioner, ärrbildningar, allergier, blodproppar. När utseendet blir så pass viktigt för ens eget välmående att man är beredd att riskera liv och hälsa för ett par större pattar så är det nåt som inte stämmer. Då har man skeva prioriteringar. Det krävs inte en utbildning i psykologi för att se vad problemet egentligen handlar om. Självkänsla och självhat. Och det går i arv.

Hur ska våra döttrar växa upp med en sund självbild när mammas självbild är beroende av en kniv? Hur ska våra döttrar växa upp och acceptera sina kroppar och utseenden när mamma inte gör det?

Treat yourself like a Goddess and you will become one.

"Natashja förstörde mitt liv" stod det på en toalett på Bromangymnasiet. Jag vet inte vem som skrev det. Det kan vara vem som helst av de där yngre tjejerna som så gärna ville vara min vän men som kom ivägen för mina rädslor.

När jag gick i skolan för ungefär hundra år sedan så var jag en av de där konstiga och bråkiga enstörningarna. Jag var utanför men inte på det sedvanliga sättet. Jag satt ensam på en piedestal, som ett märkligt konstverk som andra betraktade och beundrade men ingen egentligen vågade komma nära. Fast egentligen var det nog jag som hade en mur av taggar rest. De som försökte stötte jag bort våldsamt och kraftigt, ständigt suktande efter gemenskap men så plågsamt medveten om att jag inte passade in att jag hellre valde att välja bort alla andra innan de valde bort mig. Min attityd, min mask, mitt skydd.

För ett år sedan ungefär hade jag 1500 läsare om dagen. Idag har jag 6000. Det förändrar en del. Min syn på mig själv men framförallt på mitt bloggande och det ansvar jag har gentemot mina läsare. Vilken jävla inflytande man har egentligen. Vilken styrka och makt och hur kan man egentligen använda det?

Jag får massvis med kommentarer, massvis med mail, frågor, krav, önskningar och jag blir nästan överväldigad av att lilla jag med min lilla blogg och mina små tankar kan göra så stor skillnad för så många människor. Jag blir nästan rädd för det bär med sig ett ansvar och en vetskap om att det jag säger både kan hjälpa men också tillintentgöra och krossa. Jag hinner inte svara på allt, men vad betyder det för den lilla människan som faktiskt får respons? Och vad betyder det för den som aldrig får något svar? Tystnad är stark. Speciellt när den kommer efter att du sträckt ut en hand och blottat ditt inre. Det är modigt och förtjänar mer än vad jag kan ge och jag blir både rörd och allvarlig.

Men jag inser också mer och mer att det här är något som gäller utanför det offentliga. Du är precis lika viktig för din omgivning som de som får synas i det offentliga, kanske mer, och det är viktigt att fundera lite på vad man kan göra med det. På vilket sätt påverkar du människorna omkring dig och vilket budskap bär du med dig? Du är inte obetydlig även om du tror det.

Jag kan inte gå tillbaka i tiden och se de jag vägrade se då men jag kan, i mitt nu, vara medveten om den påverkan jag har på min omgivning och på hur jag kan använda det för att mina medmänniskor ska känna sig sedda och hörda.

Jag har aldrig definerat mig som en mobbare eftersom att jag aldrig medvetet velat göra någon illa, men andras upplevelser tänker jag inte förminska. Jag har bett om ursäkt till de jag vet om och det tar bort lite av skuldkänslorna. (Tack facebook!)

Andra vuxnas tystnad var ett återkommande tema när jag växte upp. De såg åt andra hållet, mellan fingrarna och tillät övergrepp och kränkningar fortgå genom hela min uppväxt.

Andra vuxnas tystnad men också deras skuldbeläggande; Att som tolvåring beläggas med en massa ansvar jag inte kunde hantera och få höra att det var mitt fel att vuxna män inte visste vad gränsen gick. "Hon är ju så välutvecklad" hette det på kvartsamtalen som om jag var ett problem, något som störde ordningen och pojkarna i klassen och karlarna på byn.

Men jag är inte tyst längre. Jag tänker inte vara en av de där vuxna som tiger stilla och skyddar förövare och låter dem komma undan. Det är lättare att tro att flickor ljuger och överdriver än det är att ta till sig att den där schyssta killen som du känt så himla många år faktiskt är ett jävla svin. "Inte han. Han är inte sån." (Som mitt ex tjejkompisar sa till mig där jag låg ihopkrupen på marken efter att han slagit ner mig)

Jag påminner mig själv om det hela tiden. Aldrig skuldbelägga eller misstro människor som berättar. Inte då. Att inte bli trodd gör att man till slut tvivlar på sig själv, sin upplevelse och sina känslor. Och det bär man med sig hela livet.

.... edit: Krönikan får vänta ett tag.

Jessica på Tjejliv vill gärna att inget ur tidningen publiceras förräns nästa nummer kommer. Vi hade inte talat om detta innan så det var ett ärligt misstag. Orkar ni inte hålla er så kan ni köpa Tjejliv istället!

Har inte körkortet alltid varit en klassfråga?

Jag har inte körkort. Det fanns inga pengar till sånt när jag var yngre. Min mamma jobbade på ett skitjobb och fick kanske ut drygt 9000 spänn efter skatt. Det skulle hon försörja mig och sig själv på. Och katten. Jag fick studiebidrag på... vad var det då? 1200 spänn i månaden. Det skulle räcka till allt. Kläder, cigg, godis, uteliv, smink, hygien, fika, skolmaterial. Det fanns inte en suck att jag skulle haft råd att ta körkort.

Mina vänner som hade mammor och pappor som stödde, betalade och hade egen bil eller som kanske lyckats få ett extrajobb på grillen eller macken, de tog sina körkort. Kvar stod jag. Kvar står jag fortfarande.

Jag tänker att mina ungar inte ska följa i mina spår när det gäller mycket. De ska inte hoppa av gymnasiet som jag gjorde eller nöja sig med svartjobb de egentligen vantrivs med. De ska inte leva på soc eller vara beroende av andra för sin överlevnad. De ska ta sina körkort och bli självständiga och fria. Jag och Oskar jobbar hårt för att det ska bli möjligt.

Vi planerar och strukturerar upp vår framtid för att våra barn ska ha alla möjligheter och förutsättningar. Det innebär uppoffringar men också att man får bita ihop och bara köra.

Jag pluggar nu för ett slutbetyg, inte för att jag egentligen vet vad jag vill göra efter det men för att jag är en förebild och behöver leva som en sådan. Jag ska ta körkort även fast jag aldrig kört och har en hysterisk fobi för bilar för att det ska bli lika självklart för mina barn att ta sitt. Jag försöker skapa nåt varaktigt med mitt skrivande, inte för att jag tror det innebär en massa pengar utan för att jag vill att mina barn ska följa sina drömmar och göra det som känns rätt istället för att ge upp allt de brinner för, för att nån annan säger att det inte funkar.

Jag vill visa dem att mamma kan. Mamma gör. Mamma drömmer och mamma självförverkligar sig själv. Mamma nöjer sig inte. Och det ska inte ni göra heller.