I spetsen för de nya idealen står plastikindustrin med ett buffébord av lättillgängliga lösningar.
"Skönhetsingrepp har blivit folkligt".
Jag tittade på skönhetsbubblan härom veckan och blev så förbannat provocerad av hela programmet. Jag blir provocerad av den här sjuka skönhetshetsen som så totalt fuckar upp huvudena på unga kvinnor och får dem att tro att de behöver vanställa och mutilera sina normala kroppar och ansikten. Som får dem att tro att fillers och botox inte är konstigare eller mer riskfyllt än att gå till frisören och som får dem att tro att de behöver bebisfittor för att vara knullbara.
Jag jämför det med människorn som fått för sig att de måste amputera en kroppsdel för att känna sig hel. Deras perspektiv har, i en livstid av fixering, blivit så skev att de inte ser vad de gör mot sig själva. Släta runda svullna pannor som inte visar några uttryck. Känslolösa orörliga ögonbryn. Stela abnorma överläppar som inte rör sig en milimeter när de pratar och som döljer tandraden helt. De kan inte le ordentligt eller tala ordentligt men ändå så anses flera av dem vara ideal och stilikoner samtidigt som t.ex unga bloggare som riktar sig till unga tonårstjejer skriver inlägg efter inlägg om ingreppen de fått gratis. Allt framställs så enkelt och självklart. Och så upprätthålls det nya idealet och medverkar till att ytterligare unga tjejer känner att de måste anpassa sig.
"Jag ser på botox som en snabbverkande hudkräm!" (
se skönhetsbubblan här) Är det konstigt att unga tjejer på 20 sprutar in botox för att inte se gamla ut?
Kraven blir bara mer och mer orimliga och i spetsen för det nya idealet står plastikindustrin med ett buffébord av lättillgängliga lösningar. Om tio år är det mina ungar som grinar framför spegeln. Jag kan inte skydda dem från omvärldens hets och fixering. Hon är fyra bast och får redan, varje dag, kommentarer om sitt utseende från en ignorant omgivning. Hur fan ska hon växa upp och ändå fatta att hon duger som hon är?
Men det blir ofta så förbannat svart och vitt när man diskuterar det här och jag vill poängtera att jag egentligen inte lägger några större värderingar i vad den enskilda individen väljer att göra. Antingen är man för eller så är man emot menas det, man får inte stå i mitten, men vad är det man är för och emot egentligen? Att folk ska få göra som de vill med sina egna kroppar? Att normer och ideal gör att människor som ser helt normala ut upplever att det är något fel på dem som måste rättas till? Du ska göra det du kan för att må bra. Om det innebär att du behöver ett par nya pattar so be it.
Men vi måste våga problematisera och diskutera och framförallt ifrågasätta.
Hur mår ungarna på förskolan egentligen?
Igår snackades det förskola på Debatt och jag var inbjuden. Fast jag tackade nej. Jag vill inte sitta där på motståndarsidan och skuldbelägga mammor, för det är alltid mammor som får bära hundhuvudet i den här frågan, ingen ställer papporna till svars.
Frågan är dessutom omöjlig för mig att ta ställning i. Jag är övertygad om att barn mår bäst av senare förskolestart men frågan om tidig start handlar nästan aldrig om att föräldrar vill utan om att de måste. Man måste få mat på bordet och man måste ha tak över huvudet och i Sverige så fixar man det genom hederligt arbete och för att kunna arbeta så måste nån ta hand om ungarna och vi lever inte i flerfamiljssamhällen. Att sitta och peka fingar funkar inte. Att sitta och tycka funkar inte för ingen kommer betala dina räkningar och ingen vill tillbaka till en tid då kvinnor stannade hemma. Förskolan har haft en avgörande roll i vår frigörelse och det ska vi vara jävligt medvetna om.
Däremot så måste vi våga tala om nackdelar och eventuella konsekvenser, inte för att få föräldrar att må dåligt, utan för att kunna förbättra och förändra. Om vi bara sticker huvudet i sanden och vrålar "dagis är bra, mina barn älskar det!" utan ett större perspektiv så kan det ha allvarliga konsekvenser. Barn mår sämre och sämre och det måste tas på allvar.
När jag jobbade inom förskolan så var den här biten skitsvår eftersom att vi visste att föräldrarna sällan hade nåt val. Att många barn gråter sig igenom veckor av inskolning och invänjning är det få som vågar prata högt om. Inte ens föräldrarna får hela sanningen för många av oss slätar över med de gamla vanliga "det är normalt! Det går över!" och så hänvisar vi till de där stunderna då ungen har kul för det är ju inte gråt precis hela tiden. Vi lär oss att blunda och intalar oss att det är okej.
Och när man snackar om barnens perspektiv som så många politiker gör, så klingar det tomt när man samtidigt slår ihop barngrupper och gör dem större och större. Tre pedagoger på 18 små barn är fan inte ok. Sex pedagoger på 35 barn är ännu sämre för personaltäthet har ingen betydelse i förhållande till gruppens storlek. Med nya behörighetskrav dessutom så kommer det här bara försämras. Jo, jag är övertygad om det. Att anställa utbildade förskollärare kostar många gånger dubbelt så mycket som att anställa barnskötare. Det i sin tur kommer att resultera i att färre pedagoger anställs. Är det verkligen positivt? Jag tycker inte det.
Jag tar aldrig upp kameran när barnen börjar gråta.
Jag har ju en sån där liten dramadrottning här hemma. Ni vet den där typen som BRYTER IHOP med stora bokstäver vid minsta motstånd. Vill inte dockan sitta precis där du vill? DRAMA! Ramlade makaronen av skeden? DRAMA! Blev du kissnödig? DRAMA! Uppförsbacke ute? DRAMA! Sa nån nej? DRAMA! Fick du inte riva i soporna? DRAMA!
Ja ni fattar ju. Fast sen går det över lika fort. Från en sekund till en annan, åt båda hållen. Skitglad - sné. Sné - skitglad. Osv. Helt sjukt egentligen, en annan är ju på snedda en hel timme efter ett sånt frustrationsdrama men barn verkar ha förmågan att gå vidare. Iallafall mina.
Ibland kommer iallafall de här dramatiska ögonblicken när jag har kameran framme och fotar och resultaten har ni fått se här ibland. Inte för att jag vill håna eller skratta åt honom för känslor är superviktiga och ska alltid tas på allvar och det gör jag, ALLTID, utan för att det är en del av vår vardag, (varför ska man osynliggöra vissa känslor?) och jag tror inte att en 1,5 åring mår dåligt av hen "hängs ut" på bloggen som det så fint heter om vi ska hålla oss till det dramatiska temat. Och jag tror inte han kommer bry sig nämnvärt när han blir vuxen. Faktiskt. Trodde jag det skulle jag resonera annorlunda.
Jag skulle dessutom aldrig aldrig ALDRIG låta bli att trösta honom om han faktiskt var ledsen på allvar men jag släpper inte allt och springer till undsättning vid varenda rynkad panna eller varenda dramatiskt frustrationsvrål.
Dock så har jag förstått att det är svårt att se sammanhanget utifrån bilder på nätet och bilderna jag postar kan signalera en sak även fast omständigheterna är nåt annat och utifrån det perspektivet (tankeställare jag fått av några av er vid tidigare tillfällen. Tack!) så har jag tonat ner de känslosamma bilderna. Även i takt med Tamlins ålder eftersom att barnens integritet och behov av att slippa synas i affekt (vilket antagligen beror på att de får lära sig att affekt är negativt och nåt att känna skam över) blir större och större. Det är skillnad på en grinande bebis och en grinande femåring liksom. Och det tar jag till mig.
Hur tänker ni kring det här? Vad för slags bilder är ok? Vilka känslor får synas och finnas? Spelar åldern någon roll? Jag tänker ofta att gränsen går vid något som barnen skulle kunna bli retade för i skolan eller nåt som kan kännas skämmigt. Detta begränsar jag dock inte bara till bilder. Man ska vara försiktig med vad man skriver också.
Det finns inga garantier att dina barn kommer bli som du.
Men asså. Då tar vi det en gång till. "jag var minsann skötsam och drack bara det mamma köpte! Min errarenhet bla bla bla blaaaa". Vet du vad? Din "erfarenhet" säger ingenting. Min farfar började röka när han var elva bast. Han rökte fortfarande när han dog av sviterna från ett fall, 105 år gammal. Han var kärnfrisk. Alla på min pappas sida röker och är friska och blir väldigt gamla. Ska jag dra slutsatser utifrån det så kan jag konstatera att rökning inte alla är farligt. För "alla är ju olika!" eller vad det nu är för argument som återkommer varje gång detta diskuteras.
Ja, du var säkert jättejätteduktig och pålitlig. Jag tror dig! Men grejen är att det inte finns några som helst garantier att DITT barn är det. Oavsett hur pålitlig hen är annars. Alla som knarkar blir inte missbrukare heller. Men poängen är att du aldrig kan veta i förväg. Därför är det ren idioti att ta risken som förälder och köpa ut.
Inte heller kan nån av oss garantera att våra barn inte kommer bjuda sina vänner som i sin tur kan reagera lite hur som helst. Jag skiter liksom i vad du gör med dina ungar, men om mina barn råkar ut för nåt otrevligt för att de drack av nåt DU köpte så kommer jag flå dig levande. Sen finns risken att dina barn inte klarar av att stå emot eventuellt grupptryck. Jag är tuff och faller inte för gruppen, men med några öl i systemet så är jag ganska lättövertalad. Då kan man bara föreställa sig hur en tonåring påverkas.
Sen är det ju självklart att man har en konstant dialog som inte går ut på att skuldbelägga. Jag kom alltid hem (nåja). Jag var inte rädd för min mamma oavsett vad det gällde. Jag berättade när jag snattat, när jag rökte, när jag åkte dit för bilstöld, när jag hade min sexualdebut och när jag söp. Inte för att hon var obrydd utan för att jag aldrig aldrig aldrig blev bestraffad eller skuldbelagd när jag talade sanning. Ja, hon köpte ut men dt var inte därför jag kände tillit till henne utan för att den typen av öppenhet och ickdömande alltid varit en del av min uppväxt. Även när det fanns förbud och regler. Och det är något jag kommer föra vidare till mina barn. Men det är fullt möjligt utan att man ger dem allt de vill ha och det startar NU.
Tack mamma för att du möjliggjorde en tonårstid av roliga och galna fyllor!*
Asså föräldrar som köper ut alkohol till sina tonåringar med argumentet att "då vet jag vad hen dricker!", är de helt jävla dumma i huvudena?
Jag har hört alla möjliga argument. Från "man vet väl om ens barn är ansvarsfull eller inte!" (Jo, min mamma brukade tänka precis så "min dotter skulle AAAAALDRIG...." medan jag låg packad och pårökt i baksätet på nån främlings bil.) till "Bättre att barn får lära sig dricka hemma" och jag undrar hur jävla blåst man kan bli? Det är inte din uppgift som förälder att lära dina barn hur man dricker. Det är däremot din uppgift att se till att de låter bli. Ska du lära dem hur man knarkar också? Köpa hem lite fin-majja eller snälla piller och hoppas att de låter bli tjacket skummisarna vill bjuda på. "Rök nu bara det här! Det räcker."
Du kan bara vara en förebild, visa hur DU dricker (framförallt att du INTE dricker varje gång det ska vara kul eller fest) och hoppas att den kontinueliga dialog ni har i ämnet hjälper dina barn att fatta rätt beslut och påverkas i rätt riktning.
Värst är de som drar till med personliga anekdoter om hur de och deras kompisar "minsann bara drack de där tre ölen som mamma köpt" utan att ta hänsyn till att det forskats om det här i herrans massa år.
Fakta: barn som får dricka hemma eller vars föräldrar köpt ut dricker både mer än sina jämnåriga samt har tidigare alkoholdebut.
Och det här med att "lita på sina barn" skriver jag under på för tillit är en viktig beståndsdel i föräldraskapet, men problemet är att man inte ens kan lita på berusade vuxna eftersom att ALKOHOL FÖRÄNDRAR DITT SÄTT ATT TÄNKA OCH RESONERA. Hur jävla svårt är detta att förstå egentligen? Alkohol kan dessutom göra enorm skada i en outvecklad hjärna. Som unga människor faktiskt har, hur gärna de än vill tro att de är färdigväxta och vuxna. (Och vilken förälder tror INTE gott om sina barn egentligen? Tillit handlar om att ge barnen ansvar de är mogna att hantera, inte om att kasta hela världen i deras armar och räkna med att de ska kunna hantera det.)
"Men hellre att de dricker ölen jag köpt än nåt hembränt hos nån annan!". Newsflash, dina ungar kommer att dricka ölen du köpt OCH den där hemkokan hemma hos Lasse på fyran. Jag skiter i vad DU och dina kompisar gjorde för dina barn är inte du och kommer göra många saker annorlunda. Speciellt om de blir fulla för blir man full så tappar man lite av omdömet, oavsett hur pålitlig man annars är. Och vadå pålitlig? Vad innebär det? Att alltid göra som mamma och pappa säger även när de inte är närvarande? Är barn alltid så lydiga? Tonåringar? Jag vet att jag som både barn och tonåring tyckte att jag var klok nog att ta egna beslut. Tonåringar är dessutom väldigt impulsiva och saknar fullt utvecklat konsekvenstänk. DERAS HJÄRNOR ÄR INTE KLARA.
"Men de kommer supa ändå!" Ja antagligen. Men varför ska du möjliggöra deras fylla? Varför möjliggöra andras barns fylla? (de kommer bjuda sina vänner.) Om jag fick reda på att en förälder i Ninja och Tamlins krets köpte ut så blev det polisanmälning för hela slanten. Mark my word.
1991. Jag var 14. Här dricker vi Marinella (starkvin) och sockerdricka (det smakar precis som trocadero!) och har precis blivit fulla. Kvällen slutade med att jag ankrade inne på Burgmans toalett. (nattöppen hamburgerrestaurang)
(*Och mamma? Jag delade med mig till mina vänner. De tackar också!)
JAG VILL INTE KNULLA MED DIG BA SÅRU VET!
Hela den här #hairriot- och armhåledebatten handlar egentligen inte om att man inte får tycka att hår är fult. För det får man ju. Helt ok. Men när väldigt många dessutom väljer att dela med sig av sin egna personliga preferens så påverkar man plötsligt andra och då på ett ganska inskränkande sätt.
Att vi skulle vara fria att välja här i sverige är en illusion. Så länge vi väljer rätt så är det ju inga problem, men när människor väljer att kliva utanför normen så blir det konsekvenser. "Men strunta i vad andra tycker och säger!" brukar det låta men hur lätt är det egentligen att välja annorlunda när du bestraffas om du väljer fel?
Och grejen är ju att man lägger enormt mycket ansvar på enskilda individen när man säger att "det är bara att strunta i vad andra tycker". Det är nämligen SKITSVÅRT för väldigt många att inte ta åt sig. Speciellt när det är flera än en som kommenterar och tycker. Jag är en ganska tuff person, men t.o.m jag har haft väldigt svårt att sluta bry mig om vad andra säger. Jag efterlyser lite vanligt hyfs istället. Tycka vad man vill har man rätt att göra, men man kanske inte behöver tycka högt i alla situationer? Tänk om alla skulle göra så? Tänk om jag skulle gå fram till människor på stan eller maila bloggare som jag inte tänder på och berätta det; "Dig skulle jag aldrig ligga med!"? Då skulle jag antagligen uppfattas som ganska störd. Eller vad tror ni?
Det är bra att vara kritisk så länge man inte låter det stanna där och ser det som ett skäl att inte bry sig.
Igår visste inte jag vem Joseph Kony var. Jo, det är sant och jag kan skämmas lite för det, men det blir lätt så när man lever i sin lilla välfärdsbubbla med vardagsproblem och i-landskonflikter. Iallafall för mig. Jag vet inte hur det är med er.
Men idag vet jag vem Kony är. Och det vet tusentals till. Miljontals vågar jag nästan påstå och det är tack vare det fantastiska verktyg som våra sociala medier faktiskt är. Vi lever mitt i en nyfödd revolution och vet inte om det! Men det är superhäftigt.
Och det stannar ju inte där för debatten har tagit fart. Överallt så diskuteras Kony och Invisible Children och huruvida rösterna är kritiska eller inte spelar faktiskt ingen roll för all röster är välkomna, för alla bidrar de till något stort; medvetenhet kring ett problem som många blundar för och som förmodligen kommer leda till en hel del gott.
De som ställer sig kritiska mot IC kommer till exempel leta andra vägar för förändring och andra organisationer att stödja och i processen tipsar de resten av världen om alternativ med sina kritiska röster och det ÄR JU NÅT BRA! Invicible children är bara en röst av många. Det behöver inte stanna där, eller hos dem.
Igår visste jag inte vem Kony var. Idag vet jag det. Bara det är en seger.
Inget barn ska behöva döda sina föräldrar eller vara sexslav. Nu kan du göra nånting åt det.
Jag kommer inte blogga nåt idag. Istället vill jag att alla ni tittar på den här kortfilmen. Tänk inte att du inte har tid, se till att du får tid, för det här är viktigt. Om inte nu, så senare. Och när ni tittat så vill jag att ni agerar.
Gilla inlägget på Bloglovin'.
OBS! Ni som tycker att utnyttjandet och våldtäkter av barn hamnar i skymundan för organisationens eventuella"tillkortakommanden" och vill fylla kommentarsfältet med trams om att detta är dåligt, gör det nån annanstans. Självklart är det bra att vara kritisk, men att ibland är det viktigare att vara solidarisk. Och att våga vara kritisk mot kritiken som jag upplever vara väldigt svart/vit.
Jag har tagit del av all information och tagit ställning. Och hänvisar er till detta. Syftet är att lära världen vem Kony är och det gör jag såhär. Det kostar inget och ingen tjänar några pengar på det. Och jag störs inte det minsta av att de pengar jag eventuellt skulle skänka även går till materialkostnader, resekostnader och uppehälle för de som jobbar med det här.
Här kan ni läsa organisationens svar till kritiken de fått.
Amning är en kvinnofråga och en kvinnorätt!
Jag vet inte om ni minns det men för lite mindre än ett år sen så blev jag intervjuad av Amningsnytt. Ämnet var jämställdhet vs. amning och jag som ser amningen som en kvinnofråga. Det är lite intressant det där att amning på nåt sätt skulle vara en motsättning för jämlikhet och framförallt feminism. (Jodå, det är vanligt att flaskmatning prånglas ut som enda acceptabla alternativet för de av oss som är just feminister) Men fan, amning är väl om något ett feministiskt ställningstagande!? Istället för att brösten ses som männens lekplats och ägodelar så återgår man till ursprunget: "Det är det här mina pattar är till för" typ.
Här får ni iallafall läsa intervjun i sin helhet!
Närhet framför principer
av Cecilia Burman
Amningsnytt
Hemma hos bloggerskan Natashja Blomberg har morgontrafiken rullat igång. Treåriga Ninja sitter på sin nya cykel, redo att trampa ut i världen. Hon ska strax iväg till dagis i sällskap med pappa Oskar. Men först är det frukost. Tamlin som är nio månader sitter på sin stol vid köksbordet och följer sin familjs rörelser med nyfikna ögon. Mamma Natashja har precis bryggt dagens första kaffekopp. Hon är föräldraledig, men skriver dagligen om genus, feminism och familjelivet på bloggen där hon kallar sig Lady Dahmer. För henne finns det ingen motsättning mellan amning och jämställdhet.
– Amning används ibland som en billig ursäkt till varför pappor inte kan ta ut föräldraförsäkringen, men mamman behöver inte vara hemma hela ledigheten för att hon ammar, säger Natashja.
Ninja klättrar upp på en stol bredvid mamma och Tamlin sitter med pappas armar runt magen.
Natashja är för individualiserad föräldraförsäkring, men tycker inte att det behöver betyda att mamman och pappan måste ta ut varannan dags ledighet för att vara jämställda. Hon menar att barnen behöver fri tillgång till bröstet för att amningen ska fungera.
– Jag tror på genus, men jag tror också att det finns biologiska skillnader som faktiskt betyder något och jag tror på amning och anknytningsteorin. Även om amningen innebär att vi inte är lika i början sätter jag mina barn framför principer, säger hon.
Oskar har ett välbetalt jobb som spelutvecklare och Natashja hade ett vikariat på en förskola när de blev föräldrar. Att de skulle dela lika på ledigheten av ren princip trots att Natashja inte ville tillbaka till sitt jobb och Oskar älskar sitt kändes helt enkelt som en dum idé.
– När vi fick första barnet var det bästa att jag var hemma och Oskar jobbade, för vi ville inte sätta Ninja på dagis för tidigt. Hade jag trivts bättre med mitt jobb hade nog Oskar fått vara hemma… det hade jag sett till! säger Natashja och skrattar.
Köksbordet förvandlas sakta men säkert till en byggarbetsplats åt familjens små händer då Ninja och Tamlin bygger lego. Ninja ber mamma göra ett lejon. Natashja börjar forma det kantiga lejonet, samtidigt som hon pratar. Natashja sticker inte under en stol med att hennes samvaro med barnen den första tiden gör dem mer knutna till henne precis då, men menar att det inte behöver hålla i sig resten av livet.
Oskar känner sig inte hotad av amningen ur ett jämställdhetsperspektiv. Han vill att barnen ska bli ammade och han tycker att fördelarna för både immunförsvaret och anknytningen är viktiga.
– Jag får ju vara med och mata efter sex månader. Men visst kan jag känna avundsjuka på bondingen mellan Natashja och barnen för att hon kan amma. Det är en bonding som en pappa inte får, säger Oskar.
Men istället för amning menar Oskar att han kan göra andra saker för att få en bra anknytning, genom samsovning, att gosa och ha mycket närkontakt. Natashja instämmer och tänker att om pappan tar barnet mellan amningarna så är det mycket tid för dem att bonda på. Att avstå från amning av rättvisa skäl är orättvist mot barnet, menar Natashja.
– Jag kan bli arg på de män som påstår att kvinnan måste ge upp amningen av rättvisa skäl. För då gäller pappans rätt över barnens rätt, men jag tycker barnens rätt kommer först, säger Natashja.
Även om Natashja ser jämställdheten som ett icke-problem i förhållande till amning, tycker hon att amning är en viktigt feministisk fråga ur kvinnors och barns perspektiv.
– Jag tycker att barn har rätt till amning, samtidigt som kvinnan har full rätt till sin egen kropp. Min rabiata sida säger ”bit ihop för fan”, man ammar ju inte så länge ändå, säger hon.
Hon tycker inte att mammor som mår dåligt ska tvingas att amma, men att de som vill inte ska ge upp så fort. Oskar lämnar över Tamlin till Natashja som lägger honom tillrätta vid bröstet. På bloggen har hon lagt upp ett videoklipp på sig själv när hon ”argammar” i en galleria, som protest mot dem som tycker att en ammande mamma bör gömma sig eller skyla sig.
– Jag tror att vi har sexualiserat våra bröst så att det känns obekvämt att amma på grund av det. Jag får höra att jag är pervers för att jag fortfarande ammar Ninja ibland! Det är en feminism- och genusfråga att brösten blivit så sexualiserade, för de är ju till för att amma med, säger Natashja.
Det saknas kunskap om amning bland svenska kvinnor tror Natashja. Få vet att det kan göra ont i början, att det tar tid för amningen att kicka igång och att barnet behöver lära sig suga rätt.
– Här gör vi allt i det tysta, därför har problemen med amning ökat. Jag har en kompis från Eritrea som förhåller sig helt obekymrat till amning. Där ser man amningen ute i samhället; kvinnorna sitter i grupp och ammar, de ammar när de arbetar, säger Natashja.
Det är inte bara bröstmjölkens positiva effekter som påverkar hennes inställning. Hon tycker att amningen är något alla kvinnor har rätt till, så länge barnet vill ha bröstet.
– Närheten och myset med amningen är ju det bästa!
Får man bara bry sig om världssvälten?
Så fort man diskuterar så finns det alltid nån som ska påpeka att det finns värre saker som händer eller viktigare sakfrågor att jobba för. Men om man alltid ska tänka så kommer man fan ingenvart.
Vad får man bry sig om? Får jag bry mig om att barn går hungriga i Sverige när barn i Afrika svälter ihjäl? De stora frågorna är beroende av de små. Att det finns värre eller viktigare saker är bara argument för att inte engagera sig alls.
Men gud nåde mig om barnen får LCHF. Riktig mat på rediga råvaror utan tillsatser, e-nummer, konserveringmedel. Sånt kan ju vara farligt!
Idag fick ungarna ägg till frukost. Äggröra stekt i smör. Mättande och fantastiskt nyttigt. Visste ni att ägg innehåller typ allt man behöver? Minus C-vitamin men det finns det gott om i blomkål och massa andra livsmedel och ett eventuellt underskott är praktiskt taget omöjligt att få om man lever i västvärlden.
Så mina ungar fick ägg. Världens bästa livsmedel. Ägg och avokado. Men ändå menar många att de skulle må bättre av lite becellbredd skogaholmslimpa, en skål med cornflakes och ett glas juice. Socker, konserveringsmedel, e-nummer och diverse andra tillsatser alltså. Raffinerad och processerad mat istället för riktig. Skulle jag toppa med makaroner, Mamma Scans köttbullar, en sås redd på mjöl och glutamat och ett par gurkbitar vid sidan om så skulle ingen kolla snett och ingen skulle föreslå att jag misshandlar mina barn eller att de far illa.
Men gud nåde mig om jag får för mig att ge dem lax och broccoligratäng till lunch. Gud nåde mig då får jag höra. Då kravlar dessa opålästa troll fram ur sin tallriksmodell och vrålar om extremdieter hit och extremdieter dit. För lax, broccoli, ägg och avocado är tydligen extrem mat. Hör ni hur det låter?
För en fyraåring är hen inte konstigare än hon och han.
Idag protesterade min dotter våldsamt mot att hon heter Greta Sol i andra och tredje namn. "Nej det vill jag inte! Jag heter Ninja!" grälade hon. Och häromdagen blev hon skitarg när jag påpekade att hon bara ska fylla fyra år. "Säg att det inte är sant mamma!" skrek hon. Barn protesterar nämligen mot det mesta. Bara för att de kan. De har perioder då allt är "bajs" och perioder då de svarar "nej!" eller "vill inte!" med rungande kraft på allt, även när de egentligen menar ja.
Ninja är snart fyra bast. Hon har inte den blekaste aning om att hen är kontroversiellt eller ens ett nytt ord. Hon har inte koll på att hon och han är det enda tillåtna och etablerade. För henne är hen inte konstigare än hon eller han och inte ett dugg svårare att säga. För henne är det bara ett ord som alla andra. Hon lär sig nya varje dag nämligen så för henne är ännu ett till inte nåt konstigt eller upprörande. Och absolut inte förvirrande.
Och tur är väl det för ett rikt ordförråd är en av de finaste gåvor man kan ge sina barn. För det är där förmågan att kunna uttrycka sig; känslor, tankar, åsikter, har sin grund.
Min debattartikel om sexism går att läsa (och förfasa sig över) nu...
(Klicka på bilden för att komma till inlägget!)
Att vara tjock är inte fult eller skamligt
Min bästis kommer från Eritrea. Hon har världens största och härligaste rumpa och det vet hon. Där kan de sakligt konstatera att någon har just det eller är tjocka. Helt utan värderingar. Givetvis har de andra ideal som sätter press men jag upplever det som att många av dem har en mindre komplicerad relation till sina egna och andras kroppar.
Intezar har en sån där sund självbild som jag avundas. Hon vet att hon är perfekt precis som hon är. Hon älskar sina pyttepattar och sina gropiga lår och hon vet alltid att hon är vacker. Inte för att hon verkar bry sig om det för fåfänga är det sista hon lider av och hon går ut med afrot på sné om det behövs.
Det är en del av er som tog illa upp av att jag sa att Isabella Löwengrip är överviktig. Nu var det kanske lite klumpigt uttryckt för det jag snarare menade var att hon har lite extra hull och det är normalt att ha lite extra hull när man är kvinna.
Men Isabella är inte smal, det tänker jag inte sticka under stolen med bara för att nån kan ta illa upp. Det betyder inte att hon är fet eller onormal eller osund eller ful. Det betyder inte att smal är det enda som räknas som normalviktig eller att smal är det enda som får finnas.
Och det jag reagerar över och det jag kan tycka är ett större problem än hur jag eventuellt uttryckte mig är den här synen på vikt och utseende. Att Isabella inte får vara rund utan att det ska slätas över och utan att folk ska vara där och liksom rätta och upprätthålla idén att det är skamligt att ha övervikt: ”nej men du är ju SMAAAAAAL och SNYYYYYGG” som om några extrakilon vore något hemskt som drabbat henne och nåt som absolut utesluter att hon duger.
