Tamlin är inget förskolebarn
När jag tränar så lämnar jag in Tamlin på Minisats. Det är Sats barnpassningsservice ifall nån undrar. Det har gått sådär. Fram och tillbaka och vid en del tillfällen så har Tamlin totalt brytit ihop redan när vi kommit genom dörrarna så jag har helt enkelt fått skola in sakta och tålmodigt och med Ninja som sidekick för att det överhuvudtaget ska funka. Och nu, efter snart tre månader, så är han ganska glad när vi kommer dit. Idag låtsasgrät han inte ens som han brukar göra när han varit borta från mig och liksom vill visa att det var lite jobbigt fast han egentligen antagligen totalt glömt bort att jag inte varit där men nu helt plötsligt kom på det. Han var bara glad. Success!
Men det gör mig väldigt glad att jag har haft privilegiet att ha ungarna hemma. Ninjas inskolning på förskolan gick ju galant. Hon ba "Hej då mamma du kan GÅ NU!" redan första dagen och har älskat det sen dess. Tamlin tycker om förskolemiljöer men är lite mer skeptisk till att mamma ska gå därifrån. Han hade inte varit redo för förskola nu. Inte en chans.
Och då känns det bra att vi skjutit på debuten. Han blir hemma tills våren. Ja. Jag vet, jag klättrar redan på väggarna för vet ni hur svårt det är att få nåt jobb gjort på dagtid? Låt oss säga att den mesta av mitt skrivande sker kvällstid och tidiga morgnar då man kan distrahera de små typerna med lite Pippi på TV'n. Och det är ganska ödesdigert för kreativiteten. Jag längtar tills jag får dagarna för mig själv om jag ska vara ärlig. Jag längtar efter att kanske jobba utanför hemmet utöver skrivandet och jag längtar efter att kunna totalt hänge mig till det kreativa. Inte bara skrivande utan målande och annat.
Har jag nämnt förresten att vi INTE planerar fler barn?
"Pippi! Pippi! Pippi!" sa han och räckte fram gummisnoddarna. Han BAD alltså om att få tofsar. Wtf liksom.
HERREGUD DET KOM UT EN TILL PÄRLA!
I morse satt han och fräste. Tamlin alltså. Sen petade han lite och så kom den ut. En till. Full av gammalt gulgrönt klet. Den har alltså suttit där sen den där dagen han körde upp ett gäng. Jag blir alldeles kall för tänk om det sitter en till därinne? Tänk om den åkt ner i lungan?
Hur många pärlor får plats i en näsborre?
Så vid sjusnåret igårkväll kommer Tamlin och vill berätta nåt. Sessa! insisterar han och jag fattar verkligen noll. "Kaffe?" osv. Han tjatar och petar sig själv i näsan och då fattar jag. "Har du en gubbe i näsan?" och så kör jag in ett finger men hoppsan där var det trängsel. När jag kikar in så ser jag en liten rörpärla. Jaha. Petar ut den. Men nehe, det sitter en TILL där. "Fräs" och så fräser han. Ut kommer en lila rörpärla. Ok, nu då? (tittar efter) Men va FAN? En grön en. "Fräs" och så fräser han men nej nu vill den inte mer. Han fräser för kung och fosterland men ingenting händer. (Den sitter långt in) Jag suger. Jag blåser honom hårt in i munnen. (Då låter det som en liten flöjt). Nej. Den gröna pärlan sitter på tvären.
Taxi till Astrid Lindgrens Barnakut. Omdirigerad till öga-näsa-hals och sen får vi vääääänta. I två timmar. TVÅ. TIMMAR. (herregud, ge mig en lång smal pincett utan vassa kanter så fixar jag det själv!) Sen så tar det exakt en minut för läkaren att pilla ut pärlan. Kikar noga noga om ingen sitter kvar. Nej, ni kan gå.
700+ kronor senare är vi äntligen hemma. (!!!) Tamlin nyser och nyser och nyser och det slutar aldrig. "Ska vi kika lite?" (han är nog bara lite irriterad i slemhinnorna efter alla pärlor) Kikar lite. Ser inte mycket och barnet vrålar "AJAJAJAJAJAJ!" (kan betyda "arg") och så fräser han till som han alltid gör när han blir arg och jag petar i näsan. Oh, där kom en stor snorgubbe..... och.. vad i helvete? EN PÄRLA TILL!
Har ni också ett bananbarn?
Så här arg var Tamlin när vi lämnat Ninja på förskolan häromdagen. I hela kvarten. Jo, jag vet att jag är en elak mamma, men efter sisådär fem minuter in i detta utbrott så tog empatin slut och kameran åkte fram som ett tidsfördriv.
Han var inte arg för att Ninja försvunnit utan för att han helt enkelt inte fick springa så fort han kunde. Åt fel håll. I nedförsbacke. Jag föreslog att vi skulle gå åt ett annat håll (hem) men det dög inte. Utbrottet var ett faktum och den lilla korven som normalt älskar att få gå hela vägen dit och tillbaka hem ville bara stå och vråla. Ett tag stod han på alla fyra också, men det var innan kameran kom fram.
Det slutade med att jag fick vika ner honom i vagnen. Han är en bananare av rang, men jag har vanan inne. Veckla ut, vika åt rätt håll och så NER FÖR FAN UNGE! Han vrålade hela vägen hem men sen kramades vi en lång stund.
Ingen LCHF här!
Då sa jag det där hemska som mammor säger ibland
Ninja har ofta nagellack på både tår och fingrar. Mylittleponyspyan från Deborah Lippman som jag ÄLSKAR är även en storfavorit hos ungen, av uppenbara skäl och igår ville hon ha ett nytt lager då det gamla skavts bort. (Glitterlack är smarta, de sitter mycket längre och då behöver man inte hålla på och öscha mer än nödvändigt med barn som kladdar och inte sitter still)
Jag placerade trollet på toalettlocket och målade snabbt dit glittret. Under tiden så iakttog Tamlin allt med stora ögon och klåfingriga fingrar. "TITTAAAA!!" vrålade han och pekade på Ninjas tår. När jag var klar så satte han sig bestämt ner på golvet och sträckte fram sina egna små tår förväntansfullt. Jo. Han är inte ens två bast, men han vet vad han vill. Fram med tårna och ett glatt "Ä!"
Och då sa jag det där hemska som mammor säger till små barn ibland; "Nej, du är för liten" och ställde in nagellacket i skåpet. Kalabalik bröt ut, gråt och tandagnisslan ackopanjerades av mycket arga kroppsrörelser och jag gav givetvis med mig. Att han hade för små tånaglar låtsades jag inte om utan duttade för glatta livet på en väldans nöjd Tamlin. När jag var klar så tittade han på sina fingrar och konstaterade att de inte hade nåt lack alls. Så vi fixade det också.
Han fick ett annat lack som var lite mer snabbtorkat.
Ni vet när man ska klippa barnets lugg och hen plötsligt rycker till?
1,5årsåldern är en frustrerande tid för små fjantar
Gårdagen spenderades hemma hos Anna AKA Apan Satt i Granen.
Tamlin är så rolig när han försöker hänga med de stora barnen. Han är tapper och envis men det blir mycket gråt och huvuddunk. Ja just ja, det har jag kanske inte berättat men Tamlin dunkar huvudet i golvet när han blir arg eller frusterad. Det är väldigt dramatiskt. Han slänger sig ner på knä och drar en dunk liksom målmedvetet. Det blir bara en dunk dock. Sen gråter han. Jag ger det ingen energi utan tröstar bara. Sen pratar vi om det och han pekar och berättar med neddragna mungipor och gråten i rösten.
Pöjken kan tala!
Mamma, pappa och nnnnn-JAAA (Ninja) säger han ofta och mycket. daTT-DA vrålar han när han är törstig. Annars är det mest ljud. Men igår. Då kom det. Det riktiga liksom.
"BÄÄ-BLÄÄÄ!" sa han klart och tydligt och sträckte sig efter äpplet jag åt. Bäää-PBLLLLÄÄÄÄ! Och så fick han det.
He got the moves
Mina barn är ju sådär exceptionellt superbegåvade som vi alla vet vid det här laget.
Här visar Tamlin sina skillz på dansgolvet.
Han blev ju så stolt
Tamlin satte sig på pottan självmant och kissade imorse. Att han glömde ta av sig byxorna innan är en petitess i sammanhanget. 
Mina barn är ju lite sötare än alla andras
Så därför bjur jag på en Korvasbild. Jag ber om ursäkt för det bristande hyfset. Han har inte riktigt lärt sig att maten ska tysta mun.
Den Blombergska hyn är inte mycket att hurra för
Tamlin har sen han föddes haft återkommande utslag/eksem som då och då blossar upp ganska rejält. Det är den värdelösa Blomberghuden som stackarn ärvt. Alla i den familjen har känslig och trasig hur. Maken får brännskador av att hacka chili och ingen av dem kan bli bruna på sommaren.
Nu har ungen varit småsnuvig ett tag och i helgen hade han feber. Och igår så märkte jag att hans vanliga eksem inte såg så vanlig ut. Hela benen och armarna är täckta med en massa småplitor. Jag misstänker nästan vattkoppor men det finns inga på bröstet eller i ansiktet. (det är ju där det ska börja) Och han är ju pigg och kry annars. Kanske är det nåt slags utslag eller allergiskt reaktion.
Men så fort vi lämnat trollet på förskolan så bär det av till vårdcentralen. Bara för att vara på den säkra sidan. Ångesten är dock stor i hemmet, maken har inte haft vattkoppor alls som liten och det är väl för sent nu för honom att fly hemmet.
Sjörövarparken
Tamlin är så målmedveten. Trampar runt som en liten uppvridbar leksak. Lyfter man upp honom och sätter ner honom så fortsätter han bara gå som inget hänt. Ibland får man byta håll på honom eller ta ner honom från platser han inte riktigt behärskar än, men han trampar bara vidare.
Han älskar att hänga på Ninja och Vincent men är även helnöjd med att trampa runt för sig själv.
