Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Häromdagen möttes jag av en pappa i hallen på förskolan. Han hade läst min blogg och tyckte den var bra. Jag blev i vanlig ordning så där rödkindat generad att jag började svamla och stamma. Det är så känsligt det där. Folk i min närmiljö som läser min blogg, för det kan ju gå åt endera hållet.

Det finns ju en risk att de tycker jag är bråkig, högljudd, rabiat, extrem eller bara dum i huvudet och jag får alltid en sådan lust att ursäkta mig och förklara att JAG ÄR INTE SÅ FARLIG SOM DET VERKAR! (jag lovar) 

Hittills så har jag ju bara fått en massa positiva kommentarer. Men å andra sidan, de som tycker att jag är helt körd håller antagligen tyst om det.




Nu när hösten är här så är ungens förskola en explosion av färger och naturpedagogiska verktyg. De letar sniglar, gräver maskar, samlar kottar och ekollon och stenar och vackra löv som de stoppar i fickorna som små hemligheter. De får lära sig om livets cykler och naturen på ett otvunget sätt.

Igår var det föräldramöte på Ninjas förskola och det gick bra. Det är en bra förskola, framförallt Ninjas grupp och pedagoger. Även om de inte har stenhård koll på just genus så är de jävligt bra på att uppmuntra ungarnas självgående, kreativitet och ansvarskänsla. Tyst och lungt är det på avdelningen också, trots att de är 18 stycken och många av dem runt tre bast.

När mötet var nästan slut så undrade de om nån annan hade nåt att säga och då ba; "ahem". Ja ni fattar. Sen höll jag engagerat låda säkert tio minuter. Vi diskuterade förhållningssätt och det här med att genus handlar om att man granskar och förändrar sitt eget beteende och bemötande, inte ungarnas. Om att synliggöra strukturer, både i miljön (leksaker, böcker) men också i hur vi rör oss, talar, vilka ord som används och HUR saker sägs. HUR man läser sagorna. HUR man hanterar material. osv.

Ingen protesterade även om en pappa undrade om man skulle göra tvärtom eller göra på vissa sätt bara för att och där förklarade jag snabbt att inget görs "bara för att" utan att allt är genomtänkt.

Jag vet att många upplever det som onaturligt att behöva byta sätt eller komma på nya vägar, ord,  tilltal, aktiviteter och JA, klart det blir en onaturlig och jobbig känsla först när man inte är van - men det går över. Till slut sitter det i ryggraden. Syftet är ju att man granskar sig själv och miljön och utreder VAD för effekter. Man måste vara öppen för att byta förhållningssätt även om det känns konstigt först. Och det var ju alla med på.

Jag känner att jag skulle velat berätta mer men nu har jag satt ett frö. Jag funderar på att maila till samtliga föräldrar med lite mer information, kanske länkar till bra sidor om genus (tips?) samt erbjuda mitt stöd om nån undrar över något.

Jag är väldigt nöjd med Ninjas förskola, ifall det var nån som undrade över det.

Ibland får jag frågan varför jag inte satt mina barn på nån Waldorfförskola eller kanske på Egalia på södermalm och då brukar jag svara att det är flera saker som spelar in.

En av dessa är vägen till och från förskolan.




En lugn (nåja) och skön promenad genom skogen. Ingen rusningstrafik med tillhörande stress och hetsiga resenärer. Bara jag och trollet och fjanten och naturen. "Mamma, jag ska springa lite så att jag blir stark i benen!"

Igår hämtade jag trollet på förskolan tidigare än vanligt och klev rakt in i en genusdiskussion. "Men här är ju experten!" ropade de till och så blev jag plötsligt kvar lite för länge. (Medans Ninjan drog i min arm och Fjanten försvann bort bland leksakerna)

Pedagogerna var fulla av entusiasm. De hade pratat och funderat mycket på senare tiden och nu kunde de glädjande meddela den här glada mamman att de väldans gärna vill bli mer genusmedvetna i sitt förhållningssätt. HURRA! Och de tar tacksamt emot alla tips och råd och tankar. "Du kanske kan snacka lite på föräldramötet?"

Men genus kan vara svårt att jobba aktivt med om man inte har bra koll. Det kan lätt bli så att man i sin iver förvärrar könandet istället så jag talade lite om att först och främst synliggöra för sig själv de föreställningar och mönster en själv tar del av. Iaktta omgivningen och barnen och deras relationer. Hur gör de kön? Hur blir det tydligt när de leker?

Ninjas pedagoger har aktivt valt att bli medvetna. De har dragit på sig genusglasögonen och är i stånd att upptäcka världen på nytt! Det är halva vägen.



Två väldigt bra och lättlästa böcker som faktiskt var de första två jag läste om genus och som fick upp mina ögon. Jag ska lämna av två ex till Ninjas förskola, tillsammans med länkar till jämställdskola.se och genus.se. Har ni några fler tips för pedagoger så hojta till!

"Vad duktig du var nu Ninja som stängde grinden" säger en av Ninjas pedagoger.

Nej hon är inte ett dugg duktig som kan stänga en grind. Är inte det basic knowledge liksom? Kan man inte stänga en grind när man är 3,5 bast så är det nåt fel.

"Va BRA att du stängde grinden Ninja! Nu kan inte de små barnen smita ut!" önskar jag att hon sagt istället.

Ninjan har börjat förskolan och vill aldrig gå hem när jag kommer. "Jag vill vara här SJÄLV!" säger hon bestämt och man får trixa och tjata för att få med henne. (Fast aldrig muta)

Nu i efterhand så önskar jag att jag skjutit upp hennes start två veckor så hon hade fått njuta ordentligt av sensommaren för till min förtret så är Ninjas avdelning stängd pga reparation och det innebär även att de stängt av hela den stora fina gården! (container som måste få plats).

Ungarna är förpassade till det här:





Nej det är inget mer bakom huset. This is it liksom. En trång liten asfalterad gårdsplan. Och här ska de leka de följande två veckorna och utflykter till skog och park kan vi glömma för personalen är på semester och varför fan planerade jag så dumt och dåligt för?

Jaja, dra ur na nu och låt na va hemma tiden ut då, säger ni, men fan Ninja kommer blir skitledsen.

Dessutom så upptäcktes nåt fantastiskt som gör mig mindre grinig. Nåt jag egentligen redan visste men som blev extra tydligt i den här fantasilösa deprimerande miljön och det är att mitt barn är fantastiskt kreativt. Hon kan inte ha tråkigt för hon vet inte hur man gör!

Redan första dagen kunde pedagogerna rapportera att Ninja och Vincent lekt nåt fantastiskt ute på gården. Pedagogerna var imponerade. Ninjan hade inte begränsats, snarare inspirerats och sugits in i lekens värld och lyckats få med sig sina kompisar och haft jättekul. Fan va skönt. Det är som den där gången vi tog undan alla leksaker och ungarna hittade på nya lekar utan omsvep. (och utan leksaker)

Ninja behöver inte en miljö full av saker. Hon behöver en miljö full av möjligheter.

Jag är fortfarande inte riktigt nöjd med genusbristen på Ninjans förskola. Jag tror det behövs mer tydlighet och funderar på att maila rektorn med mina tankar. Jag har ju redan talat med pedagogerna, men förstår att invanda mönster är svåra att bryta eller ens synliggöra utan tydliga direktiv.

I övrigt är jag ju nöjd. Genus är ju inte det enda som spelar roll när man väljer förskola. Mina barn ska ju tillbringa år här och då är det ju viktigt att övrig miljö funkar.

Hur ser lokalerna ut? Inspirerar de till lek, lärande och skapande? Finns material tillgängligt och överskådligt eller göms det undan? Finns det rymlig gård med variation och möjligheter till trygga utflyter i närmiljö? Hur tar man sig dit? Är det en lugn morgonpromenad? (genom skog i vårt fall) Eller stressar man i rusningstrafik?

Ninja har ju dessutom Vincent där och det var vår främsta prioritering; att de skulle få vara tillsammans. Övriga barn är ju barn härifrån gården som hon också känner.

Jag tycker man ska tänka sig för jävligt noga innan man byter förskola. Jag stöter ofta på föräldrar som byter fram och tillbaka utan att för en endaste liten sekund fundera på vad det faktiskt innebär för barnet att aldrig få behålla den där fasta punkten och relationerna som skapats där. (Personal och vänner) Det skapar otrygghet.

Det var förskolans dag igår och där satt jag bland mammor och pappor och bara lyssnade. Ninjan sket ju i mig. Det fanns barn att leka med och bullar att muläta så jag passade på att iaktta världen närmast oss. Man lär sig mycket så. Och det verkligen slog mig hur hopplöst det är att försöka skydda sina barn från de här stereotypa förväntningarna och jag vill bara skrika. Eller iallafall slå nån på käften.

Varför tänker inte föräldrar? Varför upprepar de gamla mönster och upprätthåller stereotypa föreställningar? Varför slår det dem inte att de ord de använder och det bemötande de ger påverkar så jävla djupt? Funderar de aldrig på varför vi inte är jämställda? På varför pojkar kommer efter i skolan, bråkar mer? Och undrar de aldrig varför flickor skadar sig själva och lider av dålig självkänsla i högre utsträckning?

De bara lallar på i samma gamla spår och det är nästan komiskt att betrakta, om det inte vore för att mina barn också blir påverkade av de här skeva orättvisa normerna.

Det var mammor och pappor som tjatade om "flickor och pojkar". De tilltalar ungarna med kön mer ofta än deras namn. Jo, det låter hysteriskt men det är sant. Jag lyssnade. "Kompis" och "barn" är det bara jag som använder. (Lyssna nästa gång ni sitter bland andra föräldrar!)

Det är "hej tjejen!", "kom nu killar!" och "Oj, flickan är ledsen" (nej, Korvas snopp har inte trillat av än. Han är en pöjk även om han nu råkar ha lila byxor och cerise tröja.) Det var flera små barn som frågade "Är det en flicka eller pojke?" (vad spelar det för roll???) och som argt svarade "jag är en flicka/pojke!" när någon råkade säga hon eller han vid fel tillfälle. (och så säger de att hen inte fyller nån funktion)

Jag förstår varför Ninja kommer hem och säger att hon är en flicka. Hon har, på kort tid, fått lära sig att det är viktigast i världen.

Det var pojkar som vrålade och som brottades och föräldrar som skrattade lite medans de sa "pojkar pojkar! Lugna ner er lite!" medans de tittade menande på varandra med det där "ja-se-pojkar"blicken. Och utan ansatts till att avbryta det uppenbara våldet

Och det var små små flickor, (i rosarosa) yngre än Ninja som putade med magar och bröst (titta på mig! Titta på min tröja!) och drog i sina kläder och det kom komplimanger från alla håll (Vilken FIIIIIIN tröja du har!) och jag blev helt utmattad och stirrig och ville bara springa. Med min unge under armen för att aldrig komma tillbaka.

Fan.

Det känns som Ninja glider ur min famn, ur mitt skyddsnät. Jag får bara stå och se på medans andra mammor och pappor utan någon som helst eftertanke uppfostrar mina barn genom sina egna.

Jag hade ett sånt där "checka-av-hur-inskolningen-har-gått"-samtal med Ninjas pedagoger idag. Det gick bra.

Ninja har kommit in i gruppen. Hon är tajt som fan med Vincent och det är positivt även om de medvetet kommer skilja på dem vd grupparbete. De tror Ninja kan hjälpa Vincent med det sociala för själv har hon inga svårigheter. Hon leker med alla, pojkar och flickor och vågar ta plats. "Får jag vara med å leka?"

Hon är energisk och vill prova på allt. Hon är inte rädd för att göra sånt hon inte känner till utan hakar på direkt vid nya aktiviteter. Ibland så ivrig att prova att hon har lite bråttom att avsluta det hon påbörjat innan. (Men det ska hon få öva på) 

Jag hade även lite förskrämt skrivit ner nån blyg kommentar om "bristande genusperspektiv" på lappen man fick fylla i innan och det diskuterade vi också.

Fruntimmer som jag är bad jag givetvis om ursäkt för min existens, men jag vet samtidigt att det kan vara till min fördel att ta upp eventuella fördomar och föreställningar om min person innan jag levererar THE TRUTH. ("Jag kan lätt uppfattas som rabiat och överdriven men.....")

Jag pratade om det här med flickor och pojkar och hur jag tänker kring Ninja och att vi medvetet försökt skydda henne från föreställningar om kön genom att undvika just könsindelningar hemma och i det privata och hon verkade tycka det var helt logiskt och berättade att hon själv reagerar när hon kläcker ur sig "flickor och pojkar" och att hon inser att det inte är bra.

Bra. Jag kan inte förvänta mig att de jobbar aktivt med genus eftersom att det kräver kunskap och bildning, men jag vill att de ska ha någon slags medvetenhet. Vara lite uppmärksamma över de mönster som går igen i tal och bemötande. Och hon berättade att de talar mycket om det och försöker skapa en medvetenhet kring det.

Jag kommer fortsätta tjata.

"Jag kan klättra träd!"
"Ja det kan du."

Jag hämtar Ninjan på förskolan varje eftermiddag klockan tre och hon säger alltid samma sak; "Vill inte gå hem! Vill stanna här!"

Jag försöker ge både lämningen och hämtningen lite tid. Jag har lovat mig själv att inte lämna ett gråtande barn och att inte rycka henne ur leken vid hämtning. Jag vill att processen ska vara positiv så jag sitter kvar en stund tills hon kommit in i leken (eller vid hämtningen; fått tid att avsluta den).

"Jag tycker om Catharina!" säger hon också. (En av pedagogerna) Hon leker mest med Vincent och hon leker med allt. Hon är en allätare säger pedagogerna. Hon leker med dockor, klossar, bilarna och lego. Hon ritar, målar, pysslar, klättrar och busar. Hon sitter gärna och lyssnar på sagoband eller läser en bok.

Och jag blir tamejfan lite imponerad av mig själv som faktiskt gett henne förutsättningarna och möjligheten att prova på det mesta. Lek är ju lärande och jag tar det på fullt allvar.

"Jag är en flicka!" säger ungen det första hon gör imorse. Jag känner en tung sten i hjärtat; tack för det liksom, förskolan. Tack så jävla mycket för det.

"Du är ett barn" svarar jag tillbaka.

Faaaaaaan.

Oskar kunde meddela att Ninjan haft kul.

Han kunde även meddela att ett av barnen var väldigt tjatig om vad som är ok för flickor och pojkar. "rosa är en flickfärg" (när maken sa att rosa var hans favoritfärg) och "pojkar kan inte ha örhängen (maken visade att han minsann har örhänge både i örat OCH läppen)

osv.

Buuuuuuuuu. Nu börjar det. Fan.

Idag har jag fått känna på livet som förskolemorsa. Det har bara varit jag och den lilla typen. Den stora ungen och pappan har varit på inskolning hela dagen och jag går till fönstret varannan minut för att se om de snart är på väg hem; jag vill ju höra hur det gått och vad hon gjort och om hon lekt mycket!

Gårdagen var brutalt fantastisk utifrån ett Ninjaperspektiv. Hon hoppade rakt in i leken när vi kom. Hon vrålade som en tiger och sprang runt och härjade (med pojkarna) och senare lagade hon mat i "dockvrån" (Jo de kallar det för dockvrå! GAAAH!) tillsammans med flickorna.

Hon byggde med smålego, degade och la pussel. Hon byggde med jättestora klossar och jagade de andra barnen med mylittleponys i högsta hugg. Hon tog för sig. Hon syntes och hördes och när vi skulle gå hem så undrade en av de större pojkarna om hon skulle komma tillbaka imorgon för "han var rolig!" som han uttryckte.

Sånt känns bra.

Jag har så himla mycket tankar och klumpen i magen växer; det är nu allt mitt hårda arbete går om intet. Ninjas förskola är inte sämre än nån annan. Det är fina lokaler och engagerade pedagoger. Men genustänket finns inte. Och det märks. Jag är kanske ovanligt känslig men oj vad uppgiven jag känner mig nu.

Det är inte så att de medvetet pressar in ungarna i könsroller heller och jag har definitivt jobbat på sämre ställen (ur ett genusperspektiv). Men jag har ju jobbat så mycket med att bejaka hela Ninjan, ge henne frihet att vara ett barn och inte sitt kön  och idag har orden flicka, pojke, grabben, tjejen, killar ekat om och om igen. Jag slutade räkna efter ett tag.



Positivt; spring och röj är inte ok inomhus och alla barnen är fina och lugna. Snälla pedagoger. Fantastiskt fina välplanerade lokaler (en underbar ateljé!) Jag funderar på att emaila förskoleföreståndaren men vad fan ska jag säga och kommer det tas på allvar?



Ninjan hade iallafall SKITROLIGT och det är ju huvudsaken. Egentligen.

Då är vi igång. Maken, jag, Ninja och Tamlin klarade av vår första väldigt korta dag på förskolan. Idag var det bara en introduktion men imorgon så ska jag vara med hela dagen. (Oskar tar Onsdag. Det är viktigt att han får ta del av förskolerutinerna även om han jobbar mycket.)

Ninjan ville INTE gå hem. Hon lekte med en ny kompis, hon åt äpple och dödade en myra fast det var inte med flit.

Efteråt tog vi en lugn familjelunch ute i det fria på Kafeet i Elvinska Villan och Ninjan stampade på en blåsippa men attans vad bannor hon fick av grinfärdiga mamman som var helt in awe över den fina och sällsynta lilla blomman. (dumma unge!)




Jag är orolig, rädd, uppspelt. Jag har så mycket åsikter och tankar och frågor men jag tar det allteftersom. Jag vill inte utgå från en negativ plats utan påminner mig själv att även på den sämsta förskolan så vill de väl. Jag har aldrig träffat en pedagog som inte tycker om barn. Jag utgår från att det här kommer att bli skitbra.

Fast...




Lösning?



Oh yeah. 

Imorgon tar jag med de här som en startgåva till Ninjas nya förskola. Konstruktivt! Som sagt; jag kommer ju bli den där jobbiga morsan.

/stay tuned

På måndag smäller det. Då börjar trollet på förskola.

Jag har både ont i magen och är lite uppspelt. Tänk, jag kommer bara ha ett barn om dagarna. Ett litet barn som ännu inte stör på fiken (inte för att Ninjan gör det heller, men hon är mer krävande) och som fortfarande tar långa vilor. Fan, jag kan SOVA på dagtid om jag vill! Det kommer heller inte vara lika stökigt hemma. Eller stressigt. Och jag kommer kunna ...

/tänker positivt

Jag har börjat snacka med Ninjan om hennes stundande förskolestart. (Jo det blir nog nu. Övertygande argument var att det är lugnare att skola in nu än i höst då massa nya barn ska skolas in samtidigt och att det även ger mig lite tid att landa med Korvas innan studier blir ett faktum) Tre år är en bra ålder för förskolestart och nu är det dags.

Men jag talar med Ninjan om det. Berättar att Vincents förskola kommer att bli hennes också och att hon ska vara där om dagarna. "Men jag har redan en egen förskola!" säger hon varje gång. Och ser lite orolig och fundersam ut. (hon tänker ju på ÖF)



Och jag oroar mig ju. Inte för att Ninjan ska må dåligt, hon är ju som sagt av det där tuffare virket och man får släääääpa henne därifrån de dagar vi hämtar Vincent, men jag oroar mig för att hon ska bli förbannad.  Att hon ska bestämma sig för att om inte mamma är med så får det vara. Hon är orädd och social och kommer att ha skitkul. Men hon är ju också förbannat bestämd. Her way or no way liksom.