Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

"Mamma, dina pruttar luktar inte gott" säger ungen diplomatiskt. Nej, det gör de kanske inte men va fan, det gör inte hennes heller.

Ninja pratar mycket om flickor nu. Inte så mycket om pojkar men jag tror att det är för att hon ÄR en flicka och fått det påpekat för sig så pass mycket på förskolan att det satt sig. Jag vet inte om hon fattar konceptet men det verkar inte så. Än. Däremot så har hon klart för sig att man "ser ut som en flicka" om man har klänning/tunika eller långt hår. Fan fan fan.

Fast jag är hård. Inget överpedagogiskt trams när hon levererar förskolekompisarnas "sanningar". "Du ser ut som en flicka!" säger Ninja när jag har håret utsläppt. "Nej jag ser ut som Natashja" svarar jag tydligt.

När hon börjar snacka om vad tjejer får och kan så kommer jag slå ner som en jävla hök; NEJ! Jag kommer vara tydlig med att tjejgrejer och tjejigt bara är skitsnack. Hon ska förstå att hon är Ninja, ingen och inget annat, och att hon aldrig ska begränsa sig efter det som sitter mellan benen.

NEJ! Hardcore ba.

Jag är Ninja!

Ninja: Jag ska bli en konstig man när jag blir en vuxen!
Jag: Jaha, ska du bli en konstig man? Hur då?
Ninja: Jag blir en pojke!
Jag: Hur blir man en pojke?
Ninja: Jag ska trolla så jag får en snopp och en pung!


Hon har nämnt flickor och pojkar vid några tillfällen, men det har liksom inte blivit nån grej. Jag svarar bara på det hon säger utan att ge det energi på nåt sätt. (negativt eller positivt). Jag fortsätter att benämna barn som "kompisar" och "barn" och pratar aldrig kön. Det verkar funka bra. Oftast säger hon också barn och kompis.

Är jag en sadistisk mamma om jag berättar att jag skrattandes drog fram kameran istället för att skynda till undsättning?

Två teckningar som sitter på väggen i mitt kontor. (eh... ok, det är garderoben jag sitter i)

Ena föreställer Gunnar som ni kan se tydligt. Han har "många ben" och "mycket hår". Och en svans.

Den andra teckningen är ju ett porträtt på familjen. Ja det hade jag inte behövt berätta för det syns ju. Det är pappa högst upp, mamma i mitten med stoooora tuttisar och så lillebror precis bredvid. Fast han har bara ett huvud. Sen är det lilla lilla Vincent "när han var liten bebis" till höger om mig. Också bara ett huvud.

Även om jag funderat på att kanske adopterade vårt eventuella tredje barn, för jag vill ju ha många barn men jag tror inte jag eller min kropp orkar fler graviditeter, så kan jag känna att det vore roligt att uppleva en graviditet genom ungarnas ögon.

Ninja var lite för liten för att verkligen förstå när jag var gravid med Tamlin, men nu så pratas det väldans mycket om bebisar i magen och bebisar som kommer ut ur snippor och jag kan känna att det är nåt jag skulle vilja uppleva på riktigt.

Ninja klär ju sig själv på morgnarna. Det resulterar ofta i kreativa lösningar och mycket färg. Hon klär även Tamlin. Det är helt ok tycker jag. Och Tamlin verkar inte vara missnöjd. Han gillar kläder och jag hittar honom oftast sittande i nåt hörn där han försöker klä på sig ett par byxor eller stoppa fötterna i Ninjas för stora skor. Och så blir han arg och frustrerad och får utbrott när det inte riktigt funkar som han vill.



Pippituníkan som Ninja har på sig är i mjukaste velour och har sådana härliga färger. Jag gillar inte snittet upptill då den är överdrivet flickig, men jag valde storlek 86/92 (!!) för att den skulle uppfattas mindre klänning-ig. Ärmarna samt modellen är jätterymliga så det funkade. Hon älskar den. "Jag har fickor!" ropar hon nöjt och plockar sen ur sniglar, ekollon och annat skräp hon fått med sig hem från förskolan.

Tamlin har Ninjans gamla outfit och nya Katten Janssonmockasiner i lila. Pippidockan på golvet är hans alldeles egna. "Var är Pippi?" brukar jag fråga och då går han och hämtar den. Första leksaken har visat aktivt intresse för och som han alltid bär runt på.

...så enkel att ett barn klarar av det? Är det verkligen så bra?

Ninjan hade gjort ett halsband till mig.
Hon hade haft det under kepsen hela dagen och bara väntat på att få ge det till mig.



Nej, jag sa inte att det var fint.

Nånting som var tydligt när vi var i Delsbo är att farmor särbehandlar ungarna på ett sätt som oroar mig. Det är tydligt att Vincent är storfavoriten och det är ju egentligen inget man kan rå för. Att man har en favorit. Personkemi gäller ju även i familjekonstellationer oavsett hur mycket man älskar varandra och det är faktiskt ok.

Men man visar det inte tydligt. Man försöker iallafall ha nån slags balans när det gäller små barn för det kan vara rentutsagt ödesdigert för självkänslan att som barn vara den som alltid kommer på andra plats och alltid väljs bort. (I Ninjas fall är det tredje plats eftersom att Tamlin är lillplutten som farmor gärna bär runt på)

Låt mig bara klargöra en sak dock; Svärmor är fantastisk. Hon är fantastisk med Ninja och fantastisk på alla sätt och vis. Hon är generös, snäll, intelligent. Vi har samma syn på barnafostran, samma värderingar och samma intressen. Jag har inga egentliga klagomål, men det är just den här lilla detaljen. Jag tror inte ens hon är medveten om det själv, eller det kanske hon är på nåt sätt för jag vet att det finns andra faktorer som antagligen spelar roll; hennes relation till ungarnas pappor.

Det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se på.

Hos mormor är hon alltid nummer ett.

Idag tog hon tag i en klänning på Lindex och sa "Den vill jag ha". Jag ba; "Nej".

Det var mycket annat hon också ville ha; ett par cars-sandaler, ett par gardiner på Indiska, en hatt vid ett sånt där billighetsstånd och ett par långärmade tröjor, men hon fick nej där också. Men vi köpte några nya T-tröjor och ett pannband.



Jag tar tillbaka det jag sa om att Ninja inte sticker ut eller klär sig konstigt.