Nej, jag oroar mig inte speciellt mycket för att Ninja ska råka få hepatit
Men asså. Det här att Ninja kan få hepatit C av att plocka glas på marken. HAHAHA. Har det nånsin hänt? Shit, bara att släppa ut ungarna utanför dörren är förenat med fler risker.
När Ninja klättrar så finns risken att hon ramlar och faktiskt slår ihjäl sig. När hon äter äpple så finns risken att hon kvävs. Att ha en barnvakt ökar risken för att hon utsätts för övergrepp. Hon kan bli påkörd av en bil, råka äta flugsvamp (gå för guds skull inte ut i skogen!), bli biten av en hund, drunkna när hon badar .... osv i all oändlighet.
Det är liksom sådant som sker bra mycket mer ofta än att glasbitar smittar med hepatit. Vad är oddsen?
"Håll ungen vid liv" är mitt enda motto och utöver det så är det lite mer "anything goes" som gäller.
För att vara en on-occasion-hönsmamma så är jag ovanligt onojjig. Till skillnad från min make så hetsar jag inte upp mig över småsaker. Inte så att jag inte bryr mig om mina barn för det gör jag ju i högsta grad, men jag försöker ha lite perspektiv. Ungen får käka smutsig snö, gräva i gegga, samla glasbitar och plocka skräp. Hon får gå utan jacka om hon vill och i övrigt har vi ganska lite regler och principer.
"Håll ungen vid liv" är mitt enda motto och utöver det så är det lite mer "anything goes" som gäller. Ja förutom att slåss och göra sånt som faktiskt är livsfarligt och nej, det ÄR inte livsfarligt att äta snö eller lera eller slicka på stolpen på tunnelbanan eller äta godis direkt från backen. Äckligt ja. Farligt nej. Perspektiv är viktigt när man är förälder för konflikter kommer i flock och minskad friktion är ett billigt sätt att skapa ett lugnare föräldraskap.
Det är lite lustigt det där, för många har fått för sig att mitt föräldraskap går ut på en massa förbud och regler när det egentligen är tvärtom. Jag är ju den där morsan som andra morsor rullar ögonen åt. Ni vet den där jobbiga föräldern som låter ungarna göra lite som de vill (nej, det är inte synonymt med ouppfostran. Jag lovar.) medan deras ungar gnäller "men Ninja får ju!!!!"
Ni som kanske oroar er över vassa glasbitar: det finns ju plåster! Det är ingen fara!
SM-guldet i dåligt föräldraskap går till mig idag, fast å andra sidan så har jag inte speciellt bra barn heller
Imorgon åker vi till Delsbo för en lång semester igen. Men kan vi inte bara göra så att nästa gång vi ska dra dit så åker Oskar och barnen i förväg? Typ tre dagar före? Så kommer jag efter? För jag känner att jag snart kommer att förvandlas till världens elakaste människa. Jag har redan nått "bitter-fru"-stadiet och önskar alla åt pipsvängen.
Jag har skrikit, hotat och betett mig som en galning men har ni nånsin försökt storstäda och packa med två ungar närvarande? Ja, då vet ni vad jag menar. Det är verkligen en pröving för tålamodet och jag betvivlar att ens Guds änglar är redo för uppgiften. De små demonerna, utsända av Satan själv för att plåga människorna, lyckas likt gräshoppssvärmar dra runt hela lägenheten och riva fram skit i exakt samma takt som jag städar och plockar undan. Exakt. Och om det inte vore nog så låter de "MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA VARFÖR SVARAR DU INTE? MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA PRATA DÅ! MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMAAAAAAAAAAAA!" i ett konstant flöde som liksom aldrig tystnar.
Och när det blir halvlek så passar de på att bajsa (tre gånger för Tamlins del och två för Ninja. Hittills.) och bråka.
Helvetet. Helvetet vore semester. Undra vad grannarna tänker om den vrålande arga mamman? Jag vet vad jag tänker iallafall.
Barn måste få kladda
Så här äter Tamlin frukost. Jag hatar att städa och får givetvis fet ångest av att titta på. En liten fläck yoghurt kan man ju ignorera men det här måste jag ju torka upp efteråt.
När jag jobbade så hade vi en förälder som berättade att hon blivit matad tills hon var fyra år. Mamman hatade kladd och ville försäkra sig om att det inte blev nåt. Men fatta, att som fyraåring inte veta hur fan man hanterar bestick. Blir det inte kladdigt då? För att inte tala om den viktiga kladdfasen som barn behöver gå igenom för att utvecklas normalt. Jag har även träffat barn som inte kan äta ordentligt när de är fyra, fem och det är beklämmande. Fan, vi ska ju rusta de små för framtiden. Det kräver en hel del baskunskaper.
Jag har en dröm om att ungen inte bara ska vara stark i sig själv, utan även åt andra som kanske inte kan eller vågar.
Jag försöker fostra min unge att säga ifrån när saker känns fel och att säga emot när hon inte håller med. Jag lär henne att ifrågasätta aktoriteter, att sticka fram hakan kaxigt och ibland kan det ju vara fruktansvärt frustrerande när man mitt i föräldraskapet försöker få ungen att göra som man säger.
Men i slutänden kommer det betala sig. Jag vill att mina barn ska stå i täten, självsäkra och starka och modiga och ibland så får jag ett smakprov på hur det kanske förhoppningsvis kommer att bli.
Häromdagen så hade vi besök av en vän och hennes barn. Det var roligt och busigt och lite bråkigt emellanåt och vid ett tillfälle, när tålamodet tröt så slank det ur ett "Nu är du dum!" riktat till det andra barnet. När konflikten blivit löst så stod Ninja kvar och tittade på föräldern. Sen sa hon "XXXXX är inte dum." med saklig röst. "Nej, hen är inte dum men det var dumt gjort" fick hon till svar men hon fortsatte tydligt; "XXXXX är inte dum."
Gissa om det värmde i det stolta mammahjärtat då? Jag har en dröm om att ungen inte bara ska vara stark i sig själv, utan även åt andra som kanske inte kan eller vågar.
Jag bojkottar inte tjejsaker eller killgrejer
Det är lite intressant hur onyanserat det alltid måste bli oavsett vad man diskuterar. Som det här med tjejlegot. Eller barbiedockor eller vad det nu må vara jag kritiserar och ifrågasätter så blir det alltid så svartvitt och förvånande när jag, trots min kritik, väljer att köpa eller stödja. Men jag efterlyser nyanser. En bredare bild för det är inte så enkelt som att bara "jaha det här var dåligt på det här sättet och då är det skit raktigenom och då måste jag vara sådär jävla principfast och bojkotta!". Har jag förresten berättat att jag avskyr principer och principfasta människor? De saknar ofta just det där; nyanstänkandet och gråskalor.
Jag har ingen lust att bojkotta lego eller Barbie eller mylittleponys eller några av alla de tjejsaker som finns. Dels för att jag, trots min kritik, inte tror att föräldraskapet faller för att barnen får könade ting, tvärtom i många fall, men mest för att medan jag ädelt bojkottar alla leksaker som riktar sig till tjejer så får mina ungar ett ganska snävt utbud.
Tanken med att köpa tjejsaker till min son t.ex är ju för att bredda hans repertoir. Ge honom tillgång till ett bredare spektra men om han bara får neutrala leksaker av mig (Eller sådant riktat till pojkar, som lego faktiskt verkar vara. Fast bojkott att killgrejer brukar sällan föreslås. Pojksaker är ju normen. Eller snarare normen är riktad mot pojkar) så kommer resten av hans omgivning få mycket större inflytande över honom när den aktivt lär honom att pojkar bara leker och tycker om vissa saker.
Hur ska han då fatta att det inte behöver vara så när han aldrig fått chansen att utforska andra sidan? Ungefär som att jag skulle bojkotta rosa och andra pasteller bara för att de är könskodade. Hur påverkar det mina barn då? Nej. Jag kommer fortsätta köpa könade saker, dock inte med samma syfte som tänkts.
(och detsamma gäller givetvis min dotter)
Hur fan ger man barn självkänsla när man lär dem att de måste vara som alla andra för att duga?
En del menar att jag sätter mina barn i skottlinjen när jag klär dem normbrytande. Rädslan handlar ofta om att barnen kanske kommer bli retade eller att det kommer att pekas och fnissas åt dem när de kommer till förskolan och även om jag inte tror det kommer vara något problem så undrar jag lite försynt varför detta är farligt?
Är det verkligen världens undergång om nån påpekar ungarnas kläder? Om det t.o.m skrattas eller retas lite? Givetvis har jag nån förhoppning om att mina barn kommer vara de där supercoola ungarna som sätter trender och älskas av alla men även om det nu inte blir så, så går inte mitt föräldraskap ut på att eliminera alla svårigheter och curla sönder ungarna. Sopa undan allt som är jobbigt är inte min grej.
För det första så går det inte och för det andra så vill jag lära barnen att hantera verkligheten och i verkligheten ingår människor som tycker annorlunda. Det gör ingenting och jag hoppas mina barn kommer fatta att även om coola Lisa på mellanstadiet tycker att deras jeans är töntiga så är det det faktiskt ingenting att bry sig om.
Det kommer garanteras pekas och fnissas åt den tjocka mamman med näsringen och pappans roliga skägg. Eller åt nåt annat. Att anpassa sig efter flocken och göra som alla andra är inget förhållningssätt som jag vill förmedla. Fnissas och pekas kan det göras ändå och då är lösningen att ge barnen verktyg att hantera skiten istället. Lär dem säga emot, säga ifrån, rycka på axlarna och våga stå upp för sig själva. För vet ni vad? Det går faktiskt. Jag har mött massvis med barn som är precis så.
För vad händer när det fnissas åt att de inte har senaste mobiltelefonen eller tuffaste jackan eller fel märke på jeansen? Eller när barnen på annat sätt sticker ut eller helt enkelt inte klarar av att leva upp till de krav som finns därute? Vad händer om Ninjas pattar blir pyttesmå eller håret på snippan får fel nyans? Eller om Tamlin blir lika kort som morfar eller kanske tjock som mamma? Hur löser jag det?
Är det verkligen världens undergång om nån påpekar ungarnas kläder? Om det t.o.m skrattas eller retas lite? Givetvis har jag nån förhoppning om att mina barn kommer vara de där supercoola ungarna som sätter trender och älskas av alla men även om det nu inte blir så, så går inte mitt föräldraskap ut på att eliminera alla svårigheter och curla sönder ungarna. Sopa undan allt som är jobbigt är inte min grej.
För det första så går det inte och för det andra så vill jag lära barnen att hantera verkligheten och i verkligheten ingår människor som tycker annorlunda. Det gör ingenting och jag hoppas mina barn kommer fatta att även om coola Lisa på mellanstadiet tycker att deras jeans är töntiga så är det det faktiskt ingenting att bry sig om.
Det kommer garanteras pekas och fnissas åt den tjocka mamman med näsringen och pappans roliga skägg. Eller åt nåt annat. Att anpassa sig efter flocken och göra som alla andra är inget förhållningssätt som jag vill förmedla. Fnissas och pekas kan det göras ändå och då är lösningen att ge barnen verktyg att hantera skiten istället. Lär dem säga emot, säga ifrån, rycka på axlarna och våga stå upp för sig själva. För vet ni vad? Det går faktiskt. Jag har mött massvis med barn som är precis så.
För vad händer när det fnissas åt att de inte har senaste mobiltelefonen eller tuffaste jackan eller fel märke på jeansen? Eller när barnen på annat sätt sticker ut eller helt enkelt inte klarar av att leva upp till de krav som finns därute? Vad händer om Ninjas pattar blir pyttesmå eller håret på snippan får fel nyans? Eller om Tamlin blir lika kort som morfar eller kanske tjock som mamma? Hur löser jag det?
Och är det så jag ska vara förälder? Se till att barnen aldrig nånsin skiljer sig från mängden? Anpassa och skulptera om om så behövs? Vad lär man dem egentligen då om individualitet? Hur lär man dem då att deras val och deras smak inte bara är ok utan helt briljanta? Hur fan ger man barn självkänsla när man konstant präntar in i dem att de måste vara som alla andra för att duga? När mamma och pappa tonar ner för det inte ska pekas och fnissas. Du kan lika gärna säga att "det är dig det är fel på!" för det är precis det budskapet barnen tar till sig oavsett vad du i övrigt försöker berätta för dem.
Och framförallt; hur lär jag dem att acceptera andras olikheter?
Jättekonstiga och utstickande kufbarn i jättekonstiga och utstickande kufkläder.
När föräldrar begår övergrepp på sina barns självkänsla
Jag har valt att inte titta på Mammor och Minimodeller av den anledningen att jag inte vill bidra till övergreppen men idag råkade jag zappa förbi. Jag fastnade en stund innan jag gråtfärdig och med en alltför bekant klump i magen bläddrade vidare. På bara en liten stund såg jag rädda barn som bröt ihop. Barn som bedömdes och fick uppleva misslyckande och nederlag, som recenserades och bedömdes och ratades och som tydligt visade att detta inte var nåt de mådde bra om. Kastade till vargarna helt jävla försvarslösa, påhejjade av dessa mammor. "De ska veta att de förväntas vara glada och på!" I tv på bästa sändningstid.
Vem fan utsätter sina barn för det här? Upp till bödeln! Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag kastades tillbaka till min egen ångestladdade barndom. För min barndom var som många andras; upptagen av önskan att göra mamma lycklig och rädslan för att misslyckas. Den konstanta frågan som följde en: Duger jag nu?
När jag var liten ville min mamma att jag skulle ansöka till balettskola. Jag grät och skrek för jag ville ju inte, jag ville ju inte lämna mina vänner och min skola men mamma grälade på mig. "När jag var liten så fick jag minsann inte göra nåt sånt för min mamma!" skrek hon. Jag minns det för vi satt vid köksbordet i vällingby och jag pillade på krukväxten som stod på duken och jag tittade på ansökan där mamma skrivit mitt namn. "Du ska vara glad att du får en sån chans!" fortsatte hon.
Men med tiden började jag till slut drömma om att bli balettdansös. Jag berättade det för alla min vänner. Jag skulle bli en Prima Ballerina. Jag. Jag trodde det. Jag längtade.
Och så kom dagen för ansökningarna och vi åkte iväg för att visa upp vad jag kunde. Jag skulle bedömas och värderas och om jag hade tur så kanske jag blev antagen och det trodde jag ju att jag skulle bli för mamma var så säker. Hon var så glad och då var jag glad. Nu skulle klasskompisarna få se. Få se MIG. Jag. Stjärnan. Jag skulle bli nåt, nåt som mamma aldrig fick chansen att bli när hon var liten och det var ju så viktigt.
Så jag spretade med benen, visade hur vig och duktig jag var. Log som en liten sol och tittade lite skadeglatt på de andra flickorna som inte alls var lika viga som jag. Men tji fick jag. Första läxan i att ta ut segern i förskott.
Min drömmar krossades i takt med att de andra flickornas namn ropades upp medan jag stod kvar. Jag kände mig bortgjord och tillintengjord. Förödmjukad av att stå där och låta alla bevittna mitt misslyckande. SKAM. Jag såg mammas besvikelse, hörde hennes överslätande "det gör inget" men skamkänslorna borrade sig djupt in och tog en permanent plats i mitt inre och där är de kvar än i dag.
Men jag får väl tacka nån högre makt att detta aldrig behövdes beskådas i TV eller diskuteras på nätet.
Pippi är en bra karaktär och förebild tycker jag. Lagom tokig och olydig men stark, självsäker och med ett tjockt lager skinn på näsan. Och en lång väg från de där jävla Disneyprinsessorna.
Jag tror ju stenhårt på hjärntvätt. Alltså på det här som med finare ord kallas fostran och med svårare ord; socialisering. Jag tror på att jag som förälder kan påverka mina barn i olika riktningar och att det faktiskt spelar roll att jag gör det även om en del väljer att tro att det inte spelar nån roll alls.
Jag anammar den här hjärntvätten när det gäller att drilla ungarna i etik och moral, rätt och fel, i färdigheter och annat som kan vara nyttigt för barn att lära sig. Det handlar om att nöta in det. Vara konsekvent. Ja, ni vet. Ni kan ju den här grejen.
Här har vi iallafall kört Pippi och Emil tills ögon och öron blöder och se på fan, Tamlin ÄLSKAR Pippi nu. (Ninjas pippihjärntvättskampanj hade vi ju tidigare och även den lyckades) "Poppo-pooo!" säger han varje morgon och schplattar iväg till soffan med raska fötter. "Poppo-pooo!" ropar han och håller sina små Pippi- och Tommyfigurer i ett stadigt grepp. Sen vill han att jag ska pussa dem. "Pooozzzz" säger han och trycker dem mot min mun. Och jag pussar.
Pippitunikan är också poppis. "Poppo-poo!" säger han och pekar på den.
Det Dåliga Samvetet™
Och så är det ju det där konstant dåliga samvetet som man drabbas av när man ynglat av sig. Rädslan att inte vara en tillräckligt bra förälder, för perfekt strävar jag faktiskt inte efter, men tillräckligt bra. Tillräckligt bra för att mina barn ska växa upp och veta att de är älskade, värdefull och fantastiska. Tillräckligt bra för att mina barn ska få alla möjligheter att utvecklas sunt och bli lyckliga vuxna.
Men jag har sällan dåligt samvete när jag fuckar upp eller gör dåliga val eftersom att jag vet att jag är mänsklig och jag vill att mina barn ska veta det. Jag tror att om man gör rätt för det mesta så spelar det ingen roll att man gör fel då och då. Och barn är överlevare, de blir inte traumatiserade av jobbiga upplevelser så länge de får en stor dos trygghet.
Men så finns det vissa saker... Som att jag spenderar för mycket tid vid datorn. Eller att jag inte är en sån där hurtig utomhusmänniska som hittar på roliga uteaktiviteter med barnen. Fan, bara att jag inte tar ut dem tillräckligt. (Jag har blivit en sån där mamma som förlitar sig på förskolan; barnen får ju vara ute där!) Eller att de får se på TV för ofta. Eller att jag inte har ork att vara entusiastisk inför allt de säger och gör. "Mmmmm.... vänta lite, mamma kommer snart". Ja, och det där VÄNTANDET, gud vad ungarna får vänta hela tiden. Eller när tålamodet tryter och jag skäller lite för mycket och lite för högt; "Mamma, jag blir ledsen när du skäller på mig!" (Ninja)
Vad har ni dåligt samvete för?
Tamlin tittar på favoriten.
Att göra dåliga val som förälder
Vet ni vad? Som förälder gör jag massvis med dåliga val. Ibland omedvetet men lika ofta så där kalkylerande medvetet. Som att t.ex ge ungarna halvfabrikat emellanåt. Orkar inte laga mat. Här Mackisar å ketchup. Massa Ketchup för då äter barnen.
Och ibland får de titta på nåt ADHD-framkallande barnprogram bara så att jag får en liten liten liten välbehövlig lugn stund vid datorn. Ja just ja, jag använder ju TV'n som barnvakt. (seriöst, vad är den annars till för? Barn ska inte titta på TV. DET ÄR INTE BRA FÖR DEM!)
Jag överväger att vända Tamlin framåt i barnvagnen fast jag vet att det stressar små barn. Varför? Jag behöver en liten enkelt vagn och småsulkysar kommer bara i den modellen. Jag låter Tamlin äta godis fast han är för liten. Jag låter Ninja titta på Simpson och Familyguy och hon sitter med och hejjar när jag dödar troll och orcer i Skyrim. "Mamma, varför ramlade hans huvud av?"
Och hörrni, hade jag verkligen verkligen känt att jag behövde jobba utanför hemmet, så hade ungarna fått en tidigare förskolestart. Faktiskt.
Min poäng är att sämre val inte alltid är synonymt med misshandel, skador för livet eller att man är en dålig förälder. Det betyder bara att man ibland väljer det sämre alternativet för att det känns bäst just då. Och det är faktiskt ok.
Läs gärna Bambis inlägg om hur vi tolkar varandra utifrån oss själva! Good shit!
Därför är SHN värre än 5mm
En psykolog skulle säkert ta fasta på det faktum att min familj plötsligt upplöstes en dag när jag var nio år. Hem och mor och bror och allt bara försvann åt olika håll. Och jag parkerades på internatskola. Där lärde jag mig snart att gråta under täcket, att vagga mig själv till ro. Jag blev stark tidigt, förstod att här gällde det att klara sig själv, inte visa hur rädd man var, att kunna slåss.
- Anna Wahlgren
Föräldrar som förkastar femminutersmetoden men funderar på Anna Wahlgrens "Sova Hela Natten" och tror att den är skonsam och mjuk bör tänka om. Metoden är inte ett dugg bättre, faktum är att jag till och med vågar påstå att femminutersmetoden är snäppet snällare. Där går man in i allafall var femte minut för att bekräfta att "Jag finns här" medans man i SHN använder våld för att tysta barnet samt reducerar barnets förtvivlan till "frågor" som man sen resolut ignorerar och förminskar. I timmar om så behövs.
Anna Wahlgren tror nämligen att man gör barn trygga genom att man strunta i deras rop på hjälp. Hon tror även att barn blir trygga av att lämnas ensamma i mörkret med sin rädsla. Eller så kanske hon helt enkelt skiter i om de är trygga, bara de är tysta. Vad vet jag egentligen? Jag kanske har för höga tankar om människan.
Ur AW's krönika "ett litet AP-barn får sova":
"2.46 Han får en gladare och mindre söt, hurtigare påminnelse x6 som säger att det INTE är särskilt synd om honom! Varpå han helt enligt skolboken försöker bli ARG (à la Missförstådd Man) men det är han för trött för. Försöker svära/klaga samtidigt. Be my guest. Olycklig är han inte.
2.50 Ylar och försöker ropa. Jag går nu till dörren efter att JAG fått nog och ger småarg ramsa, s k pangramsa x4, han halvtystnar och jag mjuknar som till bekräftelse på de sista 2, men då gapas det genast argt/trött. Sätter på musik och gör ljud.
2.55 Hurtig ramsa x4, han lyssnar men VILL inte lyssna, hostar och klagar, försöker tydligen kräkas eller låta så; VÄLDIGT synd om. Tycker inte jag. Och det är det han behöver förstå – att det är trevligare att ligga skönt och sova så gott. Ska kolla honom (gå in) nästa gång, men då blir det raskt, tyst och effektivt. Och då blev det tyst! (Typiskt.)
2.57 Bekräftelseramsa x4 – som han tar emot, helt tyst. Ska lägga rätt om 10 min.
3.05 Dit hann vi inte! Plötslig protest/fråga, ramsa x4 både hurtig, glad och bestämd. Han hojtar under den men tystnar efteråt… Smågnäller lite svagt nu.
3.06 Får en bekräftelse som han tar emot, helt tyst.
3.08 Ny sur fråga/protest. Nu får han vara i fred, han vet vad som gäller nu – att han INTE kommer upp och ingen kommer in (”på natten händer ingenting”). Åter väntar jag tills JAG fått nog, om han alltså envisas här.
Den här lille älsklingen är inte rädd och inte förtvivlad. Han är bara ”räddad” femtioelva gånger för mycket och tror att han inte KAN – någonting!
3.14 Får en ramsa i rätt likgiltig ton x4 medan jag är på väg till de andra 17 bebisarna, alltså inte i dörrspringan utan i förbifarten. Tystnar genast och är tyst hela ramsan, ungefär som om han tänkte: ”Jaja, bättre än inget.” Men nu är vi inte i underhållningsbranschen! Resten får han gnöla ur sig bäst han ids. Av och till försöker han ”prata” respektive är tyst respektive smågnölar, mycket svagt nu. Tystnar, han får ingen bekräftelse här, det fick han nyss. Väntar 10 min…"
2a natten:
"3.55 fick han den – och lyssnade med hoppfulla underhållningsöron! I tystnaden efteråt hördes tydligt hans besvikelse att det inte blev mer! Nu har jag dragit lite i lådor och satt på nyårkonserten (2001) som han gillar. Den får han sova till vare sig han vill eller ej… Dvs JAG är vaken men har mitt liv i gång (”bössan laddad”) men HANS morgon har inte kommit än. Vill han ligga vaken och ha tråkigt är det hans problem. Ingen ”hör”, ingen räddar, ingen tycker synd om honom, han har det ju underbart! (Förmodligen sitter han upp. Jag aktar mig för att se efter så länge han är vaken.) Musiken är så hög att han verkligen ska fatta (tro!) att ingen ändå hör honom. Han klagar av och till men det är inget ledset över det, bara surt/trött yl. Här SKA han somna om själv, och det får ta den tid det tar. Han växlar mellan yl och tystnad. Under andra låten, en wienerpolka, är han tyst längre och längre mellan de små ylandena som jag tjuvlyssnar till utifrån verandan, vid hans öppna fönster… Han är mycket trött och svag i sina protester som mest låter som för sakens skull. Förmodligen står han upp nu, så länge han orkar. Men han kan sätta och lägga sig själv. Han behöver lösa denna sin lilla livskris själv. Så jag ska verkligen sluta koncentrera mig på honom och återgå till datorn i stället! Behöver han verkligen hjälp lär jag höra det! "
Till slut sitter det. Allt du förmedlat och allt du lärt ut.
Som jag skrev i gårdagens inlägg så försöker jag vara en förebild för ungarna genom att tänka på hur jag ser ut och hur jag för mig, inte bara när det gäller utseendebiten utan även andra områden som handlar om just grundläggande värderingar. Barn gör som du gör. Ser de att du beter dig illa mot dina medmänniskor så kommer de upprepa det. Ser de att du nyper dig i fläsket och suckar åt din spegelbild så är det just den biten de kommer ta till sig. De ärver din självkänsla om du inte passar dig. Och de ärver definitivt ditt dåliga beteende.
Men eftersom att övriga samhället dikterar en norm och ett ideal så tror jag inte att det räcker med att bara vara ett föredöme och hoppas på det bästa. Jag tror att det är viktigt att man även är aktiv i det man förmedlar. Att man har en ständigt återkommande dialog kring det som är viktigt.
Sen så kommer omgivningen göra sitt. Tyvärr. Det kommer komma en tid då kompisars åsikter väger tyngre och det mamma förmedlar är en påse skit i ungens ögon. Då får man bita ihop, rida ut stormen och fortsätta vara ett stöd. Förhoppningsvis kommer alla ut på andra sidan med självkänslan intakt.
Men eftersom att övriga samhället dikterar en norm och ett ideal så tror jag inte att det räcker med att bara vara ett föredöme och hoppas på det bästa. Jag tror att det är viktigt att man även är aktiv i det man förmedlar. Att man har en ständigt återkommande dialog kring det som är viktigt.
Sen så kommer omgivningen göra sitt. Tyvärr. Det kommer komma en tid då kompisars åsikter väger tyngre och det mamma förmedlar är en påse skit i ungens ögon. Då får man bita ihop, rida ut stormen och fortsätta vara ett stöd. Förhoppningsvis kommer alla ut på andra sidan med självkänslan intakt.
Som förälder måste vi vara en motpol till vansinnet som samhället förmedlar till våra barn
Ikväll är det dags för SM i dåligt föräldraskap. Klockan nio. TV3.
När jag blev mamma så var det mycket jag helt plötsligt behövde fundera på och ta ställning till. Som att till exempel fundera på vad för slags budskap jag sänder till ungarna genom att bara finnas till och på vilket sätt jag bekräftar dem på i mitt bemötande.
Jag bestämde till exempel att jag aldrig skulle värdera deras yttre. Jag skulle aldrig ge dem ytliga komplimanger eller på annat sätt lära dem att utseendet är en egenskap som är värd uppmärksamhet eller bekräftelse.
Jag bestämde också att jag skulle förmedla detta genom mitt eget yttre för hur vi än vänder och vrider på det så sätter vi ju en slags standard med det förhållningssätt vi har till våra egna kroppar. Jag började rannsaka mig själv. Varför rakar jag mig? Varför sminkar jag mig? Varför klär jag mig på det här sättet och vad sänder det för signaler. Och så vidare.
Det är vi föräldrar som sätter grunden för en sund självbild och det är vi som måste, jo jag insisterar, måste vara den där motpolen när övriga världen blivit tokig. När övriga samhällets budskap lär dem att hata sig själva och att de aldrig kommer att duga precis som de är. Det är mamma och pappa som måste visa vad som är viktigt, samt vara den där värdegrunden där barnen kan stanna till och tanka trygghet och villkorlös kärlek.
Behöver barn leksaker?
Ninja har aldrig varit riktigt intresserad av leksaker. Bara till en början. Första timmen typ. Och emellanåt. Men för det mesta så har hon föredragit att hänga med mig i det jag gör, rota runt i alla lådor och bland alla vuxensaker och upptäcka närmiljön, inomhus och utomhus. Intensivt och tålamodsprövande.
Vi har tagit bort de flesta leksakerna ur hennes och Tamlins lekrum just för att vi tror att ett litet utbud uppmuntrar kreativitet bättre. De blir inte överväldigade av grejer med specifika funktioner men de har ändå tillräckligt för att uppmuntra lek. Det bästa är ju egentligen att vara med oss och göra det vi gör. Men ibland vill man ju som mamma ha lite tid ifrån barnen. Annars skulle vi inte köpa leksaker. Inte jag iallafall då jag tror de är rätt så onödiga, egentligen.
Tamlin är lite annorlunda. Jag vet inte om det är för att han är lillebror till ett äldre syskon som han apar efter och hänger på eller om det är för att han helt enkelt är så. Ni vet biologi eller medfödda personlighetsdrag eller whatever. Han leker mer med saker. Liksom Ninja så älskar han att rita med pennor, men han bäddar med smådockorna och pysslar med kastrullerna och han fullkomligen älskar möblerna i dockskåpet och jag har inget minne av att Ninja började leka så tidigt.
När den pedagogiska orken tar slut
Sen kan man ju alltid hota. Apropå det här med vi-tänk allså. "Nu leker ni tillsammans annars tar jag undan leksakerna!"
Jo. Det har hänt att jag sagt så. Men jävlar va fint de samsas då.
Lite knep och råd inför vi-tänks-träningen
Så du sitter där på golvet i ungarnas rum och leker med en av dockorna när den lilla på två bast bestämt stegar fram och tar den ur dina händer. Vad gör du?
Jag gissar att du inte gör ett endaste dugg för jag har tamejfan aldrig bevittnat en vuxen göra på nåt annat vis. Vi reagerar knappt utan ser det nästan som självklart att det liten vill ha, det får liten. Iallafall de första ett, två åren. Fast när barnet fem minuter senare försöker göra samma sak med ett annat barn stegar vi dock in och börjar prata om att dela med sig eller att hen får vänta på sin tur.
Så vad är skillnaden? Och om det är det, hur ska barnet förstå den?
Ett bra knep när man vill fostra fram ett mer generöst vi-tänk är, förutom att skippa "mitt och ditt" snacket, att man lär barnet respektera människors gränser. "Jag använder den nu!" svarar jag alltid när mina ungar vill ha nåt som jag har. Aldrig "den är min" utan "Jag använder den nu! Du får vänta tills jag är klar!" (förutom om det gäller nåt barnen inte får leka med för då svarar jag "jag vill inte att du leker med den därför att.....")
Barn är ju som barn är dock och det är inte alltid det faller i god jord, men man får vara envis och nöta in det även om det verkar hopplöst ibland. (samt vara en förebild)
Och blir det konflikt mellan ungarna för det blir det ju då och då så uppmuntrar jag tålamod samt påminner att "När du är klar med pennan så kan du ge den till Tamlin!" (och när hon gör det så uppmärksammar jag det; "Tamlin, nu var Ninja klar med pennan och nu fick du den!")
Vi uppmuntrar turtagning; "Nu får du spela en stund, sen är det Vincents tur!". (Därav Hello Kitty-spelet som ungarna får i julklapp. Hittills har vi spelat memory men också xboxspel och Vincents Ipad) (tips: Äggklocka!)
Och, så klart, när ungen bestämt tar dockan ur min hand så tar jag alltid utan undantag tillbaka den. (Och förklarar varför)
Sen så händer det att jag säger din eller min emellanåt utan att tänka efter; "Hämta din tallrik" men som med allt annat så är det ingen större fara om man fuckar upp ibland så länge man gör "rätt" större delen av tiden.
Vi har skrotat "mitt och ditt"-tänket här hemma.
Jag köpte julklappar till ungarna igår och fick verkligen behärska mig. Fyllde vagnen till bristningsgränsen och oh'ade och ah'ade konstant. (och lite wtf'ande också men mer om det sen) Sen besinnade jag mig och la tillbaka två tredjedelar. Ungarna ska inte överösas med skit som de ändå inte kommer leka med.
Ninja leker sällan med leksaker. Hon gillar att pyssla och hon gillar att måla, upptäcka och göra sånt som egentligen inte kräver en massa rekvisita. Men några saker blev det iallafall.
Hello Kitty's Fjärilsspel till Ninjan. Pippitommyåannika till Tamlin. (han älskar Pippi) Pruttkudde. Lundbyfamilj till ungarnas lekhus. En bok; Gittan gömmer bort sig samt en kassaapparat... till båda.
Vi jobbar mycket med vi och vårt -tänk härhemma istället för det traditionella mitt och ditt som bara ställer till en jävla massa onödigt tjafs och segregerande. Vårt hem. Våra saker.
Barnens rum och barnens leksaker.
Jag inbillar mig att det funkar, för det kan ju inte vara en slump att Ninja aldrig snackar om just mitt och ditt och att hon aldrig får sån där obsessivness över leksaker och annat och att hon alltid delar med sig med alla. Helt utan påtryckningar.
Ok, ibland säger hon iofs att hon vill ha en egen banan, men det är inte så ofta.
Ok, ibland säger hon iofs att hon vill ha en egen banan, men det är inte så ofta.
Vad innebär det att vara fin?
Fin är mer av en egenskap, inte ett yttre beskrivande ord. Att vara fin som människa eller fin i beteendet. Problemet är att barn sällan använder den betydelsen. För ett barn på fem bast så är fin = söt. Det är liksom lite som neger. Bara för att ordet har en betydelse för MIG så betyder det inte att det har samma betydelse för andra.
Och barn är inte dumma. De lär sig ordens betydelse genom att iaktta hur det används i vardagen. När säger man att människor är fina? När får just barn höra ordet? I vilka sammanhang? Utifrån den kunskapen och bristfälliga erfarenheten så bildar de sig en uppfattning.
Det är inte det att jag försöker undvika ordet i sig egentligen, utan den generella innebörden. Jag försöker undvika att ANDRA bemöter mina ungar som "fina" (alltså söta) Och därför undviker jag just det ordet som en beskrivning av människor eftersom att det används på ett helt annat sätt av alla andra. Hur ska min unge förstå skillnaden NU?
Jag tror inte min dotter kommer må bättre av att jag uppmärksammar henne på att hennes yttre är viktigt.
Många som aldrig fick höra att de var fina och bra som små sörjer det som vuxna och det förstår jag. Men jag och många fler med mig fick massvis med beröm och komplimanger och mår skit ändå.
Jag tror inte det hänger på att man fick höra att man var fin eller ej, åt båda hållen. Föräldraskapet är en facett av flera olika sätt att bemöta sina barn på samt förhållningssätt som tillsammans bildar en helhet. Växer man dessutom upp i en tid där utseende värderas väldigt högt, där man ser att andra barn får komplimanger och att det är nåt som är något att eftersträva så är det inte speciellt konstigt att man påverkas när man märker att man inte får ta del av det som andra får.
Familjen är inte en ö och barn påverkas av allt och alla omkring.
Men jag tror inte min dotter kommer må bättre av att jag uppmärksammar henne på att hennes yttre är viktigt. Inte nu. Inte så länge hon själv är omedveten. Just nu så är hon lyckligt ovetande om att hennes utseende spelar roll och att det är viktigt att vara fin. Hon leker och blir smutsig och oroar sig inte.
Hennes jämnåriga däremot gör det. De frågar och söker bekräftelse konstant: "är jag fin nu?!" samt vägrar ha vissa kläder för att de inte vill vara fula och vill bara ha klänning för att "då säger fröken/mamma att jag är fin".
Detsamma gäller barn som hela tiden får höra att de är duktiga. Ninja t.ex ritar och leker och pysslar för att det är kul. Inte för att prestera. Jag ser ofta barn som vägrar rita eller göra sånt de är lite osäkra på av rädsla att de inte är duktiga eller tillräckligt bra på det. Vem tjänar på att jag börjar uppmärksamma min dotter på att hon andras åsikt om henne spelar roll?
Men om man inte får säga att barnet är fint eller duktigt? Vad säger man istället? Läs mer här!
Jag är den där jobbiga morsan med alternativa regler som ställer till det för andra föräldrar
Ninja får bestämma själv över sina kläder. Om hon ska ha dem på eller inte. Jacka, mössa, skor. Vill hon gå ut näck mitt i vintern, jaha, ok då liksom. Jag packar med lämpliga plagg i vagnen och erbjuder när hon inser att det kanske inte var en sån bra idé ändå. "Jag VILL frysa! Det är skönt!" säger hon kaxigt för att sen dementera påståendet i samma sekund som vi kommer ut.
Hon får bestämma och känna efter själv. Det är nämligen bra för barn att få ta eget ansvar samt känna att de faktiskt har kontroll ibland.
Men det kan ju bli sådär pinsamt ibland eftersom att jag verkar vara den enda morsan som tänker såhär. Som när ungen glatt kastar av sig mössa och jacka medan de andra föräldrarna kämpar med att deras ska behålla sina kläder på "jamen Ninja får ju!" och jag riktigt känner getögat som kastas åt mitt håll.
"Eh... ska inte Ninja ha jacka på?!" undrade en mamma med en menande blick och ifrågasättande ton idag vid hämtningen och jag i käck och hurtig ton ba; "eh... hon får bestämma det själv!" Tackålov dök ungen upp och sa att hon frös medans hon snabbt drog på jackan över sina nakna armar.
Tanken inför framtiden är ju att vi ska fortsätta samsova
Vi samsover ju med ungarna. Vi har vår vanliga 160'ssäng men sen har vi ställt en 90's precis intill så vi alla kan sova i en stor familjebädd. Oftast ligger jag med Tamlin i den mindre och Ninjan med pappa i den större. Ibland har jag båda ungarna. Det är mysigt och barnen är trygga och omgiven av vår lukt, andning, ljud. Att samsova är bra för anknytningen, speciellt för föräldrar som kanske jobbar mycket. I sömnen är man inte medveten men närheten påverkar och stärker de band som finns där.
Tanken inför framtiden är ju att vi ska fortsätta samsova. Jag med min man och ungarna med varandra. I en egen säng. Så nu på semestern har vi passat på att lägga ungarna i samma säng för att se om det kanske funkar utan gråt, våld och att de väcker varandra och det har gått över förväntan! Ungarna sover som små stockar tills det är dags att vakna och jag, halleluja, får sova IFRED! 
Hur man lär barn att nej inte är nej och att andra har rätt till våra kroppar
Så det är bara att krama och pussa själv. Vare sig hon vill eller ej. Ge järnet och dränk henne i kärleksbetygelser när du hämtar och lämnar, även om du måste jaga henne för det. Var glad att du är starkare än hon ett bra tag till Hugg ungen, vräk över henne glada tillrop och varmaste kramen och en tjugo trettio smackar på lilla munnen - Anna Wahlgren ger råd till en Pappa
Anna Wahlgren är en alkoholiserad självutnämnd barnexpert som själv försummade nio ungar medans hon rökte sig igenom alla graviditeter, söp, jagade karlar och satte sina egna behov i första rummet.
Nu ger hon andra föräldrar råd med myndig stämma och aktoritär attityd och det har i många fall haft fruktansvärda konsekvenser; Barn som dunkar huvudet i sängar tills blödningar uppstår, barn som skriker tills de kräks och sen lämnas ignorerade i sina spyor och nerskitna blöjor och barn som kränks och skräms till lydnad och foglighet.
Själv så är Anna W inte främmande att hota barn till livet, tvätta deras munnar med tvål eller ta stryptag när de är olydiga och jo, har man satt nio ungar till världen så kan det vara behövligt att hitta på metoder som ger kontroll.
Men nu sitter hon och uppmanar till övergrepp. Och till att vi vuxna ska använda vår fysiska styrka och vår aktoritet till att kränka barns integritet och kropp och jag blir alldeles kall i nacken.
