Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Och det här med att mördare får en massa kärleksbrev från kvinnor? Det känns som att den uppfattningen är vinklad för sensationsvärde. Fast jag kan ju bara tala utifrån mina egna isolerade erfarenheter.

Jag har i drygt elva år haft stadig kontakt, inte bara med seriemördare utan med de som skriver till dem. Både kvinnor och män. Jag vet inte ens om kvinnor är i majoritet när jag tänker efter för väldigt många män intresseras sig också för en relation med sadister och mördare. (jo det är en slags relation) men jag vill reda ut lite fördomar.

Jag har under dessa år träffat på hundratals brevskrivare och kanske fyra, fem av dessa har haft en förälskelse på det sättet som beskrivs i många artiklar. Visst har en och annan "groupie" svischat förbi, men de har låg rang och är ofta väldigt unga och intresset håller aldrig i sig.

Brevskrivandet i sig är ju en subkultur. Man samlas och delar erfarenheter och diskuterar på olika forum. Man ser om man kan få brev från de "svåra" och får man det så får man en ordentlig kick. Man utbyter och säljer brev, teckningar, fotografier och andra attiraljer.

Kärleksbrev? Är det verkligen kärleksbrev? Jag vet inte om jag köper det helt. Ingen av de jag haft kontakt med har känt nåt annat än fascination och vetenskapligt intresse för människans psykologi.

Åh vad mycket man bara låter glömmas bort när man får barn, jobb, familj, partner. Så mycket sådant som jag tidigare brann för och tiden bara skyndar iväg och så en dag så inser man att det har gått en massa år sen man sist målade en tavla eller skrev ett brev till nån på Death Row.

Jag har bestämt mig för att jag måste återvända till rötterna; göra sånt jag älskar för nej, tidsbrist finns egentligen inte om man planerar och prioriterar rätt. Man får nya roller när livet förändras och jag är ju fortfarande jag men ibland känner jag att det är viktigt att inte glömma bort sitt innersta.

Jag satt och läste igenom flera av mina brev. De jag fått av världens mest hatade män; Kemper, Berkowitz, Rolling, Ramirez, Spreitzer och jag kände mig varm. Det är ju mina grabbar ju, my homies liksom. Männen som fick fungera som en slags katalysator för min egen pånyttfödelse. Det är för komplicerat att förklara hur en feminist som jag, kvinna och morsa, kan hysa några som helst varma känslor eller ens intresse för män som mördar och hatar kvinnor. Så jag tänker inte ens försöka.

Men jag känner att jag saknar det. Pirret. Förväntan. Egokicken.

Jag förstod ju givetvis att det skulle bli upprörda röster kring mitt makabra intresse för gore. Fast det blev mindre än vad jag trodde. Men flera har förutom uttryckt avsky också undrat om jag skulle posta bilder på Ninja här i bloggen om hon blev våldtagen och mördad och om jag skulle tycka det var helt ok att andra satt och gottade sig i bilder på henne. Eftersom att jag själv tittar på andras anhöriga så borde jag då tycka att det är skitsamma om andra tittar på mina.

Att jag ens ska behöva förklara varför det är skillnad förvånar mig. Jag trodde det var självklart att de flesta förstår skillnaden mellan att vara personligt involverad och att inte vara det.

Nej, man har helt andra perspektiv om man själv är offer för våld än om man inte är det. Det säger sig självt. Jag är emot dödsstraff. Jag är emot tortyr. Jag är emot stening, piskrapp och andra former av våld, men jag kan lova att jag skulle vara den första att byta åsikt i frågan om något hände min familj.

Personligt perspektiv är aldrig detsamma som att stå utanför och betrakta.

Det är skillnad på mitt barn och alla andras.

När jag skrev som intensivast till mina seriemördare så fick jag ofta mail från arga människor som undrade hur jag kunde leva med mig själv. "Hur skulle du känna om ditt barn blev mördat och mördaren fick brev?" Jag tänker inte på det. Det är inte för att jag är empatilös utan helt enkelt för att jag valt att inte tänka på det.

Jag hade ju totalt glömt bort den. (snarare förträngt) Nu orkar jag inte sitta och skriva av den från tidningen så jag hoppas att versionen skickad till mig innan för godkännande stämmer helt. Enjoy!

Seriemord fascinerar människor. Men de flesta nöjer sig med att titta på ”CSI” eller ”Bones”. Natashja har tagit det hela ett steg längre.

Av Johanna Frölander


När vi ringer på dörren till bostadsrätten vet jag inte riktigt vad jag ska vänta mig. Hur är någon som brevväxlar med seriemördare?

Natashja öppnar dörren, det luktar rökelse och lägenheten är inredd i murrigt trä med tyger i orange och lila. Hon välkomnar oss in i vardagsrummet som rymmer en stor soffa där vi slår oss ner. Det visar sig att Natashja inte bara brevväxlar med en seriemördare, utan flera.

– Jag har hållt på i snart tio år nu. Jag tycker inte seriemord är coolt på något sätt. Däremot tycker jag att det är intressant. Från början tyckte jag nog att det var lite läskigt också, berättar Natashja.

Då bodde hon i Hudiksvall och levde i ett förhållande med både fysisk och mental misshandel, hade inga vänner och ingenting att göra. Hon hade aldrig funderat över att man faktiskt kunde kontakta seriemördare men var väldigt intresserad av ämnet och brukade läsa allt hon kom över och se alla dokumentärer som fanns.

En dag tittade hon på ”Oprah” där en kille som hette Jason Moss berättade om en bok han skrivit där han brevväxlade med seriemördare. Natashja började söka på nätet och kom snart i kontakt med andra brevväxlare. Det dröjde inte länge förrän hon skrev ett eget brev.

– Det är den psykologiska aspekten jag tycker är intressant, men sen har jag har alltid dragits till skräckfilmer och sådant som skrämmer mig. De är verklighetens boogie men. Men de här killarna sitter ju ändå i fängelse på livstid så det är ”säkert” läskigt eller vad man ska säga, förklarar Natashja.

En av de brevväxlande kvinnorna som Natashja kom i kontakt med hade till och med haft en relation med en seriemördare, men något sådant är Natashja inte alls intresserad av. Hon är väl medveten om att hon inte kan ”rädda dem med sin kärlek”, som många av dessa kvinnor verkar tro. Det finns inget romantiskt eller sexuellt intresse i brevväxlandet från Natashjas sida.

– Jag kan inte ”frälsa” dem. Att seriemörda är en sexuell störning och det finns inget jag kan göra åt den saken. Det är inte min uppgift att rädda dem och det är inte vad jag är intresserad av heller. Breven handlar inte alls om det. Själva breven är inte särskilt intressanta egentligen. De här männen är inga filmmonster som de man ser på teve, även om de har begått hemska brott. Det är intressant för att man får se en annan sida av dem i breven. De har ju normala sidor också.

Natashja berättar att breven oftast innehåller ganska ytlig information om hur deras dagar ser ut. De är också väldigt nyfikna på hur det ser ut i Sverige och på Natashjas vardag. De älskar om hon skickar bilder. Nästan ingen vill prata om sina brott.

– Men sen ska man ju vara medveten om att de inte är ärliga i breven. De ljuger för att de vill ha empati och för att de vill ta sig loss. De vill ju komma ut en vacker dag eller åtminstone bli benådade från dödsstraff.

Innan Natashja börjar brevväxla med någon läser hon in sig på deras brott. Hon berättar att hon i verkliga livet har väldigt låg tolerans mot våld.

– Men när det gäller det här är det som om jag på något sätt sätter mig själv utanför. Jag vill inte bli arg, för då kan jag inte skriva. Samtidigt har jag läst så otroligt mycket att jag nog blivit lite avtrubbad, säger Natashja.

Hon behåller distansen inte bara mentalt, utan också fysiskt. Hon har inte träffat några av sina brevvänner och brevväxlar bara med amerikanska seriemördare.

– Jag skulle faktiskt aldrig våga skriva till en svensk seriemördare. Nu finns det visserligen inte så mycket svenska seriemördare heller. Men det jag är rädd för är inte att de ska komma ut ur fängelset, för det är omöjligt, men däremot finns det många seriemördare som har fans. Det är sjuka individer som ser upp till seriemördarna och gör dem till idoler och det har hänt att sådana fans har sökt upp brevvänner. Till exempel den här Jason Moss i USA, han fick besök hemma av anhängare till Charles Manson för att han brevväxlade med honom. Och det tycker jag låter lite väl skrämmande, så jag håller mig på andra sidan Atlanten, säger Natashja.

Natashja brevväxlar inte med någon i Europa av den här anledningen. Samtidigt har hon, genom brevväxlingen, dokumentärer och litteratur, förstått att seriemördare sällan skulle ge sig på någon som de har ett emotionellt band till.

– Ju mer man lär sig så inser man att de inte mördar urskiljningslöst. De har sina speciella offer och de kan bara mörda så länge de gör människan till objekt. Så chansen att någon av dem som jag brevväxlar med skulle vilja mörda mig är ganska liten, eftersom jag har blivit en person för dem. Men i början kunde jag vara lite paranoid, säger Natashja.

Hon berättar om en av sina brevvänner, Edmund Kemper, som tycker det är lite jobbigt att hon är rödhårig eftersom det påminner honom om hans mamma, som han hatade och senare slog ihjäl.

– Han dödade bland annat sina farföräldrar och sin mamma. Det är ovanligt att de dödar sina egna, men han blev misshandlad av mamman hela livet. När man läser om deras barndomar och skriver till dem så förstår man bättre varför de blivit som de blivit, och då är det lättare att känna empati. Jag tror inte att någon föds ond och jag tror att det är först när man känner empati som man kan förebygga. Man måste se dem som människor, för det är när man gör dem till monster som det blir farligt. Då blir det vi och dom.

Nu när Natashja är mammaledig tar dottern all tid, så särskilt mycket brevskrivande har det inte blivit på länge. Men hon känner sig inte färdig med alltihop än.

– Jag känner mig ganska färdig med just dem jag skrivit till. Men det är också intressant att se vilka jag kan få svar från. ”Son of Sam” och Edmund Kemper är ganska svåra att få svar från så dem skrev jag till enbart för att se om jag fick. Och det fick jag. Men jag har också prövat att skriva till Charles Manson, och honom fick jag inget svar från. Han är svår, berättar Natashja.

För att få svar från en seriemördare gäller det att berätta mycket om sig själv.

– Det bästa är ju att försöka vara intressant, att kanske till och med utge sig för att vara ett perfekt offer. Man ska locka dem. Då har man läst in sig på dem och vet vad de går igång på, säger Natashja.

Det låter ganska farligt.

– Men det är det inte. Det handlar om att komma så nära elden som möjligt utan att bränna sig, sammanfattar Natashja.