Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

 

Dagens springspiration kommer här. Jag är ju alltså 35 bast och har 25 kilos övervikt och ja ni vet ju. Igår morse rapporterade jag att jag lyckats springa 20 minuter (och 2.5 km) utan stopp men slog senare på eftermiddagen nytt rekord. Jag och maken tog ett löp tillsammans och jag klarade 39 minuter och HELA JÄVLA STRÄCKAN PÅ FEM KILOMETER utan ett endaste stopp. Och idag har jag knappt nån träningsvärk.

Det ni! Kan jag så kan ALLA.

Mitt nästa mål är att klara sträckan utan stopp såklart och utan att halvdö. Jag vill öka hastigheten i främst uppförsbackarna men också generellt. 

I slutet av februari så började jag ju gyma för första gången i mitt liv.  Första vändan på löpbandet var det värsta jag varit med om: tio minuter snabb PROMENERAD (under PT-piska såklart annars hade jag gett upp) och höll på att DÖ totalt. Jag trodde inte det var sant.

 

I påskas drog jag och familjen till Delsbo för två veckors semester och eftersom att jag inte ville slappa till mig totalt utan gym så började jag springa. Första varvet runt med svägerskan och jag orkade knappt en endaste minut utan konstanta flåspauser och svetten lackade jag jag berätta. Men i slutet av den semestern så hade jag ökat till fem minuter och tagit mig runt 3 kilometer. Fem hela minuter som jag pressade ur mig på nöd och näppe för mer än så klarade jag inte och var ofta helt färdig efter en springtur. 

Igår sprang jag fem kilometer som vanligt. Jag springer hela sträckan nu. Jag tänkte att jag tar det fem minuter åt gången och ser hur långt jag tar mig innan jag måste stanna och jo, jag sprang 20 minuter innan första stoppet. Sen stannade jag två gånger till under resten av passet. (Men då är det flera jobbiga och långa uppförsbackar så jag känner mig ursäktad.) Och jag dog inte! Jag var inte i det där "kan-nån-skjuta-mig"-stadiet som alltid uppnåtts tidigare vid fysisk ansträngning. Varje stopp jag gör är max 45 sekunder långa sen kör jag igen. 

 

Och asså, TJUGO MINUTER! Fattar ni? Jag fattar knappt. Jag som blev andfådd av bara promenaden till förskolan på morgonen. I slutet av sommarn ska jag springa hela sträckan utan att stanna en endaste gång. Det här är ju busenkelt och ja, jag vågar knappt säga det: men jävligt kul också!

 

HURRA!

 

Dagens träningstips! Gör plankan med ett stycke korv på ryggen! Eller bara utmana dig själv med att FÖRSÖKA göra plankan när ett stycke korv klättrar på dig. 

 

 

Förresten. Jag och maken tänkte köra 12-minuter-planka-om-dagen-utmaning. Tolv minuter är tydligen vad som krävs för ett stadigt resultat och stadig vill man (jag) ju bli i rygg och bål och mage. Det bär liksom upp hela rasket.

 

Så tolv minuter. Tolv repetitioner à en minut åt gången. En minut per planka alltså. (valfri planka) Sen delar man upp tillfällena under dagen för att orka med. Kanske tre plankor per pass? Fyra tillfällen under dagen? (Eller fyra x tre?) Varje dag under hela semestern. 

 

Då har jag världens starkaste och stabilaste rygg/mage när hösten kommer! ÄR NI PÅ?!

 

Igår sprang jag fem kilometer. FEM FUCKING KILOMETER! Flera uppförsbackar från helvetet inkluderade. Fattar ni? Fattar ni att jag lyckades släpa runt den här feta kroppen fem hela kilometer utan att dö? Det hade aldrig varit möjligt för ett halvår sen. Det var inte ens möjligt att springa en endaste kilometer och jag blev ju för fan andfådd på den korta promenaden till Ninjas förskola varje morgon. 

 

Sist vi var i Delsbo så sprang jag ju också och då klarade jag dryga 3 kilometer. Jag trodde aldrig jag skulle klå det men tänkte att what the hell... vi ser hur långt jag tar mig! Och det blev HELA STRÄCKAN! Fem kilometer! Det hade aldrig gått utan alla intervaller och uppförsbacksgång på löpbandet på Sats eller utan PT-Sanne som tvingade mig att kriga fast jag bara ville ge upp och dö. (Tips! När ni joggar/springer på bandet, ha en lutning på 2-3%. Det är riktigt effektivt för konditionen!)

 

Så.

 

Det jag gör är att jag har en förbestämd rutt på exakt fem kilometer. Jag använder mig av runkeeper som håller koll och mäter tid och hastighet osv. Och så stannar jag klockan varje gång jag stannar för att enbart mäta den sträcka jag faktiskt springer. Fast igår valde jag att tvärnita och stå still istället, varje gång jag blev för trött (fyra gånger) för att på så sätt faktiskt springa hela vägen oavsett hur lång tid det tog eller hur många stopp jag var tvungen att göra.

 

Imorgon ska vi se om jag kan minska på stoppen. Då springer jag igen. Idag har jag nämligen alldeles för ont för att röra på mig! HURRA!

Jag tog en träningsfri vecka. Inte för att jag är opepp och lat för det är jag ju precis hela tiden, men för att jag mådde så förbaskat illa hela tiden så fort jag ansträngde mig och jag vill inte att träningen ska förknippas med nåt obehagligt. Så jag tog en planerad träningsfri vecka och tillät mig att, ÅNGESTFRI, slappa lite. 

 

Igår återvände jag och körde alla slags benböj och utfall tills orken tog slut, och idag känns det ganska köttigt i röven och låren. Men det intressanta var att jag verkade orka mer än annars. Tyngre vikter (20 kilo kettlebell vid sumo-squatsen och 16 kilo vid de vanliga squatsen och 16 kilo vid utfallen. Samt fler repetitioner.) men också bättre flås på gåbandet. Jag brukar ju stånka mig fram på 7% lutning men igår körde jag 10% och blev inte så där färdig som jag brukar bli.

 

Jaja, helt ointressanta siffror för er och detta är ingen jävla träningsblogg, men ja. 

 

Äntligen fredag! Inte för att mina veckor skiljer sig så mycket från helgerna annat än att jag semi-bloggpausar lite. Alltså, tidinställer nåt inlägg som postas under dagen samtidigt som jag ägnar mig åt familjekul och familjemys. Men det är skönt att få släppa lite på typ ALLT, som jag gör när maken är hemma.

Idag blir det veckans sista träning. Jag har endast dagkortet på Sats vilket innebär att jag inte kan träna kvällar eller helger, men efter semestern så blir det nog ändring på det. Jag vill kunna få in pass när Oskar är hemma och på helger. Inte för att man ska behöver kriga i gymmet varje dag som en annan ortorexisk galning, men jag är ju verkligen på botten och vill lägga lite extra krut och tid, nu när jag faktiskt kan det, på att bygga upp en stark och frisk kropp från grunden.

Häromdagen tränade jag med Lovisa/Lofsan och hon körde totalt slut på mig. Jag var yr, illamående, andfådd precis hela tiden men jag krigade på för även om jag gnäller och tycker synd om mig själv så VILL jag det här. Jag vill att det ska vara jobbigt för ju jobbigare det är desto mer händer inne i kroppen.

Hela den här veckan har jag varit så fruktansvärt OPEPP på att träna. Men jag har släpat dit mitt (värkande ischias-) arsle ändå och krigat mig igenom den där korta timmen som jag behöver. Jag tror på rutiner och på att om man gör nåt tillräckligt ofta och regelbundet så blir det till slut en vana som är svårare att avvika ifrån.

Jag vill ju att träningen ska bli en del av vardagen och framförallt av UNGARNAS vardag (barn gör som vi gör. Förebild osv.) och i framtiden så hoppas jag på att kanske kunna utvecklas och börja med nåt mer sportigt. (Herregud jag sa ordet. Fy fan asså. Sport.)

Kanske Roller Derby för det ser så jävla kul ut och när jag var 10, 11, 12 så var jag en jävla stjärna på rullskridskor. Att jag överlevde barndomen utan hjälm och knäskydd är ett under. Så det vore nåt, om jag inte vore så jävla rädd för smärta men va fan, livet är ju roligare med utmaningar och att utmana sina rädslor är nog det mest utvecklande man kan göra. Börja rida vill jag göra. Ni kanske inte vet det men jag är ju en riktigt hästtjej.

(Que: gapflabb)

När jag växte upp i Vällingby i mitten av 80-talet med en ensamstående lågbetalt morsa, så hade vi aldrig råd med ridskola, men jag hängde ju i stallet varje dag ändå och red ibland på söndagar då de hade allmäna lektioner för alla som hade fyrtio spänn över. Lyckan var total då och jag drömde om en egen häst. Den drömmen slog in 1988 när vi flyttade till Jättendal uppe i hälsingland och jag äntligen fick "min" egen häst; Skrållan. En stor fet skäck som man kunde rida barbacka på utan att få skavsår i fittan. Det kan ej sägas om min andra häst; Laxen, en avlagd gammal travare med spetsig ryggrad och förmågan att tölta.

Jag kan känna enorm sorg över att jag inte har häst längre och att ridningen inte längre är en del av mitt liv. Men det behöver ju inte förbli så. Det jag iallafall försöker säga är att jag vill att vi ska vara en sån där aktiv familj där motion och rörelse kommer naturligt och inte måste forceras fram.

Jaja. Idag tränar jag med Cissi och PT-Sanne. Vi har kört armar och det är skit... eh... "kul". Typ. Jo faktiskt.

Jag har haft världens ischiasproblem i höger ben och röv sen en vecka tillbaka och var faktiskt tvungen att avbryta träningen i förrgår pga smärta. DÅ BLEV JAG SUR! Jag hoppas innerligt att det beror på att jag fått större muskel i rövva som liksom trycker på. Falsk ischias beror ju på att nerven kläms åt lite, ofta av en muskel och problemet är ju lite nytt så kanske kanske?

Benet ilar till då och då och höger skinka värker. Jag har märkt att det blir lite bättre av stretchen och av värme, men om det inte går över snart vet jag inte vad jag gör! Min största rädsla just nu är ju att skada mig så att träningen får lida. Jag är en lat lat lat soffpotatis av rang och minsta lilla setback kan få mig helt omotiverad och tillbaka i ryggläge.

Jag oroar mig redan för femveckors semestern. Hujedamig, hur ska jag hålla peppen uppe mitt i sommarvärmen?

Idag är det dags för träning med PT-Lovisa igen och jag har sett fram emot det hela veckan. Igår tränade jag med Sanne och hon körde slut på mina stackars armar och axlar. Men nånstans i värken känns det liksom skönt. Jag vet att jag har slitit och jag vet att varje gång jag har ont så jobbar musklerna på att bygga upp sig och bli större.

Det är kul att jämföra. Jag har bara tränat i drygt tre månader och bara på halvfart de första två och skrattar åt minnet av mitt första pass. Helvete vilken skillnad egentligen. Jag minns att jag var färdig efter bara själva uppvärmningen på löpbandet. Då hade jag stapplat mig fram i 6km/h i dryga tio minuter och var helt slut. Hängde knappt med farten med mina korta korvben och Sanne sa bara att jag fick springa eller gå, men framåt skulle jag. Och jo, jag småsprang. Nån vecka senare så fick jag börja gå i uppförsbacke i korta stunder; 2 minuter som sedan ökades till fem minuter. På 7% lutning och kanske 4 km/h snabbt. Och jag LED. Flämtade och svettades och var helt yr när jag klev av. När jag sedan började springa på vår korta semester i våras så låg jag på 8km/h i hastighet. Och orkade bara springa 3 minuter i sträck.

Igår körde jag 40 minuter intervaller på löpbandet, i tre olika set: 1. Jag gick i 7km/h 2. 6km/h + 15% uppför. samt 3. sprang på 11km/h. Och jag orkade 20 minuter x 2. Fatta. Det är så man mäter skillnad. Att stirra sig blind på en våg eller t.o.m ett måttband kan vara ödesdigert för motivationen. KÄNN EFTER I KROPPEN. Hur känns den? Hur mår du? Orkar du mer?

... i lä.

20 minuter Tabata-intervaller på löpbandet och sen 15 gånger 3 av knäböj, dips, kettlebellsvingar samt fyra plankor.

Tabata är nåt som PT-Lovisa introducerade mig för och jag är tamejfan frälst. Jag blir nämligen lätt uttråkad på gymmet och behöver ständig variation och FART för att inte vilja DÖ. (Jag har nämligen just en tendens att vilja dö av tristess utöver den fysiska biten.) Dessutom har jag alltid varit beroende av att räkna mig fram: "Hur många?", "Hur lång tid?", "Hur snabbt?". Det hjälper mig också att hålla fokus. Med Tabata-intervaller, där man kör 20 sekunder hårdrock och 10 sekunder vila gånger 8 vilket blir 4 minuter sammanlagt, så kombinerar jag allt sånt och hinner inte känna hur utpumpad jag blir. SKITBRA! Och skitkul, för man kan pressa lite lite extra när man vet att det snart tar slut! HURRA!

Idag gott folk. Idag är jag som ett stycke jello som liksom dallrar fram när jag rör mig. Skakar och dallrar och är ömklig och urvattnad. Jag började nämligen dagen med att träna med PT #2; fantastiska Lovisa/Lofsan.se och är alldeles alldeles slut. Fast fan vad man mår bra efteråt. Alltså när plågan är slut menar jag. Under tiden så lider jag. Nej, jag spyr inte och jag får inte blodsmak i munnen men jag LIDER. Det är jobbigt och det ska vara det om man vill bli stark och jag märker hela tiden framsteg; att jag orkar lite mer, lite snabbare, lite fler.

Jag behöver också vara nåns bitch för att klara det här för jag är inte bara nere på noll utan på minus, inte bara när det handlar om fysik och kondition utan snarare den där mentala biten som jag tror många kvinnor kan känna igen sig i.

Vet ni vad jag tror är problemet? Med folk som lallar runt på gymet asså för jo, de finns faktiskt och de är många. Kvinnor får inte lära sig att ta i ordentligt och många vågar helt enkelt inte.

Problemet? Det är TV-shop. Vi har liksom växt upp med maskiner som ska lösa alla våra problem på "tre minuter om dagen!", med leende glada osvettiga och superfitta människor som tjoar sig fram på crosstrainers och i roddmaskiner och budskap om att "motion behöver inte vara jobbigt! BARA TRE MINUTER!". Osv.

Nej. Det behöver inte vara jobbigt alls. Om man bara motionerar för att komma ut i naturen en gång om dagen eller för att man helt enkelt tycker det är kul och skönt att röra på sig. Men du KAN INTE forma om kroppen eller bygga muskler (bli stark med andra ord) genom att dra lite slött i nån maskin dag ut och dag in. Jag vet inte mycket om träning, men det där är tamejfan grundläggande kunskap.

Känns det som iallafall. Träningsvärken är brutal och jag känner mig ömklig. Nej, asså. Träning är förjävligt. Man kan känna en massa positiva saker som "hurra jag kan", "oj vad stark jag blivit" men i övrigt är det inte en behaglig upplevelse. Inte om man tar i som man ska iallafall.

Jag ser en hel del kvinnor (jo tyvärr bara kvinnor) som liksom glider fram på de där maskinerna i sakta tempo eller som tar lugna promenixer på gåbandet och kanske viftar lite med en hantel på två kilo och jag vill bara skrika åt dem att röra på fläsket.

Man ska lida. Det ska stänka svett åt alla håll och man ska förbanna dagen man föddes. Typ. (eller all jävla glass man tryckt i sig.) DÅ JÄVLAR känns det sen. Och DÅ kan det faktiskt kännas bra.

Nu ska jag hämta trollet, sen så blir det parkhäng.

Nu drar jag till Sats. Jag har varit där varje dag den här veckan för så ambitiös är jag liksom. Att det bara är tisdag behöver vi inte tala högt om. Det är jävligt svårt att hitta den där energin när man går ensam tycker jag. Med PT så är det bara att bita ihop och lyda oavsett om det gör ont eller man mår illa och den (påtvingade) motivationen hittar man ju inte riktigt på egen hand. Med man menar jag alltså jag om det var oklart.

Jag har precis släpat mig hem efter första träningspasset på över en vecka. Fan MER än en vecka! Två? Nej det kan inte vara så länge, det får inte vara så länge! Men jag har haft en jävligt dryg förkylning med HALSONTET FROM HELL. Helt sjukt för jag var liksom frisk i övrigt förutom ett kilo taggtrådsklump i strupen.

Men idag så mjukstartade jag med 20 minuter på löpbandet, några knäböj med kettlebell samt tre plankor. Plankor is the shit. Drar ihop hela mage/rygg som en tajt muskelkorsett och gör dig stabil och rak. Fuck situps, de sabbar bara magen. Plankor. Ja.

Eventet igår var kort med ljuvt. Egentligen borde jag ha stannat kvar istället för att smita iväg efter debatten, men Cissi min trygga hamn behövde dra och det var svettigt och varmt och jag är folkskygg. Det kom fram ett par unga kvinnor som läser min blogg och peppade och sånt gör mig så himla himla glad även om jag har svårt att visa det i all awkwardness och blygnad.

Det var läskigt. Jag svettades och svamlade men jag blir så sjukt nervös av att stå framför folk och prata. Jag hade velat titta mer PÅ publiken men jag stirrade som en jävla tok på Cissi istället. Det som är läskigt är även att jag kan bli helt blank i huvudet även om jag sekunden innan visste precis vad jag skulle säga. Jag blir för nervig helt enkelt. Fast övning ger färdighet och jag deltar gärna i fler debatter i framtiden.

Vi borde dessutom haft mickar allihopa för man förlorar en del av dynamiken när man ska vänta på sin tur och det blir lätt att allt uppfattas svartvitt. Nyanser förloras i och med att man inte kan interagrera med varandra i samtal.

Jag tränar för att bli stark. Jag tränar för att få ett starkt hjärta som orkar pumpa och som orkar fungera ett tag till. Jag vill leva ett friskt och långt liv och jag vill inte bli trött av att leka med mina barn. Jag är så trött på att vara trött.

Jag vet att det låter som science fiction och hittepå, speciellt i vår kultur där utseende värderas så högt och folk driver sig själva till dödens rand i jakten på size zero. De flesta känner ju andra genom sig själv och är man själv inte där jag är så är det svårt att fatta grejen. Då blir det overkligt. "Klart det handlar om att bli smal!"

Nej.

Jag sprang igår igen. Den här gången tog jag bara tid när jag sprang (och pausade när jag gick) för att få ett hum om hur mycket och länge jag orkar springa. Av 4.7 kilometer blev det sammanlagt 3.1 kilometers spring. Hurra för mig! Jag springer oavbrutet i fem minuter, men jag har ju kondition som en kolpatient och jag får typ kramp i nyckelbenen och solar plexus och efter fem, sex minuter måste jag återhämta andan.

Men å andra sidan så orkade jag inte ens springa i en minut innan jag började träna.

Nu vill jag ha stående ovationer och hejarramsor för hela slanten för kan ni tro att jag sprang å powerwalkade fem kilometer igår. Och efter det gjorde jag sammanlagt fyra enminuts-plankor och tio jämfotahopp upp på en 40 cm's höjd. Och idag har jag ont i hela kroppen.

Hela mitt liv så har jag ju hört det här tramset att "träning behöver inte vara jobbigt" och "träning ska vara kul annars håller det inte" och jag blir bara så trött. Nej. Är det inte jobbigt så händer ingenting kan jag berätta. Det kan min PT berätta och det kan typ alla jag känner som tränar på seriös nivå berätta. Du kan stå där och gympa två gånger i veckan och tror att du blir stark i kroppen när egentligen ingenting händer. Du kan inte kompensera en stillasittande vardag med lite glädjeskutt under en timma. Givetvis är ALL rörelse bättre än ingen men vill man känna resultat så får man vara beredd att jobba lite.

När du tycker att det är jobbigt så ska du ta i dubbelt och när du tycker att du inte orkar en sekund mer så kör du en stund till. Jag fattade verkligen inte HUR jävla mycket man ska ta i innan PT-Sanne kom in i mitt liv.

Och när det sen kommer till just förändringar, så stirrar alldeles för många sig blinda på våg och måttband, men glömmer att känna efter; hur känns kroppen? Orkar du en till armhävning den här veckan? Orkade du springa lite längre? Jag är precis lika tjock som när jag började träna, men oj vilken skillnad jag börjar känna i styrka och stamina. Och det peppar nåt otrolig. Jag är ju infödd soffpotatis av högsta rang, men jag har gett mig fan på att bli stark. Ja ja, givetvis vill jag bli smal och smäcker och få en sån där skulpterad kropp, men förutom att vara realistisk så har jag helt enkelt andra prioriteringar. Jo, faktiskt. Jag är rätt imponerad av att jag åtminstone fattat så pass mycket vid en ålder av trettio-fucking-fem, men poletten trillade till slut ner. Jag tränar för att bli stark.

Idag har jag värk i kroppen, men så fort maken behagar vakna så ska jag ut och kravla igen. Jag laddade även hem både runkeeper-appen (skitbra att kunna se och mäta sin progress, samt kunna hålla koll på vilket tempo man går i.) och NTC-appen. Den senare tog en timme att ladda ner, men det ser ut som att den skulle kunna vara värt efforten.