Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

... i lä.

20 minuter Tabata-intervaller på löpbandet och sen 15 gånger 3 av knäböj, dips, kettlebellsvingar samt fyra plankor.

Tabata är nåt som PT-Lovisa introducerade mig för och jag är tamejfan frälst. Jag blir nämligen lätt uttråkad på gymmet och behöver ständig variation och FART för att inte vilja DÖ. (Jag har nämligen just en tendens att vilja dö av tristess utöver den fysiska biten.) Dessutom har jag alltid varit beroende av att räkna mig fram: "Hur många?", "Hur lång tid?", "Hur snabbt?". Det hjälper mig också att hålla fokus. Med Tabata-intervaller, där man kör 20 sekunder hårdrock och 10 sekunder vila gånger 8 vilket blir 4 minuter sammanlagt, så kombinerar jag allt sånt och hinner inte känna hur utpumpad jag blir. SKITBRA! Och skitkul, för man kan pressa lite lite extra när man vet att det snart tar slut! HURRA!

Som feminist får jag ofta frågan varför jag aldrig skriver om Islam. Varför jag aldrig tycks bli upprörd över ett kvinnoförtryck som importeras hit och för att svara fullt på den frågan så skulle jag behöva skriva ett ganska långt inlägg om strukturer som är genomsyrande i de FLESTA kulturerna inklusive vår egen. Det är ju så enkelt att peka på andras brister i ett försök att osynliggöra våra egna. Vi får inte bli blinda för att detta förtryck finns bakom våra egna dörrar.

Men med det sagt så måste vi även kunna tala om islam, eller snarare om kulturer som är väldigt patriarkala och som bygger på hedersnormer för islam i sig är inte värre än kristendomen men skillnaden ligger i utövandet samt utvecklingen och i många muslimska länder så finns fortfarande medeltida värderingar, uttryck och attityder.

Och med heder menar jag inte att de gillar att ta ihjäl varandra för tror man att hederskulturen går ut på det så har man missat en ganska stor del, utan jag menar en kultur som bygger på gruppen. På gruppens bästa (ofta familjens eller byns). På gruppgemenskap med allt vad det innebär; grannar som tar hand om varandra, familjer som alltid ställer upp, gamla som alltid tas hand om osv osv. Men med det kommer också ett starkare behov av kontroll och det är där problemen uppstår. Det måste vi kunna diskutera och kritisera.

Men vi svenskar är fega. Vi vågar sällan ta ställning och ska ofta vara så jävla neutrala och det här skrämmer. Vi vill inte diskutera patriarkala kulturer eftersom att "alla har rätt till sin kultur" och i vår iver att vara neutrala, tillmötesgående, accepterande eller till och med rädda att spela rassarna i händerna så förklarar vi bort våld och förtryck med "kulturella skillnader".

Men jag fattar ju. Debatten är så jävla infekterad och svartvit att det inte går att kritiskt granska Islam, muslimer eller invandrare från mellanöstern utan att folk skriker rasism. Inte heller vill jag att SD-anhängarna och rassepacket ska dunka mig i ryggen. Jag vill inte det. Jag vill inte beblandas med stereotypa människor som inte har vett nog att tänka utanför ramarna och då blir det svårt att föra en vettig diskussion.

Hängde med Bambi och hennes snälla och lugna och skötsamma barn igår. Jag hetsade dit svettig och oduschad direkt efter träningen med Cissi och efter en snabb raggardusch och ombyte i badrummet så åt vi pannkakslunch. (alltså inte en dusch, utan bara en avblaskning och lite doftande hudkräm) Barnen leker jättebra ihop och Tamlin ville INTE gå ut när vi skulle dra till parken.

Vi snackade lite om senaste debatten i föräldrabloggandet; det här med att hänga ut sina barn och jag har verkligen fått mig en tankeställare på senaste tiden mycket just tack vare de här diskussionerna men kanske främst av att Carola började blogga om sin adoptivdotter på ett väldigt exploiterande sätt. Barn är inga jävla utställningsdjur som ska visas upp eller uppträda för publik och det blev tydligt när hennes cirkus drog igång. Så då började jag fundera lite på vilket ansvar man har och hur det ansvaret förändras i takt med att man blir mer och mer offentlig och i takt med att barnen blir äldre. (För jo det har betydelse det också)

Men när man blir kritiserad så är det lätt att man drar åt sig öronen och hamnar i en försvarsposition. Ingen vill ju sina barn illa och vi som bloggar om det gör ju ofta det för att vi är så sjukt stolta över våra fantastiska ungar. Jag vill ju visa upp dem för världen! Men sen kan man ju undra vad för funktion det fyller egentligen och hur man kan göra detta på ett sätt som inte är integritetskränkande. Jag vill ju främst blogga om mitt föräldraskap. Inte om barnen i sig. Det är en väsentlig skillnad.

Det här är nåt jag behöver fundera lite mer på.

Det vore väl själva FAN om jag inte vann i år.

Nu är det dags att nominera och ni vet vad som gäller! Inspiratör, provokatör och guldpennan tycker jag passar mig utmärkt. Ahem. Bloggsnackis kan funka iom min gillettehistoria...?

"Det är aldrig ok att lämna ut sitt barn till allmän beskådan" säger barnpsykologen Margit Ekenbark och upprör en hel del föräldrabloggare men jag tycker ändå att hon har en del poänger.

Jag tror inte det är skadligt per se att blogga om sin barn och jag tror få barn kommer må dåligt av att det finns bilder på dem på nätet i framtiden. Barn idag växer upp i en helt annan tidsålder än vi gjorde och jag tror det blir fel att försöka applicera våra känslor på det som händer nu. När våra ungar blir äldre så kommer det snarare vara ovanligt att inte hitta bilder på sig själv.

Men var går gränsen egentligen? Jag postar mycket bilder på mina ungar. Jag postar bilder på dem när de leker men också när de känner. Däremot så är jag lite mer restriktiv vad jag skriver för jag vill inte hänga ut deras privata egenheter eller sådant som i framtiden kan upplevas skamligt och jobbigt och där drar jag också en gräns vid ålder. Jag kan skriva om Tamlins potträning NU, men om två år så kommer jag skriva annorlunda.

Jag tror man får göra skillnad på det som hör till barns normala utveckling och sådant som har en mer personlig karaktär. Jag skulle exempelvis aldrig blogga om svårigheter eller problem som till exempel sängvätning. Jag tror det kan bli ödesdigert för ungarnas självkänsla. Mitt bloggande handlar ju mer om mitt föräldraskap än om ungarna. De finns bara med i periferin men har ingen egentlig huvudroll. Tycker jag iallafall?

Margit talar om gränslöshet och föräldrars uppmärksamhetsbehov och jag är benägen att hålla med. Jag läser många föräldrabloggare som verkligen hänger ut sina ungar på ett sätt som jag kan tycka är lite för privat. Jag säger inte att min gräns är rätt för det är nåt som ingen av oss egentligen kan spå men jag kan bara relatera till min egen pinsamma barndom och utifrån det ta beslut som känns rätt i magen. Ibland har jag gått över gränsen kan jag känna i efterhand och då rättar jag till det. Jag har raderat både text och bilder här och där och kommer antagligen radera mer i takt med ungarnas ålder.

Jag var ett sånt där barn som kände skam för allt och hade just en sån där gränslös mamma som gärna visade bilder på mig för mina kompisar eller berättade pinsamma anekdoter och jag minns tydligt vilken oerhörd skam jag kände. Bilder på mig som två bast i blöja var väl ingen big deal eftersom att alla har blöja men bilder på mig som sex bast i en konstig hatt eller görandes en ful grimas var ju skitjobbiga.

Man får använda lite jävla omdöme helt enkelt. Vad kommer vara ok om fem år? Vad kan uppfattas jobbigt?

Våra barn kommer ha ett liv på nätet utöver det vanliga. Vår uppgift nu är ju att lära dem vilken slags bilder som är ok och vilka konsekvenser de kan ge om de inte är det.  Och det här att allt skulle finnas kvar är även det en sanning med modifikation och nåt som sägs av folk som inte riktigt vet hur nätet funkar.

Hur tänker ni angående det här?

Asså jag VEEEET att jag är tråkig nu men det är ju försommar och livet väntar därute! Utöver träningen så är jag ute med ungarna. Hänger med vänner och njuter av vädret.

Idag så hade bästisen grillfest och vi kilade över. Alltså vi tog bussen till Rågsved. Full rulle och massa barn, sommarväder och Intezars mamma Mona som också var där, påpekade gång på gång för Ninja att Elias (Intesars unge) var Ninjas kusin. "Natashja är mitt barn och Intezar är hennes syster".

Dagens sanning.

Varje år så slösar jag liksom bort sommaren genom att gå och vänta på Oskars semester. Men i år ska jag ta vara på varenda sekund. Jag ska hänga i parker och jag ska bada... eller iallafall titta på när ungarna badar. Jag ska äta på gräsmattor och läsa i skuggan. (hatar sol) Jag skulle vilja ha en bloggträff av nåt slag, kanske parkhäng och picknick, kanske flera? Vi får se. Jag lovar och lovar men kommer aldrig till skott.

Imorgon blir det PT-träning igen. Förstå min lycka när jag insåg det. Då blir det slavdrivar-Sanne som ska piska igång mig och jag vet att det kommer blir skit-skit-skitjobbigt men fantastiskt BRA. Efter det så ska jag och Bambi ha lekdejt och parkhäng och SOFT.

Idag gott folk. Idag är jag som ett stycke jello som liksom dallrar fram när jag rör mig. Skakar och dallrar och är ömklig och urvattnad. Jag började nämligen dagen med att träna med PT #2; fantastiska Lovisa/Lofsan.se och är alldeles alldeles slut. Fast fan vad man mår bra efteråt. Alltså när plågan är slut menar jag. Under tiden så lider jag. Nej, jag spyr inte och jag får inte blodsmak i munnen men jag LIDER. Det är jobbigt och det ska vara det om man vill bli stark och jag märker hela tiden framsteg; att jag orkar lite mer, lite snabbare, lite fler.

Jag behöver också vara nåns bitch för att klara det här för jag är inte bara nere på noll utan på minus, inte bara när det handlar om fysik och kondition utan snarare den där mentala biten som jag tror många kvinnor kan känna igen sig i.

Vet ni vad jag tror är problemet? Med folk som lallar runt på gymet asså för jo, de finns faktiskt och de är många. Kvinnor får inte lära sig att ta i ordentligt och många vågar helt enkelt inte.

Problemet? Det är TV-shop. Vi har liksom växt upp med maskiner som ska lösa alla våra problem på "tre minuter om dagen!", med leende glada osvettiga och superfitta människor som tjoar sig fram på crosstrainers och i roddmaskiner och budskap om att "motion behöver inte vara jobbigt! BARA TRE MINUTER!". Osv.

Nej. Det behöver inte vara jobbigt alls. Om man bara motionerar för att komma ut i naturen en gång om dagen eller för att man helt enkelt tycker det är kul och skönt att röra på sig. Men du KAN INTE forma om kroppen eller bygga muskler (bli stark med andra ord) genom att dra lite slött i nån maskin dag ut och dag in. Jag vet inte mycket om träning, men det där är tamejfan grundläggande kunskap.

Asså, visst är det hysteriskt roligt att folk PÅ ALLVAR ber om en tutorial för att göra en vanlig jävla mongoknut? Asså, knuten som var och varannan sunkmorsa inte lyckats göra trendig, knuten som jag sportat sen jag var fjorton och kom på att man bara kan snurra upp de slitna testarna när man inte orkat tvätta eller fixa.

Nuförti'n så är knuten en självklar del av min eh look och jag bär den så ofta och länge att håret tar form av en enda stor dread till slut. Vilket ytterligare förenklar uppsättningen.

Och så sitter det folk och ba undrar "HUR GÖR MAN?!"

Känns det som iallafall. Träningsvärken är brutal och jag känner mig ömklig. Nej, asså. Träning är förjävligt. Man kan känna en massa positiva saker som "hurra jag kan", "oj vad stark jag blivit" men i övrigt är det inte en behaglig upplevelse. Inte om man tar i som man ska iallafall.

Jag ser en hel del kvinnor (jo tyvärr bara kvinnor) som liksom glider fram på de där maskinerna i sakta tempo eller som tar lugna promenixer på gåbandet och kanske viftar lite med en hantel på två kilo och jag vill bara skrika åt dem att röra på fläsket.

Man ska lida. Det ska stänka svett åt alla håll och man ska förbanna dagen man föddes. Typ. (eller all jävla glass man tryckt i sig.) DÅ JÄVLAR känns det sen. Och DÅ kan det faktiskt kännas bra.

Nu ska jag hämta trollet, sen så blir det parkhäng.

Nu drar jag till Sats. Jag har varit där varje dag den här veckan för så ambitiös är jag liksom. Att det bara är tisdag behöver vi inte tala högt om. Det är jävligt svårt att hitta den där energin när man går ensam tycker jag. Med PT så är det bara att bita ihop och lyda oavsett om det gör ont eller man mår illa och den (påtvingade) motivationen hittar man ju inte riktigt på egen hand. Med man menar jag alltså jag om det var oklart.

Är det inte lite intressant att man som kvinna (iallafall jag) ofta får höra att man "gör sig ful" eller "vill vara en man" när man avstår från smink, rakning och annat piffande. Hur kan nånting som är så jävla passivt ses som ett aktivt ställningstagande och vilja att förfula egentligen? Helt makalöst men ytterligare ett tydligt tecken på hur stort utrymme den manliga blicken får i vårt samhälle och hur stor del av det som vi anser vara kvinnligt egentligen bara är konstruerat och att kvinnor aldrig duger precis som de är.

Jag tittade på skönhetsbubblan härom veckan och blev så förbannat provocerad av hela programmet. Jag blir provocerad av den här sjuka skönhetshetsen som så totalt fuckar upp huvudena på unga kvinnor och får dem att tro att de behöver vanställa och mutilera sina normala kroppar och ansikten. Som får dem att tro att fillers och botox inte är konstigare eller mer riskfyllt än att gå till frisören och som får dem att tro att de behöver bebisfittor för att vara knullbara.

Jag jämför det med människorn som fått för sig att de måste amputera en kroppsdel för att känna sig hel. Deras perspektiv har, i en livstid av fixering, blivit så skev att de inte ser vad de gör mot sig själva. Släta runda svullna pannor som inte visar några uttryck. Känslolösa orörliga ögonbryn. Stela abnorma överläppar som inte rör sig en milimeter när de pratar och som döljer tandraden helt. De kan inte le ordentligt eller tala ordentligt men ändå så anses flera av dem vara ideal och stilikoner samtidigt som t.ex unga bloggare som riktar sig till unga tonårstjejer skriver inlägg efter inlägg om ingreppen de fått gratis. Allt framställs så enkelt och självklart. Och så upprätthålls det nya idealet och medverkar till att ytterligare unga tjejer känner att de måste anpassa sig.

"Jag ser på botox som en snabbverkande hudkräm!" (se skönhetsbubblan här) Är det konstigt att unga tjejer på 20 sprutar in botox för att inte se gamla ut?

Kraven blir bara mer och mer orimliga och i spetsen för det nya idealet står plastikindustrin med ett buffébord av lättillgängliga lösningar. Om tio år är det mina ungar som grinar framför spegeln. Jag kan inte skydda dem från omvärldens hets och fixering. Hon är fyra bast och får redan, varje dag, kommentarer om sitt utseende från en ignorant omgivning. Hur fan ska hon växa upp och ändå fatta att hon duger som hon är?

Men det blir ofta så förbannat svart och vitt när man diskuterar det här och jag vill poängtera att jag egentligen inte lägger några större värderingar i vad den enskilda individen väljer att göra. Antingen är man för eller så är man emot menas det, man får inte stå i mitten, men vad är det man är för och emot egentligen? Att folk ska få göra som de vill med sina egna kroppar? Att normer och ideal gör att människor som ser helt normala ut upplever att det är något fel på dem som måste rättas till? Du ska göra det du kan för att må bra. Om det innebär att du behöver ett par nya pattar so be it.

Men vi måste våga problematisera och diskutera och framförallt ifrågasätta.

*Liv Strömquist. Jag älskar henne.

Den här bilden cirkulerar på Facebook och är tydligen menad att vara empowering för alla småbarnsmorsor som krystat ut jättebarn ur sina fittys och på kuppen totalsabbat sina magar. Men asså eh.

Jag vet inte med er, men inte FAN känner jag mig speciellt peppad. Wow liksom. En perfekt vältonad modelmage med några bleka ränder på. Dessutom är det samma gamla (åh suck) dammiga unkna sexy pose som alltid när en kvinna ska visas. (att klippa ut kroppsdelar är dessutom ännu ett sätt att avpersionifiera och objektifiera. Tänk seriemördare.)

HERREGUD VAD MODIG HON ÄR OCH VAD JAG KÄNNER MIG SNYGG OCH DUGLIG!

Fan, jag glömde inta sexy pose. Kanske det som är felet.