Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Jag låg och krystade på bra länge innan Ninjan kom ut. Tog i för allt vad jag var värt för jag insåg ganska snabbt att det inte gick att fuska sig igenom en förlossning eller ta i halvdant. Det var liksom bara jag som kunde fixa det och så gjorde jag det.

När ungen sen var ute och man pustat klart så var det ju dags för det där obligatoriska toalettbesöket för att se om blåsan var i funktion. (annars jävlar!). Så jag reste mig sakta och hävde benen över sängkanten. Nu kanske jag är ovanligt otränad, men det första som hände när jag satte ner båda benen på golvet var att knäna vek sig. Lårmusklerna hade tagit time-out. Jag kände mig som en poliodrabbad och fick liksom stappla fram à la full och stelopererad för att ta mig framåt. Och när det var dags att sätta sig ner på toaletten så fick jag hålla i mig i vägg och handfat. Så illa.

Och precis så illa var det idag. Smärta och tandagnisslan var förväntat men att låren skulle strejka var lite mer än vad jag gissat mig till. Att gå ner för trappen efter första ronden var en hel utmaning i sig. Cissi fick bära mina saker och jag, igen à la full stelopererad poliopatient, fick sakta maka mig nerför med ett krampaktigt tag om ledstången. Med båda händerna.

Jag har ont.

Ikväll kommer jag stappla till Finest Awards. Förhoppningsvis så lyckas jag iallafall trycka i mig tillräckligt mycket bubbel för att den där stela känslan ska försvinna.

(Fast hörrni, den där timmen gick snabbt. = plågan över snabbt)

(Nej jag står faktiskt inte still!)

Just nu så lider jag antagligen väldans mycket. Cissi som ringt varje vecka och varit tålmodig och pedagogisk och peppig, ja tamejfan peppig för hon är ganska peppig av sig, har äntligen övertygat mig om att jag ska börja träna med henne och hennes PT.

Så just nu står jag antagligen och kräks. Svettig är jag nog för jag svettas av allt.

Grejen är att oavsett hur mycket jag gafflar om att övervikt inte är farligt i sig så spelar det ingen roll när jag lever stillasittande. För som jag påpekat så många gånger tidigare så är det inte vikten som är problemet utan livsstilen och har man som jag en jävligt slapp sådan så kommer den där hjärtinfarkten förr eller senare, oavsett hur mycket eller lite jag väger, för hjärtat är en muskel och utan träning så orkar det inte hur länge som helst. Det vet jag. Och det skrämmer mig.

Problemet är också att man ska behöva bli tjock för att fatta detta. För som smal, med en oregelbunden kost på cigg och kaffe och hemkoka så var det liksom aldrig nån som uppmärksammade mig på att lika många smala som tjocka dör i hjärtproblem varje år och att utsidan inte är en garanti för insidan.

Men jaja. Jag är lat. Bekväm. Och realist. Men jag ska vara Cissis bitch. Och på sidan om så blir jag Elektras bitch också. Ninjas kompis mamma tillika EN AV ER som är sådär tränig och sportig av sig och som jag nu bönat och bett om att få leka med på vardagarna. Ugh på er.

Idag slår Cravingz.se upp dörrarna igen. Sajten har varit stängd pga renovering och det är ju jag som stått för den. Innan var den så jävla bedrövlig och tyvärr är det ju så att sajter behöver vara användarvänliga om de ska få några läsare. Och nu är den det.

För er som inte har koll på vad Cravingz var och är så är det bloggkommentatoren Anna-Marias egna projekt som hon driver ihop med Mia och Spiderchick. Det är en bloggtidning som utöver det vanliga bloggkommenterandet också skriver reportage, intervjuer, recensioner, bloggekonomi och feministskola och tipsar om olika bloggar och skriver om okända som kända och ja allt som hör till bloggvärlden. Ja och så min kategori "bloggtips" som kommer snart där jag helt enkelt delar med mig av tips på hur man blir bättre på bloggandet. HURRA!

Ikväll är det Finest Awards. Jag ska dit med Apan Satt i Granen och Cravingz och tjuvkika samt mingla med bloggeliten. Ni som har twitter kan följa det live via @cravingzmag.

Betyder genusmedvetenhet bara att man anammat en annan slags trångsynthet? Att man kanske i sin iver att låta barnen vara annorlunda inte tillåter dem att vara normativa? Det är personligen inte en syn jag känner igen eftersom att det för mig aldrig handlat om att barnen ska få vara nånting annat än fria från förväntningar. Målet är inte annorlunda. Målet är samma möjligheter oavsett kön. ALLA möjligheter oavsett kön.

De som oroar sig för att Ninja kommer må dåligt för att mamma inte tycker om klänningar kan sluta nu. De kan sluta projicera denna svartvita trångsynthet på mig för jag tänker inte så. Det är mycket jag inte tycker om (typ bönor) men det innebär ju inte att jag måste meddela det till alla som lyssnar och allra minst mina barn. Och det betyder verkligen inte att barnen påverkas negativt eller mår dåligt av det. Jag fostrar inga lydiga små soldater utan tänkande individer och jag tror jag är på god väg för Ninja struntar högaktningsfullt i mycket jag säger och tycker. Ninja vet vad hon vill och vad hon tycker.

Och Ninjas favoritplagg ÄR en klänning. En jävla klänning som jag egentligen vill klippa i tusen bitar och stampa på men jag låter henne hållas. Jag tvättar den varje dag och jag torkar den och jag låter henne hållas UTAN sura miner och utan några som helst negativa kommentarer. För vet ni vad? Det är helt ok om min unge blir supertjejig och bara gillar rosa. Det är helt ok! Hon är fantastisk och bäst ändå och jag bryr mig inte det minsta så länge jag vet att jag gjort mitt bästa för att hon ska komma fram till vem hon är utan en massa onödig påverkan från andra.

Just nu pågår en kampanj i USA; "real men dont buy girls" och det finns mycket att säga om det dubbla budskapet den för med sig. Flera bloggare, bland annat Fanny och Lisa Magnusson har valt att kritisera det men det enda jag kan fokusera på är att Sean Penn får agera ambassadör för kampanjen. Sean Penn som på åttiotalet gav våldtäkt och kvinnomisshandel ett ansikte men som idag är hyllad, beundrad och älskad. En riktig man.

Och jag tänker på att samhället är så förlåtande mot män som slår och kränker, för det är vi även om vi bedyrar att vi inte är det. Speciellt om mannen ifråga har en förlåtande egenskap typ Lasse som är så snäll annars, ja frugan är ju ett rivjärn. Eller så "fick han nog". Eller så. Eller så är han känd och då kommer han undan med lite vad som helst för "alla kan begå misstag" och så får han en andra chans och världen glömmer.

Och i vissa fall blir han helt enkelt belönad. Som Chris Brown. Att han har en förkärlek för att slå in kvinnors ansikten spelar ingen roll för han är ju så bra på att dansa och fantastisk på att sjunga så det gööööör ju ingenting. Alla begår misstag eller hur var det nu?

Men problemet är att män som misshandlar kvinnor inte begår misstag. Det är ingenting som bara råkar hända. Hoppsan liksom. Nej. Det är medvetet och kalkylerande och de har alltid en dålig kvinnosyn och våldsamma känslor i ryggsäcken. De är lättkränkta och jagsvaga narcissister. Och de gör alltid om det om de får chansen. Igen och igen och igen.

En del menar att jag sätter mina barn i skottlinjen när jag klär dem normbrytande. Rädslan handlar ofta om att barnen kanske kommer bli retade eller att det kommer att pekas och fnissas åt dem när de kommer till förskolan och även om jag inte tror det kommer vara något problem så undrar jag lite försynt varför detta är farligt?

Är det verkligen världens undergång om nån påpekar ungarnas kläder? Om det t.o.m skrattas eller retas lite? Givetvis har jag nån förhoppning om att mina barn kommer vara de där supercoola ungarna som sätter trender och älskas av alla men även om det nu inte blir så, så går inte mitt föräldraskap ut på att eliminera alla svårigheter och curla sönder ungarna. Sopa undan allt som är jobbigt är inte min grej.

För det första så går det inte och för det andra så vill jag lära barnen att hantera verkligheten och i verkligheten ingår människor som tycker annorlunda. Det gör ingenting och jag hoppas mina barn kommer fatta att även om coola Lisa på mellanstadiet tycker att deras jeans är töntiga så är det det faktiskt ingenting att bry sig om.

Det kommer garanteras pekas och fnissas åt den tjocka mamman med näsringen och pappans roliga skägg. Eller åt nåt annat. Att anpassa sig efter flocken och göra som alla andra är inget förhållningssätt som jag vill förmedla. Fnissas och pekas kan det göras ändå och då är lösningen att ge barnen verktyg att hantera skiten istället. Lär dem säga emot, säga ifrån, rycka på axlarna och våga stå upp för sig själva. För vet ni vad? Det går faktiskt. Jag har mött massvis med barn som är precis så.

För vad händer när det fnissas åt att de inte har senaste mobiltelefonen eller tuffaste jackan eller fel märke på jeansen? Eller när barnen på annat sätt sticker ut eller helt enkelt inte klarar av att leva upp till de krav som finns därute? Vad händer om Ninjas pattar blir pyttesmå eller håret på snippan får fel nyans? Eller om Tamlin blir lika kort som morfar eller kanske tjock som mamma? Hur löser jag det?

Och är det så jag ska vara förälder? Se till att barnen aldrig nånsin skiljer sig från mängden? Anpassa och skulptera om om så behövs? Vad lär man dem egentligen då om individualitet? Hur lär man dem då att deras val och deras smak inte bara är ok utan helt briljanta? Hur fan ger man barn självkänsla när man konstant präntar in i dem att de måste vara som alla andra för att duga? När mamma och pappa tonar ner för det inte ska pekas och fnissas. Du kan lika gärna säga att "det är dig det är fel på!" för det är precis det budskapet barnen tar till sig oavsett vad du i övrigt försöker berätta för dem.

Och framförallt; hur lär jag dem att acceptera andras olikheter?

Jättekonstiga och utstickande kufbarn i jättekonstiga och utstickande kufkläder.

Jag har valt att inte titta på Mammor och Minimodeller av den anledningen att jag inte vill bidra till övergreppen men idag råkade jag zappa förbi. Jag fastnade en stund innan jag gråtfärdig och med en alltför bekant klump i magen bläddrade vidare. På bara en liten stund såg jag rädda barn som bröt ihop. Barn som bedömdes och fick uppleva misslyckande och nederlag, som recenserades och bedömdes och ratades och som tydligt visade att detta inte var nåt de mådde bra om. Kastade till vargarna helt jävla försvarslösa, påhejjade av dessa mammor. "De ska veta att de förväntas vara glada och på!" I tv på bästa sändningstid.

Vem fan utsätter sina barn för det här? Upp till bödeln! Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag kastades tillbaka till min egen ångestladdade barndom. För min barndom var som många andras; upptagen av önskan att göra mamma lycklig och rädslan för att misslyckas. Den konstanta frågan som följde en: Duger jag nu?

När jag var liten ville min mamma att jag skulle ansöka till balettskola. Jag grät och skrek för jag ville ju inte, jag ville ju inte lämna mina vänner och min skola men mamma grälade på mig. "När jag var liten så fick jag minsann inte göra nåt sånt för min mamma!" skrek hon. Jag minns det för vi satt vid köksbordet i vällingby och jag pillade på krukväxten som stod på duken och jag tittade på ansökan där mamma skrivit mitt namn. "Du ska vara glad att du får en sån chans!" fortsatte hon.

Men med tiden började jag till slut drömma om att bli balettdansös. Jag berättade det för alla min vänner. Jag skulle bli en Prima Ballerina. Jag. Jag trodde det. Jag längtade.

Och så kom dagen för ansökningarna och vi åkte iväg för att visa upp vad jag kunde. Jag skulle bedömas och värderas och om jag hade tur så kanske jag blev antagen och det trodde jag ju att jag skulle bli för mamma var så säker. Hon var så glad och då var jag glad. Nu skulle klasskompisarna få se. Få se MIG. Jag. Stjärnan. Jag skulle bli nåt, nåt som mamma aldrig fick chansen att bli när hon var liten och det var ju så viktigt.

Så jag spretade med benen, visade hur vig och duktig jag var. Log som en liten sol och tittade lite skadeglatt på de andra flickorna som inte alls var lika viga som jag. Men tji fick jag. Första läxan i att ta ut segern i förskott.

Min drömmar krossades i takt med att de andra flickornas namn ropades upp medan jag stod kvar. Jag kände mig bortgjord och tillintengjord. Förödmjukad av att stå där och låta alla bevittna mitt misslyckande. SKAM. Jag såg mammas besvikelse, hörde hennes överslätande "det gör inget" men skamkänslorna borrade sig djupt in och tog en permanent plats i mitt inre och där är de kvar än i dag.

Men jag får väl tacka nån högre makt att detta aldrig behövdes beskådas i TV eller diskuteras på nätet.

Trollet är i en armbandsfas. Huruvida den är biologiskt eller ej kan diskuteras men attans vad hon presterar. Hon fullkomligen sprutar ur sig armband efter armband och hon är inte dum inte för hon har ju fattat att halsband tar längre tid. Så vi drunknar i verken, men det gör ju ingenting när man kan pimpa köksattiraljerna!

Kanske blir det en trend? "Häng ett specialdesignat smycke kring din olivoljeflaska!". Ja, jag tror absolut på det!

Vi var ju hos Bambi igår och lekte. Eller jag leker ju inte, jag är ju ingen sån morsa ni vet som leker med sina barn för det är ju så jävla tråkigt och ja jag kommer antagligen ångra mig när barnen är stora.

Men ungarna lekte och vi flydde till köket för att vuxet kunna prata om saker utan "MAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMA!".

Men sen kom de efter ändå som barn alltid gör.

Här berättar Zack och Ninja en saga. Rekvisita hade de med sig i påsen.

"Skulle du säga att mitt hår är brunt eller rött?" frågade jag Bambi osäkert igår apropå absolut ingenting. Fast så apropå ingenting var det egentligen inte för jag satt ju där med utsläppt hår och betraktade mina bleka, slitna testar. Och sen när jag kom hem frågade jag maken samma sak och han var tvungen att titta efter.

Jag får alltid en hårkris när jag tittar på Desperate Housewives. Jag vet, så ytligt så ytligt men ibland är jag väldans ytlig och då framförallt när det gäller håret. Jag har alltid varit rödhårig, med några drive-by-svarta stunder, och det har blivit en del av min identitet och färgen har blivit viktig. Lite som min mamma och hennes röda läppar och korta hår tror jag.

Och Bree. Ja hennes svall har ju precis den där perfekta nyansen av Pippi-rött och jag blir så avgrundsavis och krisig. Waaaah!

Har ni nåt liknande issue?

Ja, min man älskar desperate housewives. Vi har följt det sen starten.

Så fort man diskuterar så finns det alltid nån som ska påpeka att det finns värre saker som händer eller viktigare sakfrågor att jobba för. Men om man alltid ska tänka så kommer man fan ingenvart.

Vad får man bry sig om? Får jag bry mig om att barn går hungriga i Sverige när barn i Afrika svälter ihjäl? De stora frågorna är beroende av de små. Att det finns värre eller viktigare saker är bara argument för att inte engagera sig alls.