Genus, Feminism, No Poo, Dahmer!

Idag gott folk. Idag är jag som ett stycke jello som liksom dallrar fram när jag rör mig. Skakar och dallrar och är ömklig och urvattnad. Jag började nämligen dagen med att träna med PT #2; fantastiska Lovisa/Lofsan.se och är alldeles alldeles slut. Fast fan vad man mår bra efteråt. Alltså när plågan är slut menar jag. Under tiden så lider jag. Nej, jag spyr inte och jag får inte blodsmak i munnen men jag LIDER. Det är jobbigt och det ska vara det om man vill bli stark och jag märker hela tiden framsteg; att jag orkar lite mer, lite snabbare, lite fler.

Jag behöver också vara nåns bitch för att klara det här för jag är inte bara nere på noll utan på minus, inte bara när det handlar om fysik och kondition utan snarare den där mentala biten som jag tror många kvinnor kan känna igen sig i.

Vet ni vad jag tror är problemet? Med folk som lallar runt på gymet asså för jo, de finns faktiskt och de är många. Kvinnor får inte lära sig att ta i ordentligt och många vågar helt enkelt inte.

Problemet? Det är TV-shop. Vi har liksom växt upp med maskiner som ska lösa alla våra problem på "tre minuter om dagen!", med leende glada osvettiga och superfitta människor som tjoar sig fram på crosstrainers och i roddmaskiner och budskap om att "motion behöver inte vara jobbigt! BARA TRE MINUTER!". Osv.

Nej. Det behöver inte vara jobbigt alls. Om man bara motionerar för att komma ut i naturen en gång om dagen eller för att man helt enkelt tycker det är kul och skönt att röra på sig. Men du KAN INTE forma om kroppen eller bygga muskler (bli stark med andra ord) genom att dra lite slött i nån maskin dag ut och dag in. Jag vet inte mycket om träning, men det där är tamejfan grundläggande kunskap.

Asså, visst är det hysteriskt roligt att folk PÅ ALLVAR ber om en tutorial för att göra en vanlig jävla mongoknut? Asså, knuten som var och varannan sunkmorsa inte lyckats göra trendig, knuten som jag sportat sen jag var fjorton och kom på att man bara kan snurra upp de slitna testarna när man inte orkat tvätta eller fixa.

Nuförti'n så är knuten en självklar del av min eh look och jag bär den så ofta och länge att håret tar form av en enda stor dread till slut. Vilket ytterligare förenklar uppsättningen.

Och så sitter det folk och ba undrar "HUR GÖR MAN?!"

Känns det som iallafall. Träningsvärken är brutal och jag känner mig ömklig. Nej, asså. Träning är förjävligt. Man kan känna en massa positiva saker som "hurra jag kan", "oj vad stark jag blivit" men i övrigt är det inte en behaglig upplevelse. Inte om man tar i som man ska iallafall.

Jag ser en hel del kvinnor (jo tyvärr bara kvinnor) som liksom glider fram på de där maskinerna i sakta tempo eller som tar lugna promenixer på gåbandet och kanske viftar lite med en hantel på två kilo och jag vill bara skrika åt dem att röra på fläsket.

Man ska lida. Det ska stänka svett åt alla håll och man ska förbanna dagen man föddes. Typ. (eller all jävla glass man tryckt i sig.) DÅ JÄVLAR känns det sen. Och DÅ kan det faktiskt kännas bra.

Nu ska jag hämta trollet, sen så blir det parkhäng.

Nu drar jag till Sats. Jag har varit där varje dag den här veckan för så ambitiös är jag liksom. Att det bara är tisdag behöver vi inte tala högt om. Det är jävligt svårt att hitta den där energin när man går ensam tycker jag. Med PT så är det bara att bita ihop och lyda oavsett om det gör ont eller man mår illa och den (påtvingade) motivationen hittar man ju inte riktigt på egen hand. Med man menar jag alltså jag om det var oklart.

Är det inte lite intressant att man som kvinna (iallafall jag) ofta får höra att man "gör sig ful" eller "vill vara en man" när man avstår från smink, rakning och annat piffande. Hur kan nånting som är så jävla passivt ses som ett aktivt ställningstagande och vilja att förfula egentligen? Helt makalöst men ytterligare ett tydligt tecken på hur stort utrymme den manliga blicken får i vårt samhälle och hur stor del av det som vi anser vara kvinnligt egentligen bara är konstruerat och att kvinnor aldrig duger precis som de är.

Jag tittade på skönhetsbubblan härom veckan och blev så förbannat provocerad av hela programmet. Jag blir provocerad av den här sjuka skönhetshetsen som så totalt fuckar upp huvudena på unga kvinnor och får dem att tro att de behöver vanställa och mutilera sina normala kroppar och ansikten. Som får dem att tro att fillers och botox inte är konstigare eller mer riskfyllt än att gå till frisören och som får dem att tro att de behöver bebisfittor för att vara knullbara.

Jag jämför det med människorn som fått för sig att de måste amputera en kroppsdel för att känna sig hel. Deras perspektiv har, i en livstid av fixering, blivit så skev att de inte ser vad de gör mot sig själva. Släta runda svullna pannor som inte visar några uttryck. Känslolösa orörliga ögonbryn. Stela abnorma överläppar som inte rör sig en milimeter när de pratar och som döljer tandraden helt. De kan inte le ordentligt eller tala ordentligt men ändå så anses flera av dem vara ideal och stilikoner samtidigt som t.ex unga bloggare som riktar sig till unga tonårstjejer skriver inlägg efter inlägg om ingreppen de fått gratis. Allt framställs så enkelt och självklart. Och så upprätthålls det nya idealet och medverkar till att ytterligare unga tjejer känner att de måste anpassa sig.

"Jag ser på botox som en snabbverkande hudkräm!" (se skönhetsbubblan här) Är det konstigt att unga tjejer på 20 sprutar in botox för att inte se gamla ut?

Kraven blir bara mer och mer orimliga och i spetsen för det nya idealet står plastikindustrin med ett buffébord av lättillgängliga lösningar. Om tio år är det mina ungar som grinar framför spegeln. Jag kan inte skydda dem från omvärldens hets och fixering. Hon är fyra bast och får redan, varje dag, kommentarer om sitt utseende från en ignorant omgivning. Hur fan ska hon växa upp och ändå fatta att hon duger som hon är?

Men det blir ofta så förbannat svart och vitt när man diskuterar det här och jag vill poängtera att jag egentligen inte lägger några större värderingar i vad den enskilda individen väljer att göra. Antingen är man för eller så är man emot menas det, man får inte stå i mitten, men vad är det man är för och emot egentligen? Att folk ska få göra som de vill med sina egna kroppar? Att normer och ideal gör att människor som ser helt normala ut upplever att det är något fel på dem som måste rättas till? Du ska göra det du kan för att må bra. Om det innebär att du behöver ett par nya pattar so be it.

Men vi måste våga problematisera och diskutera och framförallt ifrågasätta.

*Liv Strömquist. Jag älskar henne.

Den här bilden cirkulerar på Facebook och är tydligen menad att vara empowering för alla småbarnsmorsor som krystat ut jättebarn ur sina fittys och på kuppen totalsabbat sina magar. Men asså eh.

Jag vet inte med er, men inte FAN känner jag mig speciellt peppad. Wow liksom. En perfekt vältonad modelmage med några bleka ränder på. Dessutom är det samma gamla (åh suck) dammiga unkna sexy pose som alltid när en kvinna ska visas. (att klippa ut kroppsdelar är dessutom ännu ett sätt att avpersionifiera och objektifiera. Tänk seriemördare.)

HERREGUD VAD MODIG HON ÄR OCH VAD JAG KÄNNER MIG SNYGG OCH DUGLIG!

Fan, jag glömde inta sexy pose. Kanske det som är felet.

Men herregud det finns ju plåster JU och nej man kan inte få hepatit på det här sättet så det så. Men visst fan är det underbart när barfotasäsongen är här? Jag hatar hatar haaaatar strumpor och skor (Speciellt strumpor. Har aldrig strumpor, inte ens på vintern.) och går runt barfota så mycket jag bara kan. Som barn hade man ju aldrig dojorna på under sommartiden. I början haltade man omkring på gruset men i slutet av somrarna kunde man springa på glödhett kol om man så hade måstat.

Det här med kravlöshet vänner emellan är ju egentligen en sanning med modifikation för det finns ju vissa oskrivna regler som t.o.m jag ställer upp på. Typ lojalitet. Ärlighet. Osv. Jag är ganska tillåtande och framförallt förlåtande när det kommer till mina egna relationer. Kravlös. Tycker jag om någon så har jag överseende med t.ex bristande genusperspektiv, politiska åsikter och åsikter generellt, avvikande intressen och t.o.m en del beteenden och handlingar som är tveksamma.

Inte så att jag hänger med nazister eller folk som slår sina ungar för jag har ju också gränser, men om jag skulle börja kräva perfektion hos människor omkring mig så skulle jag vara jävligt ensam. Dessutom så är ju människor mer än en åsikt eller en handling och jag ser ju helheten hos de jag umgås med.

Lojalitet är däremot viktigt för mig. Inte den typen att jag alltid ska komma först, utan mer tillit. Jag är skitkänslig för kritik och vill inte känna mig förödmjukad. Jag har inga problem med polare som säger åt mig att jag är ute och cyklar eller att jag har fel men jag vill inte att de gör det offentligt och inför människor jag inte är trygg med. Då känner jag mig bedragen och förrådd. Jag vill att mina vänner ska hålla mig om ryggen lite. Stå på min sida i alla lägen. Och jag ger samma i gengäld.

Igår snackades det förskola på Debatt och jag var inbjuden. Fast jag tackade nej. Jag vill inte sitta där på motståndarsidan och skuldbelägga mammor, för det är alltid mammor som får bära hundhuvudet i den här frågan, ingen ställer papporna till svars.

Frågan är dessutom omöjlig för mig att ta ställning i. Jag är övertygad om att barn mår bäst av senare förskolestart men frågan om tidig start handlar nästan aldrig om att föräldrar vill utan om att de måste. Man måste få mat på bordet och man måste ha tak över huvudet och i Sverige så fixar man det genom hederligt arbete och för att kunna arbeta så måste nån ta hand om ungarna och vi lever inte i flerfamiljssamhällen. Att sitta och peka fingar funkar inte. Att sitta och tycka funkar inte för ingen kommer betala dina räkningar och ingen vill tillbaka till en tid då kvinnor stannade hemma. Förskolan har haft en avgörande roll i vår frigörelse och det ska vi vara jävligt medvetna om.

Däremot så måste vi våga tala om nackdelar och eventuella konsekvenser, inte för att få föräldrar att må dåligt, utan för att kunna förbättra och förändra. Om vi bara sticker huvudet i sanden och vrålar "dagis är bra, mina barn älskar det!" utan ett större perspektiv så kan det ha allvarliga konsekvenser. Barn mår sämre och sämre och det måste tas på allvar.

När jag jobbade inom förskolan så var den här biten skitsvår eftersom att vi visste att föräldrarna sällan hade nåt val. Att många barn gråter sig igenom veckor av inskolning och invänjning är det få som vågar prata högt om. Inte ens föräldrarna får hela sanningen för många av oss slätar över med de gamla vanliga "det är normalt! Det går över!" och så hänvisar vi till de där stunderna då ungen har kul för det är ju inte gråt precis hela tiden. Vi lär oss att blunda och intalar oss att det är okej.

Och när man snackar om barnens perspektiv som så många politiker gör, så klingar det tomt när man samtidigt slår ihop barngrupper och gör dem större och större. Tre pedagoger på 18 små barn är fan inte ok. Sex pedagoger på 35 barn är ännu sämre för personaltäthet har ingen betydelse i förhållande till gruppens storlek. Med nya behörighetskrav dessutom så kommer det här bara försämras. Jo, jag är övertygad om det. Att anställa utbildade förskollärare kostar många gånger dubbelt så mycket som att anställa barnskötare. Det i sin tur kommer att resultera i att färre pedagoger anställs. Är det verkligen positivt? Jag tycker inte det.

Asså, kvinnor i tvserier som pratar med gulliga små flickröster. Ofta huvudrollsinnehavaren tillika kvinnorollen som framställs som ett ideal. (tänk whatshername i Greys anatomy)

Bild från blondinbella.se

Jag har precis släpat mig hem efter första träningspasset på över en vecka. Fan MER än en vecka! Två? Nej det kan inte vara så länge, det får inte vara så länge! Men jag har haft en jävligt dryg förkylning med HALSONTET FROM HELL. Helt sjukt för jag var liksom frisk i övrigt förutom ett kilo taggtrådsklump i strupen.

Men idag så mjukstartade jag med 20 minuter på löpbandet, några knäböj med kettlebell samt tre plankor. Plankor is the shit. Drar ihop hela mage/rygg som en tajt muskelkorsett och gör dig stabil och rak. Fuck situps, de sabbar bara magen. Plankor. Ja.

Eventet igår var kort med ljuvt. Egentligen borde jag ha stannat kvar istället för att smita iväg efter debatten, men Cissi min trygga hamn behövde dra och det var svettigt och varmt och jag är folkskygg. Det kom fram ett par unga kvinnor som läser min blogg och peppade och sånt gör mig så himla himla glad även om jag har svårt att visa det i all awkwardness och blygnad.

Det var läskigt. Jag svettades och svamlade men jag blir så sjukt nervös av att stå framför folk och prata. Jag hade velat titta mer PÅ publiken men jag stirrade som en jävla tok på Cissi istället. Det som är läskigt är även att jag kan bli helt blank i huvudet även om jag sekunden innan visste precis vad jag skulle säga. Jag blir för nervig helt enkelt. Fast övning ger färdighet och jag deltar gärna i fler debatter i framtiden.

Vi borde dessutom haft mickar allihopa för man förlorar en del av dynamiken när man ska vänta på sin tur och det blir lätt att allt uppfattas svartvitt. Nyanser förloras i och med att man inte kan interagrera med varandra i samtal.